torsdag 30 april 2009

Datalagringsdirektivet underkänns av tysk domstol

Det tycks finnas visst hopp. I vart fall om man ser till det tyska domstolsväsendet.

Domstolen i Wiesbaden har prövat datalagringsdirektivet och funnit att det står i strid med Artikel 8 Europakonventionen:

"The court is of the opinion that data retention violates the fundamental right to privacy. It is not necessary in a democratic society. The individual does not provoke the interference but can be intimidated by the risks of abuse and the feeling of being under surveillance [...] The directive [on data retention] does not respect the principle of proportionality guaranteed in Article 8 ECHR, which is why it is invalid."

http://www.vorratsdatenspeicherung.de/content/view/301/55/lang,en/


Vågar en svensk domstol visa samma mod? Förvisso har vi ingen författningsdomstol i Sverige. Men av svensk grundlag [2 kap 23 § RF] följer att ingen lag eller annan föreskrift får strida mot Europakonventionen. Och av 11 kap 14 § RF följer att domstolar inte får tillämpa lagar eller andra föreskrifter som strider mot grundlagen eller annan överordnad författning.

Upphovsrättsindustrin har kommit till insikt om att IPRED är ganska tandlös på grund av att Lagen om Elektronisk Kommunikation förbjuder operatörerna att spara information om kundernas IP-adresser, vilket jag har kommenterat i ett tidigare inlägg. Bland annat advokat Peter Danowsky har i samband därmed uttalat, att upphovsrättsindustrin därför ställer sin förhoppning till datalagringsdirektivet.

Denna förhoppning torde dock inte gå att förena med datalagringsdirektivets syften [direktivet siktar mot grövre brottslighet] eller med Artikel 8 Europakonventionen. Konventionen medger nämligen endast inskränkningar i rätten till ett privatliv och privat korrespondens i vissa mer kvalificerade fall. Inskränkningen skall också vara proportionerlig.

Att i ljuset härav tillämpa datalagringsdirektivet - vars syfte är att bekämpa grov brottslighet - torde inte gå att förena med upphovsrättsindustrins intresse att få tillgång till information. Om sålunda en operatör vägrar att lämna ut information - som förvisso finns tillgänglig på grund av datalagringsdirektivet - så uppkommer ett väsentligt dilemma för den domstol som skall pröva en ansökan om informationsföreläggande.

Jag menar att domstolen - i linje med det tyska avgörandet - samt 2 kap 23 § och 11 kap 14 § RF samt Artikel 8 Europakonventionen sammantagna med datalagringsdirektivets syften inte skall kunna bifalla en sådan ansökan. Anledningen därtill är, att upphovsrättsindustrins ekonomiskt styrda intressen inte är förenliga med Artikel 8 Europakonventionen. De lagregler som har tillkommit till följd av IPRED skulle därmed strida mot svensk grundlag och Europakonventionen, varför domstolarna inte får tillämpa dessa regler. Emellertid har IPRED-lagarna uppkommit efter beslut i riksdagen, varför tillämpningsförbudet endast gäller om felet är uppenbart. Slutlig svar i denna fråga lär vi därför inte få förrän efter en prövning i Högsta domstolen.

En omständighet som kan medföra att min bedömning visar sig vara helt fel är självklart domen i TPB-målet. Genom denna dom har tingsrätten fastställt straffvärdet till fängelse 1 år. Ett så pass högt straffvärde skulle mycket väl kunna kratta manegen för att datalagringsdirektivet görs förenligt med såväl IPRED som Artikel 8 Europakonventionen. Jag gissar i vart fall att det är denna argumentering som upphovsrättsindustrin kommer att anlägga som moteld gentemot ett resonemang som mitt. Ett avgörande kommer därför helt att stå och falla med vad som anses vara ett proportionerlig ingrepp i ett demokratiskt samhälle. Och när det gäller svenska domares känsla för rättssäkerhetsfrågor så är mitt förtroende inte särskilt högt. Domare gör karriär genom att arbeta inom departement, inte genom att vara duktiga och självständiga domare. De är därför skolade att vara lojala, inte självständiga, gentemot lagstiftaren.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 29 april 2009

Peter Danowsky bryter mot god advokatsed

Med anledning av att Tele2 och Bahnhof har låtit meddela att de inte sparar information om internetkundernas IP-adresser låter upphovsrättsindustrins advokat Peter Danowsky uttala följande i SvD:

"– Det är häpnadsväckande att någon som påstår sig vara en seriös teleoperatör vill medverka till lagbrott, vilket är innebörden av vad de gör, säger advokat Peter Danowsky juridiskt ombud i första Ipredfallet och företräder skivbolagens intresseorganisation IFPI i Pirate Bay-rättegången."

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2805029.svd

Uttalandet utgör ett allvarligt brott mot Advokatsamfundets Vägledande regler om god advokatsed. Enligt dessa regler får en advokat inte skandalisera eller göra kränkande uttalanden om en motpart i ett rättsligt förfarande [se VRGA punkterna 5.1 och 5.3].

http://www.advokatsamfundet.se/Documents/Advokatsamfundet_sv/Advokatetik/VRGA_2009.pdf

Genom sitt uttalande beskyller advokat Danowsky förbehållslöst de aktuella operatörerna för medverkan till brott. Förutom att uttalandet står i strid med god advokatsed [måtte någon anmäla advokat Danowsky till Advokatsamfundet] så är det även direkt okunnigt.

