Med anledning av den danska Lymmel-lagen frågar sig Isobel: "Vart har vi egentligen kommit? Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx..."
Frågan är högst motiverad. Likaså är det motiverat att fråga hur det kommer sig att EU och våra svenska politiker kröker rygg för den överlägset största skurknationen i västvärlden. Jag tänker nu självklart på USA. En nation vars befolkning tycks tro att de lever världens största demokrati, när sanningen är att samma nation fängslar personer utan rättegång, lobbar för total övervakning utan inblandning av domstolar och som dessutom systematiskt har utövat tortyr trots att detta är totalt förbjudet enligt alla befintliga konventioner.
Under valkampanjen ingav Barack Obama dock hopp om en förändring, något nytt som skulle värna de demokratiska grundprinciperna. Ett av löftena var att stänga Guantanamo som är det enskilt största folkrättsbrottet i västvärlden i modern tid.
Men att lova stort och hålla tunt tycks vara varje politikers främsta egenskap och nu gäller detta också Nobels Fredspristagare Barack Obama. Förvisso stängs Guantanamo, men de olagligt fängslade byter bara postadress genom att de flyttas till ett nytt säkerhetsfängelse där de kommer att kvarhållas på obestämd tid och utan rättegång.
Denna man hyllades alltså av Nobelkommittén. En folkrättsförbrytare har fått Fredspriset! Jag saknar ord!
I Danmark fängslar man lymlar, frågan är om Obama och hans politiska anhängare inte är de största lymlarna!?
Läs även andra bloggares åsikter om Guantanamo, Obama, Nobel, Fredspris, lymmel-lag
People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people
onsdag 16 december 2009
måndag 14 december 2009
Musikindustrins intäkter
Många har uppmärksammat rapporten som visar att musikerna aldrig har tjänat mer pengar än idag och detta trots fildelningen. I kommentarerna till Rick Falkvinges inlägg påpekar vissa skribenter att siffrorna inte skulle vara relevanta eftersom de inte har inflationsjusterats.
Låt oss då pröva dessa invändningar med hjälp av SCB:s prisomräknare:
Enligt forskningsrapporten har intäktsförändringarna vad gäller livespelningar ökat från ca 800 MSEK (år 2000) till 1 100 MSEK (år 2008). Med inflationsjustering motsvarar 800 MSEK år 2000 ca 922 MSEK år 2008. Sålunda har kulturarbetarnas intäkter ökat totalt sett även om hänsyn tas till inflationen. Invändningarna håller sålunda inte.
De intäkter som mer eller mindre går direkt ner i kulturarbetarnas fickor har alltså ökat tack vare eller trots fildelningen. Däremot är det tveklöst så att plastbitsindustrins och insamlingsorganisationernas intäkter har minskat totalt sett och i relation till inflationen. Men det var väl inte industrins intressen som politikerna ville skydda när de införde integritetskränkande lagar som IPRED m.m.?!
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musikindustrin, intäkter, upphovsrättsindustrin, övervakningssamhället
Låt oss då pröva dessa invändningar med hjälp av SCB:s prisomräknare:
Enligt forskningsrapporten har intäktsförändringarna vad gäller livespelningar ökat från ca 800 MSEK (år 2000) till 1 100 MSEK (år 2008). Med inflationsjustering motsvarar 800 MSEK år 2000 ca 922 MSEK år 2008. Sålunda har kulturarbetarnas intäkter ökat totalt sett även om hänsyn tas till inflationen. Invändningarna håller sålunda inte.
De intäkter som mer eller mindre går direkt ner i kulturarbetarnas fickor har alltså ökat tack vare eller trots fildelningen. Däremot är det tveklöst så att plastbitsindustrins och insamlingsorganisationernas intäkter har minskat totalt sett och i relation till inflationen. Men det var väl inte industrins intressen som politikerna ville skydda när de införde integritetskränkande lagar som IPRED m.m.?!
Läs även andra bloggares åsikter om fildelning, musikindustrin, intäkter, upphovsrättsindustrin, övervakningssamhället
söndag 13 december 2009
Våldet som könsfråga
Den senaste att ansluta sig till retoriken kring "Mäns våld" är moderaten Kent Persson. På sin blogg kräver han särskilda insatser för kvinnor som utsätts för våld från deras manliga partners.
Liknande initiativ ser vi ganska ofta från olika håll och kanter. Vid en första anblick framstår självklart kraven som lovvärda. Men sedan börjar jag fundera på varför våldets lidande skall vara en fråga som endast berör kvinnor. Varför är det inte lika angeläget att stödja män som utsätts för våld från sina partners eller utomstående? Gör ett knytnävsslag mer ont på en kvinna än en man? Är förnedring något man skall "kunna ta" som man, men en kvinna skall inte behöva störas av sådant?
Uppenbart hyser politiker och rättstillämpare en sådan åsikt. Jag har i ett tidigare inlägg påvisat hur HD kommer till olika slut i två våldtäktsmål baserat på skillnader i kön hos offret. Inlägg finns HÄR.
I ett annat inlägg har jag påvisat att tillgänglig forskning visar att kvinnor i lika hög grad som män gör sig skyldiga till relationsvåld.
Dessutom har SvD rapporterat om hur kvinnor slår sina barn i lika hög grad som papporna.
Vi minns också fallet i Blekinge där en kvinna som ett led i en vårdnadsprocess fick barnets pappa fälld till fem (5) års fängelse för bl.a. grov kvinnofridskränkning. Hon avslöjades i hovrätten med att ha förfalskat bevis, men som kvinna blev hon självklart frikänd när sedan hennes eget brott prövades. Domstolen konstaterade att hon "bara förbättrade bevisen".
All denna kunskap finns, men ändå fortsätter den offentliga debatten att traggla mantrat om "Mäns våld". Jag ser ytterst detta som en rättsäkerhetsfråga. Det framstår nämligen som rätt uppenbart att män inte åtnjuter samma skydd av lagen och myndigheterna som kvinnor. Skillnaderna betingas enbart av könet. En sådan ordning kan varken anses som rättssäker eller acceptabel i en rättsstat där alla - oberoende av kön eller etnicitet -skall åtnjuta samma skydd.
Kent Persson och hans gelikar för en debatt utifrån ett samhälle som existerade för några decennier sedan och de vägrar att lyssna till argument som skiljer sig från deras egna dogmatisak åsikter. Detta tydliggörs bl.a. genom ordväxlingen mellan bloggaren Lilla My och Unni Drougge.
Läs även andra bloggares åsikter om rättsäkerhet, kvinnofrid, våld, relationsvåld
Liknande initiativ ser vi ganska ofta från olika håll och kanter. Vid en första anblick framstår självklart kraven som lovvärda. Men sedan börjar jag fundera på varför våldets lidande skall vara en fråga som endast berör kvinnor. Varför är det inte lika angeläget att stödja män som utsätts för våld från sina partners eller utomstående? Gör ett knytnävsslag mer ont på en kvinna än en man? Är förnedring något man skall "kunna ta" som man, men en kvinna skall inte behöva störas av sådant?
Uppenbart hyser politiker och rättstillämpare en sådan åsikt. Jag har i ett tidigare inlägg påvisat hur HD kommer till olika slut i två våldtäktsmål baserat på skillnader i kön hos offret. Inlägg finns HÄR.
I ett annat inlägg har jag påvisat att tillgänglig forskning visar att kvinnor i lika hög grad som män gör sig skyldiga till relationsvåld.
Dessutom har SvD rapporterat om hur kvinnor slår sina barn i lika hög grad som papporna.
Vi minns också fallet i Blekinge där en kvinna som ett led i en vårdnadsprocess fick barnets pappa fälld till fem (5) års fängelse för bl.a. grov kvinnofridskränkning. Hon avslöjades i hovrätten med att ha förfalskat bevis, men som kvinna blev hon självklart frikänd när sedan hennes eget brott prövades. Domstolen konstaterade att hon "bara förbättrade bevisen".
All denna kunskap finns, men ändå fortsätter den offentliga debatten att traggla mantrat om "Mäns våld". Jag ser ytterst detta som en rättsäkerhetsfråga. Det framstår nämligen som rätt uppenbart att män inte åtnjuter samma skydd av lagen och myndigheterna som kvinnor. Skillnaderna betingas enbart av könet. En sådan ordning kan varken anses som rättssäker eller acceptabel i en rättsstat där alla - oberoende av kön eller etnicitet -skall åtnjuta samma skydd.
Kent Persson och hans gelikar för en debatt utifrån ett samhälle som existerade för några decennier sedan och de vägrar att lyssna till argument som skiljer sig från deras egna dogmatisak åsikter. Detta tydliggörs bl.a. genom ordväxlingen mellan bloggaren Lilla My och Unni Drougge.
Läs även andra bloggares åsikter om rättsäkerhet, kvinnofrid, våld, relationsvåld
Polisiär signalspaning
Många har reagerat på att det nu har lagts fram ett förslag som skall ge SÄPO rätt att bedriva singalspaning. Den ändamålsglidning som vi tidigare har befarat är sålunda på väg att realiseras.
I SvD motiverar SÄPO:s pressekreterarare Patrik Peter förslaget på följande sätt:
"För oss spelar det ingen roll vem som gör signalspaningen, FRA är väldigt skickligt på det, men för att kunna utföra vår uppgift behöver vi kunna inrikta signalspaningen, till exempel tala om vilken avsändare vi önskar signalspana på. För oss vore det bra om vi fick det här verktyget så fort som möjligt."
Mark Klamberg bemöter SÄPO:s argument på sedvanligt sakligt sätt och påpekar:
"Det finns ett tredje, outtalat argument varför endast FRA kan utföra spaningen åt SÄPO. Det är att FRA har en central databas som lagrar trafikdata i massiv omfattning även beträffande vanliga privatpersoners kommunikation."
Särskilt intressant är att förslaget innebär att signalspaningen skulle kunna få användas mot personer som inte alls är brottsmisstänkta. Detta framgår av att förslaget uttalar att signalspaning skall kunna bedrivas både "på underrättelsestadiet och då en förundersökning har inletts".
Förslaget innebär sålunda ett betydande komplement till de lagar som redan tidigare har givit statsmakten rätt att bedriva elektronisk övervakning mot personer som inte alls står under brottsmisstanke, vilket jag tidigare har behandlat HÄR.
Jag tror att det vore hög tid för politikerna att uppdatera sig på de 10 kritier som Europadomstolen har uppställt för att signalspaning skulle kunna tillåtas i ett demokratiskt samhälle. Vid en genomgång av dessa kritier kan noteras att inte ens den upptaderade FRA lagen torde nå upp till minimikraven som har uppställts av Europadomstolen och det är knappast troligt att SÄPOs avlyssning bättre uppfyller kriterierna. För den intresserade kan de 10 kriterierna läsas HÄR
Ett grundläggande krav på all straffrättslig lagstiftning mot enskilda är att lagen skall vara proportionell. Utökningen och förstärkningen av statens övervakning av icke brottsmisstänkta enskilda personer kan näppeligen anses som proportionell eller ens påkallad av säkerhetsskäl.
Läs även andra bloggares åsikter om Signalspaning, FRA, SÄPO, övervakningssamhället
I SvD motiverar SÄPO:s pressekreterarare Patrik Peter förslaget på följande sätt:
"För oss spelar det ingen roll vem som gör signalspaningen, FRA är väldigt skickligt på det, men för att kunna utföra vår uppgift behöver vi kunna inrikta signalspaningen, till exempel tala om vilken avsändare vi önskar signalspana på. För oss vore det bra om vi fick det här verktyget så fort som möjligt."
Mark Klamberg bemöter SÄPO:s argument på sedvanligt sakligt sätt och påpekar:
"Det finns ett tredje, outtalat argument varför endast FRA kan utföra spaningen åt SÄPO. Det är att FRA har en central databas som lagrar trafikdata i massiv omfattning även beträffande vanliga privatpersoners kommunikation."
Särskilt intressant är att förslaget innebär att signalspaningen skulle kunna få användas mot personer som inte alls är brottsmisstänkta. Detta framgår av att förslaget uttalar att signalspaning skall kunna bedrivas både "på underrättelsestadiet och då en förundersökning har inletts".
Förslaget innebär sålunda ett betydande komplement till de lagar som redan tidigare har givit statsmakten rätt att bedriva elektronisk övervakning mot personer som inte alls står under brottsmisstanke, vilket jag tidigare har behandlat HÄR.
Jag tror att det vore hög tid för politikerna att uppdatera sig på de 10 kritier som Europadomstolen har uppställt för att signalspaning skulle kunna tillåtas i ett demokratiskt samhälle. Vid en genomgång av dessa kritier kan noteras att inte ens den upptaderade FRA lagen torde nå upp till minimikraven som har uppställts av Europadomstolen och det är knappast troligt att SÄPOs avlyssning bättre uppfyller kriterierna. För den intresserade kan de 10 kriterierna läsas HÄR
Ett grundläggande krav på all straffrättslig lagstiftning mot enskilda är att lagen skall vara proportionell. Utökningen och förstärkningen av statens övervakning av icke brottsmisstänkta enskilda personer kan näppeligen anses som proportionell eller ens påkallad av säkerhetsskäl.
Läs även andra bloggares åsikter om Signalspaning, FRA, SÄPO, övervakningssamhället
torsdag 10 december 2009
Juristen och Media
Mårten Schultz håller ett brandtal där han framhåller att måttfulla jurister måste få plats i media. Han liknar juridiken vid uppfinningen av hjulet och civilisationens höjdpunkt.
En gång i tiden skulle jag ha varit benägen att ställa mig vid Mårtens sida på barikaderna till försvar för juridiken och det s.k. rättssamhället. Det var ju därför som jag för nu drygt 20 år sedan beslutade mig för att studera juridik. Jag trodde på klokheterna som Olaus Petri redan kring 1540 uttryckte i de s.k. Domarreglerna. Rättesnörena för en god domare antogs vara "Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa" samt "Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som den andra, där lika brott äro".
Dessa klokheter som kom till uttryck för sisådär 500 år sedan har dock kommit på skam. Vi som har följt jakten på unga fildelar och killarna i TPB har samtidigt kunna se hur storbolaget Google samt skivbolagen ostraffat har kunnat fildela i gigantisk omfattning.
"För den menige mans bästa" och "icke se därefter, att en är fattig eller rik" är uppenbart något som det moderna rättsväsendet helt har glömt bort. Domare låter sig hellre smörjas av rika storföretagare än att i sitt ämbete försvara rättssäkerheten till den menige mans bästa.
