Polisiär signalspaning

Många har reagerat på att det nu har lagts fram ett förslag som skall ge SÄPO rätt att bedriva singalspaning. Den ändamålsglidning som vi tidigare har befarat är sålunda på väg att realiseras.

I SvD motiverar SÄPO:s pressekreterarare Patrik Peter förslaget på följande sätt:

"För oss spelar det ingen roll vem som gör signalspaningen, FRA är väldigt skickligt på det, men för att kunna utföra vår uppgift behöver vi kunna inrikta signalspaningen, till exempel tala om vilken avsändare vi önskar signalspana på. För oss vore det bra om vi fick det här verktyget så fort som möjligt."

Mark Klamberg bemöter SÄPO:s argument på sedvanligt sakligt sätt och påpekar:

"Det finns ett tredje, outtalat argument varför endast FRA kan utföra spaningen åt SÄPO. Det är att FRA har en central databas som lagrar trafikdata i massiv omfattning även beträffande vanliga privatpersoners kommunikation."

Särskilt intressant är att förslaget innebär att signalspaningen skulle kunna få användas mot personer som inte alls är brottsmisstänkta. Detta framgår av att förslaget uttalar att signalspaning skall kunna bedrivas både "på underrättelsestadiet och då en förundersökning har inletts".

Förslaget innebär sålunda ett betydande komplement till de lagar som redan tidigare har givit statsmakten rätt att bedriva elektronisk övervakning mot personer som inte alls står under brottsmisstanke, vilket jag tidigare har behandlat HÄR.

Jag tror att det vore hög tid för politikerna att uppdatera sig på de 10 kritier som Europadomstolen har uppställt för att signalspaning skulle kunna tillåtas i ett demokratiskt samhälle. Vid en genomgång av dessa kritier kan noteras att inte ens den upptaderade FRA lagen torde nå upp till minimikraven som har uppställts av Europadomstolen och det är knappast troligt att SÄPOs avlyssning bättre uppfyller kriterierna. För den intresserade kan de 10 kriterierna läsas HÄR

Ett grundläggande krav på all straffrättslig lagstiftning mot enskilda är att lagen skall vara proportionell. Utökningen och förstärkningen av statens övervakning av icke brottsmisstänkta enskilda personer kan näppeligen anses som proportionell eller ens påkallad av säkerhetsskäl.


Läs även andra bloggares åsikter om Signalspaning, FRA, SÄPO, övervakningssamhället

Juristen och Media

Mårten Schultz håller ett brandtal där han framhåller att måttfulla jurister måste få plats i media. Han liknar juridiken vid uppfinningen av hjulet och civilisationens höjdpunkt.

En gång i tiden skulle jag ha varit benägen att ställa mig vid Mårtens sida på barikaderna till försvar för juridiken och det s.k. rättssamhället. Det var ju därför som jag för nu drygt 20 år sedan beslutade mig för att studera juridik. Jag trodde på klokheterna som Olaus Petri redan kring 1540 uttryckte i de s.k. Domarreglerna. Rättesnörena för en god domare antogs vara "Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa" samt "Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som den andra, där lika brott äro".

Dessa klokheter som kom till uttryck för sisådär 500 år sedan har dock kommit på skam. Vi som har följt jakten på unga fildelar och killarna i TPB har samtidigt kunna se hur storbolaget Google samt skivbolagen ostraffat har kunnat fildela i gigantisk omfattning.

"För den menige mans bästa" och "icke se därefter, att en är fattig eller rik" är uppenbart något som det moderna rättsväsendet helt har glömt bort. Domare låter sig hellre smörjas av rika storföretagare än att i sitt ämbete försvara rättssäkerheten till den menige mans bästa.

Ja, till skillnad från Mårten Schultz har jag nog efter 20 års yrkesverksamhet blivit desillusionerad. Kanske beror det på att jag har levt mitt yrkesliv i rättssalarna, medan Mårten mer har arbetat inom akademierna?

Skall vi bekämpa orättvisor och främst storföretagens gräddfil hos politiker och lagstiftare krävs otraditionella metoder. Opinionsbildning via bloggar och kampanjer har hög prioritet. Enligt min humla ger på ett utmärkt sätt uttryck för den frustration jag och många med mig känner inför obalansen inom lagstiftning och rättsväsende. Scaber Nestor uppmanar till bojkott mot CD- och DVD-skivor under granen. Jag hänger på! Gör du?

Sverige 2009 - Avskedad för sina åsikter

En grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle är att var och en skall kunna uttrycka sina åsikter så länge det som uttrycks inte är brottsligt eller kränkande. Åsiktsfriheten är skyddad genom både vår grundlag och genom Europakonventionen.

