Panopthicon är den typ av fängelsebyggnader som kan ses på bilden här bredvid. Arkitekturen skapades 1785 av Jeremy Bentham som själv beskrev konstruktionens fördelar på följande sätt:
"The architecture incorporates a tower central to a circular building that is divided into cells, each cell extending the entire thickness of the building to allow inner and outer windows. The occupants of the cells are thus backlit, isolated from one another by walls, and subject to scrutiny both collectively and individually by an observer in the tower who remains unseen."
Fångarna skulle alltså kunna bevakas av en för dem osynlig övervakare. Statens fascination över att kunna bedriva osynlig övervakning har på intet sätt minskats sedan slutet av 1700-talet. Tvärtom ligger införandet av FRA och datalagringsdirektiv helt i linje med denna fascination och tradition. Övervakningen skall ske utan att den övervakade känner till det. Så förhåller det sig ju också med den övervakning som sker och kommer att ske genom FRA samt lagring av all data- och telekommunikation. Vi vet inte vilken information som samlas in eller hur denna information kommer att användas. Övervakarna är precis som i Panopthicon osynliga.
Men hur förhåller sig denna hemliga övervakning till de grundläggande fri- och rättigheter som vi alla tillförsäkras genom Europakonventionen? Såvitt jag förstår inte alls och bör då inte de svenska lagarna falla i ljuset av att Europakonventionen enligt 2 kap 23 § RF är överordnad svensk intern rätt?
Enligt Artikel 8 Europakonventionen skyddas rätten till privatlivet och den privata sfären. Vissa begränsningar kan medges av hänsyn till andra intressen som är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.
Oberoende av huruvida en inskränkning av den privata sfären skulle kunna anses motiverad så måste dock staten tillhandahålla den enskilda tillräckliga rättsmedel för att begära kompensation från staten om och i de fall en kränkning har förekommit. Kort sagt; Den enskilde måste tillförsäkras en rätt att få sin talan prövad av en domstol. Men hur skall staten kunna leva upp till detta krav när den som övervakas inte ens känner till att övervakningen äger rum?
Rätten till privatlivet och rätten till rättslig prövning ställdes på sin spets i Europadomstolens dom Von Hannover V. Germany.
I domen klandrade prinsessan Caroline av Monaco det tyska rättssystemet som inte gav henne tillräckligt skydd mot s.k. paparazzis som i hemlighet hade fotograferat henne i vardagliga situationer, som när hon gick på stan och handlade eller satt på en restaurang. I domen väger Europadomstolen prinsessans intresse av skydd för sitt privatliv mot yttrandefriheten. Domstolen kom fram till att yttrandefriheten i det aktuella fallet fick vika för det överordnade skyddet för privatlivet.
När det gäller massövervakningen genom FRA och datalagringsdirektivet brukar staten vilja motivera dessa övegrepp med intresset av att förebygga terrorism och grov brottslighet. Det är sant att dessa intressen i vissa fall kan vinna företräde framför rätten till ett skyddat privatliv. Den massiva övervakningen av vanliga enskildas kommunikation kan dock aldrig anses proportionerlig i förhållande till den enskildes rätt till ett privatliv och rätten att få tillgång till rättsliga medel för att söka kompensation. FRA-lagen och datalagringsdirektivet kan därmed aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle och strider lagarna tydligt mot grundläggande folkrättsliga fri- och rättigheter.
Tipstack till Mårten Schultz
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, datalagringsdirektiv, övervakningssamhället, storebror, 1984, rättssäkerhet, Europakonventionen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar