måndag 3 augusti 2009

Kvinnors våld som rättsligt problem

På sin blogg diskuterarIngrid Carlqvist ämnet kvinnors våld. Om man ser till kommentarer är detta ämne fortfarande minerad mark. Men varför är det på detta sättet?

Från politiker, journalister och olika kvinnoorganisationer hör vi ofta att det är männen som har monopol på våldet, särskilt vad gäller relationsvåldet. Utifrån denna självklara sanning satsas enorma resurser för att bekämpa männens våld. Nya och specialdesignade lagar skapas och våld som sker mot en kvinna i en parrelation skall enligt lagen straffas hårdare. Jag påstår inte att dessa satsningar är ogrundade, men de saknar egentligt stöd i befintlig forskning och därför bör allmänheten ifrågasätta om satsningarna är motiverade eller om de utgör ett resursslöseri som inte bör tålas. Kanske borde satsningarna istället inriktas mot att stävja allt våld, oberoende av könet på våldsutövaren?

Innan jag fortsätter denna diskussion skall jag citera lagens definition av brottet misshandel. Det relevanta lagrummet återfinns i 3 kapitlet 5 § brottsbalken som föreskriver att:
Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.


För misshandelsansvar är det sålunda tillräckligt att den slagne tillfogas smärta. En örfil, spark eller klösning räcker alltså i och för sig för ett straffansvar. Våldets grovhet och skadornas allvar är därför inte av omedelbar betydelse för ansvarsfrågan, men kan få betydelse för huruvida gärningen skall kvalificeras som grov eller av normalgraden samt för straffmätningen. Detta kan tyckas som självklarheter, men när man tar del av debatten tycks så inte alltid vara fallet.

Vad säger oss då forskningen om mäns respektive kvinnors våld i parrelationer? Först kan konstateras att den svenska forskningen på området är i stort sett obefintlig. De som har visat intresse för ämnet har mötts av motstånd. Vi får därför gå utomlands för att få tillgång till forskning som vilar på en någorlunda solid grund.

Den kanske mest omfattande sammanställningen har publicerats av det Irländska hälsodepartementet som har studerat och sammanställt resultaten av 13 undersökningar om partnervåld i olika engelsktalande länder (USA, England, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Rapportens slutsats är att:
...the results of these studies are fairly consistent in showing that, in approximately half of
all intimate relationships where domestic violence occurred in the last year, both partners were
mutually violent, with the remainder divided fairly equally between male -only violence and
female-only violence.


Kvinnor andel av våldsutövningen i parrelationer är alltså enligt rapporten lika stort som männens. Motsvarande slutsatser framgår av en undersökning från Norge, publicerad i Tidskrift för Den norske legeforening.

Enligt en mindre vetenskaplig undersökning utförd av Aftonbladet uppger 70% av männen att de har misshandlats av sin kvinnliga partner vid ett eller flera tillfällen.

Tillgänglig forskning visar alltså att då det gäller relationsvåld så är kvinnor lika våldsbenägna som män. Det skall dock inte förnekas att det kan antas att i de fall det är mannen som utövar våldet så blir de fysiska skadorna värre och därmed blir samhällskonsekvenserna också större. Emellertid är inte heller detta en självklarhet. I skriften Riding the donkey backwards" av Malcolm J. George vid Department of Physiology, Queen Mary and Westfield College återges en analys av 6200 fall av relationsvåld. Slutsatsen av denna analys blev följande:
Therein, she reported that women, in attacking men, were more likely to use weapons (75% of females used weapons while 25% of males did so). Although the numbers of women attacked in the sample were larger, the extent of the injuries suffered by the male victims tended to be more serious. Thus women made up for their lack of physical strength by using a weapon, usually a household object. The prevalence of women using weapons has been reported in United Kingdom studies (George, 1992) as well as in an Australian study of battered husbands (B. Thurston, personal communications, May-November, 1993). These findings are in keeping with the suggestion that women are more prone to use weapons and forms of assault that do not depend upon physical strength for their efficacy (Straus, 1980).


Rapporten antyder alltså att kvinnor i hög grad kompenserar för sin mindre fysiska styrka genom att använda tillhyggen och att män ofta lider skada i lika hög grad som kvinnor. Att samhället uppfattar förhållandet som det omvända förklarar rapporten med att män sannolikt i högre omfattning än kvinnor tystar ned och förminskar skadornas omfattning och uppkomst.

