I min tidiga karriär på advokatbyrå kom jag ofta i kontakt med s.k. vårdnadsmål. Något som ofta slog mig var hur utlämnad pappan var. I kontakterna med socialförvaltningen kom pappan bara i kontakt med kvinnor. Det var kvinnor som utredde pappans lämplighet som förälder, det var kvinnor som skulle medla mellan föräldrarna och det var kvinnor om skrev utlåtanden och som hördes vid huvudförhandlingar i domstol. Inte helt oväntat tog dessa kvinnor ofta mammans parti. Papporna som jag kom i kontakt med kände sig ofta rättslösa.
http://www.blogger.com/img/blank.gif
I debatten hör vi ofta att papporna bör ta större ansvar för barnen. Men vad innebär det? Pappan har av hävd och tradition svarat för barnens ekonomiska trygghet. Det är ju trots allt så att papporna oftast är den som tjänar bäst. Är inte detta också ett sätt att ansvar för barnet och dess omsorg?
Och om papporna nu skall ta över också delar av kvinnans ansvar, vilka incitament ger samhället då för att motivera pappor till detta?
I media skrivs idag att "Det råder stora skillnader i mammors i olika delar av världen. Värst ska det visst vara i Afghanistan enligt den utredning som Rädda Barnen har gjort. Detta bevisas på följande sätt:
"Statistiskt sett kommer varje kvinna i Afghanistan att förlora ett av sina barn."
Men på vilket sätt är detta unikt för mödrarna frågar jag mig då?! Om en kvinna förlorar sitt barn så gäller väl detta också fadern? Varför är det då enbart relevant att lyfta fram moderna situation?
På vägen hem hörde jag en radioreklam för SOS Barnbyar med en barnröst som upprepat säger "Mamma, Mamma, Mamma". Vilken signal sänder detta budskap? I andra situationer brukar ju känsligheten för att reklam inte skall förstärka könsrollerna vara stor. Här är det dock åter Ok att utesluta pappan.
I Sverige har kvinnan rätt och möjlighet att väcka talan mot den man som hon anser är far till ett barn. Motsvarande rätt finns inte för mannen. En man kan sålunda aldrig genom ett rättslig förfarande få fastsällt sitt faderskap. Vad motiverar detta? Varför skall inte också en man få rätt till sitt barn utan kvinnans samtycke?
Exemplifieringen kan göras lång på hur samhället och organisationer utesluter pappan från alla rättigheter till sitt eget barn, men likväl skall pappan ha alla skyldigheter. Pappans rätt till sitt eget barn bygger i stort på kvinnans samtycke. Utan ett sådan samtycke är pappan chanslös både vad gäller vårdnad och att överhuvudtaget bli förklarad som far till sitt eget barn.
Vi skriver nu 2011 men i dessa frågor tycks samhället leva kvar i medeltiden.
Jag är till största del mest uppväxt med en biologisk pappa pga dödsfall. Det är möjligt att det färgat mig så jag inte kan se den stora orättvisa många av er män upplever via media.
SvaraRaderaMin erfarenhet är därefter även att de flesta mammor inget hellre vill, än att dela vårdnaden med pappan!
Jag tycker det är avskyvärt med människor, som både ljuger kring vem som är pappan och därmed påtvingar ett faderskap. Även de som utesluter en pappa i vårdnaden när inga medicinska eller sociala hinder förekommer.
Du säger;" En man kan sålunda aldrig genom ett rättslig förfarande få fastsällt sitt faderskap."
Hur kommer det sig då en nära anhörig till mig, gavs möjlighet att begära ett faderskapstest via ett blodprov? Det var i början på 90-talet om jag inte missminner mig. Han kände sig osäker om han verkligen var fadern. Tyvärr kom den insikten först 15 år senare.
Du måste skilja mellan en postiv respektive negativ faderskapstalan. Så här blandar du begreppen.
SvaraRaderaDin vän var osäker på om han var far. Han kan då väcka en talan och yrka att det skall fastställas att han INTE är far (negativ faderskapstalan). Det jag skriver om är att en man aldrig kan väcka en talan och få prövat eller fastställt att han ÄR far (positiv faderskapstalan).
Att du inte kan leva dig in i de orättvisor som många män upplever beror nog just på att du inte är man.