Feminismens fördumningsindustri

Tanja Bergkvist - Genusvansinne och fördumningsindustri from LvMI Sverige on Vimeo.

Filmen måste ses. En av årets höjdare och en blodtryckshöjare som HAX säger. Även Medborgare X kommenterar.

Att stå på den utsattes sida.

Riksrevisionen riktar kritik mot hanteringen av skadestånden till brottsoffer. Riksrevisorn Jan Landahl säger:

"Rättsväsendet ska ha ett tydligt brottsofferperspektiv och lämna stöd och hjälp åt dem som har blivit utsatta för brott."

Min uppfattning är också att det är onödigt krångligt för ett brottsoffer att få ut sitt skadestånd. Men vid en komperativ jämförelse med våra grannländer kan dock konstateras att det inte är så illa. Den största skillnaden är, att i Sverige kan ett brottsoffer i princip inte få ersättning för ett ombud. Därmed måste den som redan befinner sig i ett utsatt läge själv hantera allt det administrativa krånglet för att få ut den ersättning man är berättigad till.

En annan knasighet är, att Brottsofferfonden inte är bundet av ens en lagakraftvunnen dom. Detta innebär att Brottsofferfonden kan tillerkänna brottsoffret en lägre ersättning jämfört med vad som framgår av domen. I Danmark är däremot motsvarande myndighet bunden av vad domen föreskriver, vilket verkar vara dethttp://www.blogger.com/img/blank.gif mest rimliga.

Brottsoffren ställs dock enligt min åsikt alltför ofta i fokus medan debatten uteblir gällande behandlingen av den som är misstänkt för brott. Att vara misstänkt är inte detsamma som att vara skyldig, vilket ibland glöms bort. Folkrätten uppställer garantier för den som är misstänkt, men i regel tar både politiker och journalister lätt på dessa garantier som ju ytterst syftar till att förhindra att staten begår brott mot enskilda.

Att ställa sig på den misstänktes sida ger nämligen inga politiska poäng.

I Göteborg har man nyligen invigt ett nytt "superhäkte" som innehåller all tänkbar säkerhetstekonologi. Detta har dock lett till ett totalhaveri vad gäller mänsklig behandling av de intagna och deras rätt till att kunna samråda med sina advokater.

GP rapporterar:

"I Göteborgs tingsrätt pågår nu en stor rättegång. Efter otroliga förseningar och allmänt strul tvingades tingsrätten idag (läs på torsdagen) att försätta två häktade på fri fot sedan det framkommit att dessa varken fått middag eller frukost och inte heller läkarförskrivna mediciner."

I mina ögon liknar detta Vitryssland. Att låta häktade som tvingats till statens omhändertagande och vård att gå utan middag, frukost och receptförshttp://www.blogger.com/img/blank.gifkrivna mediciner kan bara anses som en inhuman och närmast tortyrliknande behandling. Jag tänker då naturligtvis på vad som föreskrivs i Europakonventionens Artikel 3:

"Artikel 3 - Förbud mot tortyr
Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning."

Att hållas inlåst utan tillgång till mat och förskrivna mediciner kan inte anses som annat än en omänsklig och förnedrande behandling som därmed utgör ett brott mot Förbudet mot tortyr.

GP visar mod som tar upp denna fråga. Övrig media och politiker tiger dock i vanlig ordning.

Intressant?

Cookie-lag klubbad

Den nya s.k. Cookie-lagen har klubbats. Lagen träder ikraft den 1 juli 2011.

Lagen bygger på ett EU-direktiv. Innebörden är att en användare måste tillfrågas och ge sitt samtycke innan en kaka placeras på dennes dator. Vi kan sålunda nu se fram emot att surfandet kommer att förgyllas med ideliga pop up-frågor.

Lagens syfte sägs vara att värna internetanvändares ingegritet. Märkligt att integriteten nu plötsligt värnas samtidigt som vi har FRA, datalagringsdirektiv och annan starkt integritetskränkande lagstiftning.

På tal om integritet så rapporterar HAX att franska Hadopi har allvarliga säkerhetsluckor. Detta är ytterligare ett bevis för att datalagringsdirektivet måste skrotas. Alla offentliga register läcker, det kommer att hända även med den masslagring av information gällande vanliga människors politiska åsikter, sjukdomar och trosuppfattningar. Det vill säga sådant som staten inte borde ha rätt att kartlägga.

Omval och demokrati på drift

Få kan väl ha missat att det igår var omval i Västra götaland och i Örebro. Inte heller har väl missat att Socialdemokraterna slår sig för bröstet i anledning av vad som påstås vara en framgång.