Hur det än må vara med detta så kvarstår fakta, män misshandlas i samma omfattning som kvinnor. Ändå ser vi sällan en kvinna som åtalas för att ha misshandlat sin manliga partner och män som har misshandlats av sin kvinnliga partner kan vittna om hur de utsatts för misstro, förlöjliganden och nonchalans. För misshandlade kvinnor finns olika stödåtgärder och kvinnomisshandel är ett högprioriterat område för politiker och rättsväsendet. Något motsvarande stöd finns inte för en misshandlad man. Häri ligger ett tydligt rättsligt och politiskt problem.

För att komma tillrätta med problemet torde krävas att politiker och företrädare för rättsväsendet görs medvetna om att flera av deras föreställningar kring relationsvåld bygger på gamla myter och inte på fakta och tillgänglig vetenskap. Detta kan endast ske genom öppen debatt och utbildning. Vägen torde dock vara lång innan en kvinnas våld mot en man bedöms utifrån samma kriterier som mannens våld mot kvinnan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

18 kommentarer:

  1. Att dra analoga slutsatser utifrån förhållanden som avser dessa engelskspråkiga länder, hur motiverar du det?

    Varför är det viktigt att tala om eller kategorisera våldet såsom könsrelaterat våld eller domicilbrott? Är det för att påvisa något förmildrande eller försvårande för just dessa grupper?

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet Tristan! Det är precis just det som Politekerna gjort under lång tid nu! Mycket framgångsrikt dessutom men på bekostnad av rättstryggheten som måste gälla oavsett kön.
    Ländernas språkförhållanden förändrar inget alls. Allt tyder på att det ser likadant ut i Sverige. Knytnävar i detta sammanhang och tillhyggen talar inte olika språk annat än att de är redskap för att förtrycka och tillfoga en annan person smärta/skada. Ofta för att få sin vilja igenom. Det gäller även det icke fysiska våldet (t.ex.det verbala, personförföljelse genom spridande av lägner och falska anklagelser och annan psykning mm) som skadar minst lika effektivt men det blundar rättsväsendet och politikerna för helt och hållet. Kan det måhända vara för att kvinnor är överrepresenterade i sammanhanget

    SvaraRadera
  3. @Tristan: Du undrar hur jag kan dra slutsatser utifrån förhållanden i engelspråkiga länder. När du ställer frågan måste du ha missat undersökningen från Norge som ger samma resultat som övriga undersökningar. Eller hävdar du att Norge och England lever under helt andra förutsättningar än vi i Sverige? Om så är fallet; Vad grundar du denna uppfattning på?

    Om du läser mitt inlägg en gång till så tror jag att du bör kunna uppfatt att jag inte anser att det är viktigt att kategorisera våldet som köns- eller relationsrelatarat. Tvärtom uttrycker jag - rätt klart tycker jag själv - att våldsutövning skall behandlas lika oberoende av könet. Men som visas genom forskningen är så inte fallet i västvärlden. Tvärtom tycks kvinnor åtnjuta något slags märklig straffrihet när de begår ett våldsbrott, särskilt om den drabbade är en manlig partner. Tycker du inte själv att detta är ett rättsligt och politiskt problem?

    SvaraRadera
  4. Som liberal och individualist har jag lite svårt för kollektivistiska idéer, även om teoribildningen kan vara suggestiv. Lika svårt har jag att ta till mig analogislut på grundval av sociala studier avseende mänskligt handlande, så även om de kommer från de nordiska grannländerna.

    En man som tar stryk från en "kärring" är själv en "kärring". Det är bara att lämna henne. Inte ska man besvära rättsväsendet med sådant tjafs.

    Det är inget rättsligt problem och inte heller ett politiskt problem tycker jag. En man bör kunna lösa problemet med sin misshandlande kvinna på egen hand. Det är bara att lämna kvinnan.

    Om hon däremot sedan skulle börja trakassera och förfölja, ja då bör man nog engagera rättsväsendet.

    SvaraRadera
  5. Ok, du är ju fri att ha den åsikten Tristan. Anser du samma sak om det är kvinnan som får smisk?

