Män kan inte våldtas

Med hänvisning till Märta Tikkanens bok skriver Ingrid Carlqvist på temat män kan inte våldtas.

Detta är en uppgift som Högsta domstolen - till skillnad från Ingrid Carlqvist - tycks hålla med om. Ett talande exempel är de två fall som HD prövade i maj 2008. Fallen var likartade med en avgörande skillnad: I det ena fallet var brottsoffret en kvinna och i det andra var offret en man. Denna skillnad visade sig bli avgörande för hur HD valde att rubricera brotten och därmed även för straffen.

I fallet med kvinnan hade gärningsmannen fört upp fingrarna i hennes slida medan hon sov. HD dömde gärningsmannen för våldtäkt.

I det andra fallet var det en 20 årig man som fick sitt kön smekt medan han sov. På grund av skillnaderna mellan mäns och kvinnors fysik skedde ingen penetration. HD ansåg inte att detta utgjorde våldtäkt.

Utformningen av könet blev alltså avgörande och på så sätt fick Märta Tikkanen alltså rätt.

Domarna kommenteras Här och även Här

Trafikdatabasen Titan

Mark Klamberg har skrivit en Wikipedia-post om trafikdatabasen Titan. Mycket informativt och läsvärt.

Jag delar HAX uppfattning att Mark borde få något slags pris för sin insats!

Fogden jagar Pirate Bay-köpare

I ett inlägg den 30 juni ifrågasatte jag GGF:s påstådda uppköp av TPB. Jag påtalade att handeln med bolagets aktier hade stoppats på grund av misstankar om insiderhandel, att bolagets ekonomi är minst sagt risig och att årsredovisningen innehöll allvarlig kritik från revisorn. Vidare spekulerade jag i att uppgifterna om uppköpet kunde vara en bluff med avsikt att blåsa upp värdet på aktierna för att blåsa marknaden och berika ägarna Hans Pandeya m.fl. Nyheten om TPB-köpet hade nämligen drygt fördubblat värdet på aktierna i GGF, vilket skulle kunna göra det lockande för huvudägarna att sälja av sina aktier samtidigt som man skulle försöka locka till sig nya investerare.

Jag påstår inte att jag hade rätt i denna min spekulation, men en uppföljning via Aktietorget visar att bl.a. Hans Pandeya har sålt av stora aktieposter efter att uppgifterna om TPB köpet offentliggjordes. Motsvarande gäller för GGF:s teknikchef Johan Sällström, som dessutom "av en händelse" hade köpt en stor post aktier strax innan nyheten släpptes, och styrelseledamoten Majken Hummel-Gumaelius. Bilden ovan har hämtats från Aktietorget och visar de aktuella försäljningarna. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i ekonomi för att kunna inse att herrarna Pandeya och Sällström samt fru Hummel-Gumaelius har tjänat stora pengar på den påstådda affären.

Ännu idag har dock ingen affär slutförts, inga pengar har betalats och hur finansieringen skall ske är oklart. Likaså är det högst oklart hur GGF skall kunna göra fildelningstjänsten laglig. Innan detta blir möjligt måste de ju få rättighetshavarna - dvs upphovsrättsindustrin - att släppa ifrån sig film- och musikrättigheter m.m. Erfarenhetsmässigt blir det ingen enkel uppgift att klara av.

Som lök på laxen rapporterar nu bland annat Dagens Industri att Kronofogden jagar GGF:s huvudman Hans Pandeya för en nätt liten skatteskuld på 780 000 kronor. Pandeya själv säger att han inte hade en aning om skulden. Kanske inte det bästa uttalandet från en VD för ett börsnoterat bolag.

Frågetecknen hopar sig. Är GGF:s avsikter verkligen att köpa TPB, eller är ambitionen endast att berika huvudpersonerna bakom GGF? Det sistnämnda syftet har de i varje fall lyckats med, att genomföra TPB-köpet lär bli vanskligare.


