Leijonhufvud får svar på tal

I anledning av Leijonhufvuds lobbande för ett samtyckesrekvisit skrev jag ett kritiskt inlägg. Jag noterar att även tunga remissinstanser som Domstolsverket, Riksåklagaren och Advokatsamfundet instämmer i kritiken.

Även Rolf Hillegren och Ville Carlström uttrycker kritik.

Leijonhufvud tar dock lätt på kritikerna och frågar hur hennes kritiker "egentligen mår". Som en av hennes kritiker kan jag försäkra att jag mår alldeles utmärkt generellt, men jag mår illa när en professor i straffrätten genom lögner försöker urholka rättssäkerheten!

I ett nytt försök att försvara sin ståndpunkt hänvisar nu Leijonhufuvud till att andra stater minsann har ett samtyckesrekvisit. Svaret är ja förvisso är så fallet. Men vi har redan straffbestämmelser i Sverige som täcker in fallen med de halvfulla 15-åringr som Leijonhufvud använder i sin retorik. Om varken våld eller hjälplöst tillstånd förekommit så kan straffansvar för sexuellt ofredande komma ifråga, vilket kan medföra fängelse i två år. Men som Hillegren skriver i sin debattartikel ovan så är Leijonhufvud fixerad vid våldtäktsbegreppet. Hennes fixering är lika omotiverad som om hon skulle kräva att en stöld rubricerades som rån bara för sakens skull.

Leijonhufvud ljuger återigen när hon påstår att samtyckeskekvisitet i andra länder:

"...har lett till att det ställs helt andra frågor i domstolarna än vad hos oss, menar Leijonhufvud. Fokus ligger mer på gärningsmannen. I Sverige ligger fokus på brottsoffret: Hade hon druckit sprit? Hade hon gjort sig åtkomlig genom att sova över hos någon? Vi tar sällan eller aldrig blodprov på gärningsmannen, men däremot på offret. I andra brottssammanhang är det självklart viktigt att bedöma om den misstänkte varit berusad, har han det påverkar det uppsåtsbedömningen. Här blir berusning snarast en ursäkt, därmed förstod han inte att hon kände sig tvingad eller var i hjälplöst tillstånd"

All forskning visar att det förhåller sig tvärtom. Genom samtyckesrekvisitet har istället fokus hamnat på målsägandens beteende och bakgrund. Jag har tidigare hänvisat till Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrum för brottsutredningen."

Samma slutsatser dras i den nu aktuella Sexualbrottsutredningen. Jag citerar:

"Kommittén fortsatte sedan med att ifrågasätta det lämpliga med
en samtyckesreglering utifrån brottsbalkens systematik. En sådan
bestämmelse skulle enligt kommittén bryta ett synsätt där det är
gärningsmannens handlingar, motiv och avsikter som ska stå i centrum
för huruvida han eller hon begått ett brott och hur det rättsligt
ska rubriceras. Kommittén såg en risk för att en samtyckesreglering
i stället på ett onyanserat sätt skulle placera målsäganden i
centrum för brottsutredningen och ge målsägandens handlande, motiv
och avsikter en avgörande betydelse för utgången" (sid 125)

Leijonhufvud anför i sin argumentation att hon minsann har stöd av Brottsoffermyndigheten. Och här har hon rätt, men läs först Brottsoffermyndighetens argumentering (finns återgiven på sid 127 i Sexualbrottsutredningen):

"Myndigheten pekade på att den som har sexuellt umgänge alltid har ett ansvar för
att förvissa sig om att partnern har samtyckt. Vidare bemötte Brottsoffermyndigheten
bl.a. kommitténs farhågor kring den misstänktes
rättsäkerhet och hur denne ska kunna freda sig mot ett bristande
samtycke som kanske är tyst. Myndigheten anförde bl.a. att forskning
visat att både män och kvinnor har en högt utvecklad förmåga
att framföra och förstå avvisanden, inklusive sådana som inte innehåller
ordet ”nej” och att det inte är kvinnornas kommunikationsförmåga
som bör ifrågasättas utan deras manliga partners anspråk
på att inte förstå att kvinnorna avvisar sex."

Går det på att tydligare sätt uttrycka att man egentligen vill kasta om bevisbördan i brottmål och därmed bryta mot alla de principer som gäller i en rättsstat och som garanteras genom Europakonventionen?

Leijonhufvuds motiv är sålunda klara. Hon vill avskaffa rättsstaten. Här ligger också svaret på feministbloggarnas fråga "varför nätmännen är så rädda".

Rädslan kära feminister beror på att ni vill införa olika bevisbördekrav beroende på den misstänktes kön och beroende på vilka brott det är fråga om. Rädslan handlar om att ni vill avskaffa rättsstaten och att ni vill bryta mot de minimiregler som garanteras genom internationell folkrätt. Rädslan beror också på insikten om, att när ni bryter mot folkrätten i ett avseende lär ni även vara kapabla att bryta mot andra folkrättsliga principer. Vilken annan folkrättslig princip kräver ni ska avskaffas nästa gång?

Inom kort kommer jag att i ett separat inlägg att behandla samtyckesrekvisitet såsom det kommer till uttryck i bl.a. brittisk lag. Jag kommer då visa att Leijonhufvud och hennes anhängare ljuger också när de hänvisar till brittisk lag.