Svenskt rättsväsende kritiseras

På DN Debatt framför advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark kritik mot det svenska rättsväsendet. Docenten Eric Bylander anser att kritiken är uddlös. Sannolikt beror Eric Bylanders uppfattning på att han aldrig har agerat som försvarare i brottmålsrättegång. Då är det så klart enkelt att försvara rättssystemet.

Min egen uppfattning är att Lapidus och Åkermarks kritik är välgrundad. Jag instämmer i allt väsentligt med deras åsikter och jag tror detsamma gäller för de flesta advokater som agerar som försvarare.

Häktingsinstitutet

När en åklagare begär en misstänkt häktad skall prövning ske i domstol. Detta är dock mest en formalitet. Som Lapidus och Åkermark skriver så får försvararen i bästa fall en fullständigt innehållslös häktnings-PM tillslängt sig på väg in i rättssalen. Ingen information lämnas, ingen tid ges för genomgång med den misstänkte och ingen möjlighet finns att freda sig mot brottsmisstankarna som läggs fram.

Under häktningsförhandling lämnar åklagaren en muntlig framställning som i regel inte vinner stöd av några dokument eller andra objektiv underlag som i rättssäker ordning kan prövas av domstolen och försvararen. Ändå accepteras nästa alltid åklagarens uppgifter, trots att alla i rättssalen vet att åklagarna ofta överdriver för att få gehör för häktningsyrkandet.

Här efter kan den misstänkte sitta frihetsberövad utan någon rättegång eller prövning av skuldfrågan under mycket lång tid. I realiteten finns ingen bortre gräns för frihetsberövandet.


Nämndemännen

Nämndemännen är politiskt tillsatta. Idag har vi en imam i Malmö tingsrätt som är uttalat homofob. I andra tingsrätter har vi nynazister som är antisemiter och homofober. Att dessa och andra nämndemän skall kunna skilja sin politiska gärning från sin gärning som nämndeman håller jag för ganska otroligt. Eftersom rättens majoritet sålunda är politiskt tillsatt kan man med fog ifrågasätta om svenska domstolar lever upp till kraven på "oberoende" och "opartiskhet" som följer av artikel 6 Europakonventionen

Beatrice Ask säger nu att regeringen skall se över nämndemännens representativitet. Jag välkomnar detta, men noterar att de politiska tillsättningarna inte tycks vara föremål för ändring.

Översättning av dokument

Enligt Europakonventionen är det en minimirättighet för den som anklagas för brott, att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom.

Trots detta regelmässigt inga översättningar av förundersökningsprotokoll till den misstänktes språk, vilket skulle kunna leda till att Sverige bryter mot Artikel 6 i Europakonvention.

Obalansen mellan parterna


Åklagaren har alltid en stab av poliser som biträder i brottsutredningen. Vidare har åklagaren under hela utredningstiden full insyn i utredningen, medan den hemlighålls för försvararen.

Särskilt i större brottmål med häktade leder detta till en klar obalans. I mål med häktade har åklagaren ofta månader på sig att med biträde av poliser läsa in sig på utredningsmaterialet. Försvararen får däremot förundersökningen presenterad för sig kort tid innan en huvudförhandling måste äga rum. Själv fick jag nyligen en förundersökning på flera tusen sidor som skall läsas inpå två veckor samtidigt som schemat är fullt med andra åtaganden. Åklagaren däremot har haft utredningen tillgänglig omkring ett år.

Obalansen blir än mer tydligt om den misstänkte är utländsk utan kunskaper i svenska.

Obalansen är allvarlig eftersom skillnaden mellan en friande och fällande dom kan bero på om försvararen är inläst på målet eller inte. Med de korta frister som gäller i särskilt större brottmål med häktade är det i praktiken omöjligt för försvararen att läsa in sig och förbereda försvaret på det sätt som behövs. En mera rimlig ordning vore därför att förundersökningen inte delgavs i ett sammanhang utan successivt under utredningstiden.