Louis Vuitton och mönsterskydd Vs. Konstnärlig frihet

Deepedition kommenterar insiktsfullt dokusåpan kring Louis Vuitton's stämning mot konstnären Nadia Plesner. Bakgrunden till tvisten är att Nadia Plesner har använt sig av Louis Vuittons väska i två tavlor med politiska förtecken.

Jag delar Deepedition's uppfattning att man nog egentligen inte kan kritisera Louis Vuitton, särskilt som Nadia Plesner bröt mot en överenskommelse med bolaget. Avtal skall hållas, även av konstnärer! I sammanhanget skall man ju också hålla i minnet att det är just konstnärer genom olika intresseorganisationer som ofta lobbar för en förstärkt upphovsrätt.

Jag är dock tveksam till om Luis Vuittons agerande är korrekt ur en kommersiell synvinkel. Deepedition verkar göra samma reflektion. Så gott som alla kommer ihåg och känner igen Andy Warhols Cambell Soup Can's. Målningen gjordes helt utan samarbete med företaget Cambell. I slutändan blev målningarna ändå en kommersiell succé för Cambell som mångdubblade sin försäljning.

Förvisso associerar Nadia Plesner Louis Vuitton med ett negativt budskap i hennes målningar. Men jag tror ändå att för den breda massan förloras detta budskap, det är varumärket som står ut och som säljer Plesners t-shirts och konst. Hennes budskap är nog ändå av underordnad betydelse. Rätt eller fel, men så tror jag det är. Jag tror därför att Louis Vuitton hade gjort bäst i att stödja Nadja Plesner och hennes kamp för att samtidigt dra nytta av den exponering varumärket skulle få. Varumärket hade därigenom kunnat stärkas ytterligare eftersom Louis Vuitton dels hade stärkt sin status som lyxmärke och samtidigt visat samhällsengagemang.

Opassande diskuterar också detta ämne.