Mozilla värnar dina rättigheter

Mozilla har överraskat amerikanska Homeland Securitity med sitt mod.

Det handlar om att Homeland Security beordrade Mozilla att förhindra användare av Firefox att kunna ladda ner ett plugin kallat Mafiaafire.Detta plugin har en lista på alla de hemsidor som har stängts ned av de amerikanska myndigheterna och kan därmed vidarebefordra alla besökare från dessa sidor till en ny hemsida där samma material kan återfinnas. I praktiken försvårar programmet myndigheternas ambitioner att stänga hemsidor som gör det möjligt att piratkopiera program m.m.

Homeland Security hade nog tänkt sig att Mozilla snällt skulle lyda, men icke. http://www.blogger.com/img/blank.gifIstället argumenterade Mozilla för att begäran utgjorde en olaglig censur som hotar det fria internet. Mozilla svarade genom att rikta 11 frågor till myndigheten. Bland annat begärde Mozilla att få bevis på att Mafiaafire hänvisar till något olagligt material. Tydligen förekom inga olagligheter för Mozilla har inte fått svar på frågorna.

Ännu ett exempel ur verkligheten på hur myndigheter och intresseorganisationer försöker censurera internet utan lagligt grund eller orsak.

Källa:Torrentfreak

Uppdatering: Läs mer Här

Ola Lindholm - Fråga om rättsäkerhet

Alla vet väl vid det här laget att populäre Ola Lindholm har testats positiv för narkotika.

Omständigheterna kring fallet gör att Emma ifrågasätter om rättssäkerheten är i fara.

Scaber Nestor har dock hittat en liten film med sagde Ola Lindholm där han i en paneldebatt säger att oskyldigt dömda är acceptabla offer. Undrar om han har samma åsikt nu, eller gäller det bara för andra?

Uppdatering:

Tydligen anser inte Ola Lindholm att han själv är ett acceptabelt offer. Märkligt hur dubbelmoralen ofta lyser igenom hos de främsta populisterna. Jag har upplevt detta ofta i mitt yrkesliv. De som i ena stunden vill avskaffa rättsäkerheten och som kräver strängare straff är också de som ropar högst efter just rättssäkerhet när de själva drabbas av en brottsmisstanke.

I Lindholms blogginlägg framgår att hans urinprov innehöll bensoylekgonin som är en kokainmetabolit och som sådan klassad som narkotika. Dock kan det finnas alternativa förklaringar, som att han har tagit ett receptförskrivet läkemedel.

Hur det förhåller sig med Lindholms skuld vet jag inte. I normalfallet hade jag värnat hans rättigheter och pläderat för hans oskuld eftersom hans sak inte är prövad i domstol. Men på grund av hans uttalanden i filmen här ovan känner jag ingen större sympati för denne dubbelmoralist och populist.

Madeleine Leijonhufvud ljuger igen

Återigen lobbar Leijonhufvud för samtyckesrekvisitet. Om vi inte inför detta rekvisit så är det fritt fram att utnyttja halvfulla 15 åringar hävdar Leijonhufvud. Och hon fortsätter genom att påstå att det nu är dax männen tar ansvar för sin sexualitet.

För det första undrar jag Leijonhufvud menar med att män skall ta ansvar för sin sexualitet? Gör män inte det? Begår alla män verkligen våldtäkter och sexuella övergrepp? Eller menar hon att alla män bär ett kollektivt ansvar för det fåtal som faktiskt gör sig skyldiga till dessa brott? Hur blir det då med kvinnors kollektiva ansvar? Bär alla kvinnor ansvar för de fåtal kvinnor som falskt anmäler våldtäkter? Har alla kvinnor ett kollektivt ansvar för de kvinnor som dricker sig berusade och blir omdömeslösa för att dagen efter ångra den där tillfälliga sexuella relationen? Skall alla kvinnor verkligen behöva ta ansvar för sådant i konsekvens med att alla män skall ta ansvar för andra mäns sexualitet? Det vore intressant att höra Leijonhufvud utveckla sitt resonemang.