Enligt Lagen om Elektronisk Kommunikation finns det nämligen inget krav på att operatörerna skall spara information om IP-adresser. Sådan information får förövrigt inte alls sparas om den inte behövs för operatörens fakturering, för trafik mellan operatörer eller av säkerhetsrelaterade skäl. Detta har bekräftats av bl.a. enhetschefen Christoffer Karsberg på Post och Telestyrelsen, samt Jonas Agnvall, jurist på Datainspektionen i en annan SvD-artikel:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2808969.svd

Genom sitt uttalande i SvD uppmanar sålunda advokat Danowsky operatörerna till att bryta mot ännu gällande lag. Även detta utgör ett synnerligen allvarligt brott mot god advokatsed. En advokat får nämligen aldrig främja orätt. Denna princip utgör den främsta regeln inom god advokatsed.

Snälla någon med mer tid än jag: Anmäl advokat Danowsky till Advokatsamfundet. En sådan prövning skulle vara av oerhört intresse!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 28 april 2009

Rättssäkerheten försvagas ytterligare

I media har sedan en tid rapporterats om advokaten Thomas Pousette som greps och begärdes häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll:

http://tinyurl.com/cpcjtq

Både tingsrätten och hovrätten har kommit fram till att sannolika skäl för brottsmisstankarna förekommer, men att häktningsskäl saknades. Detta inlägg kommer inte att handla om advokatens eventuella skuld. Den frågan skall prövas i vanlig ordning, även en advokat som har begått ett brott skall såklart lagföras och dömas om det finns tillräcklig bevisning. Istället kommer mitt inlägg att handla om det beslag av handlingar m.m. som skedde hos advokaten. Det är här som det har skett ett till synes revolutionerande genombrott av de vallar till rättssäkerhetens skydd som tidigare har ansetts gälla.

Vid polisens tillslag på Pousette's advokatbyrå togs nämligen handlingar i beslag som rörde advokatens kontakter med sina klienter. Åklagaren har även begärt - och fått tingsrättens bifall till - att advokatbyrån skall tvingas att överlämna elektronisk information som finns lagrad i Thomas Pousettes mejlbox och dator. Det är just i dessa frågor som rättssäkerhetsaspekten ställs på sin spets.

Handlingarna som har tagits i beslag liksom den övriga elektroniska information som åklagaren vill få del av handlar om advokatens klientkontakter. Beslaget avser nämligen korrespondens med ett aktiebolag som Pousette har haft som klient samt korrespondens med motparter till aktiebolaget. Det handlar också om utredningar och inlagor om bolagets skatteprocesser.

I Sverige har klienter under lång tid ansetts kunna anförtro sig till sin advokat utan att myndigheter skall kunna komma åt informationen med sina långa fingrar. Denna rätt har kommit till uttryck i svensk lag som alltjämt gäller. De lagregler det handlar om är främst 27 kap 2§ och 36 kap 5§ Rättegångsbalken.

Lagreglerna innebär bl.a. att advokater inte får höras som vittnen angående sådant som har anförtrotts dem i deras yrkesutövning eller som de i samband därmed har erfarit [36 kap 5§ Rättegångsbalken]. Ett undantag från denna regel gäller dock vid grövre brott, varmed avses brott för vilka inte är föreskrivet ett lindrigare straff än fängelse ett [1] år samt vissa andra särskilda brott som dock inte nu är aktuella. Det kan anmärkas att fram till 2006 gällde undantaget endast för brott med ett lindrigaste straff om två [2]års fängelse. Men genom redan genom en lagändring 2006 urholkades alltså advokatsekretessen eftersom gränsen sänktes till ett års fängelse.

Nå, varför är då denna lagregel om vittnesförbud för advokater alls av intresse?

Jo, det handlar om förbudet mot beslag hos advokater vilket regleras genom 27 kap 2 § Rättegångsbalken. Av denna lagregel följer, att beslag av skriftlig handling inte får ske hos den som omfattas av vittnesförbudet enligt 36 kap 5 § Rättegångsbalken [se ovan]. Detta innebär alltså, att om de aktuella brottsmisstankarna inte är så allvarliga att advokaten skulle ha kunnat tvingas att vittna så får inte heller beslag ske.

De nu aktuella brottsmisstankarna avser grovt skattebrott och grovt försvårande av skattekontroll. Inte något av dessa brott har ett lägsta föreskrivet straff om fängelse ett år! Därav följer - som framgår ovan - att advokaten inte hade kunnat tvingas att vittna, varför inte heller ett beslag lagligen har kunnat ske. Ändå har tingsrätten alltså godkänt åklagarens beslag och yrkanden om ytterligare beslag av elektronisk information gällande advokatens klientkontakter.

Beslutet framstår sålunda som högst olagligt och som ett knivstick i ryggen på rättssäkerheten. Klienter har nu berövats en av de sista frihamnarna, nämligen rätten att öppet och förtroendefullt kunna delge sin advokat även mycket känslig information. Nästa steg torde bli beslag hos läkare, psykologer och psykoterapeuter som omfattas av exakt samma regler som advokater. Verkar detta rimligt?

