Regeringen med tant Gredelin i spetsen har genomdrivit en ny lag som innebär att preskriptionstiderna för vissa allvarligare brott kommer att utsträckas eller helt bortfalla.
Sanna Rayman är kritisk till den nya lagen.
Mark Klamberg är däremot positiv och han motiverar sin stånpunkt väl.
Jag kan hålla med såväl Klamberg som lagstiftaren om att det utifrån ordalydelsen i gällande lagar inte finns några hinder mot att retroaktivt ändra preskriptionstiderna. De förbud mot retroaktiv lagstiftning som följer av såväl svensk lag som internationella konventioner gäller nya straff. Sålunda omfattar förbudet inte förlängning eller bortfall av preskription för gärningar som var brottsliga redan då de utfördes.
Jag kan dock känna en tveksamhet eftersom retroaktiviteten återkommer allt oftare. Tidigare har retroaktiva ändringar kommit att omfatta vissa sexualbrott mot barn och nu även vissa brott som mord, folkmord samt könsstympningar. Man kan alltså skönja ett mönster som dessutom strider mot en sedan länge gällande svensk rättstradition, innebärande att ett brott inte skall bestraffas sedan det gått en längre tid.
Denna rättstradition kom till uttryck redan genom förslaget till Strafflag från 1923 (SOU 1923:9) vari uttalades:
… den huvudsakliga grunden till preskription är att söka i den makt själva tiden äger att utplåna allt mänskligt. Tiden såsom sådan utplånar såväl hos förbrytaren som i det allmänna rättsmedvetandet minnet av förbrytelsen.
Och i brottsbalkskommentaren uttrycks motsvarande synsätt på följande vis:
Ett är, att det från allmänpreventiv synpunkt inte är lika angeläget att gamla brott blir bestraffade som att så sker med brott som ännu är aktuella i människors medvetande.
Kraven på ändrade preskriptionstider torde kunna förklaras med ett ändrat synsätt på brott och straff. Det s.k. brottsofferperspektivet har fått en alltmer ökad betydelse och det är detta perspektiv som också ger politiska poäng. Det nya synsättet innebär att strafflagstiftningen allt mer bygger på hämnd och återupprättelse, inte på ett större samhällsperspektiv där den förment brottslige skall ges tillfälle till återanpassning. Jag oroas av detta nya perspektiv som i förlängningen riskerar att föra rättstillämpningen tillbaka till den mörka medeltiden.
Mina tankar bekräftas genom vad som uttrycks i den utredning som låg till grund för den ändrade lagstiftningen (
DS 2007:1):
Vi har under arbetets gång inte uppmärksammats på direkta brister i de nuvarande bestämmelserna. Varken från polis eller åklagarhåll har det gjorts gällande att bestämmelserna förhindrar en effektiv lagföring av brott. Det finns inte heller något som tyder på att det är vanligt att en person som kan knytas till ett allvarligt brott inte kan ställas till ansvar på grund av att reglerna om preskription förhindrar det. En analys av de argument som talar för att förlänga eller avskaffa preskription visar att dessa huvudsakligen grundas på rättspolitiska skäl.
Det tycks sålunda inte vara polisiära utan rättspolitiska skäl som har varit styrande för den ändrade lagstiftningen. Jag är dock tveksam till att sedan lång tid gällande rättsliga principer till skydd för rättssäkerheten ändras på grund av populistiska och kanske tillfälliga politiska åsiktsändringar.
Vad gäller brott med mer internationell anknytning såsom vissa folkrättsliga brott och terrorbrott kan lagändringen dock motiveras av att Sverige har tillträtt Romstadgan som föreskriver att vissa brott inte skall omfattas av preskription. Detta gäller dock endast folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Vad gäller övriga brott som omfattas av den nya lagen anser jag inte att det finns några direkt bärande motiv för en förändring av preskriptionsfristerna och framför allt inte att lagen ändras med retroaktiv verkan.
Läs även andra bloggares åsikter om
straffrätt,
mord,
retroaktivitet,
preskriptionstiderIntressant.se