Vad sedan gäller påståendet att det skulle vara fritt fram att utnyttjat halvberusade 15 åringar så talar professor Leijonhufvud mot bättre vetande. Leijonhufvud var tidigare professor i straffrätt och bör i den egenskap mycket väl känna till rättsfallet NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Samlag utan samtycke är sålunda straffbart även om inget våld har förekommit, vilket följer av praxis sedan i vart fall 27 år. Varför låtsas Leijonhufuvud som att detta rättsfall inte existerar? Jo, därför hon vill ljuga och vilseleda för att på så sätt få gehör för sin ståndpunkt. En sådan argumentationsteknik är dock inte ägnad att ge något förtroende.

Jag blir också innerligt uppgiven inför den totala brist på förståelse och respekt för rättsväsendet och bevisvärderingsfrågor som denna professor uppvisar då hon uttalar sig på följande sätt:

"I advokatsamfundet är man väl medveten om att försvars­advokaterna redan i dag tillåter sig att kränka målsägandena ­ i våldtäktsrättegångar med frågor som är irrelevanta (”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”). Var fanns advokaterna med erfarenhet som målsägandebiträden när remissvaret skrevs?"

Detta är rena tramserier. I den mån en försvarare frågar en målsägande om dennes bakgrund, agerande och handlande inför eller i samband med den åtalade gärningen så är det därför att frågan är relevant! Sådana frågor har alltid att göra med målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. Dessa begrepp är klarlagda genom praxis och högst relevanta för försvaret men också för den bevisvärdering som domstolen har att göra. Att Leijonhufvud låtsas som att hon inte känner till detta visar bara hennes lögn i all dess nakenhet.

Noterbart är också att erfarenheterna från de länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

Om Leijonhufvud nu tycker det är kränkande med advokater som tar sig friheten att ifrågasätt åklagarens och målsägandens anklagelser så kommer detta alltså att accentueras än mer om ett samtyckesrekvisit införs. Hur skall den tilltalade annars kunna visa att det förelåg ett erforderligt samtycke? Kan Leijonhufuvud och andra feminister förklara detta på ett begripligt sätt? Eller är det kanske så att dessa feminister önskar summariska rättegångar likt de som brukade äga rum i Stalins Sovjet och andra totalitära stater?

Det är tydligt att feministerna återkommer till detta med samtyckesrekvisit med en oerhört frenesi och frekvens. Antagligen handlar de utifrån principen om droppen som gröper ur stenen. Vi har alla - oberoende av kön - anledning att hoppas att de inte lyckas med sitt uppsåt. I annat fall kommer våra pappor, bröder, pojkvänner, makar och söner samt alla andra män att befinna sig i ett helt laglöst och rättsosäkert samhälle. Varför vill Leijonhufvud och andra feminister gå till historien med denna belastning?

Svenskt rättsväsende kritiseras

På DN Debatt framför advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark kritik mot det svenska rättsväsendet. Docenten Eric Bylander anser att kritiken är uddlös. Sannolikt beror Eric Bylanders uppfattning på att han aldrig har agerat som försvarare i brottmålsrättegång. Då är det så klart enkelt att försvara rättssystemet.

Min egen uppfattning är att Lapidus och Åkermarks kritik är välgrundad. Jag instämmer i allt väsentligt med deras åsikter och jag tror detsamma gäller för de flesta advokater som agerar som försvarare.

Häktingsinstitutet

När en åklagare begär en misstänkt häktad skall prövning ske i domstol. Detta är dock mest en formalitet. Som Lapidus och Åkermark skriver så får försvararen i bästa fall en fullständigt innehållslös häktnings-PM tillslängt sig på väg in i rättssalen. Ingen information lämnas, ingen tid ges för genomgång med den misstänkte och ingen möjlighet finns att freda sig mot brottsmisstankarna som läggs fram.

Under häktningsförhandling lämnar åklagaren en muntlig framställning som i regel inte vinner stöd av några dokument eller andra objektiv underlag som i rättssäker ordning kan prövas av domstolen och försvararen. Ändå accepteras nästa alltid åklagarens uppgifter, trots att alla i rättssalen vet att åklagarna ofta överdriver för att få gehör för häktningsyrkandet.

Här efter kan den misstänkte sitta frihetsberövad utan någon rättegång eller prövning av skuldfrågan under mycket lång tid. I realiteten finns ingen bortre gräns för frihetsberövandet.