Ja, till skillnad från Mårten Schultz har jag nog efter 20 års yrkesverksamhet blivit desillusionerad. Kanske beror det på att jag har levt mitt yrkesliv i rättssalarna, medan Mårten mer har arbetat inom akademierna?
Skall vi bekämpa orättvisor och främst storföretagens gräddfil hos politiker och lagstiftare krävs otraditionella metoder. Opinionsbildning via bloggar och kampanjer har hög prioritet. Enligt min humla ger på ett utmärkt sätt uttryck för den frustration jag och många med mig känner inför obalansen inom lagstiftning och rättsväsende. Scaber Nestor uppmanar till bojkott mot CD- och DVD-skivor under granen. Jag hänger på! Gör du?
En gång i tiden skulle jag ha varit benägen att ställa mig vid Mårtens sida på barikaderna till försvar för juridiken och det s.k. rättssamhället. Det var ju därför som jag för nu drygt 20 år sedan beslutade mig för att studera juridik. Jag trodde på klokheterna som Olaus Petri redan kring 1540 uttryckte i de s.k. Domarreglerna. Rättesnörena för en god domare antogs vara "Desslikes skall han ock besinna, att domarämbetet är för den menige mans bästa insatt, och icke för domarens eget bästa" samt "Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som den andra, där lika brott äro".
Dessa klokheter som kom till uttryck för sisådär 500 år sedan har dock kommit på skam. Vi som har följt jakten på unga fildelar och killarna i TPB har samtidigt kunna se hur storbolaget Google samt skivbolagen ostraffat har kunnat fildela i gigantisk omfattning.
"För den menige mans bästa" och "icke se därefter, att en är fattig eller rik" är uppenbart något som det moderna rättsväsendet helt har glömt bort. Domare låter sig hellre smörjas av rika storföretagare än att i sitt ämbete försvara rättssäkerheten till den menige mans bästa.
Ja, till skillnad från Mårten Schultz har jag nog efter 20 års yrkesverksamhet blivit desillusionerad. Kanske beror det på att jag har levt mitt yrkesliv i rättssalarna, medan Mårten mer har arbetat inom akademierna?
Skall vi bekämpa orättvisor och främst storföretagens gräddfil hos politiker och lagstiftare krävs otraditionella metoder. Opinionsbildning via bloggar och kampanjer har hög prioritet. Enligt min humla ger på ett utmärkt sätt uttryck för den frustration jag och många med mig känner inför obalansen inom lagstiftning och rättsväsende. Scaber Nestor uppmanar till bojkott mot CD- och DVD-skivor under granen. Jag hänger på! Gör du?
tisdag 8 december 2009
Sverige 2009 - Avskedad för sina åsikter
En grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle är att var och en skall kunna uttrycka sina åsikter så länge det som uttrycks inte är brottsligt eller kränkande. Åsiktsfriheten är skyddad genom både vår grundlag och genom Europakonventionen.
Ingrid Carlqvist är en bloggar som jag länge har läst och uppskattat för hennes mod. I sin blogg uttryckte hon åsikter som gick på tvärs med det som annars anses som politiskt korrekt. Hon var ofta skarpt kritisk mot den s.k. radikalfeminismens genraliseringar och förenklingar. Hon stod upp till försvar för de män som inte sällan hamnar snett i rättsväsendet enbart på grund av sitt kön. Inget av det hon har skrivit är olagligt, utan allt har uttryckt sakligt och med goda argument.
Vid sidan av sitt bloggande var dock Ingrid även chefredaktör för tidningen Villaliv. Detta visade sig vara hennes akileshäl. Flera av Ingrids meningsmotståndare mailade till tidningens annonsörer och krävde att de skulle agera för att få Ingrid avsatt. Mailen strömmade även in till Ingrids arbetsgivare.
En av de annonsörer som valde att använda sin ekonomiska makt för kökstillverkaren Ballingslöv som drog tillbaka annonsintäkter om cirka 450 000 kronor enligt uppgift. Stora pengar för en liten tidning. Man kunde förvänta sig att en tidskrift i detta läge skulle ställa sig upp till försvar för yttrandefriheten som ju är hela grunden för tidningens existens. Men icke; Istället har Villaliv fallit till föga för Ballingslövs påtryckningar och nu avskedat Ingrid Carlqvist.
Detta händer alltså i Sverige, året är 2009. Yttrandefriheten är garanterad genom grundlag och internationella åtganden. Men i realiteten inget värd om man som Ingrid kritiserar de som inte får kritiseras, nämligen radikalfeministerna.
Visa er sympati, inte nödvändigtvis med Ingrid men med de värden som skall gälla i en demokrati och med rätten att fritt kunna uttrycka en åsikt. Annars kommer övervakningssamhället att ta över vårt liv alldeles för snabbt.
Gör som jag; Maila era protester till Ballingslöv och Villaliv. Här kommer relevanta e-postadresser:
Ballingslövs VD: thomas.wuttke@ballingslov.se
Villalivs ansvarige utgivare: fredrik@villaliv.net
Gå med i facebookgruppen mot Ballingslöv
UPPDATERING: Ballingslöv har nu svurit sig fria och gör gällande att de inte hade någon inblandning i avskedandet av Ingrid Carlqvist. Fredrik Lindbladh som är huvudägare till tidningen Villaliv tycks alltså ha ljugit.
Man kan då nära en förhoppning att Ballingslöv tydligt tar ställning för demokratiska principer. Det görs enkelt genom att Ballingslöv och andra annonsörer bojkottar Villaliv. Härigenom skulle de visa att de sympatiserar med demokratiska värderingar och samtidigt stärka sina varumärken.
Ingrid Carlqvist är en bloggar som jag länge har läst och uppskattat för hennes mod. I sin blogg uttryckte hon åsikter som gick på tvärs med det som annars anses som politiskt korrekt. Hon var ofta skarpt kritisk mot den s.k. radikalfeminismens genraliseringar och förenklingar. Hon stod upp till försvar för de män som inte sällan hamnar snett i rättsväsendet enbart på grund av sitt kön. Inget av det hon har skrivit är olagligt, utan allt har uttryckt sakligt och med goda argument.
Vid sidan av sitt bloggande var dock Ingrid även chefredaktör för tidningen Villaliv. Detta visade sig vara hennes akileshäl. Flera av Ingrids meningsmotståndare mailade till tidningens annonsörer och krävde att de skulle agera för att få Ingrid avsatt. Mailen strömmade även in till Ingrids arbetsgivare.
En av de annonsörer som valde att använda sin ekonomiska makt för kökstillverkaren Ballingslöv som drog tillbaka annonsintäkter om cirka 450 000 kronor enligt uppgift. Stora pengar för en liten tidning. Man kunde förvänta sig att en tidskrift i detta läge skulle ställa sig upp till försvar för yttrandefriheten som ju är hela grunden för tidningens existens. Men icke; Istället har Villaliv fallit till föga för Ballingslövs påtryckningar och nu avskedat Ingrid Carlqvist.
Detta händer alltså i Sverige, året är 2009. Yttrandefriheten är garanterad genom grundlag och internationella åtganden. Men i realiteten inget värd om man som Ingrid kritiserar de som inte får kritiseras, nämligen radikalfeministerna.
Visa er sympati, inte nödvändigtvis med Ingrid men med de värden som skall gälla i en demokrati och med rätten att fritt kunna uttrycka en åsikt. Annars kommer övervakningssamhället att ta över vårt liv alldeles för snabbt.
Gör som jag; Maila era protester till Ballingslöv och Villaliv. Här kommer relevanta e-postadresser:
Ballingslövs VD: thomas.wuttke@ballingslov.se
Villalivs ansvarige utgivare: fredrik@villaliv.net
Gå med i facebookgruppen mot Ballingslöv
UPPDATERING: Ballingslöv har nu svurit sig fria och gör gällande att de inte hade någon inblandning i avskedandet av Ingrid Carlqvist. Fredrik Lindbladh som är huvudägare till tidningen Villaliv tycks alltså ha ljugit.
Man kan då nära en förhoppning att Ballingslöv tydligt tar ställning för demokratiska principer. Det görs enkelt genom att Ballingslöv och andra annonsörer bojkottar Villaliv. Härigenom skulle de visa att de sympatiserar med demokratiska värderingar och samtidigt stärka sina varumärken.
lördag 5 december 2009
IPRED på nytt
Många har kommenterat det nya beslutet från Södertörns tingsrätt gällande upphovsrättsindustrins jakt på Swetorrents.
De flesta har riktat in sin kritik mot att tingsrätten inte har förstått den s.k. bittorrenttekniken. Kritiken är säkerligen befogad, men likväl av mindre intresse. Även om sidan bara innehåller en länk som pekar mot en tracker som pekar mot den egentliga filen så bidrar ju Swetorrents onekligen till att olaglig fildelning kan äga rum. Uppsåt/vetskap krävs dock inte för att upphovsrättsindustrin skall få gehör för sitt yrkande om informationsföreläggande. De tekniska detaljerna är därför mindre relevanta.
Det som jag anser som mest oroande är att tingsrätten ännu en gång bortser från det relativa skydd som finns inbyggt i Datalagringsdirektivet. Enligt dessa regler får lagrade uppgifter inte lämnas ut till annan än behörig myndighet. Telia har fullt korrekt argumenterat för att reglerna är tillkomna till skydd för den enskilde och att det därför har s.k. direkt effekt, dvs skyddsreglerna kan åberopas av enskilda även att Datalagringsdirektivet ännu inte utgör lag i Sverige. Tingsrätten viftar dock bort denna invändning med hänvisning till hovrättens beslut i Ephone-målet. Sålunda att endast uppgifter som "specifikt har sparats enligt Datalagringsdirektivet" skulle vara skyddade.
Härigenom bevisas att upphovsrättsindustrins förväntningar gällande Datalagringsdirektivet måste uppfattas som välgrundade. Idag får ju operatörer endast i begränsad omfattning spara IP-adresser. Genom Datalagringdirektivet kommer operatörerna dock tvingas att spara denna information. Samtidigt har domstolarna nu slagit fast att IP-adresser inte torde vara sådan information som "specifikt" har sparats enligt Datalagringsdirektivet. Upphovrättsindustrin torde därmed få tillgång till ett omfattande bibliotek av IP-adresser att ösa ur och den personliga integriteten får ännu en gång vika sig inför industrins vinstintressen.
Fler som kommenterar beslutet; HÄR, HÄR och HÄR
De flesta har riktat in sin kritik mot att tingsrätten inte har förstått den s.k. bittorrenttekniken. Kritiken är säkerligen befogad, men likväl av mindre intresse. Även om sidan bara innehåller en länk som pekar mot en tracker som pekar mot den egentliga filen så bidrar ju Swetorrents onekligen till att olaglig fildelning kan äga rum. Uppsåt/vetskap krävs dock inte för att upphovsrättsindustrin skall få gehör för sitt yrkande om informationsföreläggande. De tekniska detaljerna är därför mindre relevanta.
Det som jag anser som mest oroande är att tingsrätten ännu en gång bortser från det relativa skydd som finns inbyggt i Datalagringsdirektivet. Enligt dessa regler får lagrade uppgifter inte lämnas ut till annan än behörig myndighet. Telia har fullt korrekt argumenterat för att reglerna är tillkomna till skydd för den enskilde och att det därför har s.k. direkt effekt, dvs skyddsreglerna kan åberopas av enskilda även att Datalagringsdirektivet ännu inte utgör lag i Sverige. Tingsrätten viftar dock bort denna invändning med hänvisning till hovrättens beslut i Ephone-målet. Sålunda att endast uppgifter som "specifikt har sparats enligt Datalagringsdirektivet" skulle vara skyddade.
Härigenom bevisas att upphovsrättsindustrins förväntningar gällande Datalagringsdirektivet måste uppfattas som välgrundade. Idag får ju operatörer endast i begränsad omfattning spara IP-adresser. Genom Datalagringdirektivet kommer operatörerna dock tvingas att spara denna information. Samtidigt har domstolarna nu slagit fast att IP-adresser inte torde vara sådan information som "specifikt" har sparats enligt Datalagringsdirektivet. Upphovrättsindustrin torde därmed få tillgång till ett omfattande bibliotek av IP-adresser att ösa ur och den personliga integriteten får ännu en gång vika sig inför industrins vinstintressen.
Fler som kommenterar beslutet; HÄR, HÄR och HÄR
söndag 8 november 2009
Våra folkvalda ljuger om ACTA-förhandlingarna
Under parollen "Vi jobbar hårt för öppenhet i ACTA-förhandlingarna" påstod politikerna Karin Pilsäter (fp), Björn Hamilton (m), Jan Andersson (c) och Mikael Oscarsson (kd) att: "Förhandlingarna innehåller heller inget alls som gäller Internet".
Nu avslöjar dock Minimaliteter det vi länge har misstänkt; Politikerna ljög!
Wikileak har nyligen släppt ett dokument från EU-kommissionen som tvärtom visar att ACTA innehåller skrivningar som klart strider mot politikernas löften.
Enligt dokumentet håller USA på och författar ett kapitel om internet som bl.a. ställer krav på medlemsstaterna att införa ett s.k. "third-party liability". Med detta avses att IPS'erna skall göras ansvariga för det som transporteras i deras nät.
ACTA kommer därmed att hamna i klar konflikt med E-handelsdirektivet och principen om "mere conduit". Med tanke på att bestämmelser som strider mot Upphovsrättsmaffians krav brukar få stryka på foten gissar jag att normkonflikten även denna gång kommer att avgöras genom att ACTA vinner företräde framför E-handelsdirektivets skyddsbestämmelser.
Situationen är sålunda synnerligen allvarlig. ISP'er kommer inte kunna skilja på torrent-trafik som innhåller helt laglig information och sådan trafik som innehåller olagligt material. För att undgå ansvar kan man anta att ISP'erna därför kommer att tvingas förbjuda all torrent-trafik. Därmed införs i praktiken en censur som klart kommer i konflikt med den yttrandefrihet som skyddas genom både vår grundlag och Europakonventionen. Tyvärr tror jag inte att denna konflkikt i nämndvärd omfattning komer att bekymra vare sig USA eller EU's förhandlare.
I sin artikel lovade Karin Pilsäter, Björn Hamilton, Jan Andersson och Mikael Oscarsson att bekämpa förslag som skulle medföra en begränsning av friheten på internät. Detta löfte är dock inte värt trycksvärtan som det har nedtecknats med.
