Nödvärn och spräckta skallar

Diskussionens vågor går höga och kritiken mot domarna i Per Anders Pettersson-fallet är hård. Många tycks anse att jurister är allmänt korkade. Grunden för denna uppfattning tycks i de flesta fall vara Aftonbladet.

Själv väljer jag att gå till rättskällorna och Högsta domstolens praxis. Ett avgörande från Högsta domstolen som ger god vägledning för hur domstolarna i det nu aktuella fallet resonerade är NJA 2005 s. 237. I denna dom uttalar Högsta domstolen följande principer med hänvisning till lagförarbetena:

"En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § första stycket BrB........Det innebär dock inte att behovet av våld för att avvärja angreppet inte skall beaktas. I förarbetena framhålls tvärtom att den försvarlighetsbedömning som skall göras innebär dels att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som erfordras för att avvärja den hotande faran, dels att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Det ställs inte upp något absolut krav på att gärningen varit nödvändig för att avvärja angreppet. Den angripne bör kunna frikännas även om han använt större våld än nöden krävt, om handlingen inte är att bedöma som uppenbart oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt förarbetena att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande av huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. (Se NJA II 1962 s. 344 ff.)"

Här återges alltså kärnan av den gällande rätt som domstolarna har haft att tillämpa. Till detta kommer de beviskrav som skall tillämpas. I denna fråga uttalar Högsta domstolen följande:

"I likhet med vad som gäller för ansvarsförutsättningar i allmänhet har åklagaren bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller i förekommande fall även frågan om omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. När det gäller beviskravet i dessa hänseenden uttalade HD i NJA 1990 s. 210 att vad som borde krävas var att åklagaren förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situationen där handlingen företagits, samt att samma beviskrav också borde ställas i förhållande till invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig."

Det domstolarna hade att pröva var alltså huruvida åklagaren hade förebringat sådan bevisning att Per Anders nödvärningsinvändning och invändning om att han svårligen kunde besinna sig framstod som obefogade.

Som med all bevisvärdering handlar det till sist om hur domstolarna bedömer de uppgifter och den övriga bevisning som presenteras i målet. Här kan olika domare komma till olika slutsatser. Det är inget märkligt med detta i och för sig, men när man kritiserar domarna måste man förstå systemet och de rätts- och bevisregler som domstolarna har haft att tillämpa.

I det aktuella fallet har domstolarna uppenbart ansett att det våld Per Anders använde var uppenbart oförsvarligt och att hans invändning om nödvärnsexcess var obefogad. Utifrån en rättslig bedömning har jag svårt att kritisera dessa slutsatser.

Avgörande för domstolarnas ställningstagande torde ha varit att de inte trodde på Per Anders berättelse. Den bästa bevisningen för den som är åtalad för brott är den egna berättelsen. Det är denna berättelse domstolarna skall utgå från och som åklagaren har att vederlägga. Om berättelsen inte framstår som trovärdig kan domstolarna enligt principen om fri bevisvärdering bortse från den. Utan att ha hört Per Anders berättelse i domstolarna går det inte att uttala sig om huruvida domstolarna har gjort en korrekt bedömning.

Men när jag själv arbetar som försvarare vet jag hur viktigt det är att träna och finsplipa min klients berättelse. Dock är systemet för ersättning till försvarare utformat på ett sådant sätt att denna oerhört viktiga förberedelse sällan är möjlig, annat än i riktigt stora brottmål. I andra mål gäller en taxa som i princip endast ger ersättning för den tid som försvararen sitter i rättssalen. Eventuella förberedelser förutsätts försvararen därför bjuda på. Staten anser alltså att försvarare skall jobba gratis, men vilka andra yrkesgrupper arbetar utan ersättning. Skulle du göra det? Nej, jag trodde väl inte det.

Viktigt att komma ihåg är dessutom följande; Även om det våld som användes inte är straffritt så hade domstolarna enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket BrB kunnat döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Så skedde också!

I tingsrättens dom uttalas att straffvärdet för Per Anders handlande motsvarade 3 års fängelse. Men domstolen beaktar att han befann sig i en nödvärnssituation även om handlandet inte var straffritt. Straffet sänktes därför till fängelse 1 år. Sålunda fick Per Anders en mycket tydlig straffrabatt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Ur ett rättsligt perspektiv framstår domarna även i detta avseende som korrekta.

Många har fäst avseende vid att en domare i hovrätten var skiljaktig. Detta är inget ovanligt och dessutom fullt naturligt eftersom målet till sist handlade om bedömningar och bevisvärdering. Noterbart är att inte heller det skiljaktiga hovrättsrådet ansåg att Per Anders i objektiv mening hade handlat i nödvärn då det andra slaget utdelades. Däremot ville hon fria pga nödvärnsexcessen. Argumenteringen för den skiljaktiga meningen är övertygande och kan inte kritiseras. Detta innebär dock inte med automatik - som många tyck tro - att majoriteten har haft fel.

Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Det handlar om att människor som inte var med då brottet utfördes i efterhand skall pröva bevisning och tillämpa rättsregler i det enskilda fallet. Självklart måste detta leda till att de olika aktörerna i rätten ganska ofta kommer till olika slutsatser. Förvisso kan detta system framstå som anstötligt för den som inte har förståelse för hur systemet fungerar, men om man kritiserar det befintliga systemet borde man samtidigt kunna presentera ett bättre alternativ. Några sådan förslag har jag dock inte sett till.

Andra bloggar i samma ämne: HÄR, HÄR,HÄR och HÄR.