Låt oss ta ett avstamp i polisstyrelsens relevanta mötesprotokoll. Som framgår av punkt 6.2 i protokollet hänvisar polisstyrelsen till §7 lagen om offentlig anställning. Lagrummet förbjuder offentligt anställda att inneha bisysslor som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet eller skada myndighetens anseende.
Ett rättsfall av intresse för bedömningen av det aktuella lagrummet är Arbetsdomstolens dom AD 2004 nr 108. I domen går Arbetsdomstolen igenom lagrummets s.k. förarbeten, d.v.s. de rättskällor som ger ledning för förståelsen av lagstiftarens intentioner. Jag väljer här att citera ett stycke ur domen som hänvisar till departementschefens uttalanden i prop. 1970:72 s. 75 f:
”Utredningen har anfört en rad synpunkter på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet bör bedömas. Dessa synpunkter synes kunna bli till god ledning vid bedömningen i framtiden. Jag vill särskilt stryka under följande. Inom ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattningen av en tjänstemans bisysslor och till om bisysslan berör myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Jag avser här – förutom domstolar m.fl. – exempelvis patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän, förrättningslantmätare m.fl. Anställning hos enskild torde för tjänstemän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otillåtna, t.ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.”
Arbetsdomstolen uttalade också följande:
Huruvida en bisyssla är tillåtlig eller inte med hänsyn till risken för förtroendeskada bör avgöras efter en samlad bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för bevarandet av allmänhetens förtroende för opartiskheten.........Vidare bör man bedöma vilken riskgrad som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarlig.
Fetstilsmarkeringarna har jag gjort för att markera de delar som jag anser som särskilt viktiga att uppmärksamma. Av det Arbetsdomstolen anför kan vi nämligen förstå A) att politiska uppdrag som huvudregel bör anses tillåtna, men i undantagsfall skulle de likväl kunna anses förbjudna och B)bedömningen skall ske efter en helhetsbedömning och med iakttagande av vad som kan anses försvarligt. Det sistnämnda brukar vi numera kalla för proportionalitetsprincipen.
I vilka fall skulle då ett förbud att engagera sig politiskt kunna anses proportionerligt i ett demokratiskt samhälle? För att få svaret måste vi gå till vår grundlag och då främst Regeringsformen. I Regeringsformens 2 kapitel regleras nämligen de grundläggande fri- och rättigheterna ( i allt väsentligt återfinns samma bestämmelser i Europakonventionen).
Enligt 2 kap regeringsformen har alla - oberoende om de är offentligt anställda - en skyddad föreningsfrihet. Inom denna frihet ryms rätten att tillhöra och vara engagerad i politiska partier. Men föreningsfriheten kan inskränkas genom lag i den omfattning som följer av 2 kapitlet 14 § regeringsformen. Av detta lagrum framgår följande:
Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.
Därmed har rättsläget klarlagts. Rätten att inskränka föreningsfriheten genom lag gäller INTE medlemsskap eller engagemang i demokratiska partier. De aktuella politikerna är engagerade i etablerade partier som även finns i vår riksdag. Deras engagemang kan därför inte lagligen inskränkas med stöd av 7§ lagen om offentlig anställning så som Polisstyrelsen hävdar. Beslutet är sålunda lagstridigt.
Särskilt allvarligt måste det anses vara att beslutet rör den allra innersta kärnan av demokratin, nämligen rätten att engagera sig och fritt utöva sitt politiska engagemang. Jag kan inte påminna mig om att någon myndighet tidigare har agerat på detta sätt och kan inte låta bli att slås av tanken att det hela framstår som rätt symptomatiskt för den tid vi nu lever. Idag tycks politiker och myndighetsföreträdare anse sig ha ett cart blanche att åsidosätta grundläggande demokratiska fri och rättigheter så länge det kan påstås ske för att främja en förment god sak. I media meddelas att det nu aktuella fallet kommer att bli föremål för prövning i Arbetsdomstolen. Låt oss alla hoppas att domstolen inser målet allvar och att den kommande domen ytterst kommer att ge ledning för hur demokratin i vårt land skall se ut i framtiden. Arbetsdomstolen har onekligen en grannlaga uppgift framför sig!
Läs även andra bloggares åsikter om poliser, politiskt engagemang, övervakningssamhället, demokrati,
