I artiklarna lyfts Integritetsskyddskommitténs båda slutrapporter SOU 2007:22 och SOU 2008:3 fram. Här har regeringen lämnat ett uppdrag åt kommittén att granska de s.k. integritetsfrågorna och hur de har behandlats i lagstiftningen. Kommittén kommer fram till att det finns uppenbara brister, men i slutförslaget föreslås endast ett förbud mot att fotografera ovetande privatpersoner samt en förstärkning av Regeringsformen (som dock endast skulle vara illusorisk eftersom förstärkningen enkelt skulle elimineras genom nya lagar).
Att det bara blev en tummetott av Integritetsskyddskommitténs arbete torde bero på att lagstiftaren har en övertro på sin egen och myndigheternas förmåga och vilja att följa lagen och de luddigt uttalade ambitionerna att skydda integriteten. Detta trots att erfarenheterna från både Sverige och omvärlden borde har lärt lagstifataren att det i praktiken blir tvärtom.
Ingen politiker skulle väl ställa sig upp och öppet erkänna att han/hon anser att de medborgerliga fri- och rättigheterna är oväsentliga, men likväl står vi som vill försvara dessa rättigheter som förlorare när lagar klubbas igenom i riksdagen. Anders R Olsson sammanfattar situationen helt korrekt när han skriver:
Politikers och utredares själva utgångspunkt är att staten, så länge den följer lagar och förordningar, kan samla på sig hur många uppgifter om medborgarna som helst. Det är medborgarna som är problemet.
Det är nog här grundbulten till problemet ligger. Politiker och statlig tjänstemän anser ofta att de har förmågan att förstå svåra sammanhang bättre än vanliga medborgare. De anser sig helt enkelt stå över oss andra. Ändå har de flesta politiker knappt en avklarad grundskoleexamen med sig i bagaget. Hur har det kunnat bli på detta sättet? Hur har politikerna kunnat glömma bort att de har fått sitt mandat från samma medborgare som de i nästa stund dissar? Sannolikt kan problemet hänföras till att de flesta politiker på hög nivå har levt i en skyddad verkstad där de har gått från ungdomsförbunden direkt in i riksdagen utan att någonsin passera ett "vanligt arbete". Sådant leder ofta till att subkulturer bildas, d.v.s. politikerna känner lojalitet mot sig själva och staten men åtskillnad mot medborgarna.
Att politikerna kommer undan med att strunta i vanligt folk torde kunna förklaras med att integritetskramarna ofta upplevs som tråkiga och högtravande av s.k. vanligt folk. Vi har inte tillgång till vare sig glittriga "riksbögar" eller glättiga TV-soffor. Men just därför spelar Piratpartiet en viktig roll. Partiet har ofta kritiserats för grabbighet och att sakna seriositet. Men det är just detta som krävs för att fånga vanligt folks uppmärksamhet och intresse. Endast härigenom torde vi som värnar integriteten få gehör för våra annars kanske tråkiga men likväl viktiga åsikter. Alternativet vore att låta staten få fortsätta att granska sig själv i all tysthet och det alternativet är för mig långt allvarligare än lite påstådd grabbighet inom Piratpartiet.
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, integritetsfrågor, övervakningssamhället