Nationella politikers åsikter i ACTA-förhandlingarna har redan med dagens förhandlingsordning underordnad betydelse eftersom Sverige -liksom övriga EU-länder - representeras av kommissionen. Genom införandet av Lissabonfördraget kan man med fog anta att det nationella inflytandet kommer att marginaliseras än mer.
Så det är dax att agera nu. Maila era riksdagspolitiker och EU-parlamentariker. Avkräv dem löften att de inte skall medverka till att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten är värd att bevara och klart överordnad Upphovrättsmaffians profithunger!
Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Upphovsrätt, övervakningssamhället, mere conduit
Nu avslöjar dock Minimaliteter det vi länge har misstänkt; Politikerna ljög!
Wikileak har nyligen släppt ett dokument från EU-kommissionen som tvärtom visar att ACTA innehåller skrivningar som klart strider mot politikernas löften.
Enligt dokumentet håller USA på och författar ett kapitel om internet som bl.a. ställer krav på medlemsstaterna att införa ett s.k. "third-party liability". Med detta avses att IPS'erna skall göras ansvariga för det som transporteras i deras nät.
ACTA kommer därmed att hamna i klar konflikt med E-handelsdirektivet och principen om "mere conduit". Med tanke på att bestämmelser som strider mot Upphovsrättsmaffians krav brukar få stryka på foten gissar jag att normkonflikten även denna gång kommer att avgöras genom att ACTA vinner företräde framför E-handelsdirektivets skyddsbestämmelser.
Situationen är sålunda synnerligen allvarlig. ISP'er kommer inte kunna skilja på torrent-trafik som innhåller helt laglig information och sådan trafik som innehåller olagligt material. För att undgå ansvar kan man anta att ISP'erna därför kommer att tvingas förbjuda all torrent-trafik. Därmed införs i praktiken en censur som klart kommer i konflikt med den yttrandefrihet som skyddas genom både vår grundlag och Europakonventionen. Tyvärr tror jag inte att denna konflkikt i nämndvärd omfattning komer att bekymra vare sig USA eller EU's förhandlare.
I sin artikel lovade Karin Pilsäter, Björn Hamilton, Jan Andersson och Mikael Oscarsson att bekämpa förslag som skulle medföra en begränsning av friheten på internät. Detta löfte är dock inte värt trycksvärtan som det har nedtecknats med.
Nationella politikers åsikter i ACTA-förhandlingarna har redan med dagens förhandlingsordning underordnad betydelse eftersom Sverige -liksom övriga EU-länder - representeras av kommissionen. Genom införandet av Lissabonfördraget kan man med fog anta att det nationella inflytandet kommer att marginaliseras än mer.
Så det är dax att agera nu. Maila era riksdagspolitiker och EU-parlamentariker. Avkräv dem löften att de inte skall medverka till att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten är värd att bevara och klart överordnad Upphovrättsmaffians profithunger!
Läs även andra bloggares åsikter om ACTA, Upphovsrätt, övervakningssamhället, mere conduit
lördag 7 november 2009
Nödvärn och spräckta skallar
Diskussionens vågor går höga och kritiken mot domarna i Per Anders Pettersson-fallet är hård. Många tycks anse att jurister är allmänt korkade. Grunden för denna uppfattning tycks i de flesta fall vara Aftonbladet.
Själv väljer jag att gå till rättskällorna och Högsta domstolens praxis. Ett avgörande från Högsta domstolen som ger god vägledning för hur domstolarna i det nu aktuella fallet resonerade är NJA 2005 s. 237. I denna dom uttalar Högsta domstolen följande principer med hänvisning till lagförarbetena:
"En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § första stycket BrB........Det innebär dock inte att behovet av våld för att avvärja angreppet inte skall beaktas. I förarbetena framhålls tvärtom att den försvarlighetsbedömning som skall göras innebär dels att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som erfordras för att avvärja den hotande faran, dels att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Det ställs inte upp något absolut krav på att gärningen varit nödvändig för att avvärja angreppet. Den angripne bör kunna frikännas även om han använt större våld än nöden krävt, om handlingen inte är att bedöma som uppenbart oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt förarbetena att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande av huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. (Se NJA II 1962 s. 344 ff.)"
Här återges alltså kärnan av den gällande rätt som domstolarna har haft att tillämpa. Till detta kommer de beviskrav som skall tillämpas. I denna fråga uttalar Högsta domstolen följande:
"I likhet med vad som gäller för ansvarsförutsättningar i allmänhet har åklagaren bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller i förekommande fall även frågan om omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. När det gäller beviskravet i dessa hänseenden uttalade HD i NJA 1990 s. 210 att vad som borde krävas var att åklagaren förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situationen där handlingen företagits, samt att samma beviskrav också borde ställas i förhållande till invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig."
Det domstolarna hade att pröva var alltså huruvida åklagaren hade förebringat sådan bevisning att Per Anders nödvärningsinvändning och invändning om att han svårligen kunde besinna sig framstod som obefogade.
Som med all bevisvärdering handlar det till sist om hur domstolarna bedömer de uppgifter och den övriga bevisning som presenteras i målet. Här kan olika domare komma till olika slutsatser. Det är inget märkligt med detta i och för sig, men när man kritiserar domarna måste man förstå systemet och de rätts- och bevisregler som domstolarna har haft att tillämpa.
I det aktuella fallet har domstolarna uppenbart ansett att det våld Per Anders använde var uppenbart oförsvarligt och att hans invändning om nödvärnsexcess var obefogad. Utifrån en rättslig bedömning har jag svårt att kritisera dessa slutsatser.
Avgörande för domstolarnas ställningstagande torde ha varit att de inte trodde på Per Anders berättelse. Den bästa bevisningen för den som är åtalad för brott är den egna berättelsen. Det är denna berättelse domstolarna skall utgå från och som åklagaren har att vederlägga. Om berättelsen inte framstår som trovärdig kan domstolarna enligt principen om fri bevisvärdering bortse från den. Utan att ha hört Per Anders berättelse i domstolarna går det inte att uttala sig om huruvida domstolarna har gjort en korrekt bedömning.
Men när jag själv arbetar som försvarare vet jag hur viktigt det är att träna och finsplipa min klients berättelse. Dock är systemet för ersättning till försvarare utformat på ett sådant sätt att denna oerhört viktiga förberedelse sällan är möjlig, annat än i riktigt stora brottmål. I andra mål gäller en taxa som i princip endast ger ersättning för den tid som försvararen sitter i rättssalen. Eventuella förberedelser förutsätts försvararen därför bjuda på. Staten anser alltså att försvarare skall jobba gratis, men vilka andra yrkesgrupper arbetar utan ersättning. Skulle du göra det? Nej, jag trodde väl inte det.
Viktigt att komma ihåg är dessutom följande; Även om det våld som användes inte är straffritt så hade domstolarna enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket BrB kunnat döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Så skedde också!
I tingsrättens dom uttalas att straffvärdet för Per Anders handlande motsvarade 3 års fängelse. Men domstolen beaktar att han befann sig i en nödvärnssituation även om handlandet inte var straffritt. Straffet sänktes därför till fängelse 1 år. Sålunda fick Per Anders en mycket tydlig straffrabatt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Ur ett rättsligt perspektiv framstår domarna även i detta avseende som korrekta.
Många har fäst avseende vid att en domare i hovrätten var skiljaktig. Detta är inget ovanligt och dessutom fullt naturligt eftersom målet till sist handlade om bedömningar och bevisvärdering. Noterbart är att inte heller det skiljaktiga hovrättsrådet ansåg att Per Anders i objektiv mening hade handlat i nödvärn då det andra slaget utdelades. Däremot ville hon fria pga nödvärnsexcessen. Argumenteringen för den skiljaktiga meningen är övertygande och kan inte kritiseras. Detta innebär dock inte med automatik - som många tyck tro - att majoriteten har haft fel.
Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Det handlar om att människor som inte var med då brottet utfördes i efterhand skall pröva bevisning och tillämpa rättsregler i det enskilda fallet. Självklart måste detta leda till att de olika aktörerna i rätten ganska ofta kommer till olika slutsatser. Förvisso kan detta system framstå som anstötligt för den som inte har förståelse för hur systemet fungerar, men om man kritiserar det befintliga systemet borde man samtidigt kunna presentera ett bättre alternativ. Några sådan förslag har jag dock inte sett till.
Andra bloggar i samma ämne: HÄR, HÄR,HÄR och HÄR.
Själv väljer jag att gå till rättskällorna och Högsta domstolens praxis. Ett avgörande från Högsta domstolen som ger god vägledning för hur domstolarna i det nu aktuella fallet resonerade är NJA 2005 s. 237. I denna dom uttalar Högsta domstolen följande principer med hänvisning till lagförarbetena:
"En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig (24 kap. 1 § första stycket BrB........Det innebär dock inte att behovet av våld för att avvärja angreppet inte skall beaktas. I förarbetena framhålls tvärtom att den försvarlighetsbedömning som skall göras innebär dels att det våld som används inte får stå i klar disproportion till vad som erfordras för att avvärja den hotande faran, dels att det inte får föreligga ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den skada som hotar genom angreppet. Det ställs inte upp något absolut krav på att gärningen varit nödvändig för att avvärja angreppet. Den angripne bör kunna frikännas även om han använt större våld än nöden krävt, om handlingen inte är att bedöma som uppenbart oförsvarlig. I uttrycket uppenbart oförsvarlig ligger enligt förarbetena att man bör räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömande av huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten. (Se NJA II 1962 s. 344 ff.)"
Här återges alltså kärnan av den gällande rätt som domstolarna har haft att tillämpa. Till detta kommer de beviskrav som skall tillämpas. I denna fråga uttalar Högsta domstolen följande:
"I likhet med vad som gäller för ansvarsförutsättningar i allmänhet har åklagaren bevisbördan för att nödvärn inte förelegat, liksom för att nödvärnsrätten överskridits. Detsamma gäller i förekommande fall även frågan om omständigheterna inte varit sådana att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig. När det gäller beviskravet i dessa hänseenden uttalade HD i NJA 1990 s. 210 att vad som borde krävas var att åklagaren förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situationen där handlingen företagits, samt att samma beviskrav också borde ställas i förhållande till invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig."
Det domstolarna hade att pröva var alltså huruvida åklagaren hade förebringat sådan bevisning att Per Anders nödvärningsinvändning och invändning om att han svårligen kunde besinna sig framstod som obefogade.
Som med all bevisvärdering handlar det till sist om hur domstolarna bedömer de uppgifter och den övriga bevisning som presenteras i målet. Här kan olika domare komma till olika slutsatser. Det är inget märkligt med detta i och för sig, men när man kritiserar domarna måste man förstå systemet och de rätts- och bevisregler som domstolarna har haft att tillämpa.
I det aktuella fallet har domstolarna uppenbart ansett att det våld Per Anders använde var uppenbart oförsvarligt och att hans invändning om nödvärnsexcess var obefogad. Utifrån en rättslig bedömning har jag svårt att kritisera dessa slutsatser.
Avgörande för domstolarnas ställningstagande torde ha varit att de inte trodde på Per Anders berättelse. Den bästa bevisningen för den som är åtalad för brott är den egna berättelsen. Det är denna berättelse domstolarna skall utgå från och som åklagaren har att vederlägga. Om berättelsen inte framstår som trovärdig kan domstolarna enligt principen om fri bevisvärdering bortse från den. Utan att ha hört Per Anders berättelse i domstolarna går det inte att uttala sig om huruvida domstolarna har gjort en korrekt bedömning.
Men när jag själv arbetar som försvarare vet jag hur viktigt det är att träna och finsplipa min klients berättelse. Dock är systemet för ersättning till försvarare utformat på ett sådant sätt att denna oerhört viktiga förberedelse sällan är möjlig, annat än i riktigt stora brottmål. I andra mål gäller en taxa som i princip endast ger ersättning för den tid som försvararen sitter i rättssalen. Eventuella förberedelser förutsätts försvararen därför bjuda på. Staten anser alltså att försvarare skall jobba gratis, men vilka andra yrkesgrupper arbetar utan ersättning. Skulle du göra det? Nej, jag trodde väl inte det.
Viktigt att komma ihåg är dessutom följande; Även om det våld som användes inte är straffritt så hade domstolarna enligt 29 kap. 3 § första stycket 5 och andra stycket BrB kunnat döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Så skedde också!
I tingsrättens dom uttalas att straffvärdet för Per Anders handlande motsvarade 3 års fängelse. Men domstolen beaktar att han befann sig i en nödvärnssituation även om handlandet inte var straffritt. Straffet sänktes därför till fängelse 1 år. Sålunda fick Per Anders en mycket tydlig straffrabatt. Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Ur ett rättsligt perspektiv framstår domarna även i detta avseende som korrekta.
Många har fäst avseende vid att en domare i hovrätten var skiljaktig. Detta är inget ovanligt och dessutom fullt naturligt eftersom målet till sist handlade om bedömningar och bevisvärdering. Noterbart är att inte heller det skiljaktiga hovrättsrådet ansåg att Per Anders i objektiv mening hade handlat i nödvärn då det andra slaget utdelades. Däremot ville hon fria pga nödvärnsexcessen. Argumenteringen för den skiljaktiga meningen är övertygande och kan inte kritiseras. Detta innebär dock inte med automatik - som många tyck tro - att majoriteten har haft fel.
Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Det handlar om att människor som inte var med då brottet utfördes i efterhand skall pröva bevisning och tillämpa rättsregler i det enskilda fallet. Självklart måste detta leda till att de olika aktörerna i rätten ganska ofta kommer till olika slutsatser. Förvisso kan detta system framstå som anstötligt för den som inte har förståelse för hur systemet fungerar, men om man kritiserar det befintliga systemet borde man samtidigt kunna presentera ett bättre alternativ. Några sådan förslag har jag dock inte sett till.
Andra bloggar i samma ämne: HÄR, HÄR,HÄR och HÄR.
torsdag 5 november 2009
Torstensson sviker uppgörelsen kring Telekompaketet
Idag jublade vi över uppgörelsen kring Telekompaketet och själv kände jag stolthet över att ha röstat på PP.
Men det gick inte lång stund innan Alliansen med Torstensson i spetsen gjorde lång näsa åt de folkvalda EU Parlamentarikerna. Lyssna på intervjun i P3 där hon tydligt säger att de framförhandlade rättssäkerhetsgarantierna inte skulle innebära en rätt att få sin sak prövad i en domstol.
För var och en som har läst direktivtexten står det klart att Torstensson antingen ljuger eller att hon inte har en aning vad hon snackar om.