Nämndemännen

Nämndemännen är politiskt tillsatta. Idag har vi en imam i Malmö tingsrätt som är uttalat homofob. I andra tingsrätter har vi nynazister som är antisemiter och homofober. Att dessa och andra nämndemän skall kunna skilja sin politiska gärning från sin gärning som nämndeman håller jag för ganska otroligt. Eftersom rättens majoritet sålunda är politiskt tillsatt kan man med fog ifrågasätta om svenska domstolar lever upp till kraven på "oberoende" och "opartiskhet" som följer av artikel 6 Europakonventionen

Beatrice Ask säger nu att regeringen skall se över nämndemännens representativitet. Jag välkomnar detta, men noterar att de politiska tillsättningarna inte tycks vara föremål för ändring.

Översättning av dokument

Enligt Europakonventionen är det en minimirättighet för den som anklagas för brott, att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom.

Trots detta regelmässigt inga översättningar av förundersökningsprotokoll till den misstänktes språk, vilket skulle kunna leda till att Sverige bryter mot Artikel 6 i Europakonvention.

Obalansen mellan parterna


Åklagaren har alltid en stab av poliser som biträder i brottsutredningen. Vidare har åklagaren under hela utredningstiden full insyn i utredningen, medan den hemlighålls för försvararen.

Särskilt i större brottmål med häktade leder detta till en klar obalans. I mål med häktade har åklagaren ofta månader på sig att med biträde av poliser läsa in sig på utredningsmaterialet. Försvararen får däremot förundersökningen presenterad för sig kort tid innan en huvudförhandling måste äga rum. Själv fick jag nyligen en förundersökning på flera tusen sidor som skall läsas inpå två veckor samtidigt som schemat är fullt med andra åtaganden. Åklagaren däremot har haft utredningen tillgänglig omkring ett år.

Obalansen blir än mer tydligt om den misstänkte är utländsk utan kunskaper i svenska.

Obalansen är allvarlig eftersom skillnaden mellan en friande och fällande dom kan bero på om försvararen är inläst på målet eller inte. Med de korta frister som gäller i särskilt större brottmål med häktade är det i praktiken omöjligt för försvararen att läsa in sig och förbereda försvaret på det sätt som behövs. En mera rimlig ordning vore därför att förundersökningen inte delgavs i ett sammanhang utan successivt under utredningstiden.

Socialdemokraterna vill införa muslimsk helgdag

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin (hon som också ville ha en butler i T-banan) vill utreda möjligheterna att införa en muslimsk helgdag. Det handlar sannolikt om den muslimska högtidsdagen Eid Al-fitr som avslutar ramadan.

Hennes utspel torde endast handla om röstfiske hos den växande muslimska väljarkåren. Beatrice Ask säger dock nej och hänvisar till att en extra helgdag skulle medföra kostnader om fyra till sex miljarder kronor för samhället. Hur många daghems- och vårdplatser skulle man kunna få för dessa pengar?

En ny muslimsk helgdag skulle sålunda förutsätta att någon av våra traditionella helgdagar slopades. Vilken? Jag antar att Jämtin inte har för avsikt att slopa 1 maj, vilket annars hade varit ett rimligt alternativ då denna dag endast är till för den del av befolkningen som anser sig ha hemvist hos den s.k. arbetarrörelsen. Jag hade inte i och för sig haft något att erinra mot att muslimerna fick ta över denna dag. Problemet är dock att 1 maj inte sammanfaller med Eid Al-fitre

Själv anser jag dock att det vore märkligt att införa en ny och religiöst betingad helgdag samtidigt som samhället i övrigt är i stort sett sekulariserat. Senast vi fick en ny helgdag så var det nationaldagen 6 juni som ersatte den religiöst betingade annandag Pingst. Med Socialdemokraternas förslag skulle utvecklingen sålunda backas mot ett mera teokratiskt samhälle. Är detta verkligen en utveckling som är önskvärd?

Malin Siwe, Expressen kommenterar.

Pappa - På kvinnans villkor

I min tidiga karriär på advokatbyrå kom jag ofta i kontakt med s.k. vårdnadsmål. Något som ofta slog mig var hur utlämnad pappan var. I kontakterna med socialförvaltningen kom pappan bara i kontakt med kvinnor. Det var kvinnor som utredde pappans lämplighet som förälder, det var kvinnor som skulle medla mellan föräldrarna och det var kvinnor om skrev utlåtanden och som hördes vid huvudförhandlingar i domstol. Inte helt oväntat tog dessa kvinnor ofta mammans parti. Papporna som jag kom i kontakt med kände sig ofta rättslösa.
http://www.blogger.com/img/blank.gif
I debatten hör vi ofta att papporna bör ta större ansvar för barnen. Men vad innebär det? Pappan har av hävd och tradition svarat för barnens ekonomiska trygghet. Det är ju trots allt så att papporna oftast är den som tjänar bäst. Är inte detta också ett sätt att ansvar för barnet och dess omsorg?