Läs även andra bloggares åsikter om TPB, Pirate Bay, Global Gaming Factory, GGF, upphovsrätt, fildelning

Beatrice Ask vill skärpa straffen för sexköp

I dagens ledare i Expressen får vi veta att Beatrice Ask vill skärpa straffen för sexköp. Vi får veta att det är för få som döms för sexköp och att i de fall någon döms så är straffen för mesiga.

Låt oss först konstatera att en straffskärpning inte i sig torde medföra att fler personer blir dömda. Det ringa antalet dömda torde snarare bero på bevisproblematik. Det torde inte vara lätt avgöra när ett sexköp är lagligt - killen som bjuder på drinkar i baren med förväntan om herdestund i utbyte - respektive olagligt. Och de prostituerade torde vara ovilliga att berätta. De frivilligt prostituerade p.g.a. risken att då bli av med intäkter och de ofrivilliga p.g.a. risken att utsättas för repressalier från de ligor som ägnar sig åt trafficking.

Många är också de som anser att effekterna av sexköpslagen mest har medfört negativa konsekvenser för de kvinnor som är drabbade av trafficking. Genom det totala förbudet drevs prositutionen under jorden. I en rapport 2004 från Rikskrimanalen uttalades att; "Tidigare kunde kunderna rapportera till polisen om de sett något som tydde på tvång och utnyttjande. Nu hotas sådana vittnen istället av fängelse. ". Spontant känns det inte som att en sådan ordning skulle underlätta för polisen att hjälpa de kvinnor som är offer för trafficking.

I Sverige har politikerna också uppvisat en märklig motvilja mot att låta de prostituerade komma till tals i de frågor som berör dem själva. I den svenska riksdagen kunde man den 23 oktober 2007 höra justitieminister Beatrice Ask säga följande om Europarådets rekommendation att låta prostituerade komma till tals i alla frågor som rör dem:

“Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha”.

Resten av debattörerna – från ­höger till vänster – hängde på och var ense med justitieministern om att de visste bättre än de som faktiskt levde i verksamhetens verklighet. Själv är jag tveksam till en sådan von oben attityd.

Det finns inte heller någon ordentlig officiell utvärdering som visat positiva effekter av sexköpslagen för dem den påstod sig hjälpa. I Norge gjordes dock en sådan utredning under ledning av professor Ulf Stridbeck. I rapporten från 2004 görs en mycket intressant jämförelse mellan Sverige och Nederländerna. Rapporten visar på de mycket tydliga skiljelinjer som går mellan länderna vad gäller synen på prostitution. I Sverige valde man att förbjuda all prostitution, medan Nederländerna tillåter frivillig prostitution och kriminaliserar trafficking och prostitution under tvång. Jag rekommenderar en genomläsning av rapporten då den är mycket intressant.

Stridbeck-rapportens slutsatser ledde till att Norge inte införde någon Sexköpslag efter svensk modell. Emellertid har man senare i Norge ändrats sig och numera infört en liknande lag. Argumenten för den ändrade politiska hållningen i Norge är svåra att hitta.

Själv är jag kluven i denna fråga, men efter lite eftetanke har jag kommit fram till att den Nederländska lagstiftningsmodellen torde vara att föredra framför den svenska. Själen för detta ställningstagande kan sammanfattas enligt följande:

A) Den svenska lagen har visat sig verkningslös och snarare skrämt presumtiva vittnen till tystnad, vilket motverkar förutsättningarna att hjälpa offren för trafficking,

B) De polisiära resurserna är inte oändliga. Att jaga kunder till frivilliga prostituerade framstår därför inte som försvarbart ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Genom att istället inrikta de polisiära resurserna mot den ofrivilliga prostitutionen borde möjligheterna att undsätta offren för trafficking kunna förbättras,

C) Om ett sexköp sker mellan två samtyckande vuxna personer bör detta accepteras. Motsatsen framstår närmast som översittarfasoner som inte skall kunna accepteras i ett liberalt och öppet samhälle. Att bemöta den som påstår sig vara frivilligt prostituerad med argumentet "jag vet bättre än du" för tankarna till de gamla brukspatronerna som nog ofta ansåg sig veta bättre än de enkla arbetarna eftersom brukspatronerna upplevde sig som så mycket finare och därför bättre vetande.

