IPRED - Antipiratbyrån skyldiga till varumärkesintrång

Antipiratbyrån hoppas att IPRED skall hjälpa dem att jaga fildelare. Eftersom APB går ut som försvarare av immaterialrätten framstår det som ett rimligt krav att de själva följer lagstiftningen på området.

Men icke: Den 3 mars 2009 fälldes APB av Patentbesvärsrätten för intrång i annans varumärkesrätt. Detta framstår som märkligt eftersom varumärkesrätten liksom upphovsrätten tillhör immaterialrätten. Att leva som man lär är inte alltid så enkelt.

Även då det gäller andra lagar är APB inte så nogräknade. De fälldes av Datainspektionen för brott mot Personuppgiftslagen p.g.a. att APB olovligen samlade in IP nummer. Efter rabalder och prövningar ända upp i kammarrätten [som APB förlorade] fick de börja leva med ett tidsbegränsat tillstånd från Datainspektionen som löpte ut per den 31 december 2008.

Läs även andra bloggares åsikter om IPRED

AMF - Styrelsen är enig om att styrelsen inte har ansvar

AMF Pension i allmänhet och Wanja Lundby Wedin i synnerhet har som bekant varit i blåsväder den sista tiden.

Nu låter styrelsen med Wanja i spetsen meddela att man har kommit fram till att styrelsen inte har något som helst ansvar för besluten om de astronomiska pensionsavsättningarna till förre VDn Christer Elmhagen. Föga överraskande kanske.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2668381.svd

Men håller argumenteringen ur ett rättsligt perspektiv? Högst tveksamt!

En bolagsstyrelses ansvar regleras genom Aktiebolagslagen och då främst i lagens 8:e kapitel. Här kan man läsa att styrelsen har ett ansvar för bolagets organisation och förvaltning. Styrelsen skall löpande följa bolagets ekonomiska situation och bär styrelsen ansvaret för att bolaget är organiserat på ett sådant sätt att medelsförvaltningen och de ekonomiska förhållandena kontrolleras på ett betryggande sätt.

Detta långtgående kontrollansvar kan styrelsen aldrig frånsvära sig.

Vidare bör vi kunna utgå från att det inte är VDn Elmhagen som har lurat styrelsen avseende hans egna pensionsförmåner. Är antagande fel så har styrelsen i sådant fall brutit mot Aktiebolagslagens jävsregler som tydligt föreskriver att VDn inte får delta i beslut som berör honom själv. Har Wanja & Co brutit mot jävsreglerna så är detta synnerligen allvarligt.

I media har vi vidare kunnat se att det av AMF's årsredovisningar tydligt framgår hur stora pensionsavsättningar som har gjort varje år till förmån för VDn Elmhagen. Naturligtvis följer det av styrelsens kontrollansvar att granska och följa upp innehållet i de bolagets årsredovisningar som de skall godkänna och påteckna.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/artikel_2670033.svd

Av de uppgifter som Wanja & Co själva har släppt ut i media framstår det som mycket troligt att styrelsen har brustit i sitt kontrollansvar. Vare sig detta har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet bör ägarna till AMF överväga att rikta skadeståndskrav mot styrelsen enligt bestämmelserna i 29 kap Aktiebolagslagen.

Detta var dock antagligen inte vad Wanja & Co hade tänkt sig! Att lagen skulle kunna medföra att de får punga upp ur egen ficka som en följd av deras egen oaktsamhet. Oerhört! Nej, bättre då att peka finger och hävda att ansvaret är någon annans.

Å andra sidan har med stor säkerhet AMF tecknat en s.k. styrelseansvarsförsäkring. En sådan försäkring täcker skador som förorsakas av styrelsens vållande. Men försäkringen måste i regel påkallas inom sex månader från att det fanns anledning anta att ett skadeståndsansvar skulle kunna göras gällande.Så har det inte redan gjorts är det nu bråttom om AMF inte skall missa möjligheten att få sin skada reglerad. Och det är man väl i varje fall skyldig de pensionssparare som har fått se sina pensionspengar minska i värde!?

Läs även andra bloggares åsikter om Wanja

Försvararen - Rättsväsendets underdog

Försvararens roll är ofta otacksam. Han eller hon har som skyldighet att stå vid sidan av den som anklagas även för de mest avskyvärda brott. Försvararens roll är inte - som så många tror - att liera sig med brottet, utan att utgöra den yttersta garanten för att rättssamhället bevaras.

Ändå räknas advokaten i den offentliga debatten sällan in bland det som kallas rättsväsendet. Åklagare, polis och domstolar gör det dock. Advokater klandras ofta i media för att vara hala fifflare som mer tänker på pengar än på sin klient. Några av oss minns väl Aftonbladets rubriker på våren 2003 där ett 10-tal advokater helt felaktigt utpekades som fifflare. Aftonbladet fälldes sedermera av Pressens Opinionsnämnd och chefredaktören dömdes för grovt förtal. Men i allmänhetens ögon var skadan redan skedd.

Jag har sedan många år varit verksam som försvarare, ibland i stora och omfattande mål. Därför kan jag givetvis beskyllas för att tala i egen sak när jag påstår att bilden av försvararen är tydligt förvanskad.

Ersättningarna till försvarare kritiseras ofta. Men enligt offentliga uppgifter kostar rättsväsendet samhället ca 25 miljarder kronor, härav svarar kostnaderna till offentliga försvarare och målsägandebiträden för mindre än 1 miljard. Övriga ca 24 miljarder går alltså till andra delar av rättsväsendet.

Timarvodet till en försvarare uppgår idag till 1 104 kronor exklusive moms. När jag häromdagen hämtade ut min bil från en sedvanlig service debiterades jag 1 250 kronor ex. moms för mekanikerns arbete. Byte av olja på en bil värderas alltså högre än att försvara en presumtivt oskyldig från att spärras in i fängelse under flera år. Är det rimligt? Kanske, men inte säkert.

Den låga ersättningen till försvarare har dock medfört att tillväxten är i princip obefintlig utom - möjligen - i stockholmsregionen. I den stad där jag själv är verksam tillhör jag de yngsta försvararna, trots att jag numera har passerat 40-strecket med viss marginal. Hur kommer det att bli om 10 år? Finns det då några advokater som är villiga att arbeta som försvarare för den lilla och utsatta personen? Tveksamt, om man betänker att alternativet att arbeta som ombud för bolag etc renderar timarvoden på mer än 3 000 kronor, dvs flera gånger mer än ersättningen till en försvarare.

Fördelningen mellan rättsväsendets olika delar är också märklig om man betänker att försvararen tillsammans med domstolarna är de enda delar av rättsväsendet som staten är skyldig att tillhandahålla enligt internationella konventioner. Någon skyldighet att tillhandahålla polis eller åklagare finns inte, ändå är det just på dessa delar av rättsväsendet som de ekonomiska satsningarna sker.

Jag skriver detta med ambitionen att nyansera mediabilden av försvararen samt med avsikten att tydliggöra försvarens roll i en rättsstat.

Eller som justitierådet Johan Munck insiktsfullt uttryckte saken: "Att diskutera försvararens roll för rättsväsendet är som att diskutera vattnets roll för sjöfarten".

Bodströms tankar om integritet

Thomas Bodström har börjat blogga. I ett av sina första inlägg började han genom att erkänna att han är en "teknisk idiot". Inte konstigt då att han så välvilligt har lånat ut sitt namn till allehanda integritetskränkande lagförslag: var min första tanke.

Nu bloggar Bodström även kring integritetsfrågorna och ännu en gång bevisar han sitt eget påstående om att han är en "teknisk idiot". Särskilt tydligt blir det när man läser detta:

"Själv är jag positiv till datalagring (att polisen kan spåra vilka som har varit i telefonkontakt med varandra och var de befunnit sig)"

Jösses var min första tanke, sedan drabbades jag av förtvivlan över insikten att denne man sitter på enorma maktresurser som ger honom rätten att genomföra lagar som påverkar allas vardag.

Bodström är positiv till datalagring. Undrar om han hade varit lika positiv till en lag som föreskrev att alla brev måste registreras av någon myndighet. Antagligen inte. För Bodström liksom andra kring +40 år lever kvar i en värld där det som skrivs på ett papper skall skyddas, men så snart papperstexten överförs till digital form upphör allt skyddstänkande.