Och om papporna nu skall ta över också delar av kvinnans ansvar, vilka incitament ger samhället då för att motivera pappor till detta?

I media skrivs idag att "Det råder stora skillnader i mammors i olika delar av världen. Värst ska det visst vara i Afghanistan enligt den utredning som Rädda Barnen har gjort. Detta bevisas på följande sätt:

"Statistiskt sett kommer varje kvinna i Afghanistan att förlora ett av sina barn."

Men på vilket sätt är detta unikt för mödrarna frågar jag mig då?! Om en kvinna förlorar sitt barn så gäller väl detta också fadern? Varför är det då enbart relevant att lyfta fram moderna situation?

På vägen hem hörde jag en radioreklam för SOS Barnbyar med en barnröst som upprepat säger "Mamma, Mamma, Mamma". Vilken signal sänder detta budskap? I andra situationer brukar ju känsligheten för att reklam inte skall förstärka könsrollerna vara stor. Här är det dock åter Ok att utesluta pappan.

I Sverige har kvinnan rätt och möjlighet att väcka talan mot den man som hon anser är far till ett barn. Motsvarande rätt finns inte för mannen. En man kan sålunda aldrig genom ett rättslig förfarande få fastsällt sitt faderskap. Vad motiverar detta? Varför skall inte också en man få rätt till sitt barn utan kvinnans samtycke?

Exemplifieringen kan göras lång på hur samhället och organisationer utesluter pappan från alla rättigheter till sitt eget barn, men likväl skall pappan ha alla skyldigheter. Pappans rätt till sitt eget barn bygger i stort på kvinnans samtycke. Utan ett sådan samtycke är pappan chanslös både vad gäller vårdnad och att överhuvudtaget bli förklarad som far till sitt eget barn.

Vi skriver nu 2011 men i dessa frågor tycks samhället leva kvar i medeltiden.

bin Laden död - Rättivsa eller har rättssamhället brutit samman?

Dagens kanske största nyhet är att USA har lyckats döda Usama bin Laden. Depedition analyserar och tycks mena att händelsen utgör en viktig symbol och att vi nu kan gå vidare efter 9/11.

Själv är jag kluven. bin Laden ligger inte i topp på min favoritlista, vilket gäller för alla fanatiker oavsett om de må vara muslimer eller något annat. Det som förskräcker är att USA åter har givit sig rätten att agera världspolis och bödel. Jag har tidigare skrivit om amerikanernas inställning i denna fråga. Marc A Thiessen hänvisade - i ett av mig och flera uppmärksammat debattinlägg - till en amerikansk lag som ger USA rätten att ingripa och kidnappa personer även på främmande territorium:

This memorandum declares that "the FBI may use its statutory authority to investigate and arrest individuals for violating United States law, even if the FBI's actions contravene customary international law" and that an "arrest that is inconsistent with international or foreign law does not violate the Fourth Amendment." In other words, we do not need permission to apprehend Assange or his co-conspirators anywhere in the world.

USA ger sålunda sig själva rätten att tillämpa amerikansk lag över hela världen och ger man sig själv rätten att gripa personer i andra stater, även om detta skulle stå i strid med internationell lag.

Vetskapen om detta förskräcker när man nu ser hur detta synsätt har tillämpats i praktiken i förhållande till bin Laden. Var går gränsen? Gäller detta synsätt endast för notoriska terrorister som har dödat ett stort antal civilpersoner? Tyvärr är inte så fallet.

Som jag skrev i mitt ovan länkade inlägg talade Marc A Thiessen om Assange, vilket även uppmärksammades av Daniel Gustafsson och HAX.

USA är sålunda berett att tillämpa samma principer som låg till grund för angreppet mot bin Laden gentemot whistleblowers och andra personer som kan anses ha brutit mot amerikansk lag. Och detta även om USA därigenom bryter mot internationell lag samt överträder staters suveränitet. Detta förskräcker och jag kan därför inte riktigt känna glädje över att bin Laden nu är utraderad.

Andra i samma ämne:

Erik Laakso
Svensson
Scaber Nestor