Beatrice Ask borde nog snarare överväga att i grunden reformera sexköpslagen iställt för att genomföra en antagligen helt meningslös straffskärpning. Men å andra sidan brukar politiker inte visa något större intresse för effekt och verkan av de lagar de stiftar. Det viktigaste tycks vara att framstå som politiskt korrekt och därmed torde förhoppningarna om ett eftertänksamt lagstiftningsarbete i även denna fråga grusas.

Läs även andra bloggares åsikter om sexköp, prostitution, trafficking, straffskärpning, Beatrice Ask

Jan Myrdal kritiserar upphovsrätten

Jan Myrdal är en man vars åsikter jag sällan sympatiserar med. Men nu går han i Expressen till storms mot skyddstiden för upphovsrättshavarna. Att skyddet gäller 70 år efter upphovsrättsmannens död anser han som perverst.

Jag håller med. Själv har jag aldrig kunnat förstå varför upphovsrätten skall gälla längre tid än patenträtten som ju medför ett skydd i max 20 år eller i vissa fall 25 år. Ett patent medför ofta en oerhörd samhällsnytta. Läkemedel botar sjukdomar och lindrar mänskligt lidande. Uppfinningar inom industrisektorn skapar arbete och välstånd. Jag kan känna att patenträtten på ett sätt är mera skyddsvärd än upphovsrätten som skyddar Flamingokvintettens senaste dansbandshit. Denna uppfattning delas dock inte av lagstiftaren. Jag undrar varför och hur det kunde bli så här.

Jan Myrdal lyfter också fram att det nuvarande upphovsrättsliga skyddet öppnar för giriga arvingar att ändra i texter m.m. på ett sätt som sannolikt den ursprunglige upphovsmannen inte skulle ha önskat.


"Från vår egen tid har jag visat hur rättsinnehavare fifflat i texter: Stieg Larssons arvtagare har bytt namn på personer. Hans Falladas upphovsrätts-innehavare (brorson eller sonson) tvingade förlaget att stryka att den förskingringsdömde Hans Fallada masturberat i fängelset som ung och i den tryckta boktext jag har, låta direkt klistra över Falladas egentliga familjenamn "Dietzen"."

Lagen öppnar alltså för handlingar som måste stå helt i strid med den grundläggande tanken bakom upphovsrättsskyddet. Skyddet i dess nuvarande utformning kan därför inte anses motiverat. Det är dax att reformera upphovsrätten!


Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, fildelning, övervakningssamhället, jan myrdal

Kvinnors våld som rättsligt problem

På sin blogg diskuterarIngrid Carlqvist ämnet kvinnors våld. Om man ser till kommentarer är detta ämne fortfarande minerad mark. Men varför är det på detta sättet?

Från politiker, journalister och olika kvinnoorganisationer hör vi ofta att det är männen som har monopol på våldet, särskilt vad gäller relationsvåldet. Utifrån denna självklara sanning satsas enorma resurser för att bekämpa männens våld. Nya och specialdesignade lagar skapas och våld som sker mot en kvinna i en parrelation skall enligt lagen straffas hårdare. Jag påstår inte att dessa satsningar är ogrundade, men de saknar egentligt stöd i befintlig forskning och därför bör allmänheten ifrågasätta om satsningarna är motiverade eller om de utgör ett resursslöseri som inte bör tålas. Kanske borde satsningarna istället inriktas mot att stävja allt våld, oberoende av könet på våldsutövaren?

