Läkarna får inget skadestånd - Hela domen

Det var på sommaren 1984 som en styckad kvinnokropp hittades i en sopsäck utanför Stockholm. Efter en farsartad förundersökning åtaldes männen för mord, ett brott de frikändes för. I domskälen uttalade dock tingsrätten att männen hade styckat kvinnokroppen. Domskäl kan inte överklagas så med denna tingsrättens uppfattning som grund återkallade kammarrätten under 1991 männens läkarlegitimationer.

Senare undersökningar har visat att männen med största sannolikhet inte har haft något som helst med mordet eller styckningen att göra. Männen väckte därför talan mot staten och yrkade främst ersättning för den förlust de lidit till följd av att deras läkarlegitimationer återkallats. Idag är de flesta övertygade om att männen är offer på grund av statens övetramp.

Läkarnas ombud uttryckte igår en förhoppning om att läkarna skulle få upprättelse i tingsrätten. I debattartikeln tar ombuden upp min gamla käpphäst, nämligen kritiken mot principen om fri bevisprövning:

"Bevisprövningen i domstolarna är helt fri. Detta innebär att lagarna inte ger någon ledning för hur domstolarna ska pröva olika bevis. Istället genomförs denna uppgift helt självständigt. Resultatet har i fler fall än i styckmordsfallet blivit uppenbart otillfredsställande."

Idag meddelade Attunda tingsrätt dock en dom varigenom männens skadeståndstalan ogillades. Tingsrätten fann förvisso att staten hade gjort sig skyldig till fel i 27 fall och att felen kan ha inverkat på beslutet att åtala männen, dvs det som sedan ledde till att deras liv fullständigt förstördes. Likväl anser tingsrätten inte att något av felen kunde läggas till grund för ett skadeståndsansvar för staten.

Återigen framstår det som att staten skyddar sig själv. Och som lök på laxen förpliktade domstolen läkarna att betala statens rättegångskostnader med drygt 300 000 kronor.

Jag känner uppgivenhet. Här är domen för den som är intresserad.

DOMEN

Barnläkaren - Förundersökningen med kommentarer

De första diskussionsvågorna efter åtalet mot barnläkaren har lagt sig. Jag har medvetet valt att avvakta med mina kommentarer tills att jag haft tillfälle att läsa stämningsansökan och förundersökningen.

Inledningsvis påstods att det lilla flickebarnet hade förgiftats med både höga halter av morfin och tiopental. Noterbart är att misstankarna kring morfinet har fallit bort. Åtalet gäller nämligen endast förgiftning med tiopental.

Av den medicinska utredningen i förundersökningen framgår att tiopental är ett ämne som distribueras mycket snabbt i kroppen. Vetenskapliga rådets representant - docent Krister Nilsson - slår därför fast att flickan bör ha avlidit i nära samband med att tiopentalet injicerades. Detta är en uppgift som är väsentlig att hålla i minnet när man läser övriga delar av förundersökningen.

Många har nog som jag trott att åtalet skulle komma att handla om var gränserna går för sjukvården i livets absolut sista skede. Men sedan jag läst förundersökningen står det för mig klart att målet istället främst kommer att handla om huruvida barnläkaren alls var den som injicerade de dödliga doserna av tiopental.

I det ögonblick då flickan avled fanns det ca 10 personer i sjukrummet förutom den åtalade läkaren. Av förhören med läkaren framgår att hon styvnackat har förnekat att hon administrerade något annat än morfin och koksalt till flickan efter att respiratorn hade koppalts bort.

Det är i sammanhanget intressant att utredningen visar att det fanns tre uppdragna sprutor i sjukrummet, varav en innehöll tiopental. I sammanhanget är det också intressant att de anhöriga till den avlidna flickan samstämmigt berättar att föräldrarna upprepat bad läkaren att ge flickan något så hon slapp att lida.