Hänvisningar i texten till Europakonventionen kan inte rimligen tolkas på annat sätt än att en avstängning skall föregås av en domstolsprövning. Denna rätt garanteras nämligen genom Artikel 6 i konventionen som föreskriver att var och en har rätt att få sina civila rättigheter prövade inför en opartisk domstol. Att bli avstängd från internet berör uppenbart den enskildes civila rätt att få ta del av information samt att utöva sin yttrandefrihet.
Men allt detta blundar alltså Torstensson för. Jag har sagt det förut och säger det igen; I hela mitt liv har jag röstat borgerligt, men det är slut med detta nu. Istället får PP bli mitt val. Med så oärliga politiker som Torstensson behöver vi nämligen en motvikt.
Men det gick inte lång stund innan Alliansen med Torstensson i spetsen gjorde lång näsa åt de folkvalda EU Parlamentarikerna. Lyssna på intervjun i P3 där hon tydligt säger att de framförhandlade rättssäkerhetsgarantierna inte skulle innebära en rätt att få sin sak prövad i en domstol.
För var och en som har läst direktivtexten står det klart att Torstensson antingen ljuger eller att hon inte har en aning vad hon snackar om.
Hänvisningar i texten till Europakonventionen kan inte rimligen tolkas på annat sätt än att en avstängning skall föregås av en domstolsprövning. Denna rätt garanteras nämligen genom Artikel 6 i konventionen som föreskriver att var och en har rätt att få sina civila rättigheter prövade inför en opartisk domstol. Att bli avstängd från internet berör uppenbart den enskildes civila rätt att få ta del av information samt att utöva sin yttrandefrihet.
Men allt detta blundar alltså Torstensson för. Jag har sagt det förut och säger det igen; I hela mitt liv har jag röstat borgerligt, men det är slut med detta nu. Istället får PP bli mitt val. Med så oärliga politiker som Torstensson behöver vi nämligen en motvikt.
fredag 23 oktober 2009
Ask - Ingen datalagringslag före valet 2010
Datalagringslagen har blivit en het potatis. Nu slår Beatrice Ask fast att det inte blir någon lag före valet 2010.
Uppenbart har Alliansen nu fattat att integritetsfrågorna kan påverka valresultatet. Rädlsan efter PPs framgångar i valet till Europaparlamentet är tydlig.
Som beakant har EG-kommissionen stämt Sverige vid EG-domstolen eftersom vi inte har implementerat teledatalagringsdirektivet. EG-domstolen lär nu fälla Sverige som därmed torde få betala stora belopp i skadestånd. Detta kan vi tacka särskilt Tomas Bodström för. Dessa miljoner hade istället kunnat användas de den vårdpersonal som nu hotas av lönestopp.
Lagen är också helt värdelös som verktyg för att bekämpa brottslighet. I Tyskland har brottsuppklaringen endast påverkats med 0,006%.
Uppenbart har Alliansen nu fattat att integritetsfrågorna kan påverka valresultatet. Rädlsan efter PPs framgångar i valet till Europaparlamentet är tydlig.
Som beakant har EG-kommissionen stämt Sverige vid EG-domstolen eftersom vi inte har implementerat teledatalagringsdirektivet. EG-domstolen lär nu fälla Sverige som därmed torde få betala stora belopp i skadestånd. Detta kan vi tacka särskilt Tomas Bodström för. Dessa miljoner hade istället kunnat användas de den vårdpersonal som nu hotas av lönestopp.
Lagen är också helt värdelös som verktyg för att bekämpa brottslighet. I Tyskland har brottsuppklaringen endast påverkats med 0,006%.
fredag 16 oktober 2009
Nu föreligger ett skarpt förslag till Acta-avtalet
Enligt uppgifter i media föreligger nu ett skarpt förslag till det s.k. Acta-avtalet som skall förhandlas på ett möte i Sydkorea under november månad.
Omständigheterna kring Acta och vad det förväntas innehålla har politikerna hemlighållit för vanligt folk. Däremot tycks upphovrättsindustrin har fri insyn. Denna obalans mellan medborgare och lobbyisterna från upphovsrättsindustrin gör att man måste fundera kring om hela Acta-avtalet är ännu ett beställningsverk.
Av de uppgifter som har läckt ut kan vi dock sluta oss till att avtalet kommer att medföra en rätt för tullen i olika länder att genomsöka mp3-spelare, mobiltelefoner m.m. i jakten på olagliga musikfiler. Vi har också anledning tro att avtalet kan komma att ålägga internetoperatörerna att bli tvingade att övervaka sina kunder. Därmed tillskapas en privatpolis på nätet. Privatpoliser kallas för medborgargarde, vilket ofta ledde till lynchningar och andra rättsövergrepp.
Det finns dock en strimma av hopp eftersom Europarådet har inlett en granskning av nätanvändares rättigheter i förhållande till främst reglerna i Europakonventionen.
Det som alltmer förundrar mig är den makt som upphovrättsindustrin uppenbart har tillskansat sig över världspolitiken. Ingen annan industriell gren har kommit i närheten av att likt upphovrättsindustrin kunna beställa lagar på löpande band. Dessutom lagar som i allmänhet kränker det som annars brukar anses som kärnvärdena i en demokrati, nämligen, yttrandefrihet samt rätten till ett privatliv utan statlig inblandning.
Fler som skriver om Acta-avtalet hittar du HÄR och HÄR
Läs även andra bloggares åsikter om Acta, ipred, fra, datalagring, övervakningssamhället
Omständigheterna kring Acta och vad det förväntas innehålla har politikerna hemlighållit för vanligt folk. Däremot tycks upphovrättsindustrin har fri insyn. Denna obalans mellan medborgare och lobbyisterna från upphovsrättsindustrin gör att man måste fundera kring om hela Acta-avtalet är ännu ett beställningsverk.
Av de uppgifter som har läckt ut kan vi dock sluta oss till att avtalet kommer att medföra en rätt för tullen i olika länder att genomsöka mp3-spelare, mobiltelefoner m.m. i jakten på olagliga musikfiler. Vi har också anledning tro att avtalet kan komma att ålägga internetoperatörerna att bli tvingade att övervaka sina kunder. Därmed tillskapas en privatpolis på nätet. Privatpoliser kallas för medborgargarde, vilket ofta ledde till lynchningar och andra rättsövergrepp.
Det finns dock en strimma av hopp eftersom Europarådet har inlett en granskning av nätanvändares rättigheter i förhållande till främst reglerna i Europakonventionen.
Det som alltmer förundrar mig är den makt som upphovrättsindustrin uppenbart har tillskansat sig över världspolitiken. Ingen annan industriell gren har kommit i närheten av att likt upphovrättsindustrin kunna beställa lagar på löpande band. Dessutom lagar som i allmänhet kränker det som annars brukar anses som kärnvärdena i en demokrati, nämligen, yttrandefrihet samt rätten till ett privatliv utan statlig inblandning.
Fler som skriver om Acta-avtalet hittar du HÄR och HÄR
Läs även andra bloggares åsikter om Acta, ipred, fra, datalagring, övervakningssamhället
Ljudboksförlagen överklagar till HD
Nu rapporteras att Ljudboksförlagen överklagar hovrättens beslut i Ephone-målet till Högsta domstolen. Det är bra. Vi har nu chansen att få en verklig prövning av IPRED-lagen och vilka beviskrav som skall gälla. Förlagens ombud advokat Danowsky tror att frågan om prövningstillstånd skall kunna avgöras relativt snabbt.
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, e-phone, Danowsky, ljudboksförlag
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, e-phone, Danowsky, ljudboksförlag
torsdag 15 oktober 2009
Generaladvokaten Kokott - En obesjungen hjältinna
I hovrättens nyligen meddelade beslut i Ephone-målet prövades huruvida IPRED-lagen stod i konflikt med främst vissa skyddsbestämmelser i Datalagringsdirektivet. För sin argumentering åberopade Ephone bl.a. generaladvokaten Juliane Kokotts förslag till avgörande i EG-domstolens mål C 275/06. Jag återkommer inom kort till Juliane Kokott och varför jag anser att hon är en obesjungen hjältinna.
Först skall jag dock beröra den aktuella konfliktfrågan som hovrätten hade att pröva i Ephone-målet. Hovrätten konstaterar i sitt beslut att det i vart fall för närvarande inte förekommer någon konflikt mellan IPRED och de bestämmelser i Dataglagringsdirektivet som förbjuder att personuppgifter - bl.a. IP-adresser - utlämnas till annan än myndighet. Anledningen härtill är att skyddet endast gäller för sådana uppgifter som specifikt har sparats i enlighet med Datalagringsdirektivet. Eftersom ännu inga personuppgifter i Sverige sparas enligt Datalagringsdirektivet kan sålunda inte heller direktivets skyddsbestämmelser tillämpas. I vart fall inte ännu eftersom direktivet ännu inte har implementerats med svensk lag. Hovrättens beslut och motivering framstår sålunda i denna del som fullt korrekt och är beslutet dessutom förenligt med både Kokotts förslag till avgörande samt EG-domstolens senare dom i mål C 275/06.
Men hur kan jag då anse att Kokott är en hjältinna? Jo, för det första känner jag hennes gärningar från andra mål, kanske främst inom skatteområdet. Hennes engagemang till skydd för individen gentemot staten har i dessa mål varit mycket tydligt. Även så i det nu aktuella målet. I redan ingressen till hennes förslag skriver hon bl.a. följande:
"Förevarande fall illustrerar att lagring av uppgifter för vissa ändamål leder till önskemål om att använda dessa uppgifter på ett mer omfattande sätt."
I denna mening sammanfattar Kokott alla de farhågor som vi som värnar integriteten känner inför den samlade effekten av integritetskränkande direktiv och lagar. Sällan har vi väl sett en svensk makthavare som tar så tydlig ställning för integritetsfrågorna som Kokott gör i denna enda mening.
I sitt förslag fortsätter hon att utifrån olika direktiv resonera kring upphovrättsindustrins krav på att få tillgång till personuppgifter visavi skyddet för den personliga ingegriteten. Hon tar bl.a. upp frågan om operatörers rätt att spara trafikuppgifter, varvid hon gör följande uttalande:
"Enligt artikel 6.2 i direktiv 2002/58, som utgör ett undantag, är behandling av dessa trafikuppgifter tillåten i den mån och så länge som den krävs för abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter. Det är dock tveksamt om det enligt detta undantag överhuvudtaget är tillåtet att lagra uppgifter om vilka personer som tilldelats en dynamisk IP-adress vid ett visst datum. Denna information är vanligtvis inte nödvändig för accessleverantörers abonnentfakturering. Normalt sett grundar sig faktureringen på varaktigheten av uppkopplingen hos accessleverantören eller på volymen av det uppgiftsflöde som användaren genererat, såvida det inte har avtalats om obegränsad användning av Internet till ett fast pris. Om det emellertid inte krävs någon behandling av IP-adressen för faktureringen får den inte heller lagras i detta syfte.
Oberoende av detta utgör artikel 6.2 i vart fall inte någon lämplig grund för att lämna ut trafikuppgifter till tredje man som vill vidta åtgärder mot användaren på grund av ett handlande som begåtts genom användning av denna IP-adress. Sådana åtgärder hänför sig varken till abonnentfakturering eller till betalning av samtrafikavgifter."
Ord att minnas nästa gång Upphovrättsindustrin gastar om att ISP'er som raderar trafikuppgifter skulle göra sig skyldiga till medverkan till brott.
I frågan om [olaglig] fildelning gör Kokott ett uttalande värdigt herr Falkvinge himself:
"Det är emellertid inte säkert att privat fildelning utgör ett tillräckligt allvarligt hot mot skyddet av upphovsrätten, särskilt när den sker utan vinstsyfte, för att motivera tillämpning av detta undantag. Det är nämligen omtvistat huruvida privat fildelning medför en verklig skada."
Till stöd för detta uttalande hänvisar Koktott till en rapport från Directorate for Science, Thechnology and Industry. Läs gärna rapporten från sidan 76 och framåt där följande konstaterande görs:
"It is very difficult to establish a basis to prove a causal relationship between the size of the drop in music sales (i.e. the size of the downloading-induced sales displacement) and the rise of file sharing (see Conseil d’Analyse Economique, 2004)."
Förvisso är detta kända fakta för oss som värnar den personliga integriteten, men det är ytterst sällan man ser att en verklig makthavare som tar dessa ord i sin mun.
För den som är genuint intresserad rekommenderar jag en genomläsning av Kokotts fullständiga förslag till avgörande som återfinns HÄR.
Kokott for president! Någon som håller med?
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, datalagringsdirektiv, Ephone, övervakningssamhället
Först skall jag dock beröra den aktuella konfliktfrågan som hovrätten hade att pröva i Ephone-målet. Hovrätten konstaterar i sitt beslut att det i vart fall för närvarande inte förekommer någon konflikt mellan IPRED och de bestämmelser i Dataglagringsdirektivet som förbjuder att personuppgifter - bl.a. IP-adresser - utlämnas till annan än myndighet. Anledningen härtill är att skyddet endast gäller för sådana uppgifter som specifikt har sparats i enlighet med Datalagringsdirektivet. Eftersom ännu inga personuppgifter i Sverige sparas enligt Datalagringsdirektivet kan sålunda inte heller direktivets skyddsbestämmelser tillämpas. I vart fall inte ännu eftersom direktivet ännu inte har implementerats med svensk lag. Hovrättens beslut och motivering framstår sålunda i denna del som fullt korrekt och är beslutet dessutom förenligt med både Kokotts förslag till avgörande samt EG-domstolens senare dom i mål C 275/06.
Men hur kan jag då anse att Kokott är en hjältinna? Jo, för det första känner jag hennes gärningar från andra mål, kanske främst inom skatteområdet. Hennes engagemang till skydd för individen gentemot staten har i dessa mål varit mycket tydligt. Även så i det nu aktuella målet. I redan ingressen till hennes förslag skriver hon bl.a. följande:
"Förevarande fall illustrerar att lagring av uppgifter för vissa ändamål leder till önskemål om att använda dessa uppgifter på ett mer omfattande sätt."
I denna mening sammanfattar Kokott alla de farhågor som vi som värnar integriteten känner inför den samlade effekten av integritetskränkande direktiv och lagar. Sällan har vi väl sett en svensk makthavare som tar så tydlig ställning för integritetsfrågorna som Kokott gör i denna enda mening.