Av rapporteringen i media framgår vidare, att den aktuella advokaten har biträtt sin klient i skattemål. Redan nu förekommer ett utbrett men likväl tveksamt intimt samarbete mellan skattemyndigheter och Åklagarkammare samt Ekobrottsmyndigheten. Skatteverket har inte laglig rätt att genomföra husrannsakningar. Så när myndigheten kör i väggen under en pågående revision lyfter man helt enkelt på luren och ringer till kompisarna på åklagarsidan som därefter lydigt åker ut och genomför en husrannsakan. Det material som tas i beslag överlämnas därefter helt utan sekretessprövning till skatteverket. Förfarandet är högst tveksamt och sannolikt olagligt, men förekommer likväl frekvent.

För skatteverket har det dock varit som en nagel i ögat att klienten har haft möjlighet att anförtro sin advokat information som inte har kunnat åtkommas genom husrannsakningar. Denna sista skyddsvall för den enskilda synes dock numera - genom fallet med advokat Thomas Pousette - ha genombrutits.

Detta är alltså ytterligare ett steg i myndigheternas och lagstiftarens tydliga ambition att göra allas liv fullkomligt transparent gentemot myndigheter och andra finansiellt starka aktörer. Fallet med advokaten ligger helt i linje med de ambitioner som har varit styrande för IPRED, datalagringsdirektivet m.m. Är det ett sådant kontrollsamhälle vi verkligen vill ha? Vem skall då kontrollera makthavarna och hur de använder den information som görs tillgänglig för dem? Var finns proportionaliteten mellan makthavarnas intresse att få tillgång till information och den enskildes rätt till ett privatliv?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 24 april 2009

TPB-rättegången - Mer angående Jävssituationen

Nu har JK och även lagmannen Lena Berke vid Stockholms tingsrätt ryckt ut till undsättning för rådmannen Thomas Norström. Till SvD säger Lena Berke:

– Det här är faktiskt en viktig principfråga. Ska våra domare tillåtas att förkovra sig i viktiga och komplicerade rättsområden, med risk för att då stöta på andra jurister, eller ska de inte få göra det? säger hon till SvD.

Lite senare i artikeln fortsätter hon:

– Däremot kan det finnas risk för jäv om man är med i en förening som driver en uttalad politisk linje, menar Lena Berke.

Det senare uttalandet är synnerligen intressant.

Thomas Norström sitter i styrelsen för Svenska föreningen för industriellt rättsskydd (SFIR)som bl.a. har avgett följande remissyttrande:

http://www.sfir.se/Remisser/Sanktioner03.pdf

I remissyttrandet uttalar Föreningen bl.a. sitt stöd för straffrättsliga sanktioner inom det immaterialrättsliga området. Förvisso har remissyttrandet skrivits 2003, men det är knappast troligt att Föreningen skulle ha ändrat ståndpunkt.

Inom SFIR finns dessutom 5 ämnesgrupper. Däribland Upphovsrättsgruppen och TRIPs-gruppen. TRIPs-avtalet är för övrigt den konvention som ligger till grund för att upphovsrättsindustrin skall kunna genomföra s.k. intrångsundersökningar, eller som det ibland populärt kallas; civila husrannsakningar. Det var dessutom Thomas Norström som meddelade beslut om en sådant tillslag hos Bahnhoff. Intressant är att en av de organisationer som ansökte om tillstånd för tillslaget var STIM som också är s.k. stödjande medlem i SFU där Thomas Norström händelsevis är medlem [se nedan].

I styrelsen för SFIR sitter Thomas Norström bl.a. tillsammans med advokat Karin Cederlund som är verksam vid som är verksam vid advokatfirman Sandart&Partners. Hon är dessutom medlem i AIPPI (The International Association for the Protection of Intellectual Property)och ALAI (Association Litteraire et Artistique Internationale). Sistnämnda organisation återkommer vi till inom kort.

Som bekant är Thomas Norström även medlem i Svenska Föreningen för Upphovsrätt - SFU. Denna förening har av lagman Lena Berke, JK m.fl. förklarats vara enbart en diskussionsklubb för immaterialrättsliga frågor. Men stämmer det?

SFU är nationell företrädare för organisationen ALAI. På sin hemsida presenterar sig ALAI på följande sätt: "ALAI brings together some the most distinguished copyright theoreticians, creators and practitioners who represent the interests of authors or their partners.".

SFU har vidare enligt sin hemsida bl.a. följande stödmedlemmar [som kan antas bidra med penningsummor till föreningen]:

AB Svensk Filmindustri
BUS
IFPI
KLYS/Copyswede
Konstnärernas Riksorganisation, KRO
STIM
Svenska Fotografers Förbund
Svenska Förläggareföreningen
Journalisterna i Sverige AB
Svenska Musikerförbundet
Svenska Musikförläggareföreningen
Sveriges Författarförbund
Filmproducenternas Rättighetsförening

Flera av dessa organisationer har direkta eller indirekt intressen i TPB-rättegången.

Vidare har Thomas Norström haft skiljemannauppdrag för Stiftelsen.SE, vilket också gäller för advokat Monique Wadsted. Hon företrädde händelsevis upphovsrättsindustrin i TPB-rättegången.

Någon som fortfarande tror att det var ett förbiseende att Thomas Norström inte upplyste parterna i TPB-rättegången om sina engagemang? Min gissning är att han förväntar sig inkomstbringande skiljemannauppdrag från upphovrättsindustrin. Vi minns ju alla polismannen Jim Keyzer som plötsligt fick anställning hos Warner Brothers mitt under brinnande förundersökning. Kanske har rådmannen tänkt sig att få något slags liknande belöning med tanke på de hårda straff och höga skadestånd som han utdömde?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 23 april 2009

Pirate Bay-rättegången - Jäv för domstolen?