Det är nu den stora förvirringen börjar. Flera av de anhöriga berättar att läkaren först nekade att ge flickan ytterligare droger, men att hon till slut föll till föga. För den fortsatta läsningen är det viktigt att komma ihåg vad docent Krister Nilsson säger ovan, nämligen att effekten från tiopental är i stort sett omedelbar.

Flickans farbröder Magnus och Christer berättar att flickan avled i stort sett omgående efter att läkaren hade injicerat "något": HÄR och HÄR.

Flickans moder indikerar dock att tidsåtgången kan ha varit upp emot 1 timme. Gammelmormor berättar att det läkaren injicerade inte hade något effekt och att flickan fortsatte att kämpa under lång tid.

Dessa tveksamheter skall självklart tala till den tilltalades fördel. Utredningen ger inget klart svar på om läkaren alls injicerade tiopental eller om det kan ha varit koksalt så som hon själv påstår.

I sammanhanget kan nämnas den kritik som i tillsynsärendet framförs mot bristerna i Rättsmedicinalverkets analays: HÄR och HÄR.

Intressant är också de alternativa möjligheter som uppställs i tillsynsärendet för hur och när tiopentalen kan ha tillförts flickan; HÄR. Lägger man samman dessa alternativa möjligheter med föräldrarnas ostridiga vilja att ge flickan "något" så att hon slapp att lida och att det fanns tiopental tillgängligt i sjukrummet så blir det inte helt osannolikt att det kan ha varit någon anhörig som injicerade tiopentalet. Jag säger inte att så var fallet men möjligheten torde inte helt kunna uteslutas. Särskilt inte som utredningen visar att de anhöriga tidvis var ensamma med flickan i sjukrummet.

Åklagarens bevisläge ser alltså inte helt okomplicerat ut. Med tanke på att åklagaren skall bedriva förundersökningen objektivt samt att åklagaren bara skall väcka åtal om han kan se fram mot en fällande dom så ifrågasätter jag om det var ett korrekt beslut att väcka åtal mot barnläkaren.

Dra era egna slutsatser. Här är förundersökningen:

Tillsynsärendet

Förhör-Läkaren

Förhör-Anhöriga

Övriga förhör

Läs även andra bloggares åsikter om barnläkaren, brottsutredning, åtal, rättsväsendet

Kan inte hålla mig längre

Min avsikt var att sluta blogga, men jag kan inte längre hålla tyst.

Ingen har väl missat Vänsterpartiets och Miljöpartiets dubbelspel kring datalagringdirektivet. De skall bekämpa direktivet fram till valet, men vinner de skall de rösta för ett införande av den total övervakningsstaten. Samtidigt hävdar dessa partier att "de gör allt de kan" för att förhindra att lagen införs. Men stämmer detta påstående verkligen?

Jag påstår att så inte är fallet. Även om direktivet ännu inte har implementerats med svensk lag torde det vara möjligt för enskilda och organisationer som kan komma att beröras av direktivet att klaga till Europadomstolen. Sverige är nämligen skyldigt att införa direktivet som lag, vilket torde vara tillräckligt för att grunda talerätt i Europadomstolen. När Centrum för rättvisa klagade till Europadomstolen angående FRA-lagen hade lagen ännu inte trätt i kraft. Jag vill minnas att motsvarande gällde när "Liberty and others klagade på den brittiska varianten av lagen.

Har Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet överhuvudtaget undersökt denna möjlighet närmare? Om inte så kan jag inte förstå att partierna har "gjort så mycket som möjligt" för att bekämpa direktivet.

Nästa fråga som inställer sig är huruvida partierna genom motioner eller på annat sätt har verkat för att Sverige skall låta EG-domstolen pröva huruvida direktivet är förenligt med Europakonventionen. Förvisso är EG-domstolen inte formellt bundna av Europakonventionen - även om konventionens ställning har stärkts efter att Luganokonventionen trädde ikraft - men domstolen brukar i praxis tillämpa och respektera de rättigheter som ges genom Europakonventionen. Om man tänker efter förtstår man att detta är rätt naturligt eftersom de enskilda medlemsländerna har anslutit sig till konventionen och sålunda förbundit sig att följa den.