Själv ser jag omvalet som ett demokratiskt misslyckande. I Örebro förorsakades omvalet av Socialdemokratiskt valfusk. Tyvärr är detta en kär gammal socialdemokratisk tradition. Redan 2002 dömdes Socialdemokratiska valarbetare för valfusk och samma sak hände återigen i nästa val 2006.

Denna återkommande och bristande respekt för de demokratiska spelreglerna borde få Socialdemokraterna att skämmas, särskilt när fusket nu var så allvarligt att ett val fick göras om. Istället jublar man. Valfusket kommer i förlängningen att minska engagemanget och valdeltagandet, vilket också visade sig i Västragötaland med ett valdeltagande om endast 43,1 procent. Beelzebjörn har räknat ut att detta innebär att endast 15% röstade på Socialdemokraterna. Kan detta verkligen uppfattas som en framgång?

Valkampanjandet har dessutom varit smutsigt. Rapporter har förekommit om att Piratpartiets valaffischer täcktes över av Socialdemokraterna och att Moderaterna har delat ut flygblad med osanna argument. På samma sätt har vänstern skjutit prick mot Fas3 utan att berätta vad man vill ha istället och man påstår osant att barnfattigdomen har ökat trots att sanningen är att den har minskat jämfört med när Socialdemokraterna lämnade över makten 2006 mitt i brinnande högkonjunktur.

Det demokratiska föraktet tycks alltså förekomma hos alla gammelpartier, men kanske är det värst hos Socialdemokraterna som ju i val efter val ertappas med att valfuska. Väljarna tappar tilliten och valdeltagandet minskar samtidigt som populistiska partier ges inflytande och vågmästaroller. Finns det verkligen anledning att i en sådan situation tala om framgångar och Juholteffekter? Enligt mitt förmenande borde politikerna skämmas!

Grattis Azerbajdzjan - Likheterna mellan våra nationer

Idag är det många som hyllar Azerbajdzjan samtidigt som de jublar över "svenskvinsten".

Azerbajdzjan är ett för mig okänt land. Jag läste därför på och kunde hitta många likheter som förenar våra stolta nationer. Här följer en jämförelse utifrån vad Regeringskansliet rapporterar om ESC-vinnaren.

Azerbajdzjan: "Rättsväsendet är inte oberoende av den verkställande makten."

Sverige: Politiskt tillsatta domare.

Azerbajdzjan: "Församlings- och yttrandefriheten har beskurits"

Sverige: Det totala övervakningssamhället blir verklighet.

Azerbajdzjan: "En del människorättsaktivister har
utsatts för förtalskampanjer eller godtyckliga frihetsberövanden."

Sverige: Assange häktad, friad och häktad igen. Åklagaren läcker uppgifter till media.

Azerbajdzjan: "Myndigheterna instämde dock inte i observatörernas slutsats att valet generellt inte levde upp till internationella normer. Inte heller de lokalval som hållits under 2006 bedöms ha gått rätt till i alla avseenden, även om framsteg gjorts på vissa områden."

Sverige: Valfusk och omval.

Det synes finnas mer som förenar våra nationer än det som skiljer oss. Kanske inte så konstigt då att det svenska inslaget i Azerbajdzjans framgång är så tydlig?

Relationsvåld

Nationellt centrum för kvinnofrid har på regeringens uppdrag avgivit en rapport Rapporten föreslår att alla kvinnor som söker vård skall tillfrågas om de har utsatts för våld. Sålunda skulle det råda en presumtion för att vårdsökande kvinnor är våldsoffer.

Förslaget framstår som något märkligt i ljuset av att seriös forskning visar att kvinnor är lika våldsaktiva som män i parrelationer. Enligt en ickevetenskaplig undersökning utförd av Aftonbladet sa till och med 70% av männen att de hade misshandlats av sin kvinnliga partner.

Varför skall då inte samma fråga ställas till vårdsökande män som till vårdsökande kvinnor? Handlar det om en systematisk och strukturerad förminskning av mannens rättigheter och känslor?

Leijonhufvud får svar på tal

I anledning av Leijonhufvuds lobbande för ett samtyckesrekvisit skrev jag ett kritiskt inlägg. Jag noterar att även tunga remissinstanser som Domstolsverket, Riksåklagaren och Advokatsamfundet instämmer i kritiken.

Även Rolf Hillegren och Ville Carlström uttrycker kritik.

Leijonhufvud tar dock lätt på kritikerna och frågar hur hennes kritiker "egentligen mår". Som en av hennes kritiker kan jag försäkra att jag mår alldeles utmärkt generellt, men jag mår illa när en professor i straffrätten genom lögner försöker urholka rättssäkerheten!