I sitt förslag fortsätter hon att utifrån olika direktiv resonera kring upphovrättsindustrins krav på att få tillgång till personuppgifter visavi skyddet för den personliga ingegriteten. Hon tar bl.a. upp frågan om operatörers rätt att spara trafikuppgifter, varvid hon gör följande uttalande:
"Enligt artikel 6.2 i direktiv 2002/58, som utgör ett undantag, är behandling av dessa trafikuppgifter tillåten i den mån och så länge som den krävs för abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter. Det är dock tveksamt om det enligt detta undantag överhuvudtaget är tillåtet att lagra uppgifter om vilka personer som tilldelats en dynamisk IP-adress vid ett visst datum. Denna information är vanligtvis inte nödvändig för accessleverantörers abonnentfakturering. Normalt sett grundar sig faktureringen på varaktigheten av uppkopplingen hos accessleverantören eller på volymen av det uppgiftsflöde som användaren genererat, såvida det inte har avtalats om obegränsad användning av Internet till ett fast pris. Om det emellertid inte krävs någon behandling av IP-adressen för faktureringen får den inte heller lagras i detta syfte.
Oberoende av detta utgör artikel 6.2 i vart fall inte någon lämplig grund för att lämna ut trafikuppgifter till tredje man som vill vidta åtgärder mot användaren på grund av ett handlande som begåtts genom användning av denna IP-adress. Sådana åtgärder hänför sig varken till abonnentfakturering eller till betalning av samtrafikavgifter."
Ord att minnas nästa gång Upphovrättsindustrin gastar om att ISP'er som raderar trafikuppgifter skulle göra sig skyldiga till medverkan till brott.
I frågan om [olaglig] fildelning gör Kokott ett uttalande värdigt herr Falkvinge himself:
"Det är emellertid inte säkert att privat fildelning utgör ett tillräckligt allvarligt hot mot skyddet av upphovsrätten, särskilt när den sker utan vinstsyfte, för att motivera tillämpning av detta undantag. Det är nämligen omtvistat huruvida privat fildelning medför en verklig skada."
Till stöd för detta uttalande hänvisar Koktott till en rapport från Directorate for Science, Thechnology and Industry. Läs gärna rapporten från sidan 76 och framåt där följande konstaterande görs:
"It is very difficult to establish a basis to prove a causal relationship between the size of the drop in music sales (i.e. the size of the downloading-induced sales displacement) and the rise of file sharing (see Conseil d’Analyse Economique, 2004)."
Förvisso är detta kända fakta för oss som värnar den personliga integriteten, men det är ytterst sällan man ser att en verklig makthavare som tar dessa ord i sin mun.
För den som är genuint intresserad rekommenderar jag en genomläsning av Kokotts fullständiga förslag till avgörande som återfinns HÄR.
Kokott for president! Någon som håller med?
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, datalagringsdirektiv, Ephone, övervakningssamhället
tisdag 13 oktober 2009
E-phone - Hovrättens beslut i fulltext
Det finns ännu hopp om ett fungerande rättsväsende i Sverige. Svea Hovrätt har idag med upphävande av tingsrättens beslut undanröjt informationsföreläggandet mot E-phone. Hovrättens beslut hittar ni HÄR
Hovrätten prövar först huruvida de svenska reglerna för informationsföreläggande överensstämmer med gemenskapsrätten. I denna del konstaterar hovrätten att så är fallet och begär därför inte heller in förhandsbesked från EG-domstolen. Jag är inte säker på att hovrättens analys är fullt korrekt i denna del, men det återkommer jag i så fall till i ett senare inlägg.
Hovrätten övergår sedan till att pröva huruvida ljudboksförlagen visat sannolika skäl för att spridning till allmänheten har skett genom den aktuella ftp-servern.
Här gör hovrätten till skillnad från tingsrätten en verklig analys och tillämpar hovrätten dessutom korrekta bevisbörderegler. Grattis till rättsstaten, säger jag!
Hovrätten fäster till skillnad från tingsrätten också avseende vid att ftp-servern var lösenordsskyddad, att ljudboksförlagen inte hade förklarat hur de fått tillgång till inloggningsuppgifterna samt att ljudboksförlagen inte heller hade visat att spridning hade skett till en vidare krets. Efter sin genomgång konstaterar hovrättens majoritet följande.
"Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat."
Slutet blev därför att hovrätten ändrar tingsrättens dom och förpliktar ljudboksförlagen att ersätta E-phone's kostnader i tingsrätten och hovrätten med drygt 200 000 kronor.
I hovrätten deltog 4 hovrättsråd, varav 2 var skiljaktig. Ordförandens mening fällde därför avgörandet. Antagligen kommer beslutet att överklagas till Högsta domstolen eftersom det rör sig om ett helt nytt rättsområde. Men så här långt har ju i varje fall utgången blivit tillfredsställande.
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, E-phone, informationsföreläggande, övervakningssamhället, storebror
Hovrätten prövar först huruvida de svenska reglerna för informationsföreläggande överensstämmer med gemenskapsrätten. I denna del konstaterar hovrätten att så är fallet och begär därför inte heller in förhandsbesked från EG-domstolen. Jag är inte säker på att hovrättens analys är fullt korrekt i denna del, men det återkommer jag i så fall till i ett senare inlägg.
Hovrätten övergår sedan till att pröva huruvida ljudboksförlagen visat sannolika skäl för att spridning till allmänheten har skett genom den aktuella ftp-servern.
Här gör hovrätten till skillnad från tingsrätten en verklig analys och tillämpar hovrätten dessutom korrekta bevisbörderegler. Grattis till rättsstaten, säger jag!
Hovrätten fäster till skillnad från tingsrätten också avseende vid att ftp-servern var lösenordsskyddad, att ljudboksförlagen inte hade förklarat hur de fått tillgång till inloggningsuppgifterna samt att ljudboksförlagen inte heller hade visat att spridning hade skett till en vidare krets. Efter sin genomgång konstaterar hovrättens majoritet följande.
"Emellertid finns inte någon utredning som klargör hur Svenska Antipiratbyrån fått tillgång till inloggningsuppgifterna eller om annan än byrån kunnat ladda ner verk från ftp-servern. Enligt hovrättens mening går det därför inte att dra några slutsatser om vad som krävs för att få tillgång till inloggningsuppgifterna eller i vilken omfattning dessa uppgifter fått spridning. Det finns därför inte heller något underlag för att bedöma kretsens syfte, storlek, karaktär, inträdesvillkor eller beständighet. Inte heller går det att bedöma om något ekonomiskt syfte förelegat."
Slutet blev därför att hovrätten ändrar tingsrättens dom och förpliktar ljudboksförlagen att ersätta E-phone's kostnader i tingsrätten och hovrätten med drygt 200 000 kronor.
I hovrätten deltog 4 hovrättsråd, varav 2 var skiljaktig. Ordförandens mening fällde därför avgörandet. Antagligen kommer beslutet att överklagas till Högsta domstolen eftersom det rör sig om ett helt nytt rättsområde. Men så här långt har ju i varje fall utgången blivit tillfredsställande.
Läs även andra bloggares åsikter om Ipred, E-phone, informationsföreläggande, övervakningssamhället, storebror
måndag 12 oktober 2009
Amerikansk skadeståndsrätt
Ett lite mindre allvarligt ämne så här på kvällskvisten.
Jag hittade nämligen ett gammalt med likafullt intressant inlägg skrivet av Mårten Schultz där han tar upp påstådda myter kring amerikansk skadeståndsrätt. Men handlar det egentligen om myter?
Schultz tar ansats från det kända fallet med Stella Liebeck som hade köpt kaffe på McDonalds och som lär ha fått miljonskadestånd sedan hon hade spillt det varma kaffet i sitt knä. Enligt Schultz är utgången i detta rättsfall inte alls särskilt uppseendeväckande eftersom McDonalds medvetet skulle ha sålt kokhett kaffe för att på så sätt kunna "få ut fler centiliter färdigt kaffe ur kaffebönorna". Men stämmer denna utgångspunkt för Schultz argumentation. Tveksamt.
Efter en stunds googlande kunde jag känna mig rätt säker på att det aktuella kaffet hade serverats vid en temperatur på 180--190 grader Farenheit, vilket motsvarar ca 82--87 grader celsius, se bl.a.Här. Dessa temperaturer överensstämmer dock helt med vad som rekommenderas av den amerikanska branschorganisationen för kaffe NCAUSA, som ger följande råd:
"Your brewer should maintain a water temperature between 195 - 205 degrees Fahrenheit for optimal extraction. Colder water will result in flat, underextracted coffee while water that is too hot will also cause a loss of quality in the taste of the coffee."
Och;
"If it will be a few minutes before it will be served, the temperature should be maintained at 180 - 185 degrees Fahrenheit."
Schultz tycks alltså ha fel när han i sin kritik utgår från att McDonalds serverade kaffet vid en alltför hög temperatur för att pressa ut extra kaffe. Istället tycks kaffet har serverats vid helt korrekta temperaturer och detta i syftet att ge kunden den bästa aromen. Ändå förpliktades McDonalds att betala ett högt skadestånd till Stella Liebeck.
Enligt denna artikel ledde Liebeck-domen till att McDonalds tvingades sänka temperaturen på sitt kaffe, vilket i sin tur ledde till minskad försäljning. Kunderna valde istället att gå till Starbucks som serverar sitt kaffe vid ännu högre temperaturer än vad McDonalds gjorde. Domen straffade alltså McDonalds trots att bolaget hade handlat korrekt samt ledde domen dessutom till att McDonalds förlorade pengar på en minskad kaffeförsäljning. Rimligt? Knappast!
Jag vidhåller sålunda ännu ett tag att den amerikanska skadeståndsrätten är orimlig.
Läs även andra bloggares åsikter om Schultz, McDonald, Skadestånd, kaffe
Jag hittade nämligen ett gammalt med likafullt intressant inlägg skrivet av Mårten Schultz där han tar upp påstådda myter kring amerikansk skadeståndsrätt. Men handlar det egentligen om myter?
Schultz tar ansats från det kända fallet med Stella Liebeck som hade köpt kaffe på McDonalds och som lär ha fått miljonskadestånd sedan hon hade spillt det varma kaffet i sitt knä. Enligt Schultz är utgången i detta rättsfall inte alls särskilt uppseendeväckande eftersom McDonalds medvetet skulle ha sålt kokhett kaffe för att på så sätt kunna "få ut fler centiliter färdigt kaffe ur kaffebönorna". Men stämmer denna utgångspunkt för Schultz argumentation. Tveksamt.
Efter en stunds googlande kunde jag känna mig rätt säker på att det aktuella kaffet hade serverats vid en temperatur på 180--190 grader Farenheit, vilket motsvarar ca 82--87 grader celsius, se bl.a.Här. Dessa temperaturer överensstämmer dock helt med vad som rekommenderas av den amerikanska branschorganisationen för kaffe NCAUSA, som ger följande råd:
"Your brewer should maintain a water temperature between 195 - 205 degrees Fahrenheit for optimal extraction. Colder water will result in flat, underextracted coffee while water that is too hot will also cause a loss of quality in the taste of the coffee."
Och;
"If it will be a few minutes before it will be served, the temperature should be maintained at 180 - 185 degrees Fahrenheit."
Schultz tycks alltså ha fel när han i sin kritik utgår från att McDonalds serverade kaffet vid en alltför hög temperatur för att pressa ut extra kaffe. Istället tycks kaffet har serverats vid helt korrekta temperaturer och detta i syftet att ge kunden den bästa aromen. Ändå förpliktades McDonalds att betala ett högt skadestånd till Stella Liebeck.
Enligt denna artikel ledde Liebeck-domen till att McDonalds tvingades sänka temperaturen på sitt kaffe, vilket i sin tur ledde till minskad försäljning. Kunderna valde istället att gå till Starbucks som serverar sitt kaffe vid ännu högre temperaturer än vad McDonalds gjorde. Domen straffade alltså McDonalds trots att bolaget hade handlat korrekt samt ledde domen dessutom till att McDonalds förlorade pengar på en minskad kaffeförsäljning. Rimligt? Knappast!
Jag vidhåller sålunda ännu ett tag att den amerikanska skadeståndsrätten är orimlig.
Läs även andra bloggares åsikter om Schultz, McDonald, Skadestånd, kaffe
Stefan Tornberg gillar inte FRA-kritik
För säkerhets skull hänvisar jag till centerpartisten Stefan Tornbergs blogg. Här uppvisar han på gammmelpolitiskt sätt arrogans mot sina okunniga väljare genom att kalla FRA-kritikerna för sekterister.
Men när han sedan skall besvara Mark Klambergs insiktsfulla frågor visar Tornberg prov på en grundlös okunskap om den lagstiftning som han inom kort skall rösta om. I svaren på bloggkommentarerna erkänner Tornberg till och med att han inte har tagit del av FRA-kritiken från bl.a. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Detta är onekligen rätt skrämmande, att en person som sitter i den lagstiftande församligen inte har tagit del av kritiken från en så tung remissinstans som Advokatsamfundet!!
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, övervakningssamhället, storebror, IPRED
Men när han sedan skall besvara Mark Klambergs insiktsfulla frågor visar Tornberg prov på en grundlös okunskap om den lagstiftning som han inom kort skall rösta om. I svaren på bloggkommentarerna erkänner Tornberg till och med att han inte har tagit del av FRA-kritiken från bl.a. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Detta är onekligen rätt skrämmande, att en person som sitter i den lagstiftande församligen inte har tagit del av kritiken från en så tung remissinstans som Advokatsamfundet!!
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, övervakningssamhället, storebror, IPRED
FRA - Ny omröstning
Glöm inte att riksdagen röstar om FRA-lagen igen.
FRA-lagen ger en hemlig myndighet obegränsade möjligheter att samla in trafikdata om oss alla och därigenom skapa sociogram, dvs kartlägga vilka vi har kontakt med. Läs gärna OlofB's utmärkta beskrivning. Han pekar också på att den insamlade informationen kommer att överlämnas till andra nationer helt utan lagreglering. Hur informationen sedan används kommer ingen svensk myndighet eller politiker ha en aning om.
Läs också vad HAX, Minimaliteter samt Mark Klamberg skriver i ämnet.
Skriv också och påverka era riksdagspolitiker så att de inte ballar ur som förra gången. Här finns deras kontaktuppgifter
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, övervakningsamhället, trafikdata, riksdagen
FRA-lagen ger en hemlig myndighet obegränsade möjligheter att samla in trafikdata om oss alla och därigenom skapa sociogram, dvs kartlägga vilka vi har kontakt med. Läs gärna OlofB's utmärkta beskrivning. Han pekar också på att den insamlade informationen kommer att överlämnas till andra nationer helt utan lagreglering. Hur informationen sedan används kommer ingen svensk myndighet eller politiker ha en aning om.