Innan jag fortsätter denna diskussion skall jag citera lagens definition av brottet misshandel. Det relevanta lagrummet återfinns i 3 kapitlet 5 § brottsbalken som föreskriver att:

Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

För misshandelsansvar är det sålunda tillräckligt att den slagne tillfogas smärta. En örfil, spark eller klösning räcker alltså i och för sig för ett straffansvar. Våldets grovhet och skadornas allvar är därför inte av omedelbar betydelse för ansvarsfrågan, men kan få betydelse för huruvida gärningen skall kvalificeras som grov eller av normalgraden samt för straffmätningen. Detta kan tyckas som självklarheter, men när man tar del av debatten tycks så inte alltid vara fallet.

Vad säger oss då forskningen om mäns respektive kvinnors våld i parrelationer? Först kan konstateras att den svenska forskningen på området är i stort sett obefintlig. De som har visat intresse för ämnet har mötts av motstånd. Vi får därför gå utomlands för att få tillgång till forskning som vilar på en någorlunda solid grund.

Den kanske mest omfattande sammanställningen har publicerats av det Irländska hälsodepartementet som har studerat och sammanställt resultaten av 13 undersökningar om partnervåld i olika engelsktalande länder (USA, England, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Rapportens slutsats är att:

...the results of these studies are fairly consistent in showing that, in approximately half of
all intimate relationships where domestic violence occurred in the last year, both partners were
mutually violent, with the remainder divided fairly equally between male -only violence and
female-only violence.

Kvinnor andel av våldsutövningen i parrelationer är alltså enligt rapporten lika stort som männens. Motsvarande slutsatser framgår av en undersökning från Norge, publicerad i Tidskrift för Den norske legeforening.

Enligt en mindre vetenskaplig undersökning utförd av Aftonbladet uppger 70% av männen att de har misshandlats av sin kvinnliga partner vid ett eller flera tillfällen.

Tillgänglig forskning visar alltså att då det gäller relationsvåld så är kvinnor lika våldsbenägna som män. Det skall dock inte förnekas att det kan antas att i de fall det är mannen som utövar våldet så blir de fysiska skadorna värre och därmed blir samhällskonsekvenserna också större. Emellertid är inte heller detta en självklarhet. I skriften Riding the donkey backwards" av Malcolm J. George vid Department of Physiology, Queen Mary and Westfield College återges en analys av 6200 fall av relationsvåld. Slutsatsen av denna analys blev följande:

Therein, she reported that women, in attacking men, were more likely to use weapons (75% of females used weapons while 25% of males did so). Although the numbers of women attacked in the sample were larger, the extent of the injuries suffered by the male victims tended to be more serious. Thus women made up for their lack of physical strength by using a weapon, usually a household object. The prevalence of women using weapons has been reported in United Kingdom studies (George, 1992) as well as in an Australian study of battered husbands (B. Thurston, personal communications, May-November, 1993). These findings are in keeping with the suggestion that women are more prone to use weapons and forms of assault that do not depend upon physical strength for their efficacy (Straus, 1980).

Rapporten antyder alltså att kvinnor i hög grad kompenserar för sin mindre fysiska styrka genom att använda tillhyggen och att män ofta lider skada i lika hög grad som kvinnor. Att samhället uppfattar förhållandet som det omvända förklarar rapporten med att män sannolikt i högre omfattning än kvinnor tystar ned och förminskar skadornas omfattning och uppkomst.

Hur det än må vara med detta så kvarstår fakta, män misshandlas i samma omfattning som kvinnor. Ändå ser vi sällan en kvinna som åtalas för att ha misshandlat sin manliga partner och män som har misshandlats av sin kvinnliga partner kan vittna om hur de utsatts för misstro, förlöjliganden och nonchalans. För misshandlade kvinnor finns olika stödåtgärder och kvinnomisshandel är ett högprioriterat område för politiker och rättsväsendet. Något motsvarande stöd finns inte för en misshandlad man. Häri ligger ett tydligt rättsligt och politiskt problem.