SVT och Ekot har kanske gjort årets scoop! Avslöjandet att ordföranden i Pirate Bay-rättegången kanske var jävig sänder en chockvåg genom svensk och utländsk media:

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=1646&Artikel=2785979

Silbersky är som vanligt först ut på planen och uttalar med sedvanlig säkerhet att "Det är ett klart delikatessjäv". Jag är denna gång benägen att hålla med.

Delikatessjäv handlar inte om sådana delikatesser som man köper över disk i en affär. Nej, istället handlar det om den jävsregel som återfinns i 4 kap 13 § p.10 rättegångsbalken. Av denna regel följer att jäv föreligger för domaren om "eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet".

Av Ekot:s avslöjande framgår att rådmannen Thomas Norström är medlem i och sitter i styrelserna för organisationer som vill stärka upphovsrätten. Sålunda organisationer som har diamentralt motsatt uppfattning i förhållande till de åtalade "Piraterna". I föreningen .SE är Thomas Norström dessutom kollega med advokat Monique Wadsted som företräder de amerikanska filmbolagen i rättegången. Thomas Norström är sålunda företrädare för organisationer som kan antas gynnas ekonomiskt av en fällande dom i målet.

I rättegången fick de tilltalade flera gånger frågor som gällde uttalanden de hade gjort vid politiska manifestationer. De tilltalades ideologiska uppfattning står sålunda också i bjärt kontrast till de organisationer där Thomas Nordström är aktiv som medlem och/eller styrelseledamot etc samt till målsägandenas [filmbolagens] intressen. I rättslitteraturen har uttalats en sådan motsättning torde kunna medföra jäv.

Europakonventionen ställer dessutom än högre krav på domstolarnas objektivitet än vad som följer av svensk inhemsk lag. Härtill är Europakonventionen enligt svensk grundlag överordnad alla andra lagar.

Europakonventionen bryr sig inte om huruvida den enskilde domaren rent faktiskt är partisk eller inte. Förenklat räcker det med att det för den enskilde skäligen kan framstå som att domaren har intressen som strider mot den enskildes. Just detta synsätt ledde bl.a. till att den partssammansatta Bostadsdomstolen avskaffades för ett antal år sedan [Målet Lanborger mot Sverige]. Inget talade för att domstolens ledamöter rent faktiskt var partiska, men sammansättningen som sådan kunde ge intryck av partiskhet vilket inte ansågs förenligt med konventionens krav på att enskilda skall ha rätt till en opartisk rättegång.

En domare som vet att det kan föreligga en omständighet som kan medföra jäv är skyldig att upplysa parterna om detta. Vid bedömningen måste domaren väga in Europadomstolens tolkning av jävsbegreppet [som alltså går längre än motsvarande svenska definition]. Utifrån vad som har framkommit genom Ekot:s avslöjande är det obegripligt att Thomas Norström inte upplyste parterna om den möjliga intressekonflikten.

Jag har tidigare försvarat tingsrättens dom utifrån gällande rätt. Men de uppgifter som nu har framkommit gör att jag verkligen måste ifrågasätta rådmannen Thomas Norströms omdöme. Hur tänkte han? Chansade han på att intressekonflikten inte skulle avslöjas? Hur vågade han ta denna risk med tanke på den mediala uppmärksamhet målet har över hela världen? Jag hoppas att denna domare med klart bristande omdöme och total avsaknad av rättskänsla i fortsättningen endast får döma i enklare trafikbrottmål!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

söndag 19 april 2009

JAG HAR BLIVIT GULDPIRAT


Så har man gått och blivit Guldpirat, vilket innebär att jag bidrar med en fast månadssumma till Piratpartiets valkampanj.

Visst kan man kritisera Piratpartiet för att vara ett "enfrågeparti" och för ett eller ett par år sedan skulle jag sannolikt ha fnyst åt ett parti som detta. Men nu har jag kommit till insikten att den fråga som Piratpartiet driver är kanske den viktigaste av alla! Det handlar om att bevara grunderna för ett demokratiskt och rättssäkert samhälle. Att motverka lagstiftning som på ett oproportionerligt sätt griper in i vanliga människors privata sfär och lagar som ensidigt gynnar privata ekonomiska intressen på bekostnad av frihet och öppenhet.

Politiskt har jag i hela mitt vuxna liv tillhört högern. Detta eftersom jag har upplevt att högern har stått för frihet och individualism. Dessa ideal har dock Alliansen med Moderaterna i spetsen svikit ordentligt. Min röst kommer därför att läggas på Piratpartiet i både årets val till EU Parlamentet och i det kommande riksdagsvalet.


alt="Jag är Guldpirat och donerar pengar till Piratpartiet" border="0">


Läs även andra bloggares åsikter om ,

lördag 18 april 2009

Pirate Bay-domen är korrekt - Lagen är vriden


Ja, man får väl sälla sig till skaran som kommenterar denna politiskt dikterade dom.

Jag har under kvällen läst den drygt 100-sidiga domen [domen finns bl.a. här: http://bilderblogg.se/allmant/domen-mot-the-pirate-bay-som-pdf.htm] och under gårdagen hade jag möjlighet att tala med en av de tilltalades försvarae. Han var mycket kritisk mot domstolens slutsatser både vad avsåg den rent straffrättsliga delen och den del som avser skadeståndet till upphovsrättsindustrin. När det gällde den straffrättsliga delen kunde han dock inte formulera någon mer bärande kritik mot domskälen, vilket kanske inte var så märkligt eftersom tiden för analys hade varit ganska kort.

