Polisen uppgift är att upprätthålla lagen. I detta syfte har polisen erhållit våldsmonopol och även givits rätt att utföra olika tvångsåtgärder. Med sådana uppgifter följer dock ett stort ansvar för Polisen att själva följa spelets regler. Tyvärr är bevisen många för att så inte sker.
För ett par år sedan gick diskussionerna höga i anledning av det ökade antalet hot och våldsövergrepp riktade mot poliser och åklagare. Jag hade tillfälle att diskutera saken med en nu äldre man som i decennier har varit aktiv inom den organiserade kriminaliteten. Han förklarade de ökade hoten på följande sätt; "Numera fuskar polisen och åklagaren med spelreglerna på samma sätt som vi och då behandlar vi dem också som våra egna". Efter en stunds funderande förstod jag vad han menade.
I PP-utredningen hade vi den korrupte Jim Keyzer som först utredde brott för att sedan låta sig belönas genom ett välavlönat jobb hos målsäganden.
I Assangeutredningen har vi den nu notriska poliskvinnan Irmeli Krans som genomförde de inledande förhören - som föranledde beslut som anhållande - trots att hon var vän med en av målsäganden. Sedan fortsatte hon genom att avhandla sina personliga åsikter och aversioner mot Assange via sitt Facebook-konto
Vi har poliserna som fabricerade falsk bevisning för att fälla Thomas Quick och poliserna som mörkade bevisning i Fallet Ulf.
Listan kan göras lång. Och alla dessa fuskande och lagbrytande har en sak gemensamt. Ingen av dem har dömts för brott, ingen har avskedats eller drabbats av ens disciplinära påföljder. Få har ens kritiserats av JO.
Polisen representerar och utövar statens yttersta maktutövning. Likväl kan de fuska och begå brott i tjänsten i princip helt utan risk för straff eller annan påföljd. Det är hög tid att tillskapa en helt fristående myndighet för utredning av brott begångna av poliser. Lämpligen skulle avgörandet ske i en nämnd som med fördel består av advokater, vilket tycks vara en av de få kvarvarande yrkeskårer som fortfarande bryr sig om innebörden av ordet "rättssäkerhet".
Ja det är inte undra på att man kan fråga sig om Sverige är en rättsstat. Har åklagarna en för stor makt kring FU? De bestämmer ju helt och hållet vad som kommer med och inte kommer med i den. Då är det tyvärr mänskligt att de, medvetet eller omedvetet, optimerar den till sin egen fördel eller hur?
SvaraRaderaÄr det av kollegialitet som du utesluter åklagarna från kritik?
SvaraRadera@Tristan: Nix, jag är inte åklagare tack och lov. Jag sitter på den andra sidan av rättssalen. Men du har förstås rätt i att min kritik med rätta skall omfatta även åklagarna.
SvaraRadera@Håkan: Tilltron till åklagarnas objektivitet är klart oberättigad. Jag har själv många gånger kommit på åklagare med att mörka bevisning som är till den misstänktes fördel. Av de rättsskandaler som till och från flyter upp i media kan man förstå att detta också är rätt vanligt förekommande. Mörkertalet kan antas vara stort. Jag är övertygad om att det är mycket som göms.
Ett vanligt trick som polis och åklagare använder är att dela upp ett ärende under flera s.k. K-nummer, dvs olika utredningar. Försvararen kan därigenom vägras att ta del av hela utredningen mot klienten. Nej, det är olika K-nummer brukar åklagarna och poliserna hävda. Detta trots att utredningen gäller samma gärningsman och händelse.
Är inte domarna de yttersta med ansvar i detta samhälle? Borde inte en domare säga ifrån när det fuskas från något håll?
SvaraRaderaEn Internal affairs är en fin dröm. Det samma för de sociala myndigheterna som är så fina här i Sweden!
@Anonym: Problemet är att polisens och åklagarens agerande ofta inte kommer till domarnas kännedom. Visst försöker vi advokater att påpeka missförhållandena, men det upplevs mest som gnäll eftersom domarna ofta uppfattar att advokaterna är lierade med de "kriminiella". Dock är nog problemet snarare att domarna är lite för nära lierade med polis och åklagare. Inte nog med att de alla är statsanställda. Med de s.k. rättscentrum som växer upp runt om i landet så sitter nu även domare, polis och åklagare i samma hus. Att de fikar och äter lunch tillsammans är inte ovanligt. Dessutom är det inte ovanligt att en domare tar tjänstledigt för att prova på att vara åklagare. Då oftast i sin egen domstol, där han alltså alltjämt är anställd.
SvaraRadera