EN JULHÄLSNING FRÅN FEMINISMENS SVERIGE

I ett anfall av politisk korrekthet har statsminister Reinfeldt i sitt jultal utlovat hårdare straff för kvinnomisshandel.

Än en gång bevisas sålunda att våldet mot män är politiskt ointressant. Särskilt ointressant tycks det vara att kvinnor är lika aktiva i relationsvåldet som män. BRÅ konstaterar också att kvinnors våld negligeras av forskningen. Jag kan tillägga att detta främst gäller svensk forskning. Från utlandet och även vårt närmaste grannland Norge finns omfattande forskning som visar att kvinnor utövar våld i lika hög grad som män, men att kvinnor nästa aldrig anmäls eller fälls till ansvar.

Att debatten är helt skev framgår tydligt när man kan se hur en feministisk författare blir hyllad sedan hon har beskrivit hur hon har misshandlat sin man i samband med ett gräl. Vissa nyanserade feminister förekommer dock. En av dem är Petra Östergren:

Radikala feminister har tagit patent på "sanningen" om våld och misshandel i hemmet.

Orden är Petra Östergrens och det är nog där sanningen ligger. Feminismen har i egenskap av dogmatisk ideologi lagt beslag på den enda rätta sanningen och i dagens Sverige vågar ingen politiker ifrågasätta de feministiska mytbildningarna.

En annan sak man kan fundera på är hur verkningsfullt höjda straffskalor kan förväntas bli när denna åtgärd inte föregås av en ordentlig analys av orsakerna till att våld utövas. Den feministiska retoriken går ju förvisso ut på att alla män är potentiella våldtäktsmän och våldsutövare. Men riktig forskning ger dock ett annat resultat:

I kriminologens Mikael Ryings rapport om dödligt våld mot kvinnor ser vi att 80 procent av männen i det studerade materialet är psykiskt sjuka eller störda. Nästan hälften är antingen arbetslösa, beredskapsarbetande eller förtidspensionerade. 60 procent är registrerade för tidigare brottslighet.

I de fall män utövar våld så har alltså könet en klart underordnad betydelse. Istället handlar det om psykiskt sjuka eller socialt utsatta män. Vore det då inte förenat med en större samhällsnytta att förebygga de förhållanden som enligt vetenskapen orsakar våldet? Sålunda socialt riktade stödåtgärder istället för straff.

DOGMATISK STATSBÄRANDE IDEOLOGI IFRÅGASATT

Jag är stark motståndare till alla former av dogmatiska idéer och ideologier. I denna blogg brukar jag i huvudsak behandla frågor som hänger samman med sådana idéer och ideologier. Ofta har det handlat om upphovsrättsindustrins dogmatiska påståenden om att människors liv måste övervakas alltid och överallt för att främja industrins ekonomiska intressen. Men denna gång handlar det om den dogmatiska idébildning som har samlats under beteckningen feminism.

Jag påstår att feminismen i Sverige har fått en sådan stark ställning att den måste betecknas som statsbärande. Varje politiker i stort sett bekänner sig till feminismen. På våra universitet lägger man in obligatoriska inslag med s.k. genusvetenskap. Men i vårt närmaste grannland har nu den s.k. genusvetenskapen blivit starkt ifrågasatt.

Feminismen liksom genusvetenskapen bygger på uppfattningen att det råder en patriarkal maktordning i samhället. Problemet är dock att denna tes inte underbyggs av traditionella empirisk forskning. Istället säger feministen och genusvetaren att "jag har svaret och behöver inte pröva om det håller sträck". Detta är inte forskning utan ett rent dogmatiskt påstående. Och den som till äventyrs vågar ifrågasätta tesen blir genast utsatt för traditionellt maktspråk. Den kritiske kallas alltid idiot, kvinnohatare, tönt eller något liknande.

I Norge sände man programmet Hjernevask, vilket ledde till debatt och ifrågasättande av de feministiska dogmerna. Debatten ledde till att det norska vetenskapsrådet frös alla pengar till genusforskningen. I Sverige har vi dock valt att krampaktigt hålla fast vid den jeopardy-forskning som kallas Genusvetenskap och vårt vetenskapliga råd har nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning. Jag funderar över hur mycket riktig forskning hade vi kunnat få för dessa pengar. Jag tänker då kanske främst på medicinsk forskning som hade kunnat leda till minskat lidande och sjukdom hos befolkningen.

Hur tramsig och ovetenskaplig genusvetenskapen är framgår av det feministiska projekt som just nu pågår där skrevande män fotograferas som bevis för mäns makt.

Ett annat exempel är den hyllade kvinnliga feministiska författaren som själv beskriver hur hon inför en grupp kvinnor berättade om hur hon hade misshandlat sin man och att andra kvinnor då också erkände hur de hade misshandlat sina män. Enligt den feministiska författaren berättade en kvinna följande:

– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.

Och detta hyllades som ett exempel på männens våld. Ärligt talat förstår jag inte hur en så dogmatisk och dubbelmoralistisk ideologi som feminismen har tillåtits få en så stark ställning i Sverige. Det är hög tid att vi på samma sätt som norrmännen kritiskt granskar de feministiska dogmerna och att alla medel till genusvetenskapen fryses tills vidare.