Om Vänsterpartiet och/eller Miljöpartiet inte heller har agerat för en sådan domstolsprövning kan jag absolut inte förstå att de har "gjort så mycket som är möjligt" för att bekämpa datalagringsdirektivet.

Som väljare kräver jag ärliga svar i god tid före valet.

Andra i samma ämne: HÄR, HÄR och HÄR

Läs även andra bloggares åsikter om Datalagring, Piratpartiet, Miljöpartiet, Övervakningssamhället, Svek

Islam och Yttrandefrihet

Jag skriver antagligen detta inlägg eftersom jag känner oro och rädsla. I min liksom många andra bloggar skriver vi gärna om hur staten genom olika integritetskränkande lagar hotar vår yttrandefrihet.

Men på senare tid har även Islam kommit att bli ett lika tydligt hot mot yttrandfriheten. Den senaste attacken mot yttrandfriheten utgörs av angreppet på den danska karikatyrtecknaren Kurt Westergaard.

Hur skall någon våga granska eller kritisera Islam när man vet att man därigenom riskerar inte enbart sitt eget utan kanske hela sin familjs liv?

Eftersom min hustru är sekualiserad muslim är jag väl medveten om att inte alla muslimer är terrorister. Däremot är så gott som alla terrorister muslimer. De mer liberala muslimerna bär ett stort ansvar för detta. När en muslim - som nu - utför ett våldsdåd i syfte att tysta den fria debatten så tiger de muslimska organisationerna. Inte ett ord av kritik eller avståndstagande kommer över deras läppar. Genom sin tystnad skulle de kunna uppfattas stödja de antidemokratiska krafterna. Det är naturligtvis ett problem om företrädarna för en av de största religionerna i Sverige och Europa skulle kunna uppfattas stödja antidemokratiska krafter.

Jag är väl medveten om att jag genom detta inlägg riskerar att utpekas som rasist och fördömsfull. Må så vara. Jag tar i så fall lätt på en sådan kritik eftersom den är helt ogrundad. Det är dessutom ett pris som är värt att betala eftersom det är lika viktigt att försvara grundläggande fri- och rättigheter mot extrema organisationer/religioner som mot illvilliga lagstiftare.

Obama och lymlar

Med anledning av den danska Lymmel-lagen frågar sig Isobel: "Vart har vi egentligen kommit? Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx..."

Frågan är högst motiverad. Likaså är det motiverat att fråga hur det kommer sig att EU och våra svenska politiker kröker rygg för den överlägset största skurknationen i västvärlden. Jag tänker nu självklart på USA. En nation vars befolkning tycks tro att de lever världens största demokrati, när sanningen är att samma nation fängslar personer utan rättegång, lobbar för total övervakning utan inblandning av domstolar och som dessutom systematiskt har utövat tortyr trots att detta är totalt förbjudet enligt alla befintliga konventioner.

Under valkampanjen ingav Barack Obama dock hopp om en förändring, något nytt som skulle värna de demokratiska grundprinciperna. Ett av löftena var att stänga Guantanamo som är det enskilt största folkrättsbrottet i västvärlden i modern tid.

Men att lova stort och hålla tunt tycks vara varje politikers främsta egenskap och nu gäller detta också Nobels Fredspristagare Barack Obama. Förvisso stängs Guantanamo, men de olagligt fängslade byter bara postadress genom att de flyttas till ett nytt säkerhetsfängelse där de kommer att kvarhållas på obestämd tid och utan rättegång.

Denna man hyllades alltså av Nobelkommittén. En folkrättsförbrytare har fått Fredspriset! Jag saknar ord!

I Danmark fängslar man lymlar, frågan är om Obama och hans politiska anhängare inte är de största lymlarna!?

