FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN

Den som misstänks för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter genom Artikel 6 Europakonventionen. En sådan rättighet är rätten att som misstänkt kunna tiga och förhålla sig passiv genom hela processen. Denna rättighet får aldrig kränkas. Exempelvis är det otillåtet att en polis framtvingar ett erkännande med hjälp av hot som som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos den hörde.

Denna grundläggande rättighet sattes på sin spets i Högsta domstolens mål B 2150-11. I målet handlar det om en man som polisen länge hade misstänkt för mord. I frustration över att utredningen hade kört fast utsatte polisen mannen för en bevisprovokation med hotfulla inslag, vilket ledde till att mannen lämnade uppgifter som var negativa för honom själv.

Högsta domstolen konstaterar att bevisprovokationen har innehållit "otillbörliga inslag", dock inte av det allvarligare slaget. Denna bedömning ledde till att mannen fälldes, men eftersom hans rättigheter hade kränkts så fick han ett reducerat straff.

Men vilka förutsättningar gällde för bevisprovokationen och vilka signaler sänder Högsta domstolens dom till polis och åklagare?:

I det aktuella fallet hade polismannen "Mike" kontaktat den misstänkte och låtit honom förstå att Mike tillhörde en kriminell organisation. Den misstänkte hade uppfattat att det handlade om Hells Angels. Mike hade klargjort för den misstänkte att kroppen efter kvinnan måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och att kriminella grupperingar som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Dessutom hade Mike utlovat 75.000 kronor till den misstänkte om han berättade vad han visste. Mike hade vidare förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tjetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för den misstänkte, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka den misstänkte utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Det står alltså helt klart att polisen har framkallat ett erkännande genom hot om att den misstänkte skulle utsättas för angrepp från en rysk maffialiknande organisation om han inte lämnade de önskade uppgifterna. För egen del kan jag inte förstå hur Högsta domstolen inte kan anse att en sådan bevisprovokation inte skulle tillhör de mer allvarliga slagen.

Bevisprovokationen var utdragen och innehöll klara hot om kriminella angrepp. Om denna förhörs- och utredningsmetod - som nu har fått sanktion genom Högsta domstolens dom - nu blir legio är situationen allvarlig. Vilka andra hotelser kan accepteras? Var går gränserna för polisens och åklagarnas arbetsmetoder? Noterbart är att de metoder som polisen tillämpade i sin bevisprovokation innefattar handlingar som kan vara straffbara som olaga hot, men mig veterligt har åklagare inte inlett någon förundersökning mot de inblandade polismännen. Är det rimligt att staten genom sina poliser och åklagare själva begår brott för att lösa andra brott? Jag anser inte det och situationen som har tillskapats genom Högsta domstolens dom är synnerligen allvarlig.