Madeleine Leijonhufvud ljuger igen

Återigen lobbar Leijonhufvud för samtyckesrekvisitet. Om vi inte inför detta rekvisit så är det fritt fram att utnyttja halvfulla 15 åringar hävdar Leijonhufvud. Och hon fortsätter genom att påstå att det nu är dax männen tar ansvar för sin sexualitet.

För det första undrar jag Leijonhufvud menar med att män skall ta ansvar för sin sexualitet? Gör män inte det? Begår alla män verkligen våldtäkter och sexuella övergrepp? Eller menar hon att alla män bär ett kollektivt ansvar för det fåtal som faktiskt gör sig skyldiga till dessa brott? Hur blir det då med kvinnors kollektiva ansvar? Bär alla kvinnor ansvar för de fåtal kvinnor som falskt anmäler våldtäkter? Har alla kvinnor ett kollektivt ansvar för de kvinnor som dricker sig berusade och blir omdömeslösa för att dagen efter ångra den där tillfälliga sexuella relationen? Skall alla kvinnor verkligen behöva ta ansvar för sådant i konsekvens med att alla män skall ta ansvar för andra mäns sexualitet? Det vore intressant att höra Leijonhufvud utveckla sitt resonemang.

Vad sedan gäller påståendet att det skulle vara fritt fram att utnyttjat halvberusade 15 åringar så talar professor Leijonhufvud mot bättre vetande. Leijonhufvud var tidigare professor i straffrätt och bör i den egenskap mycket väl känna till rättsfallet NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Samlag utan samtycke är sålunda straffbart även om inget våld har förekommit, vilket följer av praxis sedan i vart fall 27 år. Varför låtsas Leijonhufuvud som att detta rättsfall inte existerar? Jo, därför hon vill ljuga och vilseleda för att på så sätt få gehör för sin ståndpunkt. En sådan argumentationsteknik är dock inte ägnad att ge något förtroende.

Jag blir också innerligt uppgiven inför den totala brist på förståelse och respekt för rättsväsendet och bevisvärderingsfrågor som denna professor uppvisar då hon uttalar sig på följande sätt:

"I advokatsamfundet är man väl medveten om att försvars­advokaterna redan i dag tillåter sig att kränka målsägandena ­ i våldtäktsrättegångar med frågor som är irrelevanta (”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”). Var fanns advokaterna med erfarenhet som målsägandebiträden när remissvaret skrevs?"

Detta är rena tramserier. I den mån en försvarare frågar en målsägande om dennes bakgrund, agerande och handlande inför eller i samband med den åtalade gärningen så är det därför att frågan är relevant! Sådana frågor har alltid att göra med målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. Dessa begrepp är klarlagda genom praxis och högst relevanta för försvaret men också för den bevisvärdering som domstolen har att göra. Att Leijonhufvud låtsas som att hon inte känner till detta visar bara hennes lögn i all dess nakenhet.

Noterbart är också att erfarenheterna från de länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

Om Leijonhufvud nu tycker det är kränkande med advokater som tar sig friheten att ifrågasätt åklagarens och målsägandens anklagelser så kommer detta alltså att accentueras än mer om ett samtyckesrekvisit införs. Hur skall den tilltalade annars kunna visa att det förelåg ett erforderligt samtycke? Kan Leijonhufuvud och andra feminister förklara detta på ett begripligt sätt? Eller är det kanske så att dessa feminister önskar summariska rättegångar likt de som brukade äga rum i Stalins Sovjet och andra totalitära stater?

Det är tydligt att feministerna återkommer till detta med samtyckesrekvisit med en oerhört frenesi och frekvens. Antagligen handlar de utifrån principen om droppen som gröper ur stenen. Vi har alla - oberoende av kön - anledning att hoppas att de inte lyckas med sitt uppsåt. I annat fall kommer våra pappor, bröder, pojkvänner, makar och söner samt alla andra män att befinna sig i ett helt laglöst och rättsosäkert samhälle. Varför vill Leijonhufvud och andra feminister gå till historien med denna belastning?