Läs också vad HAX, Minimaliteter samt Mark Klamberg skriver i ämnet.
Skriv också och påverka era riksdagspolitiker så att de inte ballar ur som förra gången. Här finns deras kontaktuppgifter
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, övervakningsamhället, trafikdata, riksdagen
Falska dokument i TPB-rättegången?
Parallellt med den svenska TPB-rättegången pågår en motsvarande rättegång i Nederländerna. Här lyckades den holländska antipiratorganisationen Brein utverka ett domstolsbeslut som vid ett vite på € 30 000 per dag förbjuder Sunde, Neij och Swartholm Warg att hålla TPB tillänglig i Nederländerna.
Beslutet grundas på att Sunde och övriga skulle äga och driva TPB, vilket de själva förnekar. Enligt Sundholm och övriga har TPB överlåtits till ett bolag på Seychellerna.
För att övertyga domstolen om att det verkligen är Sunde, Neij och Swartholm Warg som alltjämt driver sajten har Brein gett in och åberopat en kreditrapport avseende det aktuella bolaget.
Mycket talar dock för att kreditrapporten är en förfalskning. Sunde redovisar på sin blogg ett antal omständigheter som starkt talar för att handlingen är förfalskad, Här.
Jag är benägen att hålla med Sunde, mycket talar för att det handlar om en förfalskning. Bolaget ifråga är registrerat i ett s.k. skatteparadis och utgör ett exempt-bolag. Jag har många gånger i min yrkesverksamhet kommit i kontakt med sådana bolag. De har alla en sak gemensamt och det är att det aldrig genom en enkel kreditupplysning går att spåra de verkliga företrädarna bakom bolaget. Istället användes s.k nominees som en front för att dölja de verkliga företrädarna. Likväl utpekar den av Brein åberopade kreditrapporten Fredrik Neij som både manager och director. Jag bedömder det utifrån min erfarenhet som helt osannolikt att något sådant skulle kunna ske och blir en rimlig slutsats därför att handlingen är en förfalskning.
Nå, kan Sunde & Co nu luta sig tillbaka i trygg förvissning om att de inte kan hållas ansvariga för driften av TPB? Nej, knappast! Enligt svensk rättspraxis skulle de ha att styrka vem som verkligen äger och driver det bolag som påstås ha förvärvat TPB. Detta eftersom bolaget är registrerat i ett skatteparadis där det saknas insynsmöjligheter. Jag skulle tro att praxis i holland ser ungefär likadan ut i denna fråga.
Sålunda torde Sunde & Co bli tvungna att redovisa vem eller vilka företrädare för köparbolaget som de förhandlade med i samband med den påstådda överlåtelsen av TPB. Gör de inte detta lär de torska i alla fall, oavsett om den av Brein åberopade handlingen är förfalskad eller inte.
Man kan dock allmänt förundras över att Brein inte tycks dra sig för att åberopa falska handlingar i en domstolsförhandling. Att detta sker är riktigt allvarligt. Jag vill minnas att bevisning som har sitt ursprung från Brein har åberopats även i den svenska TPB-rättegången. Om så är fallet bör denna bevisning och dess tillförlitlighet bli föremål för särskild uppmärksamhet, kanske framförallt från försvararna.
EDIT: Sunder har gjort en uppdatering med ytterligare intressanta fakta.
Läs även andra bloggares åsikter om TPB, Pirate Bay, Brein, Sunde, övervakningssamhället, fildelning
Beslutet grundas på att Sunde och övriga skulle äga och driva TPB, vilket de själva förnekar. Enligt Sundholm och övriga har TPB överlåtits till ett bolag på Seychellerna.
För att övertyga domstolen om att det verkligen är Sunde, Neij och Swartholm Warg som alltjämt driver sajten har Brein gett in och åberopat en kreditrapport avseende det aktuella bolaget.
Mycket talar dock för att kreditrapporten är en förfalskning. Sunde redovisar på sin blogg ett antal omständigheter som starkt talar för att handlingen är förfalskad, Här.
Jag är benägen att hålla med Sunde, mycket talar för att det handlar om en förfalskning. Bolaget ifråga är registrerat i ett s.k. skatteparadis och utgör ett exempt-bolag. Jag har många gånger i min yrkesverksamhet kommit i kontakt med sådana bolag. De har alla en sak gemensamt och det är att det aldrig genom en enkel kreditupplysning går att spåra de verkliga företrädarna bakom bolaget. Istället användes s.k nominees som en front för att dölja de verkliga företrädarna. Likväl utpekar den av Brein åberopade kreditrapporten Fredrik Neij som både manager och director. Jag bedömder det utifrån min erfarenhet som helt osannolikt att något sådant skulle kunna ske och blir en rimlig slutsats därför att handlingen är en förfalskning.
Nå, kan Sunde & Co nu luta sig tillbaka i trygg förvissning om att de inte kan hållas ansvariga för driften av TPB? Nej, knappast! Enligt svensk rättspraxis skulle de ha att styrka vem som verkligen äger och driver det bolag som påstås ha förvärvat TPB. Detta eftersom bolaget är registrerat i ett skatteparadis där det saknas insynsmöjligheter. Jag skulle tro att praxis i holland ser ungefär likadan ut i denna fråga.
Sålunda torde Sunde & Co bli tvungna att redovisa vem eller vilka företrädare för köparbolaget som de förhandlade med i samband med den påstådda överlåtelsen av TPB. Gör de inte detta lär de torska i alla fall, oavsett om den av Brein åberopade handlingen är förfalskad eller inte.
Man kan dock allmänt förundras över att Brein inte tycks dra sig för att åberopa falska handlingar i en domstolsförhandling. Att detta sker är riktigt allvarligt. Jag vill minnas att bevisning som har sitt ursprung från Brein har åberopats även i den svenska TPB-rättegången. Om så är fallet bör denna bevisning och dess tillförlitlighet bli föremål för särskild uppmärksamhet, kanske framförallt från försvararna.
EDIT: Sunder har gjort en uppdatering med ytterligare intressanta fakta.
Läs även andra bloggares åsikter om TPB, Pirate Bay, Brein, Sunde, övervakningssamhället, fildelning
torsdag 8 oktober 2009
Telekomdirektivet -Ny turer
Minsterrådet har som väntat motsatt sig EU parlamentets krav på att en avstängning från internet skall föregås av domstolsprövning, dvs den s.k. 138'an. Varför ministerrådet anser att det är så viktigt att enskilda stater godtyckligt skall få stänga av personer från internet framgår inte, men under alla förhållanden går förhandlingarna med parlamentet nu in i sin 3'e fas.
En förlikningslösning skall nu förhandlas fram mellan parterna. Ministerrådet har redan presenterat ett kompromissförslag. Innbörden av förslaget är dock hemligt. Christian Engström ingår i den förhandlingsgrupp som representerar parlamentet. Han vill bl.a. häva den hemligstämpel som hindrar oss väljare att ta del av och utvärdera ministerrådet förslag. Heder åt Engström för att han vill upphäva hemlighetsmakeriet inom EU!
Frågan hemligstämpeln skall tas upp på näste möte i ministerrådet. HAX konstaterar att det är ett utmärkt tillfälle för det svenska ordförandskapet att här slå vakt om den s.k. svenska öppenheten.
Enligt de uppgifter som har läckt ut anser Ministerrådet att 138'an går för långt och att en sådan reglering skulle innebära att EU överträder sina befogenheter. Karl Sigfrid kommenterar detta på följande sätt:
Läs även andra bloggares åsikter om telekomdirektivet, övervakningssamhället, eu-parlamentet, piratpartiet, Engström
En förlikningslösning skall nu förhandlas fram mellan parterna. Ministerrådet har redan presenterat ett kompromissförslag. Innbörden av förslaget är dock hemligt. Christian Engström ingår i den förhandlingsgrupp som representerar parlamentet. Han vill bl.a. häva den hemligstämpel som hindrar oss väljare att ta del av och utvärdera ministerrådet förslag. Heder åt Engström för att han vill upphäva hemlighetsmakeriet inom EU!
Frågan hemligstämpeln skall tas upp på näste möte i ministerrådet. HAX konstaterar att det är ett utmärkt tillfälle för det svenska ordförandskapet att här slå vakt om den s.k. svenska öppenheten.
Enligt de uppgifter som har läckt ut anser Ministerrådet att 138'an går för långt och att en sådan reglering skulle innebära att EU överträder sina befogenheter. Karl Sigfrid kommenterar detta på följande sätt:
Det är både legitimt och bra att medlemsstaterna är på sin vakt när de anser att att EU är på väg att gå utöver vad fördragen tillåter. Men varför skulle det vara otillåtet att på förhand kräva en domstolsprövning för avstängning från nätet medan det är tillåtet att kräva prövning i efterhand? Det måste ministerrådet kunna förklara.
Läs även andra bloggares åsikter om telekomdirektivet, övervakningssamhället, eu-parlamentet, piratpartiet, Engström
Retroaktivt låneförbud som kränker EG-rätten
I Sverige har det sedan lång tid varit förbjudet för ägare, styrelseledamöter och anhöriga till dessa att låna pengar från aktiebolag. Förbudet är dels straffsanktionerat genom bestämmelser i aktiebolagslagen, dels sanktionerat genom skatterättsliga regler som medför att lånet beskattas som lön hos låntagaren.
I många andra länder inom EU finns dock inte motsvarande regler. Detta har gjort det attraktivt att äga svenska bolag genom utländska s.k. holdingbolag. Upplägget har gjort det möjligt för den fysiske ägaren att låna pengar från det utländska bolaget utan att drabbas av de svenska sanktionerna, främst beskattningskonsekvenserna.
Förfarandet har ansetts förenligt med den fria etableringsrätt som skall råda inom EU samt flera domar från EG-domstolen. Här kan bla nämnas den s.k. Centros-domen (C-212/97). I denna dom betonade Domstolen att bolag måste kunna dra nytta av mer förmånliga associationsrättsliga regler i andra medlemsstater och att sålunda nationella lagar som inskränker dessa rättigheter inte får förekomma.
Likväl har regeringen nu lagt en proposition som skall leda till ny lagstiftning där lån från utländska bolag skall drabbas av samma sanktioner som lån tagna från svenska aktiebolag. Propositionen saknar all egentlig analys av huruvida lagförslaget överensstämmer med EG-rätten och EG-domstolens praxis enligt nyss ovan. Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2010, men skall gälla retroaktivt från den 13 februari 2009.
Flera remissinstanser har kritiserat denna bristande analys som uppenbart kommer i konflikt med etableringsrätten och andra nationers lagar inom associations- och skatterätten. Propositionens lagförslag syftar nämligen till att hindra upptagandet av lån från utländska bolag och utvidgar därmed det associations- och skatterättsliga förbudet i svensk lagstiftning till att omfatta även utländska bolag. Detta synsätt har redan underkänts i bl.a. den ovan nämnda Centros-domen.
Det känns märkligt, men inte särskilt förvånande, att regeringen även på associations- och skatterättens område öppet kränker Sveriges internationella åtaganden. Motsvarande hållningssätt har ju dock i flera fall gällt då integritetskränkande lagar har skapats. Så snart Storebrors intressesfär upplevs vara hotat tycks regering och riksdag vara beredda att strunta i avtal och konventioner som har ingåtts, må det handla om Europakonventionen eller - som nu - EG-rätten. När lagstiftaren struntar i gällande rätt kan man fråga sig varför vi vanliga människor skall behöva bry oss om lagar och förordningar.
Läs även andra bloggares åsikter om EG, storebror, konventionsbrott, låneförbud, skatt, associationsrätt
I många andra länder inom EU finns dock inte motsvarande regler. Detta har gjort det attraktivt att äga svenska bolag genom utländska s.k. holdingbolag. Upplägget har gjort det möjligt för den fysiske ägaren att låna pengar från det utländska bolaget utan att drabbas av de svenska sanktionerna, främst beskattningskonsekvenserna.
Förfarandet har ansetts förenligt med den fria etableringsrätt som skall råda inom EU samt flera domar från EG-domstolen. Här kan bla nämnas den s.k. Centros-domen (C-212/97). I denna dom betonade Domstolen att bolag måste kunna dra nytta av mer förmånliga associationsrättsliga regler i andra medlemsstater och att sålunda nationella lagar som inskränker dessa rättigheter inte får förekomma.
Likväl har regeringen nu lagt en proposition som skall leda till ny lagstiftning där lån från utländska bolag skall drabbas av samma sanktioner som lån tagna från svenska aktiebolag. Propositionen saknar all egentlig analys av huruvida lagförslaget överensstämmer med EG-rätten och EG-domstolens praxis enligt nyss ovan. Lagen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2010, men skall gälla retroaktivt från den 13 februari 2009.
Flera remissinstanser har kritiserat denna bristande analys som uppenbart kommer i konflikt med etableringsrätten och andra nationers lagar inom associations- och skatterätten. Propositionens lagförslag syftar nämligen till att hindra upptagandet av lån från utländska bolag och utvidgar därmed det associations- och skatterättsliga förbudet i svensk lagstiftning till att omfatta även utländska bolag. Detta synsätt har redan underkänts i bl.a. den ovan nämnda Centros-domen.
Det känns märkligt, men inte särskilt förvånande, att regeringen även på associations- och skatterättens område öppet kränker Sveriges internationella åtaganden. Motsvarande hållningssätt har ju dock i flera fall gällt då integritetskränkande lagar har skapats. Så snart Storebrors intressesfär upplevs vara hotat tycks regering och riksdag vara beredda att strunta i avtal och konventioner som har ingåtts, må det handla om Europakonventionen eller - som nu - EG-rätten. När lagstiftaren struntar i gällande rätt kan man fråga sig varför vi vanliga människor skall behöva bry oss om lagar och förordningar.
Läs även andra bloggares åsikter om EG, storebror, konventionsbrott, låneförbud, skatt, associationsrätt
fredag 2 oktober 2009
FRA 2.0
Ingen har väl missat att rikdagen åter skall ha en omröstning i FRA-frågan.
Falkvinge uppmärksammar att oppositionen har lagt fram en motion med yrkandet att FRA-lagen skall rivas upp. Det låter ju bra men vad innebär detta yrkande?
Mona Sahlin säger att oppositionen vill riva upp och göra rätt, vilket skulle innebära att den nya lagen ersätts med en annan. Däremot är hon väldigt förtegen om hur den nya lagen kommer att se ut. Vi bör ju också hålla i minnet att den nuvarande lagen i grunden är en produkt som arbetades fram under tiden sossarna satt vid rodret.