Läs även andra bloggares åsikter om Guantanamo, Obama, Nobel, Fredspris, lymmel-lag

Musikindustrins intäkter

Många har uppmärksammat rapporten som visar att musikerna aldrig har tjänat mer pengar än idag och detta trots fildelningen. I kommentarerna till Rick Falkvinges inlägg påpekar vissa skribenter att siffrorna inte skulle vara relevanta eftersom de inte har inflationsjusterats.

Låt oss då pröva dessa invändningar med hjälp av SCB:s prisomräknare:

Enligt forskningsrapporten har intäktsförändringarna vad gäller livespelningar ökat från ca 800 MSEK (år 2000) till 1 100 MSEK (år 2008). Med inflationsjustering motsvarar 800 MSEK år 2000 ca 922 MSEK år 2008. Sålunda har kulturarbetarnas intäkter ökat totalt sett även om hänsyn tas till inflationen. Invändningarna håller sålunda inte.

De intäkter som mer eller mindre går direkt ner i kulturarbetarnas fickor har alltså ökat tack vare eller trots fildelningen. Däremot är det tveklöst så att plastbitsindustrins och insamlingsorganisationernas intäkter har minskat totalt sett och i relation till inflationen. Men det var väl inte industrins intressen som politikerna ville skydda när de införde integritetskränkande lagar som IPRED m.m.?!


Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musikindustrin, intäkter, upphovsrättsindustrin, övervakningssamhället

Våldet som könsfråga

Den senaste att ansluta sig till retoriken kring "Mäns våld" är moderaten Kent Persson. På sin blogg kräver han särskilda insatser för kvinnor som utsätts för våld från deras manliga partners.

Liknande initiativ ser vi ganska ofta från olika håll och kanter. Vid en första anblick framstår självklart kraven som lovvärda. Men sedan börjar jag fundera på varför våldets lidande skall vara en fråga som endast berör kvinnor. Varför är det inte lika angeläget att stödja män som utsätts för våld från sina partners eller utomstående? Gör ett knytnävsslag mer ont på en kvinna än en man? Är förnedring något man skall "kunna ta" som man, men en kvinna skall inte behöva störas av sådant?

Uppenbart hyser politiker och rättstillämpare en sådan åsikt. Jag har i ett tidigare inlägg påvisat hur HD kommer till olika slut i två våldtäktsmål baserat på skillnader i kön hos offret. Inlägg finns HÄR.

I ett annat inlägg har jag påvisat att tillgänglig forskning visar att kvinnor i lika hög grad som män gör sig skyldiga till relationsvåld.

Dessutom har SvD rapporterat om hur kvinnor slår sina barn i lika hög grad som papporna.

Vi minns också fallet i Blekinge där en kvinna som ett led i en vårdnadsprocess fick barnets pappa fälld till fem (5) års fängelse för bl.a. grov kvinnofridskränkning. Hon avslöjades i hovrätten med att ha förfalskat bevis, men som kvinna blev hon självklart frikänd när sedan hennes eget brott prövades. Domstolen konstaterade att hon "bara förbättrade bevisen".

All denna kunskap finns, men ändå fortsätter den offentliga debatten att traggla mantrat om "Mäns våld". Jag ser ytterst detta som en rättsäkerhetsfråga. Det framstår nämligen som rätt uppenbart att män inte åtnjuter samma skydd av lagen och myndigheterna som kvinnor. Skillnaderna betingas enbart av könet. En sådan ordning kan varken anses som rättssäker eller acceptabel i en rättsstat där alla - oberoende av kön eller etnicitet -skall åtnjuta samma skydd.

Kent Persson och hans gelikar för en debatt utifrån ett samhälle som existerade för några decennier sedan och de vägrar att lyssna till argument som skiljer sig från deras egna dogmatisak åsikter. Detta tydliggörs bl.a. genom ordväxlingen mellan bloggaren Lilla My och Unni Drougge.

Läs även andra bloggares åsikter om rättsäkerhet, kvinnofrid, våld, relationsvåld