Ingrid Carlqvist är en bloggar som jag länge har läst och uppskattat för hennes mod. I sin blogg uttryckte hon åsikter som gick på tvärs med det som annars anses som politiskt korrekt. Hon var ofta skarpt kritisk mot den s.k. radikalfeminismens genraliseringar och förenklingar. Hon stod upp till försvar för de män som inte sällan hamnar snett i rättsväsendet enbart på grund av sitt kön. Inget av det hon har skrivit är olagligt, utan allt har uttryckt sakligt och med goda argument.

Vid sidan av sitt bloggande var dock Ingrid även chefredaktör för tidningen Villaliv. Detta visade sig vara hennes akileshäl. Flera av Ingrids meningsmotståndare mailade till tidningens annonsörer och krävde att de skulle agera för att få Ingrid avsatt. Mailen strömmade även in till Ingrids arbetsgivare.

En av de annonsörer som valde att använda sin ekonomiska makt för kökstillverkaren Ballingslöv som drog tillbaka annonsintäkter om cirka 450 000 kronor enligt uppgift. Stora pengar för en liten tidning. Man kunde förvänta sig att en tidskrift i detta läge skulle ställa sig upp till försvar för yttrandefriheten som ju är hela grunden för tidningens existens. Men icke; Istället har Villaliv fallit till föga för Ballingslövs påtryckningar och nu avskedat Ingrid Carlqvist.

Detta händer alltså i Sverige, året är 2009. Yttrandefriheten är garanterad genom grundlag och internationella åtganden. Men i realiteten inget värd om man som Ingrid kritiserar de som inte får kritiseras, nämligen radikalfeministerna.

Visa er sympati, inte nödvändigtvis med Ingrid men med de värden som skall gälla i en demokrati och med rätten att fritt kunna uttrycka en åsikt. Annars kommer övervakningssamhället att ta över vårt liv alldeles för snabbt.

Gör som jag; Maila era protester till Ballingslöv och Villaliv. Här kommer relevanta e-postadresser:

Ballingslövs VD: thomas.wuttke@ballingslov.se

Villalivs ansvarige utgivare: fredrik@villaliv.net

Gå med i facebookgruppen mot Ballingslöv

UPPDATERING: Ballingslöv har nu svurit sig fria och gör gällande att de inte hade någon inblandning i avskedandet av Ingrid Carlqvist. Fredrik Lindbladh som är huvudägare till tidningen Villaliv tycks alltså ha ljugit.

Man kan då nära en förhoppning att Ballingslöv tydligt tar ställning för demokratiska principer. Det görs enkelt genom att Ballingslöv och andra annonsörer bojkottar Villaliv. Härigenom skulle de visa att de sympatiserar med demokratiska värderingar och samtidigt stärka sina varumärken.

IPRED på nytt

Många har kommenterat det nya beslutet från Södertörns tingsrätt gällande upphovsrättsindustrins jakt på Swetorrents.

De flesta har riktat in sin kritik mot att tingsrätten inte har förstått den s.k. bittorrenttekniken. Kritiken är säkerligen befogad, men likväl av mindre intresse. Även om sidan bara innehåller en länk som pekar mot en tracker som pekar mot den egentliga filen så bidrar ju Swetorrents onekligen till att olaglig fildelning kan äga rum. Uppsåt/vetskap krävs dock inte för att upphovsrättsindustrin skall få gehör för sitt yrkande om informationsföreläggande. De tekniska detaljerna är därför mindre relevanta.

Det som jag anser som mest oroande är att tingsrätten ännu en gång bortser från det relativa skydd som finns inbyggt i Datalagringsdirektivet. Enligt dessa regler får lagrade uppgifter inte lämnas ut till annan än behörig myndighet. Telia har fullt korrekt argumenterat för att reglerna är tillkomna till skydd för den enskilde och att det därför har s.k. direkt effekt, dvs skyddsreglerna kan åberopas av enskilda även att Datalagringsdirektivet ännu inte utgör lag i Sverige. Tingsrätten viftar dock bort denna invändning med hänvisning till hovrättens beslut i Ephone-målet. Sålunda att endast uppgifter som "specifikt har sparats enligt Datalagringsdirektivet" skulle vara skyddade.

Härigenom bevisas att upphovsrättsindustrins förväntningar gällande Datalagringsdirektivet måste uppfattas som välgrundade. Idag får ju operatörer endast i begränsad omfattning spara IP-adresser. Genom Datalagringdirektivet kommer operatörerna dock tvingas att spara denna information. Samtidigt har domstolarna nu slagit fast att IP-adresser inte torde vara sådan information som "specifikt" har sparats enligt Datalagringsdirektivet. Upphovrättsindustrin torde därmed få tillgång till ett omfattande bibliotek av IP-adresser att ösa ur och den personliga integriteten får ännu en gång vika sig inför industrins vinstintressen.