Mina förhoppningar om att oppositionens version av FRA-lagen skulle ta större hänsyn till integritetsfrågorna är tyvärr inte särskilt stora. Tvärtom är det ju sossarna med Bodström i spetsen som har drivit fram flertalet av de integritetskränkande lagar vi tvingas leva med idag. Och Bodström har inte heller visat någon ånger. Tvärtom trycker han på för att påskynda införandet av datalagringsdirektivet.
Självklart handlar detta om strategi inför det snart stundande valet. Bättre att låta den sittande regeringen få ta ansvar för sossarnas idéer än att själv behöva bära detta ansvar i nästa mandatperiod. Jag finner ingen anledning tro att sossarna skulle kommer att stå för en bättre FRA-lag än den nuvarande. Kanske har jag fel, men vi borde avkräva oppositionen besked om exakt vilka förändringar som skall införas i deras version av FRA-lagen. Det vore rimligt att dessa besked lämnas i god tid före valet.
Falkvinge uppmärksammar att oppositionen har lagt fram en motion med yrkandet att FRA-lagen skall rivas upp. Det låter ju bra men vad innebär detta yrkande?
Mona Sahlin säger att oppositionen vill riva upp och göra rätt, vilket skulle innebära att den nya lagen ersätts med en annan. Däremot är hon väldigt förtegen om hur den nya lagen kommer att se ut. Vi bör ju också hålla i minnet att den nuvarande lagen i grunden är en produkt som arbetades fram under tiden sossarna satt vid rodret.
Mina förhoppningar om att oppositionens version av FRA-lagen skulle ta större hänsyn till integritetsfrågorna är tyvärr inte särskilt stora. Tvärtom är det ju sossarna med Bodström i spetsen som har drivit fram flertalet av de integritetskränkande lagar vi tvingas leva med idag. Och Bodström har inte heller visat någon ånger. Tvärtom trycker han på för att påskynda införandet av datalagringsdirektivet.
Självklart handlar detta om strategi inför det snart stundande valet. Bättre att låta den sittande regeringen få ta ansvar för sossarnas idéer än att själv behöva bära detta ansvar i nästa mandatperiod. Jag finner ingen anledning tro att sossarna skulle kommer att stå för en bättre FRA-lag än den nuvarande. Kanske har jag fel, men vi borde avkräva oppositionen besked om exakt vilka förändringar som skall införas i deras version av FRA-lagen. Det vore rimligt att dessa besked lämnas i god tid före valet.
tisdag 29 september 2009
Helikopterrånet och datalagring
Ofta har vi fått höra att olika integritetskränkande lagar behövs för att förhindra och bekämpa den grova brottsligheten. En sådan lag är den förväntade datalagringslagen.
Men pga den heta debatten har datalagringsdirektivet ännu inte blivit lag i Sverige. Men kan denna lag förväntas få någon effekt? Knappast. När det gäller helikopterrånet som framkommer nu från olika källor att polisen hade tillgång till fullständig information från den serbiska polisen redan för en månad sedan. Ändå gjordes inget för att förhindra rånet.
Eller var det så att polisen hade fått order om att förhålla sig passiv? Jag har noterat att Beatrice Ask har suttit i många TV-soffor efter rånet och talat om behovet av skärpt lagstiftning. Kan det vara så att politikerna ignorerade varningarna från den serbiska polisen för att använda rånet som en murbräcka inför implementeringen av datalagringsdirektivet med svensk lag?
Läs även andra bloggares åsikter om datalagringsdirektivet, helikopterrånet, beatrice ask
Men pga den heta debatten har datalagringsdirektivet ännu inte blivit lag i Sverige. Men kan denna lag förväntas få någon effekt? Knappast. När det gäller helikopterrånet som framkommer nu från olika källor att polisen hade tillgång till fullständig information från den serbiska polisen redan för en månad sedan. Ändå gjordes inget för att förhindra rånet.
Eller var det så att polisen hade fått order om att förhålla sig passiv? Jag har noterat att Beatrice Ask har suttit i många TV-soffor efter rånet och talat om behovet av skärpt lagstiftning. Kan det vara så att politikerna ignorerade varningarna från den serbiska polisen för att använda rånet som en murbräcka inför implementeringen av datalagringsdirektivet med svensk lag?
Läs även andra bloggares åsikter om datalagringsdirektivet, helikopterrånet, beatrice ask
Ifpi anstiftar till brott
Otyg noterar att Ifpi är missnöjda med att Telia har meddelat att de skall begränsa vilka kunduppgifter som sparas.
I en intervju med SVT säger Ifpi att de uppfattar Telia som oansvariga. Upphovsrättsindustrin har gjort liknande uttalanden vid flera tidigare tillfällen. Det upphovsrättsindustrin inte tycks inse är att de genom sina uttalanden kan uppfattas uppmana ISP'erna att spara kundinformation i strid med både LEK och PUL. Om operatörerna sparar information i strid med dessa lagar kan straffansvar aktualiseras och den som har uppmanat annan till att begå brottet skulle - i vart fall rent lagtekniskt - kunna komma att anses som anstiftare.
För mig känns det lite märkligt att politikerna anser att organisationer som - likt Ifpi - rör sig i lagstiftningens skymnningslandskap är skyddsvärda. Snarare borde det vara politikernas uppgift och ansvar att skydda medborgarna mot dessa organisationer.
Läs även andra bloggares åsikter om Ifpi, telia, övervakningssamhället
I en intervju med SVT säger Ifpi att de uppfattar Telia som oansvariga. Upphovsrättsindustrin har gjort liknande uttalanden vid flera tidigare tillfällen. Det upphovsrättsindustrin inte tycks inse är att de genom sina uttalanden kan uppfattas uppmana ISP'erna att spara kundinformation i strid med både LEK och PUL. Om operatörerna sparar information i strid med dessa lagar kan straffansvar aktualiseras och den som har uppmanat annan till att begå brottet skulle - i vart fall rent lagtekniskt - kunna komma att anses som anstiftare.
För mig känns det lite märkligt att politikerna anser att organisationer som - likt Ifpi - rör sig i lagstiftningens skymnningslandskap är skyddsvärda. Snarare borde det vara politikernas uppgift och ansvar att skydda medborgarna mot dessa organisationer.
Läs även andra bloggares åsikter om Ifpi, telia, övervakningssamhället
När staten granskar sig själv
I kommentarsfältet guidade signaturen Magnus mig till två artiklar som skrivits av journalisten Anders R Olsson. Artiklarna som är oerhört läsvärda återfinns HÄR och Här.
I artiklarna lyfts Integritetsskyddskommitténs båda slutrapporter SOU 2007:22 och SOU 2008:3 fram. Här har regeringen lämnat ett uppdrag åt kommittén att granska de s.k. integritetsfrågorna och hur de har behandlats i lagstiftningen. Kommittén kommer fram till att det finns uppenbara brister, men i slutförslaget föreslås endast ett förbud mot att fotografera ovetande privatpersoner samt en förstärkning av Regeringsformen (som dock endast skulle vara illusorisk eftersom förstärkningen enkelt skulle elimineras genom nya lagar).
Att det bara blev en tummetott av Integritetsskyddskommitténs arbete torde bero på att lagstiftaren har en övertro på sin egen och myndigheternas förmåga och vilja att följa lagen och de luddigt uttalade ambitionerna att skydda integriteten. Detta trots att erfarenheterna från både Sverige och omvärlden borde har lärt lagstifataren att det i praktiken blir tvärtom.
Ingen politiker skulle väl ställa sig upp och öppet erkänna att han/hon anser att de medborgerliga fri- och rättigheterna är oväsentliga, men likväl står vi som vill försvara dessa rättigheter som förlorare när lagar klubbas igenom i riksdagen. Anders R Olsson sammanfattar situationen helt korrekt när han skriver:
Det är nog här grundbulten till problemet ligger. Politiker och statlig tjänstemän anser ofta att de har förmågan att förstå svåra sammanhang bättre än vanliga medborgare. De anser sig helt enkelt stå över oss andra. Ändå har de flesta politiker knappt en avklarad grundskoleexamen med sig i bagaget. Hur har det kunnat bli på detta sättet? Hur har politikerna kunnat glömma bort att de har fått sitt mandat från samma medborgare som de i nästa stund dissar? Sannolikt kan problemet hänföras till att de flesta politiker på hög nivå har levt i en skyddad verkstad där de har gått från ungdomsförbunden direkt in i riksdagen utan att någonsin passera ett "vanligt arbete". Sådant leder ofta till att subkulturer bildas, d.v.s. politikerna känner lojalitet mot sig själva och staten men åtskillnad mot medborgarna.
Att politikerna kommer undan med att strunta i vanligt folk torde kunna förklaras med att integritetskramarna ofta upplevs som tråkiga och högtravande av s.k. vanligt folk. Vi har inte tillgång till vare sig glittriga "riksbögar" eller glättiga TV-soffor. Men just därför spelar Piratpartiet en viktig roll. Partiet har ofta kritiserats för grabbighet och att sakna seriositet. Men det är just detta som krävs för att fånga vanligt folks uppmärksamhet och intresse. Endast härigenom torde vi som värnar integriteten få gehör för våra annars kanske tråkiga men likväl viktiga åsikter. Alternativet vore att låta staten få fortsätta att granska sig själv i all tysthet och det alternativet är för mig långt allvarligare än lite påstådd grabbighet inom Piratpartiet.
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, integritetsfrågor, övervakningssamhället
I artiklarna lyfts Integritetsskyddskommitténs båda slutrapporter SOU 2007:22 och SOU 2008:3 fram. Här har regeringen lämnat ett uppdrag åt kommittén att granska de s.k. integritetsfrågorna och hur de har behandlats i lagstiftningen. Kommittén kommer fram till att det finns uppenbara brister, men i slutförslaget föreslås endast ett förbud mot att fotografera ovetande privatpersoner samt en förstärkning av Regeringsformen (som dock endast skulle vara illusorisk eftersom förstärkningen enkelt skulle elimineras genom nya lagar).
Att det bara blev en tummetott av Integritetsskyddskommitténs arbete torde bero på att lagstiftaren har en övertro på sin egen och myndigheternas förmåga och vilja att följa lagen och de luddigt uttalade ambitionerna att skydda integriteten. Detta trots att erfarenheterna från både Sverige och omvärlden borde har lärt lagstifataren att det i praktiken blir tvärtom.
Ingen politiker skulle väl ställa sig upp och öppet erkänna att han/hon anser att de medborgerliga fri- och rättigheterna är oväsentliga, men likväl står vi som vill försvara dessa rättigheter som förlorare när lagar klubbas igenom i riksdagen. Anders R Olsson sammanfattar situationen helt korrekt när han skriver:
Politikers och utredares själva utgångspunkt är att staten, så länge den följer lagar och förordningar, kan samla på sig hur många uppgifter om medborgarna som helst. Det är medborgarna som är problemet.
Det är nog här grundbulten till problemet ligger. Politiker och statlig tjänstemän anser ofta att de har förmågan att förstå svåra sammanhang bättre än vanliga medborgare. De anser sig helt enkelt stå över oss andra. Ändå har de flesta politiker knappt en avklarad grundskoleexamen med sig i bagaget. Hur har det kunnat bli på detta sättet? Hur har politikerna kunnat glömma bort att de har fått sitt mandat från samma medborgare som de i nästa stund dissar? Sannolikt kan problemet hänföras till att de flesta politiker på hög nivå har levt i en skyddad verkstad där de har gått från ungdomsförbunden direkt in i riksdagen utan att någonsin passera ett "vanligt arbete". Sådant leder ofta till att subkulturer bildas, d.v.s. politikerna känner lojalitet mot sig själva och staten men åtskillnad mot medborgarna.
Att politikerna kommer undan med att strunta i vanligt folk torde kunna förklaras med att integritetskramarna ofta upplevs som tråkiga och högtravande av s.k. vanligt folk. Vi har inte tillgång till vare sig glittriga "riksbögar" eller glättiga TV-soffor. Men just därför spelar Piratpartiet en viktig roll. Partiet har ofta kritiserats för grabbighet och att sakna seriositet. Men det är just detta som krävs för att fånga vanligt folks uppmärksamhet och intresse. Endast härigenom torde vi som värnar integriteten få gehör för våra annars kanske tråkiga men likväl viktiga åsikter. Alternativet vore att låta staten få fortsätta att granska sig själv i all tysthet och det alternativet är för mig långt allvarligare än lite påstådd grabbighet inom Piratpartiet.
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, integritetsfrågor, övervakningssamhället
TPB-rättegången; Hovrätten jävar ut nämndeman -Beslut i fulltext
Turerna i TPB-rättegången tycks aldrig ta slut. Nu har hovrätten meddelat ett BESLUT varigenom nämndemannen Fredrik Niemelä förklaras jävig.
Nämndemannen ansåg inte själv att det förekom något jäv trots att han är anställd hos Spotify och att några av målsägarbolagen äger aktier i Spotify. Om inte annat framgår härigenom att omdömet tycks brista hos de som utövar den dömande makten i Sverige.
Det kan tilläggas att jävet uppmärksammades av upphovsrättsindustrins ombud Peter Danowsky och Monique Wadsted. Antagligen för att deras klienter inte skulle tjäna på en ny jävsdebatt, med åtföljande risk att rättegången skulle behöva göras om.
EDIT: I kommentarerna och på andra bloggar spekuleras i att upphovsrättsindustrin vill få bort nämndemannen eftersom han besatt tekniska kunskaper som skulle kunna missgynna deras intressen.
Men för att dessa tankar skall hålla sträck måste man bortse från att även Peter Sunde anser att nämndemannens engagemang i Spotify utgör Jäv. För en gångs skulle tycks alltså upphovsrättsindustrin och de tilltalade vara eniga.
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, pirate bay, jäv, upphovsrättsindustrin, rättegång
Nämndemannen ansåg inte själv att det förekom något jäv trots att han är anställd hos Spotify och att några av målsägarbolagen äger aktier i Spotify. Om inte annat framgår härigenom att omdömet tycks brista hos de som utövar den dömande makten i Sverige.
Det kan tilläggas att jävet uppmärksammades av upphovsrättsindustrins ombud Peter Danowsky och Monique Wadsted. Antagligen för att deras klienter inte skulle tjäna på en ny jävsdebatt, med åtföljande risk att rättegången skulle behöva göras om.
EDIT: I kommentarerna och på andra bloggar spekuleras i att upphovsrättsindustrin vill få bort nämndemannen eftersom han besatt tekniska kunskaper som skulle kunna missgynna deras intressen.