För att komma tillrätta med problemet torde krävas att politiker och företrädare för rättsväsendet görs medvetna om att flera av deras föreställningar kring relationsvåld bygger på gamla myter och inte på fakta och tillgänglig vetenskap. Detta kan endast ske genom öppen debatt och utbildning. Vägen torde dock vara lång innan en kvinnas våld mot en man bedöms utifrån samma kriterier som mannens våld mot kvinnan.

Läs även andra bloggares åsikter om relationsvåld, mäns våld, kvinnors våld, kvinnomisshandel, polis, rättsväsende, politiker

Advokater och rättssamhället

Nike och MinaModerataKarameller tycks hysa en oro för att advokatkåren i allmänhet skulle utgöra ett hot mot yttrandefriheten.

Förvisso är det så att vissa advokater har upphovsrättsindustrin som klienter och att de då utifrån gällande lagstiftning företräder sin klient gentemot den som har ägnat sig åt olaglig fildelning. Detta utgör dock inte i sig något hot mot yttrandefriheten. Upphovsrätten som sådan skall skyddas, men man kan diskutera vilka verktyg upphovsrättsindustrin skall få använda. Detta är dock en rent politisk fråga och inget som advokatkåren har ansvar för.

Som motvikt till Nike och MinaModerataKarameller finner jag anledning påminna om att Advokatsamfundet ständigt för en aktiv kamp till skydd för rättssäkerheten och den personliga integriteten. Som representanter för rättsväsendet för de kampen i relativ ensamhet och de uppmärksammas sällan av media. Jag finner därför skäl att påminna om några remissvar från Advokatsamfundet:

- Det första yttrandet handlar om ett Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning. Här skriver Advokatsamfundet bl.a.:

"Advokatsamfundet avstyrker att flertalet av förslagen i promemorian läggs till grund för lagstiftning. Promemorian saknar erforderliga analyser och överväganden. Förslagen tillgodoser inte heller vad som får anses vara rimliga och grundläggande krav på rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten."

- Nästa yttrande handlar om ett remissvar över den s.k. Polismetodutredningen.

Återigen rycker Advokatsamfundet ut till försvar för den personliga integriteten, vilket bl.a. framgår av följande citat: "Inhämtandet av uppgifter om elektronisk kommunikation inklusive lokaliseringsuppgifter utgör ofta ett väsentligt och, många gånger, nödvändigt led i en effektiv och framgångsrik brottsutredning. Samtidigt måste effektiviteten i den brottsbekämpande verksamheten alltid vägas mot medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet. Enligt Advokatsamfundets uppfattning är en sådan avvägning av särskilt stor betydelse när det gäller så ingripande och integritetskränkande åtgärder som hemlig teleövervakning."

Yttrandet fortsätter: "Förslaget innebär emellertid även alltför långtgående befogenheter för åklagare och de brottsbekämpande myndigheterna att själva besluta om hemlig teleövervakning under förundersökningen. Enligt Advokatsamfundet kan övervakningen av hemlig teleövervakning i underrättelseverksamheten genom granskningsombud inte anses uppfylla kraven på rättstrygghet och rättssäkerhet."

- Det tredje exemplet handlar om Sveriges antagande av rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet.

Här skrider Advokatsamfundet återigen in till försvar: "Rambeslutet innebär att gärningar som hittills inte varit kriminaliserade i Sverige blir kriminaliserade. Även i flera andra avseenden medför rambeslutet stora förändringar för allmänheten. Trots detta behandlar promemorian frågor kring nationell följdlagstiftning som behövs för att uppfylla rambeslutet, utan någon belysning av förslagets lagenlighet vad gäller behov, effektivitet, nödvändighet och proportionalitet."

Oron för att advokatkåren skulle utgöra ett hot mot yttrandefriheten framstår sålunda som betydligt överdriven, ja till och med ogrundad. Jag avslutar med ett videoklipp där Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttalar kritik mot FRA-lagen:



Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, advokater, fildelning, övervakningssamhället