Fler som kommenterar beslutet; HÄR, HÄR och HÄR

Våra folkvalda ljuger om ACTA-förhandlingarna

Under parollen "Vi jobbar hårt för öppenhet i ACTA-förhandlingarna" påstod politikerna Karin Pilsäter (fp), Björn Hamilton (m), Jan Andersson (c) och Mikael Oscarsson (kd) att: "Förhandlingarna innehåller heller inget alls som gäller Internet".

Nu avslöjar dock Minimaliteter det vi länge har misstänkt; Politikerna ljög!

Wikileak har nyligen släppt ett dokument från EU-kommissionen som tvärtom visar att ACTA innehåller skrivningar som klart strider mot politikernas löften.

Enligt dokumentet håller USA på och författar ett kapitel om internet som bl.a. ställer krav på medlemsstaterna att införa ett s.k. "third-party liability". Med detta avses att IPS'erna skall göras ansvariga för det som transporteras i deras nät.

ACTA kommer därmed att hamna i klar konflikt med E-handelsdirektivet och principen om "mere conduit". Med tanke på att bestämmelser som strider mot Upphovsrättsmaffians krav brukar få stryka på foten gissar jag att normkonflikten även denna gång kommer att avgöras genom att ACTA vinner företräde framför E-handelsdirektivets skyddsbestämmelser.

Situationen är sålunda synnerligen allvarlig. ISP'er kommer inte kunna skilja på torrent-trafik som innhåller helt laglig information och sådan trafik som innehåller olagligt material. För att undgå ansvar kan man anta att ISP'erna därför kommer att tvingas förbjuda all torrent-trafik. Därmed införs i praktiken en censur som klart kommer i konflikt med den yttrandefrihet som skyddas genom både vår grundlag och Europakonventionen. Tyvärr tror jag inte att denna konflkikt i nämndvärd omfattning komer att bekymra vare sig USA eller EU's förhandlare.

I sin artikel lovade Karin Pilsäter, Björn Hamilton, Jan Andersson och Mikael Oscarsson att bekämpa förslag som skulle medföra en begränsning av friheten på internät. Detta löfte är dock inte värt trycksvärtan som det har nedtecknats med.

Nationella politikers åsikter i ACTA-förhandlingarna har redan med dagens förhandlingsordning underordnad betydelse eftersom Sverige -liksom övriga EU-länder - representeras av kommissionen. Genom införandet av Lissabonfördraget kan man med fog anta att det nationella inflytandet kommer att marginaliseras än mer.

Så det är dax att agera nu. Maila era riksdagspolitiker och EU-parlamentariker. Avkräv dem löften att de inte skall medverka till att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten är värd att bevara och klart överordnad Upphovrättsmaffians profithunger!

Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Upphovsrätt, övervakningssamhället, mere conduit

Nödvärn och spräckta skallar

Diskussionens vågor går höga och kritiken mot domarna i Per Anders Pettersson-fallet är hård. Många tycks anse att jurister är allmänt korkade. Grunden för denna uppfattning tycks i de flesta fall vara Aftonbladet.

Själv väljer jag att gå till rättskällorna och Högsta domstolens praxis. Ett avgörande från Högsta domstolen som ger god vägledning för hur domstolarna i det nu aktuella fallet resonerade är NJA 2005 s. 237. I denna dom uttalar Högsta domstolen följande principer med hänvisning till lagförarbetena:

"En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § första stycket BrB........Det innebär dock inte att behovet av våld för att avvärja angreppet inte skall beaktas. I förarbetena framhålls tvärtom att den försvarlighetsbedömning som skall göras innebär dels att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som erfordras för att avvärja den hotande faran, dels att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Det ställs inte upp något absolut krav på att gärningen varit nödvändig för att avvärja angreppet. Den angripne bör kunna frikännas även om han använt större våld än nöden krävt, om handlingen inte är att bedöma som uppenbart oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt förarbetena att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande av huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. (Se NJA II 1962 s. 344 ff.)"

Här återges alltså kärnan av den gällande rätt som domstolarna har haft att tillämpa. Till detta kommer de beviskrav som skall tillämpas. I denna fråga uttalar Högsta domstolen följande:

"I likhet med vad som gäller för ansvarsförutsättningar i allmänhet har åklagaren bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller i förekommande fall även frågan om omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. När det gäller beviskravet i dessa hänseenden uttalade HD i NJA 1990 s. 210 att vad som borde krävas var att åklagaren förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situationen där handlingen företagits, samt att samma beviskrav också borde ställas i förhållande till invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig."

Det domstolarna hade att pröva var alltså huruvida åklagaren hade förebringat sådan bevisning att Per Anders nödvärningsinvändning och invändning om att han svårligen kunde besinna sig framstod som obefogade.