Efter att själv ha läst domen är det min slutsats att domskälen är svåra att kritisera utifrån gällande rätt. Tvärtom har tingsrätten på ett övertygande sätt redovisat skälen för sina slutsatser både i den straffrättsliga och den skadeståndsrättsliga delen.

En mera utförlig analys av domen finns här:

http://stenudd.blogspot.com/2009/04/domen-ar-inte-galen-men-lagarna.html

Problemen står främst att finna i hur gällande rätt är utformad samt att tingsrätten inte har övervägt konsekvenserna av sin dom.

Både gärningsmannabegreppet och medhjälpsbegreppet har i svensk rätt blivit så urvattnade att i stort sett vem som helst som på något sätt har befunnit sig i närheten av ett brott kan dömas för brott. Redan på 60-talet slog Högsta domstolen fast att det var tillräckligt för medhjälp till misshandel att hålla i en rock åt sin kamrat [som var den som utförde misshandeln]. Att killarna bakom Pirat Bay skulle åka dit för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen var därför rätt väntat, vilket också bekräftas av tingsrättens domskäl.

För att någon skall åläggas ett skadeståndsansvar så räcker det i regel inte med att den skadelidande kan påvisa att han har lidit skada. Han måste även visa att det finns ett kausalt [direkt] orsakssamband mellan skadan och den skadegörande handlingen. Undantag från denna regel gäller dock inom upphovsrätten, dvs upphovsrättsindustrin behöver inte visa på något sådant orsakssamband vilket tingsrätten också har konstaterat i sina domskäl. Sålunda har upphovsrättsindustrin bl.a inte behövt bevisa att en nedladdning är lika med en förlorad försäljning [vilket alla vet inte är fallet].

Tingsrätten har enligt egen utsaga inte heller övervägt vilka ytterligare konsekvenser domen kan förväntas få. Jag kan dock inte förstå annat än att om domen står sig så måste åklagaren enligt sitt tjänstemannaansvar även inleda förundersökningar mot folket bakom Google m.fl. sökmotorer där man också får tillgång till torrents m.m. för nedladdningar.

Frågan blir dock var gränsen skall dras. Hur mycket resurser skall samhället ställa upp med för att skydda en industri som redan drar in miljardvinster? Hur mycket skattemedel skall vi behöva hosta upp för att skivbolagsdirektörer och filmmoguler skall kunna bli ännu lite fetare?

Situationen är helt ohållbar. Lagstiftaren tycks villig att gå hur långt som helst för att tillmötesgå upphovsrättsindustrin. En hel generation kriminaliseras, vanligt folk får sin privata sfär invaderad och skattepengarna rullar. Tänk om och gör rätt! Mitt förslag är att en särskild avgift införs på samtliga internetabonnemang likt den s.k. "kassetbandsskatten". Därmed skulle upphovsrättsindustrin bli rimligt tillgodosedd samtidigt som polisen kunde ägna sig åt att jaga riktiga banditer istället för tonåringar som laddar hem en och annan musikfil.

Visst; alla tvingas då att vara med och betala för den olagliga nedladdningen. Men hellre det än de negativa konsekvenser som vi annars kommer att drabbas av i form av ytterligare inskränkningar av den privata sfären samt ytterligare bördor på rättsväsendet. Även detta alternativ medför kostnader och andra olägenheter som vi alla får betala.

Christian Engström konstaterar helt korrekt på sin blogg att kampen för ett fritt internet aldrig kan vinnas i domstolarna. Domstolarna är skyldiga att tillämpa gällande rätt. Som lagen nu ser ut var därför någon annan utgång i Pirat Bay-målen än vad som följer av tingsrättens dom inte att vänta.

Det som behövs är därför en ändring av politiken och därmed lagen. Löften om att "inte kriminalisera" en hel generation får inte bli till tomma vallöften, de måste realiseras! Jag hoppas därför på ett högt valdeltagande bland unga väljare i de kommande valen till EU parlamentet och riksdagen.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 16 april 2009

Åklagare vill åtala för P-piller till unga

Som yrkesverksam jurist stannar jag ibland till och undrar över vart rättssamhället är på väg.

Just nu drar stora demonstrationsskaror fram i protest mot en åklagares beslut att inte väcka åtal i en utredning med en 15 årig flicka som tog livet av sig. Åklagaren verkar på goda grunder ha kommit fram till att utredningsmaterialet inte skulle räcka till en fällande dom. Han är då skyldig att inte väcka åtal. Demonstranterna som varken har haft tillgång till förundersökningen - som ju lyder under sekretess - eller annat faktamaterial tycker sig dock veta bättre när de skränande drar fram med krav på att den misstänkte skall avrättas. Hur blev det så här snett? Skall pöbeln diktera hur de rättsliga myndigheterna skall arbeta? Skall åklagare vika sig inför pöbelns okunniga skränande, av rädsla för att personligen kunna drabbas av repressalier och kanske fysiskt våld?

En åklagare tycks redan ha fallit till föga för den populistiska pöbeldebatten. Det handlar om vice chefsåklagaren Mikael Hammarstrand som i DN säger att han inte skulle tveka att åtala den som skriver ut p-piller till någon under 15 år för medhjälp till våldtäkt.



