fredagen den 8:e maj 2009

Samtyckesrekvisitet har åter dammats av

Eva och Christian Diesen väcker på nytt liv i den populistiska debatten kring våldtäkt och det s.k. samtyckesrekvisitet:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/forskare-kraver-ny-sexbrottslag-1.860121

Diesen- duon hävdar att antalet våldtäktsanmälningar stadigt ökar, men inte antalet åtal. Självändamålet med att införa samtyckesrekvisitet skulle alltså vara att öka antalet åtal och fällande domar. Som ett argument för att föra in ett samtyckesrekvisit anför Eva Diesen följande: "Om lagen bygger på samtyckesrekvisit krävs inga bevis på våld eller hot, utan flyttar över fokus till killen så att han visar att han har gjort något för att vara säker på att hon ville". Diesen-duon argumenterar sålunda uppenbart för en omkastad bevisbörda, dvs den åtalade skall bevisa att han hade erforderligt samtycke. Däremot underlåter duon nogsamt att tala om hur en sådan omkastad bevisbörda skulle kunna antas överensstämma med Artikel 6 Europakonventionen, som garanterar att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till
dess hans skuld lagligen fastställts.

Men att Sverige bryter mot folkrättsliga konventioner kanske inte är något som bekymrar Diesen-duon?! Vi minns ju att Christian Diesen en gång ansåg att obucenterna i Da Costa-målet inte borde har rätt till försvarare. Rättssäkerhetsfrågor är uppenbart inget som denne pajas till professor så ofta funderar över.

I duons kritik mot rådande sexualbrotts-lagstiftning blottar de även sin okunnighet när de skriver följande: "– Våldtäktslagstiftningen är inte utformad efter unga tjejers verklighet. Polisförhören är fokuserade på offrens handlande, ”vad gjorde du för att han skulle förstå att du inte ville?”, i stället för att inrikta sig på killen, vad gjorde han för att förstå att hon inte ville?"

Erfarenheterna från länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är nämligen att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45: "Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

I anslutning härtill uttalade Lagrådet följande:

"Enligt Lagrådet är det uppenbart att det i praktiken ofta måste uppstå
stora svårigheter att avgöra om en sexuell handling har genomförts i strid
mot den ena partens vilja i fall då det inte påstås ha förekommit något
mått av våld eller hot. Det finns också, menar Lagrådet, en klar risk för
Prop. 2004/05:45 att utredningen i sådana fall i stor utsträckning kommer att koncentreras på det påstådda offrets beteende i anslutning till den aktuella gärningen.
"

I sammanhanget bör också Högsta domstolens uttalande i NJA 1988 s. 40 lyftas fram:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Mot denna bakgrund blir det tämligen uppenbart att det enda sättet att tillmötesgå Diesen-duon vore en omkastning av bevisbördan. Ett sådant krav är måhända populistiskt och gångbart i vissa feministiska kretsar, men knappast förenligt med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Diesen-duon borde gå hem, skämmas och sedan göra om läxan. Den argumentation de nu för fram genom media är enbart ytterligare ett lågvattenmärke.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 kommentar: