Kvinnors våld som rättsligt problem

På sin blogg diskuterarIngrid Carlqvist ämnet kvinnors våld. Om man ser till kommentarer är detta ämne fortfarande minerad mark. Men varför är det på detta sättet?

Från politiker, journalister och olika kvinnoorganisationer hör vi ofta att det är männen som har monopol på våldet, särskilt vad gäller relationsvåldet. Utifrån denna självklara sanning satsas enorma resurser för att bekämpa männens våld. Nya och specialdesignade lagar skapas och våld som sker mot en kvinna i en parrelation skall enligt lagen straffas hårdare. Jag påstår inte att dessa satsningar är ogrundade, men de saknar egentligt stöd i befintlig forskning och därför bör allmänheten ifrågasätta om satsningarna är motiverade eller om de utgör ett resursslöseri som inte bör tålas. Kanske borde satsningarna istället inriktas mot att stävja allt våld, oberoende av könet på våldsutövaren?

Innan jag fortsätter denna diskussion skall jag citera lagens definition av brottet misshandel. Det relevanta lagrummet återfinns i 3 kapitlet 5 § brottsbalken som föreskriver att:

Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För misshandelsansvar är det sålunda tillräckligt att den slagne tillfogas smärta. En örfil, spark eller klösning räcker alltså i och för sig för ett straffansvar. Våldets grovhet och skadornas allvar är därför inte av omedelbar betydelse för ansvarsfrågan, men kan få betydelse för huruvida gärningen skall kvalificeras som grov eller av normalgraden samt för straffmätningen. Detta kan tyckas som självklarheter, men när man tar del av debatten tycks så inte alltid vara fallet.

Vad säger oss då forskningen om mäns respektive kvinnors våld i parrelationer? Först kan konstateras att den svenska forskningen på området är i stort sett obefintlig. De som har visat intresse för ämnet har mötts av motstånd. Vi får därför gå utomlands för att få tillgång till forskning som vilar på en någorlunda solid grund.

Den kanske mest omfattande sammanställningen har publicerats av det Irländska hälsodepartementet som har studerat och sammanställt resultaten av 13 undersökningar om partnervåld i olika engelsktalande länder (USA, England, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Rapportens slutsats är att:

...the results of these studies are fairly consistent in showing that, in approximately half of
all intimate relationships where domestic violence occurred in the last year, both partners were
mutually violent, with the remainder divided fairly equally between male -only violence and
female-only violence.

Kvinnor andel av våldsutövningen i parrelationer är alltså enligt rapporten lika stort som männens. Motsvarande slutsatser framgår av en undersökning från Norge, publicerad i Tidskrift för Den norske legeforening.

Enligt en mindre vetenskaplig undersökning utförd av Aftonbladet uppger 70% av männen att de har misshandlats av sin kvinnliga partner vid ett eller flera tillfällen.

Tillgänglig forskning visar alltså att då det gäller relationsvåld så är kvinnor lika våldsbenägna som män. Det skall dock inte förnekas att det kan antas att i de fall det är mannen som utövar våldet så blir de fysiska skadorna värre och därmed blir samhällskonsekvenserna också större. Emellertid är inte heller detta en självklarhet. I skriften Riding the donkey backwards" av Malcolm J. George vid Department of Physiology, Queen Mary and Westfield College återges en analys av 6200 fall av relationsvåld. Slutsatsen av denna analys blev följande:

Therein, she reported that women, in attacking men, were more likely to use weapons (75% of females used weapons while 25% of males did so). Although the numbers of women attacked in the sample were larger, the extent of the injuries suffered by the male victims tended to be more serious. Thus women made up for their lack of physical strength by using a weapon, usually a household object. The prevalence of women using weapons has been reported in United Kingdom studies (George, 1992) as well as in an Australian study of battered husbands (B. Thurston, personal communications, May-November, 1993). These findings are in keeping with the suggestion that women are more prone to use weapons and forms of assault that do not depend upon physical strength for their efficacy (Straus, 1980).

Rapporten antyder alltså att kvinnor i hög grad kompenserar för sin mindre fysiska styrka genom att använda tillhyggen och att män ofta lider skada i lika hög grad som kvinnor. Att samhället uppfattar förhållandet som det omvända förklarar rapporten med att män sannolikt i högre omfattning än kvinnor tystar ned och förminskar skadornas omfattning och uppkomst.

Hur det än må vara med detta så kvarstår fakta, män misshandlas i samma omfattning som kvinnor. Ändå ser vi sällan en kvinna som åtalas för att ha misshandlat sin manliga partner och män som har misshandlats av sin kvinnliga partner kan vittna om hur de utsatts för misstro, förlöjliganden och nonchalans. För misshandlade kvinnor finns olika stödåtgärder och kvinnomisshandel är ett högprioriterat område för politiker och rättsväsendet. Något motsvarande stöd finns inte för en misshandlad man. Häri ligger ett tydligt rättsligt och politiskt problem.

För att komma tillrätta med problemet torde krävas att politiker och företrädare för rättsväsendet görs medvetna om att flera av deras föreställningar kring relationsvåld bygger på gamla myter och inte på fakta och tillgänglig vetenskap. Detta kan endast ske genom öppen debatt och utbildning. Vägen torde dock vara lång innan en kvinnas våld mot en man bedöms utifrån samma kriterier som mannens våld mot kvinnan.

Läs även andra bloggares åsikter om relationsvåld, mäns våld, kvinnors våld, kvinnomisshandel, polis, rättsväsende, politiker