Jag säger jösses! Under vilken sten har denne åklagare legat och tryckt det senaste seklet? Unga kvinnor och män har faktiskt sex med varandra redan före 15 års ålder. Själv debuterade jag före 15 årsdagen med en tjej som var ett par år äldre. Och jag kände mig inte ett dugg våldtagen. Men enligt denne åklagare borde jag kanske ha gjort det?

Är det då bättre att unga har oskyddat sex? Vi lär väl då få se en våg av oönskade tonårsgraviditeter likt det som förekommer i USA. Och varför begränsar sig åklagaren till just P-piller? I konsekvensens namn borde han väl vara lika benägen att väcka åtal mot butiker som säljer kondomer till ynglingar som ännu inte har fyllt 15 år?! Att dessa unga män då samtidigt ökar risken för att drabbas av könssjukdomar kanske inte intresserar åklagaren. Han har ju fått göra sin politiskt korrekta markering!

Jag tar mig för pannan och undrar vart rättssamhället är på väg!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 14 april 2009

Feministiskt Initiativ förfasas över manlig raggning

Veronica Svärd är ledamot i styrelsen för Feministiskt Initiativ [F!]. På sin blogg förfasas hon över att Piratpartiets Rick Falkvinge tillät sig att på sitt privat Facebook-konto skämtsamt skriva “Mys gör underverk för stridsviljan och entusiasmen”.

http://veronicasvard.wordpress.com/2009/04/10/rick-falkvinge-raggar-tjejer-som-valstrategi/

Veronica hävdar att Falkvinge's inlägg visar på ett dåligt uppförandekodex, att inlägget framstår som desperat samt att Falkvinge inte framstår som seriös. I kommentarerna till inlägget skriver Veronica vidare att Falkvinge som offentlig person får tåla att bli granskad.

Själv tycker jag att Veronica visar prov på konservatism och allmän moralpanik. Falkvinge är en ogift ung man och torde ha rätt att ragga hur mycket han vill, även via internet. Raggning torde dessutom kunna hävdas vara nödvändigt för att säkra människosläktets fortbestånd.

Men samtidigt som Veronica hyllar offentlig granskning så väljer hon att censurera mitt svar på hennes blogg, där jag påminner om F!:s bidragsfuskande. F! har alltid utmålat sig själva som ett politiskt parti, de ställde upp i riksdagsvalet 2006 och Gudrun Schyman kandiderar nu till EU parlamentet under F!:s partibeteckning. De säger sig även ha för avsikt att ställa upp i nästa riksdagsval.

Likväl ansökte de under 2007 om bidrag från Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt. F! var då tvungna att lova att de inte längre var något politiskt parti. I annat fall kunde de inte kvalificera sig för bidraget. Märklig uppförandekodex [för att använda Veronicas egna ord] må jag säga. Dubbelmoralen tycks inte känna några gränser hos F!:

http://www.politikerbloggen.se/2008/01/28/7978/

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om

söndag 12 april 2009

Rätten att häda - Numera ett brott mot mänskliga rättigheter

Ja, som rubriken säger så har kritik mot religioner numera blivit att anse som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Den 26 mars röstade nämligen FN:s människorättsråd igenom en resolution som innebär att "Defamation of religion/ förtal av religion" numera förs in som ett brott mot mänskligheten.

http://www.reuters.com/article/worldNews/idUSTRE52P60220090326

Resolutionen har föregåtts av en intensiv lobbyverksamhet genom islamiska ländernas organisation OIC. Ett första förslag presenterades redan 1999 och har förslaget därefter årligen tagits upp till behandling i först FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och därefter i det sedan 2006 inrättade människorättsrådet.

Resolutionen innehåller ingen tydlig definition av vad som skall anses utgöra "förtal av religion".

Enligt kritiker skulle en definition kunde antas vara "att i media uttrycka sig så att det ger en negativ bild av en religion". I flera islamiska länder förekommer redan dödsstraff för den som anses häda eller förtala den rådande religionen. Amnesty har bl.a. uppmärksammat ett fall från Pakistan där en ung student dömdes till döden sedan han från internet hade laddat hem information angående kvinnans roll i islam.

http://www.amnesty.no/web.nsf/pages/16F00F9031103CACC12573EF0047135E

Den nyligen genomröstade resolutionen kommer i tydlig konflikt med FN:s "the Universal Declaration of Human Rights (UDHR)" Artikel 18 som föreskriver: Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

Det kan påpekas att endast 46 av totalt 56 OIC-länder har ratificerat UDHR. Men alla OIC-staterna undertecknade däremot 1990 i Kairo "the Cairo Declaration of Human Rights in Islam "(CDHRI). Detta dokument slår fast att de mänskliga rättigheterna är underställda Sharialagen och gör alltså Sharialagen till den enda källan för vad som är att anse som mänskliga rättigheter.

Förespråkarna för den nyligen genomröstade resolutionen hävdar att den behövs för att förebygga islamofobin. Min egen och flera kritikers farhågor är dock att resolutionen tydligt kommer att förstärka polariseringen mellan väst och öst samtidigt som FN nu legaliserar avrättningar av icke rättrogna personer. Resolutionen är ologiskt och otidsenligt, den hör närmast hemma i den mörka medeltiden. En fullt motiverad fråga är om FN nu slutligt har spelat ut sin roll!?