Bodström förstår uppenbart inte att det som tidigare skedde analogt idag sker digitalt. De flesta utför sina bankärenden via nätet, de utför sina apoteksärenden via nätet, sänder kärleksmeddelanden via nätet, handlar sexleksaker via nätet, för politiska diskussioner via nätet osv. Varför Bodström anser att staten skall få registrera detta, men inte motsvarande aktiviteter som sker i analog form framstår som obegripligt.

Upphovsrättsindustrin tjänar pengar på fildelning

Gång efter gång läser vi i media om hur fildelningen berövar upphovsrättsindustrin och fattiga kulturarbetare deras levebröd. Enligt de som står på upphovsrättsindustrins sida skulle fildelningen till och med kunna leda till att vi hamnar i en kulturell istid. Men stämmer detta?

Knappast. Som jag har skrivit i ett av mina tidigare inlägg visar CdOn rekordresultat. Därtill har vid den s.k. PKE-avgiften som upphovsrättsindustrin helst talar tyst om.

http://www.copyswede.se/default.asp?ML=10521

PKE-avgiften är en avgift som tas ut på all försäljning av inspelningsbara CD och DVD skivor. Och även när vi köper inspelningsbara apparater som MP3 spelare, DVD-brännare eller TV box med hårddisk osv.

Avgifterna får upphovsrättsindustrin att jubla högt. Enligt Copyswede's årsredovisning för 2007 har PKE-avgifterna fördubblats på 5 år och medfört intäkter om drygt 200 Miljoner kronor, varav 87 Miljoner kronor enbart från DVD-R skivor. ”Ytterligare ett bra år för rättighetsinnehavarna”, skriver Copyswede i sin årsredovisning.

Sålunda kan antas att upphovsrättsindustrin cashar in förskott från förmodat framtida olagliga nedladdningar. Den lovliga privatkopieringen torde nämligen inte värdemässigt kunna motsvara de ofantliga intäkter som tillfaller upphovsrättsindustrin genom PKE-avgifterna. Och eftersom givetvis inte heller alla inspelningsbara skivor eller apparater används för olaglig nedladdning måste nettovinsten bli betydande för upphovsrättsindustrin. Varför beaktas inte denna nettovinst när samma rättighetshavare skriker ut sin frustration över den olagliga fildelningen? Handlar det om att "Mycket vill ha mer"?

Ytterligare begränsningar av internet sågas

För ett par dagar sedan diskuterade jag det moraliska dilemma som det s.k. barnporrfiltret innebär. I dagarna har remissvaren droppat in med anledning av Spelutredningens förslag till censur av utländska spelsajter [SOU 2008:124].

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2664597.svd#tw_link_widget

Det är med glädje som jag konstaterar att flertalet tunga remissinstanser totalsågar förslaget. Däremot är det fortfarande obegripligt varför regeringen beställde denna utredning. Samma fråga hade ju redan genomlysts i Lotteriutredningen som lämnade sina synpunkter redan 2006 [SOU 2006:11].

Lotteriutredningen slog redan 2006 fast, att filtrering, dvs censur, av utländska spelsajter var alltför repressiv och därför inte kunde accepteras. Utredningen pekade på att blockeringen av utländska spelsajter även kommer att begränsa tillgången till forum och annan information som också finns på de utländska spelsajterna. En begränsning av tillgången till sådan information kunde inte accepteras. Lotteriutredningen fullföljde med följande uttalande:

“Slutligen finns det en risk att även legitim trafik över Internet kommer att förhindras genom ett förbud av ifrågavarande slag. Utredningen fäster stor vikt vid att ett förbud av detta slag inte har införts i fråga om annan trafik över Internet. Det finns ingen skyldighet för Internetleverantörerna att blockera för trafik till hemsidor med illegalt innehåll, t.ex. sådana som innehåller barnpornografiska bilder. Att överväga en sådan skyldighet när det gäller utländska spelsidor skulle därför kräva mycket starka skäl.”
(Lotteriutredningen, s 293)

En statlig utredning slog alltså redan för 2 år sedan fast att censurering på internet knappast rymdes inom det som är acceptabelt i en rättsstat. Ändå beställer regeringen en ny utredning på samma tema. Varför?

Min gissning är att regeringen styrs av okunskap och en oförmåga att sätta sig in i hur internet fungerar. Om mitt antagande är korrekt är det mycket allvarligt med hänsyn till de långtgående konsekvenser en lagstiftad censur kan antas få för den grundlagsfästa yttrandefriheten. Att även statens utredare Jan Nyrén är okunnig framgår tydligt eftersom han hävdar att filtreringen skulle kunna ske med kirurgisk precision. Om inte annat så visar erfarenheterna från Barnporrfiltret att någon sådan precision inte alls existerar.