I ett nytt försök att försvara sin ståndpunkt hänvisar nu Leijonhufuvud till att andra stater minsann har ett samtyckesrekvisit. Svaret är ja förvisso är så fallet. Men vi har redan straffbestämmelser i Sverige som täcker in fallen med de halvfulla 15-åringr som Leijonhufvud använder i sin retorik. Om varken våld eller hjälplöst tillstånd förekommit så kan straffansvar för sexuellt ofredande komma ifråga, vilket kan medföra fängelse i två år. Men som Hillegren skriver i sin debattartikel ovan så är Leijonhufvud fixerad vid våldtäktsbegreppet. Hennes fixering är lika omotiverad som om hon skulle kräva att en stöld rubricerades som rån bara för sakens skull.

Leijonhufvud ljuger återigen när hon påstår att samtyckeskekvisitet i andra länder:

"...har lett till att det ställs helt andra frågor i domstolarna än vad hos oss, menar Leijonhufvud. Fokus ligger mer på gärningsmannen. I Sverige ligger fokus på brottsoffret: Hade hon druckit sprit? Hade hon gjort sig åtkomlig genom att sova över hos någon? Vi tar sällan eller aldrig blodprov på gärningsmannen, men däremot på offret. I andra brottssammanhang är det självklart viktigt att bedöma om den misstänkte varit berusad, har han det påverkar det uppsåtsbedömningen. Här blir berusning snarast en ursäkt, därmed förstod han inte att hon kände sig tvingad eller var i hjälplöst tillstånd"

All forskning visar att det förhåller sig tvärtom. Genom samtyckesrekvisitet har istället fokus hamnat på målsägandens beteende och bakgrund. Jag har tidigare hänvisat till Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrum för brottsutredningen."

Samma slutsatser dras i den nu aktuella Sexualbrottsutredningen. Jag citerar:

"Kommittén fortsatte sedan med att ifrågasätta det lämpliga med
en samtyckesreglering utifrån brottsbalkens systematik. En sådan
bestämmelse skulle enligt kommittén bryta ett synsätt där det är
gärningsmannens handlingar, motiv och avsikter som ska stå i centrum
för huruvida han eller hon begått ett brott och hur det rättsligt
ska rubriceras. Kommittén såg en risk för att en samtyckesreglering
i stället på ett onyanserat sätt skulle placera målsäganden i
centrum för brottsutredningen och ge målsägandens handlande, motiv
och avsikter en avgörande betydelse för utgången" (sid 125)

Leijonhufvud anför i sin argumentation att hon minsann har stöd av Brottsoffermyndigheten. Och här har hon rätt, men läs först Brottsoffermyndighetens argumentering (finns återgiven på sid 127 i Sexualbrottsutredningen):

"Myndigheten pekade på att den som har sexuellt umgänge alltid har ett ansvar för
att förvissa sig om att partnern har samtyckt. Vidare bemötte Brottsoffermyndigheten
bl.a. kommitténs farhågor kring den misstänktes
rättsäkerhet och hur denne ska kunna freda sig mot ett bristande
samtycke som kanske är tyst. Myndigheten anförde bl.a. att forskning
visat att både män och kvinnor har en högt utvecklad förmåga
att framföra och förstå avvisanden, inklusive sådana som inte innehåller
ordet ”nej” och att det inte är kvinnornas kommunikationsförmåga
som bör ifrågasättas utan deras manliga partners anspråk
på att inte förstå att kvinnorna avvisar sex."

Går det på att tydligare sätt uttrycka att man egentligen vill kasta om bevisbördan i brottmål och därmed bryta mot alla de principer som gäller i en rättsstat och som garanteras genom Europakonventionen?

Leijonhufvuds motiv är sålunda klara. Hon vill avskaffa rättsstaten. Här ligger också svaret på feministbloggarnas fråga "varför nätmännen är så rädda".

Rädslan kära feminister beror på att ni vill införa olika bevisbördekrav beroende på den misstänktes kön och beroende på vilka brott det är fråga om. Rädslan handlar om att ni vill avskaffa rättsstaten och att ni vill bryta mot de minimiregler som garanteras genom internationell folkrätt. Rädslan beror också på insikten om, att när ni bryter mot folkrätten i ett avseende lär ni även vara kapabla att bryta mot andra folkrättsliga principer. Vilken annan folkrättslig princip kräver ni ska avskaffas nästa gång?

Inom kort kommer jag att i ett separat inlägg att behandla samtyckesrekvisitet såsom det kommer till uttryck i bl.a. brittisk lag. Jag kommer då visa att Leijonhufvud och hennes anhängare ljuger också när de hänvisar till brittisk lag.