Som med all bevisvärdering handlar det till sist om hur domstolarna bedömer de uppgifter och den övriga bevisning som presenteras i målet. Här kan olika domare komma till olika slutsatser. Det är inget märkligt med detta i och för sig, men när man kritiserar domarna måste man förstå systemet och de rätts- och bevisregler som domstolarna har haft att tillämpa.

I det aktuella fallet har domstolarna uppenbart ansett att det våld Per Anders använde var uppenbart oförsvarligt och att hans invändning om nödvärnsexcess var obefogad. Utifrån en rättslig bedömning har jag svårt att kritisera dessa slutsatser.

Avgörande för domstolarnas ställningstagande torde ha varit att de inte trodde på Per Anders berättelse. Den bästa bevisningen för den som är åtalad för brott är den egna berättelsen. Det är denna berättelse domstolarna skall utgå från och som åklagaren har att vederlägga. Om berättelsen inte framstår som trovärdig kan domstolarna enligt principen om fri bevisvärdering bortse från den. Utan att ha hört Per Anders berättelse i domstolarna går det inte att uttala sig om huruvida domstolarna har gjort en korrekt bedömning.

Men när jag själv arbetar som försvarare vet jag hur viktigt det är att träna och finsplipa min klients berättelse. Dock är systemet för ersättning till försvarare utformat på ett sådant sätt att denna oerhört viktiga förberedelse sällan är möjlig, annat än i riktigt stora brottmål. I andra mål gäller en taxa som i princip endast ger ersättning för den tid som försvararen sitter i rättssalen. Eventuella förberedelser förutsätts försvararen därför bjuda på. Staten anser alltså att försvarare skall jobba gratis, men vilka andra yrkesgrupper arbetar utan ersättning. Skulle du göra det? Nej, jag trodde väl inte det.

Viktigt att komma ihåg är dessutom följande; Även om det våld som användes inte är straffritt så hade domstolarna enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket BrB kunnat döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Så skedde också!

I tingsrättens dom uttalas att straffvärdet för Per Anders handlande motsvarade 3 års fängelse. Men domstolen beaktar att han befann sig i en nödvärnssituation även om handlandet inte var straffritt. Straffet sänktes därför till fängelse 1 år. Sålunda fick Per Anders en mycket tydlig straffrabatt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Ur ett rättsligt perspektiv framstår domarna även i detta avseende som korrekta.

Många har fäst avseende vid att en domare i hovrätten var skiljaktig. Detta är inget ovanligt och dessutom fullt naturligt eftersom målet till sist handlade om bedömningar och bevisvärdering. Noterbart är att inte heller det skiljaktiga hovrättsrådet ansåg att Per Anders i objektiv mening hade handlat i nödvärn då det andra slaget utdelades. Däremot ville hon fria pga nödvärnsexcessen. Argumenteringen för den skiljaktiga meningen är övertygande och kan inte kritiseras. Detta innebär dock inte med automatik - som många tyck tro - att majoriteten har haft fel.

Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Det handlar om att människor som inte var med då brottet utfördes i efterhand skall pröva bevisning och tillämpa rättsregler i det enskilda fallet. Självklart måste detta leda till att de olika aktörerna i rätten ganska ofta kommer till olika slutsatser. Förvisso kan detta system framstå som anstötligt för den som inte har förståelse för hur systemet fungerar, men om man kritiserar det befintliga systemet borde man samtidigt kunna presentera ett bättre alternativ. Några sådan förslag har jag dock inte sett till.

Andra bloggar i samma ämne: HÄR, HÄR,HÄR och HÄR.

Torstensson sviker uppgörelsen kring Telekompaketet

Idag jublade vi över uppgörelsen kring Telekompaketet och själv kände jag stolthet över att ha röstat på PP.

Men det gick inte lång stund innan Alliansen med Torstensson i spetsen gjorde lång näsa åt de folkvalda EU Parlamentarikerna. Lyssna på intervjun i P3 där hon tydligt säger att de framförhandlade rättssäkerhetsgarantierna inte skulle innebära en rätt att få sin sak prövad i en domstol.

För var och en som har läst direktivtexten står det klart att Torstensson antingen ljuger eller att hon inte har en aning vad hon snackar om.

Hänvisningar i texten till Europakonventionen kan inte rimligen tolkas på annat sätt än att en avstängning skall föregås av en domstolsprövning. Denna rätt garanteras nämligen genom Artikel 6 i konventionen som föreskriver att var och en har rätt att få sina civila rättigheter prövade inför en opartisk domstol. Att bli avstängd från internet berör uppenbart den enskildes civila rätt att få ta del av information samt att utöva sin yttrandefrihet.

Men allt detta blundar alltså Torstensson för. Jag har sagt det förut och säger det igen; I hela mitt liv har jag röstat borgerligt, men det är slut med detta nu. Istället får PP bli mitt val. Med så oärliga politiker som Torstensson behöver vi nämligen en motvikt.