Kritiken har klingat märkligt ohörd. Bl.a. verkar de kloka synpunkter som har förts fram av European Centre for Law and Justice helt ha lämnats utan avseende.

http://www.eclj.org/PDF/080626_ECLJ_submission_to_OHCHR_on_Combating_Defamation_of_Religions_June2008.pdf


Jag känner oro och obehag inför denna resolution som uppenbart kommer att anammas av religiösa fanatiker och som utgör ännu ett angrepp mot våra tidigare garanterade fri- och rättigheter!

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 9 april 2009

Annika Östberg - En omvänd rättsskandal?

Mycket har de senaste dagarna skrivits i ämnet Annika Östberg. Men även tidigare har under flera år engagemanget för Östberg varit stort. Journalister, ambassadörer och andra digniteter har med ett förvånansvärt engagemang hävdat att Östbergs dom på något sätt skulle vara orättfärdig.

Detta engagemang och de argument som framförs fyller mig mest med förvåning.

Läser man på historien kring Östbergs livstidsdom så inser man lätt att straffet hade blivit exakt det samma här i Sverige som i USA. Med dagens restriktiva praxis är det dessutom tveksamt om hon hade fått gehör för en ansökan om att få straffet tidsbegränsat.

Fakta är att Annika Östberg redan i början av 70-talet dömdes för dråp.Bakgrunden till livstidsdomen var dock följande scenario:

Den 30 april 1981 rånmördade Östberg och hennes pojkvän Bob Cox den pensionerade restaurangägaren Joe Torre. Annika Östberg hade planerat dådet, hon stämde möte med Torre under förespegling att han skulle få köpa stulet kött till ett förmånligt pris. Medan Annika Östberg distraherade Torre genom att låtsas ta fram köttet ur bilens baklucka, sköt Cox honom två gånger varpå de stal hans plånbok.

Paret flydde dagen efter mot Kanada på Highway 29 men fick punktering. Medan Cox bytte däcket gick Östberg in i buskarna för att uträtta sina behov. Då stannade den 34-årige polisen Richard Helbush för att hjälpa till med däcket. Cox började bråka med Helbush. Östberg klev då fram och distraherade polismannen på samma sätt som vid det förra mordet, nu genom att leta i sin handväska efter det körkort hon inte hade, varvid Cox sköt Helbush flera gånger i ryggen och bakhuvudet. Östberg sade enligt utredningen till Cox att stjäla polisens plånbok och att gömma kroppen i ett intilliggande dike.

När Helbush inte rapporterade tillbaka fann snart polisen hans döda kropp. Efter en kort biljakt crashade Cox den stulna bilen i ett dike och en eldstrid utbröt. Under skottlossningen hjälpte Östberg till genom att ladda om vapnen. Cox skadades av flera skott från polismännen och gav upp. Östberg försökte däremot att få tag på en pistol innan en polisman tog tag i henne och tryckte ner henne mot marken. Östberg och Cox greps och fördes till polisstationen. Östberg redogjorde i förhör för brotten i detalj, men skyllde allt på sitt heroinmissbruk.De blodprover som togs på henne visade dock inga spår av varken heroin eller alkohol.

Med hänsyn till omständigheterna, att Östberg deltog i planeringen och genomförandet av morden, skulle hon även i Sverige ha dömts som gärningsman och sålunda som fullt ansvarig för brotten.

Ett argument som ofta har förts fram är att Östberg skulle ha varit ett viljelöst offer i händerna på sin pojkvän. Åklagaren och domstolen delade inte alls denna uppfattning, utan tvärtom visade utredningen att det var Östberg som var den dominanta parten.

Rättegångshandlingarna från målet som ledde fram till livstidsstraffet finns tillgängliga på nätet:

http://www.kriminalkanalen.se/wp-content/uploads/2009/04/annika_ostberg_dom.pdf

Efter en genomläsning av dessa handlingar blev jag än mer förundrad över engagemanget för Annika Östlund.

Hennes fall liknar i väsentliga avseenden massor av andra fall. I likhet med exempelvis Mattias Flink är hon tveklöst en massmördare, brotten begicks precis som var fallt för Flink under inflytande av droger och de har båda dömts till livstid för sina brott. Varför är då engagemanget för Östberg så påtagligt medan Flink inte alls får någon uppmärksamhet?

Kan det vara så att engagemanget styrs av könet på brottslingen? Jag kan inte frigöra mig från denna misstanke. Om så är fallet är är Annika Östberg tveklöst en rättsskandal i den meningen att behandlingen av en brottsling inte skall styras av könstillhörighet!

Läs även andra bloggares åsikter om

måndag 6 april 2009

Tomas Ledin kräver - "Sluta knycka vår musik"


- Nu går svenska musiker och artister till angrepp mot den alltmer utbredda hemkopieringen av musik, skriver Göteborgs-Tidningen GT.

- En massa nya band och artister blir “snodda” på betalning för ett arbete de utfört. Det handlar om deras inkomster som de ska leva av, säger Tomas Ledin som undertecknat ett upprop tillsammans med 150 kollegor.

I uppropet vädjar de till dem som lånar skivor av varandra och kopierar eller spelar in från radio att sluta göra det.

Det såldes cirka 30 miljoner tomkassetter i Sverige i fjol.

- Varje kassett är på 60 minuter och används två eller tre gånger, säger Lars Gustavsson, jurist på den svenska sektionen av IFPI.

- Det ger lite av storleken på problemet, fortsätter han.

Tongångarna känns igen, men artikeln publicerades i GT 1980 och internet hade ännu inte uppfunnits.

