måndag 16 augusti 2010

Rättsväsendet sluter sig samman - En fara för rättssäkerheten?

I en brottsutredning förekommer flera parter. Polisen utreder, åklagaren prövar och väcker åtal, försvararen tillvaratar den åtalades intresse av en rättvis rättegång och domstolen utför en opartisk prövning av åtalet. Självklart skall de olika aktörerna vara självständiga i förhållande till varandra. I lag regleras också åklagarens skyldighet att vara objektiv samt finns för domarna regler om jäv. På motsvarande sätt finns ett regelverk som reglerar advokatens skyldighet att tillvarata sin klients intressen samt omfattas även advokater av särskilda jävsregler.

Men i Sverige har det sedan ett antal år dykt upp ett fenomen som kallas rättscentrum. Det senaste i raden är Rättsscentrum i Göteborg. Här har man i sammanlänkade byggnader samordnat polis, åklagare, domstol och till och med kriminalvård under ett och samma tak. Den siste aktören i brottmålsprocessen - försvararen - är dock helt utelåst och det finns utrymmen som är gemensamma för domstol och åklagare till vilka försvararen inte har tillträde.

Förvisso är åklagarväsendet och domstolens allmänna utrymmen åtskilda, men bakom väggen till varje rättegångssal finns det gemensamma korridorer och utrymmen där domare och åklagare samtidigt kan vistas utan insyn från allmänhet, den tilltalade eller dennes försvarare. Redan idag ryktas det om hur det sker hemliga överläggningar bakom de låsta dörrarna till dessa gemensamma korridorer. Jag vill inte tro att dessa rykten är sanningsenliga, men redan den omständigheten att ryktena florerar är tillräckligt för att ifrågasätta tilltron till rättsväsendet och rättscentrumets legitimitet.

En annan företeelse är domare som tar tjänstledigt för att tjänstgöra som åklagare inom den egna domsagan. Domaren agerar alltså som part och åklagare i den egna domstolen där han alltjämt är anställd. Hans åtal prövas av hans gamla kollegor som dessutom vet att domaren en dag kan återvända till det gemensamma fikarummet. Vad väger tyngst? Kollegialiteten eller rättssäkerheten? Även denna ordning är tydligt ägnad att skada tilltron till det svenska rättsväsendet.

4 kommentarer:

  1. Ju mer jag läser om hur det svenska rättsväsendet fungerar desto mindre anser jag att vi lever i en rättsstat. Hur en åklagare kan antas vara opartisk i utredningen när vederbörande kan ha incitament att ordna en fällande dom. De är inte mer än människor.

    Tyvärr är det inte bättre i politiken. Se bara på Sundbyberg efter valet senast. Två moderata politiker som stod långt ned på lista och inte hade kommit in via personval går helt sonika över till (S) och får ta med sig sina mandat. Helt plötsligt har ett antal tusen medborgares röster ändrats av dessa två individer.

    Nä demokrati och rättsstat är tyvärr inte Sverige!

    SvaraRadera
  2. En tänkvärd kritik Juristen.

    Den aktualiserade problematiken vill jag för egen del sammanfatta på så sätt, att de sk samverkansmyndigheterna i ett samordnat Rättscentrum till följd av en praktik av omständigheter riskerar att bli samarbetsmyndigheter, vilket som känt strider mot lag.

    Även om risken synes minimal, så gynnas inte rättsäkerheten av arrangemanget eller för övrigt, stärks allmänhetens tilltro till rättsväsendet.

    Det måste stå helt klart för alla, att den misstänkte skall garanteras likhet inför lagen, vilket absoluta krav faktiskt kan tyckas åsidosättas, om din beskrivning i inlägget nu är korrekt.

    I allmänt korruptions hänseende känns arrangemanget med de olika Rättscentrum enligt min mening inte riktigt bra.

    SvaraRadera
  3. Tack för denna insikt i den rättsosäkerhet vi bygger upp ilandet.
    Samma problem som du här belyser har vi i de Barnahus som växer upp runt om i landet och som bygger på Monica Dahlström Lannes ideer.

    SvaraRadera
  4. I Sverige tas alltför lätt på jäv i form av vänskapskorruption.

    Bara i kommunala sammanhang är det hårresande.

    I kommunstyrelsers arbetsutskott sitter de mest tongivande politikerna i kommunen och bereder alla beslutsförslag till styrelsen och fullmäktige. Utskottets ledamöter är inte sällan heller utsedda till ordförande e.d. till de övriga kommunala facknämnderna såsom socialnämnd, byggnämnd, miljönämnd etc.

    Detta är de minst sagt "dubbla stolarnas politik".

    I arbetsutskottet förvandlas oppositionen till kuliss och är rörande enig med majoriteten i alla väsentliga frågor, där den borde ha opponerat sig. Förklaringen är att utskottets ledamöter arbetar så när med varandra frekvent och kontinuerligt att de blir de såtaste vänner till den grad att ideologierna suddas ut.

    Kvar står tjänstemän och väljare och undrar vad fan som hände när det ena idiotiska beslut efter det andra fattas.

    Kommunledningen ser inget bekymmer i jävssituationen eftersom den alltid vet bäst.

    SvaraRadera