    SvaraRadera
  6. Tristan

    Du anser alltså att män inte ska ha samma rätt till skydd och hjälp från samhället om de blir misshandlade av en kvinna?
    Du anser alltså att kvinnor inte ska få något straff om de misshandlar sin man/sambo?

    Rätta mig om jag missuppfattat dig fel.

    Vad är det för skillnad på misshandel och trakasserier/förföljelse?

    Anser du att kvinnomisshandel är ett rättsligt och politiskt problem?

    Hur tänker du om de kvinnor som misshandlar sina barn?
    Ska de barnen också "bara" lämna sin mamma, eller anser du att barnen ska få hjälp och mamman ska få ett straff?

    SvaraRadera
  7. Lilla My, du har missuppfattat mig.

    De "män" som vill springa till rättsväsendet p.g.a. örfil e.d. från sin fästmö ska förstås få behålla sin rätt att göra så.

    Juristen har gett dig legaldefinitionen av misshandel ovan. "Trakasserier/förföljelse" kvalificerar som ofredande. Legaldefinitionen - brottsbalken 4:7 - för "ofredande" lyder:

    "Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år."

    I rättspraxis har även intolkats telefon- och brevtrakasserier samt mobbing, om jag minns rätt.

    S.k. "kvinnomisshandel" ser jag definitivt som ett politiskt och rättsligt problem, därför att kvinnor av naturen är svagare än män rent fysiskt. Traditionellt och socialt/ekonomiskt sett har också kvinnorna stått i beroendeförhållande till män, varför kvinnor har haft svårare att lösgöra sig från sin misshandlande partner.

    Barnmisshandel är förstås ett annat problem som har politisk och rättslig relevans, eftersom barn är värnlösa och omyndiga. Barn behöver statens/kommunens beskydd, då det finns hänsynslösa föräldrar utan vett.

    SvaraRadera
  8. @Tristan: Du anser alltså att rättssamhället skall uppställa olika regler för män och kvinnor pga kvinnor i regel är fysiskt svagare än män?

    Om jag uppfattar dig rätt måste jag undra hur du resonerar i de fall kvinnan är fysiskt starkare alternativt att hon kompenserar sin bristande fysik med tillhyggen?

    Du kritiserade tidigare mina "analogier" likväl för själv fram argument som bygger på en fordom gällande samhällsordning. Jag citerar: "Traditionellt och socialt/ekonomiskt sett har också kvinnorna stått i beroendeförhållande till män, varför kvinnor har haft svårare att lösgöra sig från sin misshandlande partner."

    Kan verkligen en tidigare gällande samhällsordning läggas till grund för att i rättsliga sammanhang behandla könen olika? De flesta kvinnor i dagens Sverige är ju förvärvsarbetande och torde därför inte kunna sägas ha svårare än män att frigöra sig från en maisshandlande partner.

    Nej, dina argument i denna fråga övertygar inte. Jag tror jag håller fast vid uppfattningen att den som utsatts för misshandel skall behandlas på samma sätt, oberoende av könstillhörighet.

    SvaraRadera
  9. @Juristen: Även du har uppenbarligen missuppfattat mig.

    Jag har inte påstått att inte män ska kunna utnyttja den rättsliga möjligheten att anmäla misshandel mot sig själv.

    Det som jag har sagt är att en man som tar våld från en kärring är en kärring själv.

    Ja, jag kritiserar dina analogier eftersom analogier inte är särskilt vetenskapliga. De är just analogier.

    Samhällsvetenskaperna lider stora brister i sig själva; lägg därpå analogier och du har skapat ett riktigt epistemologiskt monster.

    SvaraRadera
  10. @Tristan: Jag skall inte gå i polemik med dig. Men du skrev faktiskt "Inte ska man besvära rättsväsendet med sådant tjafs.". Det torde inte kunna tolkas på annat sätt än att män inte skulle ha samma rätt att åtnjuta skydd och stöd som kvinnor.

    De forskningsrapporter jag hänvisar till är knappast att uppfatta som analogier. Samhällsförhållandena i Norge och England torde inte kunna påstås skilja sig särskilt mycket från det svenska samhället. I vart fall har du inte anfört något argument för att så skulle vara fallet. Men, men....de aktuella forskningsresultaten borde i vart fall kunna fungera som en väckarklocka för svenska politiker. Istället för att motarbeta motsvarande forskning i Sverige borde de stödja den. Men icke!