I ett desperat försök att försvara sin ståndpunkt hänvisar Spelutredningen till Italien. Där tvingas en internetoperatör som misslyckas med censureringen av en otillåten spelsajt att betala en sanktionsavgift till staten om 30 000 - 80 000 Euro.

Om man då beaktar, att inte ens en utebliven blockering av sajter med barnpornografiskt material kan medföra liknande straff för en internetoperatör blir regeringens beställning än märkligare. Slutsatsen måste bli att det inte går att frigöra sig från misstanken att regeringens önska att censurera utländska spelsajter främst har ekonomiska motiv. Detta kommenterades emellertid redan av Lotteriutredningen i 2006 års utredning:

“Mot bakgrund av det anförda finner utredningen inte heller att ett förbud som riktar sig mot förmedlingstjänster av detta slag kan anses vara proportionerligt i förhållande till förbudets syfte.[...] Ekonomiska hänsyn kan slutligen överhuvudtaget inte motivera en sådan åtgärd.”
(Lotteriutredningen, s 293)

Det sista uttalandet är principiellt mycket viktigt. Lotteriutredningen slog härigenom fast att censur aldrig kan accepteras utifrån någons vilja att öka den egna marknadsandelen eller att maximera den egna vinsten. Något som också skall beaktas i relation till de stora mediaföretagens påtryckningar för att få till stånd blockering av sajter med streamat material.

Det är dock tillfredsställande att de flesta tunga remissinstanserna har sågat även Spelutredningens betänkande. Det som oroar är att regeringen gång efter gång agerar i syfte att begränsa yttrandefriheten. Bland ledande politiker tycks motståndet mot ren och skär censur helt ha försvunnit.

Vilken information vill man nästa gång begränsa? Min gissning är att regeringens sikte nästa gång kommer att riktas mot bloggar med ett påstått "opassande innehåll". Grunden för min gissning är att Spelutredningen redan har hänvisat till italiensk lag. Och i Italien behandlas just nu ett lagförslag som går ut på att tvinga alla ISP:er att godtyckligt blockera sajter, bloggar och sociala media om inrikesministern beordrar det för att sajten uttrycker “olämpliga åsikter”. Någon domstol ska inte alls vara inblandad.

Italienska bloggare ropar desperat på hjälp. Stödj gärna deras sak!

http://www.boingboing.net/2009/03/11/italian-bloggers-cal.html

Barnporrfiltret - Ett moraliskt och juridiskt dilemma

Väldigt få torde kunna motsätta sig kampen mot barnpornografi. Å andra sidan torde lika få kunna ställa sig bakom åsiktsförtryck eller ifrågasätta den grundlagsskyddade yttrandefriheten.

Det är just här som barnporrfiltrets dilemma ligger. Rick Falkvinge m.fl. kända bloggare har pekat på att filtret används för att blockera och därmed censurera fullt lagliga sajter utan barnpornografiskt innehåll. Bland annat blockerades en sajt som handlar om trägårdsodling, eller närmare bestämt Bonsai träd. Undersökningar har visat att på blockeringslistorna i Sverige och våra nordiska grannländer förekommer tusentals sajter som är helt lagliga. Vem har beslutat att dessa sajter skall blockeras och varför?

Yttrandefriheten är skyddad genom svensk grundlag och får endast begränsas genom lag. Den censur som sker genom barnporrfiltret har inte stöd i någon lag utan endast i avtal mellan Rikspolisstyrelsen och vissa internetoperatörer. Censuren strider därmed mot svensk grundlag. Frågan blir då om myndigheterna skall bekämpa brott genom att själva bryta mot lagen och - som nu är fallet - själva begå brott [tjänstefel].

Jag har verkligen inget att invända mot att sajter med barnpornografiskt material blockeras. Däremot skall denna form av censur noga regleras genom lag och ställas under tillsyn och offentlig insyn. Man kan inte överlämna denna typ av frågor till enskilda polismäns subjektiva bedömningar och tyckande. Frågan berör nämligen på ett mycket tydligt sätt den allra innersta kärnan av våra demokratiska värderingar.