Jag vet att satir/humor har ett visst lagligt skydd i USA, men vad gäller i Sverige i ett fall som detta?
Så vad gäller då i Sverige. Om någon använder sig av ett i och för sig upphovsrättsligt skyddat verk för att skapa ett parodiskt eller ironiskt verk. Förekommer det då några skydds- eller konfliktregler?
Frågan behandlades redan vid tillskapandet av upphovsrättslagen.
Vid upphovsrättslagens tillkomst var nämligen den uttryckliga avsikten att bearbetningar av verk som utgör parodier och travestier skulle vara att betrakta som självständiga verk och falla utanför upphovsrättsskyddet för originalverket. Detta skulle gälla även när travestin är mycket närgången och i långa stycken följer förebilden ord för ord. Avgörande för denna ståndpunkt har varit att parodin och travestin fullföljer ett för förebilden helt främmande syfte. (NJA II 1961 s. 81.)
Såluhnda; Även om den parodi mot bevarandet av slussen använde sig av Wiehes musik så torde det enligt lagstiftarens intentioner handla om två olika verk. Detta trots att parodins musik är lånad från Wiehe, eftersom texten är helt ändrad och eftersom texten är helt främmande för originalverkets syfte.
Professor Rosén (känd från bl.a. TPB-rättegången) har förvisso fullt korrekt påpekat att denna lagstiftarens intention inte har kommit till direkt uttryck i lagtexten. Men principen kom att prövas och befästas genom det s.k. Alfons Åberg-målet, NJA 2005 s 905. I detta avgörande uttalade Högsta domstolen följande:
Definitionerna på begreppen parodi och travesti är inte alldeles fasta och vedertagna, men klart är under alla omständigheter att principen måste vara tillämplig i fall när någon genom att förvränga ett känt verk till form eller innehåll åstadkommer en produkt, vilken framstår som avsedd att skapa en komisk effekt som är helt främmande för originalverket. Det i målet aktuella programinslaget måste anses tillhöra denna kategori. Genom att den kända barnboksfiguren Alfons inplaceras i ett främmande sammanhang med narkotikamissbruk och kriminalitet har uppenbarligen åsyftats att framkalla en komisk och överraskande effekt, vilken förstärkts genom att sammanställningen av originalrepliker från Alfonsböckerna med repliker ur den danska filmen Pusher förvrängt bärande element av handlingen i flera av böckerna.
En följd av denna bedömning är att programinslaget blir att betrakta som ett självständigt verk.
Högsta domstolen slog alltså fast att det är fråga om två självständiga verk och att något intrång i den upphovsrätt som tillkommer originalverket sålunda inte har ägt rum. Förvisso för Högsta domstolen ett fortsatt resonemang om att i vissa fall kan ändå ett parodiskt verk på ett otillåtet sätt kränka den ursprunglige upphovsmannens konstnärliga anseende. Emellertid aktualiserade inte någon sådan prövning i Alfons Åberg-målet och jag kan inte heller se att denna situation skulle kunna aktualisera i Wiehe-fallet.
Wiehe har naturligtvis genom sina företrädare för United Stage varit väl bekant med såväl lagstiftarens ursprungliga intention som med Alfons Åberg-målet. Ändå har han i sin profithunger valt att sända ut hotbrev till inte bara upphovsmännen till det parodiska verket utan även till bloggare som har länkat till detsamma.
Jag är en av de bloggare som länkar. Skulle jag få ett hotfullt krav från Wiehe eller hans kumpaner kommer jag inte tveka att anmäla dem för brott mot marknadsföringslagen.