Ledins farhågor om en kulturell istid grusades och själv har han blivit mångmiljonär. Man hade kanske hoppats på att upphovsrättsindustrin skulle ha lärt sig av historien. Så verkar dock inte vara fallet. Här är fru Ledin nämligen återigen ute i media och hävdar kulturens undergång, denna gång läggs skulden på fildelning:

http://tinyurl.com/cajp87

Tipstack till Daniel Svensson på Piratpartiets forum: http://forum.piratpartiet.se/Topic138189-15-1.aspx

söndag 5 april 2009

APB och upphovrättsindustrin i Morgonsoffan

video

Henrik Pontén och regissören Anders Nilsson [känd för att bland annat ha regisserat filmen "Nolltolerans"] sitter i TV4's morgonsoffa. Ponténs uttalande är intressant i ljuset av att IPRED har gett upphovsrättsindustrin rätten att genomföra civila husrannsakningar redan när ungdomar har laddat ner mer än enstaka film- eller musikfiler. Om APB inte uppfattar nedladdning som något brottsligt, varför har de då lobbat för att få rätten till den integritetskränkning som en civil husrannsakan innebär?

Anders Nilsson's uttalande visar varför upphovsrättsindustrin helt saknar förmågan att kommunicera med sina kunder. Vill man inte ha någon förändring så är det kanske lättare att trampa på dem som göder en? Nolltolerans Anders?

Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 2 april 2009

Bloggande Vs. A-kassa

I media råder det just nu upprördhet kring den arbetslöse bloggaren vars A-kassa har blivit ifrågasatt.

Storyn är den att den arbetslöse bloggaren Jenz Kjellberg regelbundet skriver en blogg för tidningen Smålandsposten samtidigt som han uppbär A-kassa. Enligt uppgift tillhandahåller tidningen ett kontor för bloggaren, men någon ersättning för hans arbete utbetalas inte. A-kassan har dock ifrågasatt om detta kan stämma överens med villkoren för rätten till ersättning. Detta ifrågasättande har lett till uppmärksamhet i TV4's soffa och hos media i övrigt. Bloggaren själv skyller allt på regeringen. [?]

Länk till bloggen: http://www.smp.se/blogg/sokaren/

Spontant reagerade jag på samma sätt som den stora massan. Jag tänkte; "Vadå, klart att killen skall få blogga utan att mista A-kassan".

Sedan började jag att läsa på samt fundera över grunderna för mitt ställningstagande och då blev mina slutsatser helt de motsatta.

För det första kunde jag konstatera att Kjellberg har en annan och helt privat blogg.

Länk till den privata bloggen: http://www.svullet.se/

Sålunda kan konsteras att Kjellbergs bloggande inte handlar om en hobby utan han arbetar utifrån ett tjänsteavtal med ett kommersiellt mediabolag, Smålandsposten. Tjänsteuppdrag kan antingen anses falla inom näringsverksamhet eller tjänst. Normalt är tjänsteuppdrag förenade med någon form av ersättning för uppdragstagarens arbete.

Om man har ett tjänsteuppdrag bör man inte kunna uppfattas som arbetslös, i vart fall inte under den period som uppdraget utförs. Vid en närmare genomläsning visade det sig också att A-kassan inte heller har haft för avsikt att dra in Kjellbergs hela ersättning, utan endast för den tid som han utför sitt uppdrag. De har därför bett Kjellberg att inkomma med uppgifter och dokumentation kring uppdragsförhållandet. Tydligen har denna förfrågan ännu inte hörsammats av vare sig Kjellberg eller Smålandsposten.

Om nu Kjellberg verkligen inte erhåller någon som helst ersättning för sitt arbete inställer sig nästa fråga. Är det moraliskt riktigt av ett mediabolag som Smålandsposten, att utan ersättning dra nytta av en arbetslös persons arbete och samtidigt låta A-kassan [och därmed till stor del skattebetalarna] stå för kalaset?

Smålandsposten ägs av Gota Media AB som är storägare i flera dagstidningar. Koncernen omsatte under 2007 849 MSEK med ett rörelseresultat om 97 MSEK. Nog känns det som att denna mediajätte borde har råd att betala en rimlig slant för bloggarens tjänster!? Men tydligen har denna aspekt helt förbigått mediadrevet, eller också förtiger man medvetet denna rätt väsentliga fråga.


Läs även andra bloggares åsikter om

onsdag 1 april 2009

IPRED och Integritetsåret

Datainspektionen har publicerat en unik sammanställning över de 20 integritetskränkande lagförslag som tillkom enbart under 2008.

Vi känner väl till FRA och IPRED. Men betänk då att ytterligare 18 integritetskränkande lagförslag lades fram under ett och samma år.

Datainspektions generaldirektör ställer på myndighetens hemsida följande frågor: Hur påverkas den personliga integriteten inte bara av ett visst lagförslag utan av alla lagar och föreslagna lagar tillsammans? Vilket blir det samlade ”trycket” mot den personliga integriteten när man väger samman alla stora myndighetsregister och hur dessa utbyter information? Hur mycket mindre blir den fredade zon vi alla har rätt till när nya tekniker som GPS och RFID används för att övervaka oss på allt fler sätt?

Länk till Inspektionens hemsida: http://tinyurl.com/a9qaq3

Låt oss alla komma ihåg att det redan denna sommar hålls val till EU parlamenet. Gör som jag - rösta på ett parti som står upp för den personliga integriteten.

Läs även andra bloggares åsikter om