    Att hävda att en man som tar våld från en kärring själv skulle vara en kärring är lite väl macho. Hur lätt tror du exempelvis att det är att bara gå om man har barn med den kvinna som misshandlar? Och om du som man slår tillbaka så är du torsk direkt, medan kvinnan straffritt kan fortsätta övergreppen i all oändlighet.

    Jag tror dock inte att vi kan nå en samsyn i denna fråga.

    SvaraRadera
  11. @Juristen

    "inte ska man besvära rättsväsendet..."

    Med den skrivningen menade jag förmedla en attityd, inte någon rättsprincip.

    Att jag inte anförde något argument mot att man inte kan tillämpa norska förhållanden på svenska tog jag som något fullkomligt självklart.

    Det är som att ta bevisfakta i rättsfall 1 och tillämpa dem på rättsfall 2 utifall man skulle ha glömt portföljen med relevanta bevisfakta hemma.

    Jag vet inte om "kärringargumentet" är så macho egentligen. Jag ser på den krassa verkligheten och konstaterar att män av naturen är starkare än kvinnor. Det är ett biologiskt faktum. Sedan finns förstås några få undantag med tanke på kampsportskvinnor o.d. som förmodligen kan göra processen kort med någon liten skinntorr civilingenjör eller byråkrat av manskön. :-)

    SvaraRadera
  12. Ja, egentligen är det ju rätt kärringartat att anmäla brott överhuvudtaget. Det är ju bara att ta saken i egna händer. Om man tänker på saken - eller kanske just inte tänker.

    SvaraRadera
  13. Michael, nej det är att gå för långt med sådana generaliseringar. Men en man som låter sig hunsas av sin äkta maka eller sambo eller flickvän e.d., den är en "kärring", en tönt, en mes etc.

    Jag inser förstås att särskilda problem uppstår när barn och alkohol är inblandade. Men som man skulle jag aldrig tolerera en våldsam kvinna. Det är för det första inte attraktivt. Så redan på den grunden får hon "avsked" från relationen och det oavsett om barn finns med i bilden. Hur andra väljer att göra är deras ensak. Men så skulle jag välja att göra.

    För övrigt anser jag att anmäla brott är civilkurage.

    SvaraRadera
  14. @Tristan: Din argumentation är svår att följa. Å ena sidan hävdar du att en brottsanmälan visar prov på civilkurage, å andra sidan att den man som tar skit från en kvinna är en kärring som inte bör besvära rättsväsendet. Sorry, men jag händer inte med i logiken, om den finns.....kanske resonerar du i detta ämne mera känslomässigt än logiskt?

    Likaså övertygar inte dina argument för varför en norsk undersökning inte skulle kunna appliceras på svenska förhållanden. Med dina argument skulle ju radikalfeministerna med framgång kunna hävda att en undersökning från Malmö inte är relevant för förhållandena i Stockholm. Men, men...låt oss stanna vid att jag i denna fråga påstår att du är fel ute.

    SvaraRadera
  15. @juristen

    Varför analogier inte håller säger ju sig självt. Det handlar om att skipa rättvisa i det enskilda fallet.

    Ett exempel.

    Säg att du blir misshandlad av din fru och inte kan freda dig; det innebär ju inte att jag inte kan freda mig från min ilskna fru.

    Kort sagt. Man ska inte generalisera och helst inte analogisera.

    Förnuft (logos) och känsla, de definierar varandra.

    SvaraRadera
  16. @Tristan: Du skrev: "Säg att du blir misshandlad av din fru och inte kan freda dig; det innebär ju inte att jag inte kan freda mig från min ilskna fru."

    Så du menar att när man undersöker ett samhällsfenomen så måste man gå ner på individnivå, annars är undersökningsresultatet inte relevant?

    SvaraRadera
  17. @Juristen

    Inte irrelevant, men det vore mer onekligen mer tillförlitligt om man undersökte fenomenet i det samhälle som är just det relevanta.

    Men om man har en viss agenda, kollektivistisk människosyn och låter sig styras av generaliseringar så är det förstås bara att "bunta ihop och slå ihjäl" - "alla kärringar slår och alla män är "kärringar".

    SvaraRadera