I en av kommentarerna frågar Anders Andersson: "Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet?" Mitt svar är jo, faktiskt finns det ett sådant rättsfall. Jag tänker då bl.a. på NJA 2007 s. 1037.
Tingsrätten sammanfattade begreppet "brottsprovokation" enligt följande:
Med brottsprovokation brukar förstås en situation där polisen vidtar provokativa åtgärder i syfte att framkalla brott. I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av brottsprovokation inte lagreglerade, men det torde ändå stå helt klart att det inte är tillåtet för polisen att vidta brottsprovocerande åtgärder. Vilka följderna blir av en otillåten brottsprovokation - förutom eventuellt disciplinärt eller straffrättsligt ansvar för den som vidtagit åtgärden - måste dock betecknas som i högsta grad osäkert.
I tillägg uttalar Högsta domstolen att brottsprovokationen skall leda till att den tilltalade begick ett brott som han annars inte hade begått.
Högsta domstolen konstaterar i sina domskäl att de tilltalade hade utsatts för en sådan otillåten brottsprovokation att deras "rätt till en rättvis rättegång anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd". Åtalet ogillades därför.
Brottsprovokation utgör en sorts olovlig bevisanskaffning. Det framstår därför för mig som näraliggande att den nu aktuella domen strider mot Högsta domstolens senare dom gällande bevisprovokation som jag behandlade i mitt tidigare och ovan länkade inlägg.
Olovlig bevisanskaffning har även avhandlats i rättsfallet NJA 2003 s. 323. I detta rättsfall handlade det om sådan information som anskaffats genom en olaglig telefonavlyssning.
Högsta domstolen - som konstaterade att avlyssningen varit olaglig - prövade huruvida en kränkning av det tilltalades rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen ägt rum. Här konstaterar Högsta domstolen att frågan om vilken bevisning som får läggas fram i en rättegång är fråga som "i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan vara legitimt att åberopa även sådan utredning som framskaffats på ett sätt som inte är förenligt med konventionen". Slutklämmen i Högsta domstolens rätt långa resonemang blev, att bevisningen tilläts med tillämpning av principen om fri bevisvärdering.
Men var går då gränsen mellan det tillåtna och otillåtna? I en rättsstat har sekretessen mellan advokat och klient under lång tid ansetts som fundamental. Avlyssning av samtal mellan en advokat och hans klient anses otillåten. Ändå vet varje någorlunda erfaren advokat att även sådana samtal regelmässigt avlyssnas, även om materialet sedan kanske inte används publikt i en rättegång utan "endast" som spaningsuppslag. Jag har också själv erfarit att brev som jag sänder till klienter som är intagna på anstalt regelmässigt öppnas och genomläses trots att detta står i klar strid mot gällande lag. I en rättegång jag medverkade i hade en häktad person gjort egna minnesnoteringar inför sitt möte med advokaten, lagt anteckningarna i ett kuvert som han märkte "Till Advokaten". Likväl togs handlingarna i beslag vid en genomsökning av hans cell och användes sedan dessa handlingar som bevis i rättegången. JO ska nu pröva en anmälan från en intagen gällande att de intagnas samtal med sina advokater avlyssnas.
Så i ljuset av 2003-års rättsfall och rättsfallet gällande bevisprovokation är det min gissning att avlyssnade samtal eller beslagtagen kommunikation mellan en misstänkt och hans försvarare mycket väl skulle kunna tillåtas som bevisning i en brottmålsrättegång. Detta trots att avlyssningen och beslaget är klart olagliga. Åklagare och polis vet detta och även att de knappast lider någon som helst risk att själva drabbas av vare sig disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Så varför då följa lagen när det både är enklare och i princip helt riskfritt att bryta mot densamma?!
I ljuset av ovanstående problemställning blir storbedragaren Torgny Jönssons anmälan mot en ekobrottsåklagare särskilt intressant. I utredningen mot Jönsson påstås åklagaren ha använt sig av osann bevisning i form av bl.a. ett vittne som ljög med åklagarens goda minne. Jag har läst en del handlingar i målet och även tagit del av visst utredningsmaterial. Min slutsats är att Jönsson har gott fog för sina påståenden. Likväl tror jag att åklagaren kommer undan utan någon som helst påföljd. Vilket är tragiskt eftersom det öppnar upp för att åklagare kommer att använda sig av vittnen som i samförstånd med åklagare begår mened, vilket kommer att undergräva tilltron till rättsprocessen och principen om fair trial.