Men för att dessa tankar skall hålla sträck måste man bortse från att även Peter Sunde anser att nämndemannens engagemang i Spotify utgör Jäv. För en gångs skulle tycks alltså upphovsrättsindustrin och de tilltalade vara eniga.
Läs även andra bloggares åsikter om tpb, pirate bay, jäv, upphovsrättsindustrin, rättegång
tisdag 22 september 2009
STIM stoppar konsert pga förberedelse
STIM har lyckats förmå Sundsvalls tingsrätt att vid vite stoppa en festarrangör från att ordna en konsert med artister som E.M.D.,Kevin Borg och Alcazar.
Trots att artisterna uppenbart fick betalt för sina framträdanden hävdade STIM att orgnisationen hade framföranderätten till artisternas verk.
STIM:s argumentation och utgången i tingsrätten tyder enligt min uppfattning på, att upphovsrättsindustrins agerande inte handlar om att försvara artisternas rättigheter utan att snarare bevara bolagens och organisationernas monopol och inkomster.
Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrättsindustrin, fildelning, övervakningssamhället, pirate bay, Stim, Ipred
Trots att artisterna uppenbart fick betalt för sina framträdanden hävdade STIM att orgnisationen hade framföranderätten till artisternas verk.
STIM:s argumentation och utgången i tingsrätten tyder enligt min uppfattning på, att upphovsrättsindustrins agerande inte handlar om att försvara artisternas rättigheter utan att snarare bevara bolagens och organisationernas monopol och inkomster.
Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrättsindustrin, fildelning, övervakningssamhället, pirate bay, Stim, Ipred
måndag 21 september 2009
Project Indect - Nästa steg mot Big Brother
Project Indect är inte namnet på en ny thriller från Hollywood utan ett EU finansierat projekt vars syfte är att hjälpa politikerna att kontrollera samtliga aktiviteter som sker på internet.
HAX är med rätta kritisk och citerar The Daily Telegraph:
Projektet syfte är alltså att ge makthavarna ett intstrument som skall möjliggöra en effektiv och automatiserad övervakning av varje aktivitet som medborgarna utför på nätet. Den budgeterade projektkostnaden har uppskattats till ca 100 000 000 kronor av våra skattepengar. Uppenbart skyr politikerna inga medel eller kostnader för att kunna övervaka allt vi gör.
Enligt Rawstory utgör projektet en av flera byggstenar i det som har kommit att kallas Europas "justice agenda". Syftet är ytterst att möjliggöra ett informationsutbyte mellan polisen i olika länder. Personligen känner jag mig inte bekväm med att min personliga information skall kunna delas ut till länder med ett mindre utvecklat rättssäkerhetstänkande än här. Vi kommer inte längre att kunna kontrollera hur känlig information om våra liv används och därför kommer vi inte heller längre att äga våra liv.
Informationen som kommer att samlas in genom Indect kommer dessutom tveklöst att göras tillgänglig för EU's hemliga superpolis SitCen. SitCen är skyddat från offentlig insyn och svarar endast gentemot EU'sHigh Representative for the Common Foreign and Security Policy. Vi som väljare kommer sålunda att sakna varje insynsmöjlighet och därmed varje möjlighet att kontrollera i vilka syften den insamlade informationen kommer att användas.
Våra "demokratiskt valda" politiker är så uppenbart rädda för en offentlig och öppen debatt att jag måste ställa frågan "hur kunde det bli så här"?!
Läs även andra bloggares åsikter om Indect, övervakningssamhället, Big brother, FRA, datalagringsdirektivet
HAX är med rätta kritisk och citerar The Daily Telegraph:
It talks of the 'construction of agents assigned to continuous and automatic monitoring of public resources such as: web sites, discussion forums, usenet groups, file servers, p2p [peer-to-peer] networks as well as individual computer systems, building an internet-based intelligence gathering system, both active and passive'.
Projektet syfte är alltså att ge makthavarna ett intstrument som skall möjliggöra en effektiv och automatiserad övervakning av varje aktivitet som medborgarna utför på nätet. Den budgeterade projektkostnaden har uppskattats till ca 100 000 000 kronor av våra skattepengar. Uppenbart skyr politikerna inga medel eller kostnader för att kunna övervaka allt vi gör.
Enligt Rawstory utgör projektet en av flera byggstenar i det som har kommit att kallas Europas "justice agenda". Syftet är ytterst att möjliggöra ett informationsutbyte mellan polisen i olika länder. Personligen känner jag mig inte bekväm med att min personliga information skall kunna delas ut till länder med ett mindre utvecklat rättssäkerhetstänkande än här. Vi kommer inte längre att kunna kontrollera hur känlig information om våra liv används och därför kommer vi inte heller längre att äga våra liv.
Informationen som kommer att samlas in genom Indect kommer dessutom tveklöst att göras tillgänglig för EU's hemliga superpolis SitCen. SitCen är skyddat från offentlig insyn och svarar endast gentemot EU'sHigh Representative for the Common Foreign and Security Policy. Vi som väljare kommer sålunda att sakna varje insynsmöjlighet och därmed varje möjlighet att kontrollera i vilka syften den insamlade informationen kommer att användas.
Våra "demokratiskt valda" politiker är så uppenbart rädda för en offentlig och öppen debatt att jag måste ställa frågan "hur kunde det bli så här"?!
Läs även andra bloggares åsikter om Indect, övervakningssamhället, Big brother, FRA, datalagringsdirektivet
torsdag 17 september 2009
Pedofilkortet spelas gärna ut när integriteten skall avskaffas
Pedofili och övergrepp mot barn är något de flesta av oss ogillar. Detta vet lobbyister och politiker. Pedofilkortet är därför ett enkelt knep att ta till för dessa grupper i deras strävan att begränsa grundläggande fri- och rättigheter. Den som säger emot måste ju vara en presumtiv peddo, eller?
Men hur relevant är pedofilhotet? Och om det nu är relevant, utgör pedofilskräcken en tillräcklig grund för att avskaffa individens rätt till ett privatliv?
Om skall tro på en rapport från FN så skulle problemet med barnporr på nätet vara gigantiskt. Detta är en uppgift som återkommer till och från. Själv har jag dock nästan aldrig stött på några bilder som skulle kunna klassas som barnporr. Detta verkar märkligt om problemet är så gigantiskt.
Eftersom jag själv aldrig trillar över barnporr får jag ibland för mig att pedofilkortet är ett säkert sätt för politikerna att genomföra lagar som på olika sätt kränker vårt privatliv.
I Storbritannien har man exempelvis nyligen infört en massregistreringlag som kan användas för att bötfälla idrottsorganisationer som låter barnens föräldrar skjutsa sina barn till och från matcher. Boten kan klick in om föräldern inte har låtit registrera sig i ett statligt register. Registret förväntas omfatta miljontals vanliga människor och pedofilkortet används för att motivera denna massregistrering. I Sverige anser Datainspektionen att lagen är omotiverad och oproportionerlig, men ändå införs flera lagar med hjälp av pedofilkortet.
Den som vill bekämpa storerbrorssamhället måste våga frågasätta pedofilkortet och ha modet att bli utpekad som pedofilkramare. Jag tar härmed den risken. Pedofili är otäckt med aldrig ett tillräckligt skäl för att avskaffa individens rätt till ett privatliv.
Dennis Josefsson har läst rapporten som låg till grund för den uppmärksammade rapporten från FN att internet skulle översämmas av pedofiler och barnporr. Slutsatsen blir att rapporten är nonsens och den slutar - inte helt oväntat - med en önskan om ökad övervakning på nätet. Övervakningshetsarna tycks inte dra sig för något, att använda utsatta barn för att nå politiska syften måste betraktas som ren cynism.
Läs även andra bloggares åsikter om storebror, övervakningssamhället, massövervakning
Men hur relevant är pedofilhotet? Och om det nu är relevant, utgör pedofilskräcken en tillräcklig grund för att avskaffa individens rätt till ett privatliv?
Om skall tro på en rapport från FN så skulle problemet med barnporr på nätet vara gigantiskt. Detta är en uppgift som återkommer till och från. Själv har jag dock nästan aldrig stött på några bilder som skulle kunna klassas som barnporr. Detta verkar märkligt om problemet är så gigantiskt.
Eftersom jag själv aldrig trillar över barnporr får jag ibland för mig att pedofilkortet är ett säkert sätt för politikerna att genomföra lagar som på olika sätt kränker vårt privatliv.
I Storbritannien har man exempelvis nyligen infört en massregistreringlag som kan användas för att bötfälla idrottsorganisationer som låter barnens föräldrar skjutsa sina barn till och från matcher. Boten kan klick in om föräldern inte har låtit registrera sig i ett statligt register. Registret förväntas omfatta miljontals vanliga människor och pedofilkortet används för att motivera denna massregistrering. I Sverige anser Datainspektionen att lagen är omotiverad och oproportionerlig, men ändå införs flera lagar med hjälp av pedofilkortet.
Den som vill bekämpa storerbrorssamhället måste våga frågasätta pedofilkortet och ha modet att bli utpekad som pedofilkramare. Jag tar härmed den risken. Pedofili är otäckt med aldrig ett tillräckligt skäl för att avskaffa individens rätt till ett privatliv.
Dennis Josefsson har läst rapporten som låg till grund för den uppmärksammade rapporten från FN att internet skulle översämmas av pedofiler och barnporr. Slutsatsen blir att rapporten är nonsens och den slutar - inte helt oväntat - med en önskan om ökad övervakning på nätet. Övervakningshetsarna tycks inte dra sig för något, att använda utsatta barn för att nå politiska syften måste betraktas som ren cynism.
Läs även andra bloggares åsikter om storebror, övervakningssamhället, massövervakning
Yttrandefrihetens gränser diskuteras i riksdagen
Filmen Bananas har föranlett en debatt i riksdagen om yttrandefrihetens gränser.
Man skulle kunna tro att banföretaget Dole har fått inspiration från upphovsrättsindustrin. För på samma sätt som sina kusiner i film- och musikbranschen försöker Dole tysta misshaglig kritik genom att använda sig av rättsväsendet.
Riksdagsledamoten Mats Johansson [M] uttrycker följande farhågor:
Men vänta nu....I Sverige har ju en domstol just tvingat en internetleverantör att släcka ner TPB med all den lagliga och olagliga information som finns tillgänglig via denna webbsida. När skall detta faktum läggas till grund för en debatt i riksdagen? Är inte Black Internets eventuella ansvar lika avlägset som filminstiutets och SVT:s eventuella ansvar om de visar filmen Dole? Var går gränsen för våra fri- och rättigheter? Skall gränsen dras efter principen "det är skillnad på folk och folk"?
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, piratebay, övervakningssamhället,
Man skulle kunna tro att banföretaget Dole har fått inspiration från upphovsrättsindustrin. För på samma sätt som sina kusiner i film- och musikbranschen försöker Dole tysta misshaglig kritik genom att använda sig av rättsväsendet.
Riksdagsledamoten Mats Johansson [M] uttrycker följande farhågor:
Det centrala är att Dole har lämnat in en stämning mot en enskild svensk filmare och detta ställer oss inför en rad frågor. Vad händer om filminstitutet, som är medfinansiär till filmen, visar den eller om SVT sänder den? Ska Dole stämma dem också? Vi lever i en mer global värld, vad händer då med den svenska ytttrandefriheten?
Men vänta nu....I Sverige har ju en domstol just tvingat en internetleverantör att släcka ner TPB med all den lagliga och olagliga information som finns tillgänglig via denna webbsida. När skall detta faktum läggas till grund för en debatt i riksdagen? Är inte Black Internets eventuella ansvar lika avlägset som filminstiutets och SVT:s eventuella ansvar om de visar filmen Dole? Var går gränsen för våra fri- och rättigheter? Skall gränsen dras efter principen "det är skillnad på folk och folk"?
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, piratebay, övervakningssamhället,
tisdag 15 september 2009
Inför TPB-rättegången - Del 2
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg med min analys inför den fortsatta TPB-förhandlingen. Inlägget föranledde en intressant diskussion som jag därefter har fortsatt med en av de tilltalades försvarare.
I diskussionen med försvararen framhöll jag att det för straffansvar borde krävas att åklagaren kan visa att de tilltalade hade ett rimligt handlingsalternativ, dvs att de hade kunnat stoppa den olagliga fildelningen. Jag fick inte gehör för denna åsikt och skrev därför det mail som ni återfinner nedan. Jag har sedan stämt av min åsikt med flera erfarna advokater i min omgivning som har delat min uppfattning. Nu frågar jag vad ni läsare anser om argumentationslinjen. Särskilt ber jag invändningar i de mer tekniska frågorna, dvs möjligheten att granska och filtrera bort torrentfiler som pekar på olagligt material:
"Jag återkommer till vår diskussion avseende främst uppsåtsbedömningen.
Tingsrätten konstaterar att de objektiva rekvisiten förvisso måste ha
subjektiv täckning, men påpekar samtidigt att de tilltalades uppsåt
inte måste omfatta de specifika verken utan att det är tillräckligt
att de kände till att skyddat material förekom på webbsidan. Rättsligt
stöd för denna uppfattning finner tingsrätten i NJA 2007 s. 929.
Tingsrätten fortsätter genom att konstatera att de tilltalade måste ha
haft sådan kunskap, men att de ändå inte har vidtagit några åtgärder
för att förhindra de aktuella upphovsrättsintrången.
Det är här jag menar att det möjligen finns en lucka i tingsrättens
resonemang. Domskälen tiger nämligen om vad de tilltalade skulle ha
kunnat göra. att en fil heter Madonna innebär ju inte att den med
nödvändighet pekar på skyddat material, det kan lika gärna innehålla
bilder på familjens hund Madonna, roliga historier eller något helt
annat. Enligt de sakkunniga jag har haft kontakt med skulle det inte
varit möjligt att ens med stora ansträngningar granska de ca 2 000 000
filer som finns tillgängliga via TPB. Granskningen skulle behöva ske
manuellt eftersom det idag inte finns någon automatiserad process som
möjliggör en sådan granskning. Ponera att samtliga filer skulle ha
behövt granskas. Genomsnittlig tid för att ladda hem en torrentfil
torde väl även med god bandbredd ligga på runt 15-30 minuter. Den
manuella granskningen skulle sålunda ta mellan 30 000 000 -60 000 000
minuter i anspråk, eller 500 000 -1 000 000 timmar, eller sålunda
mellan 50 -- 100 år. Och då har vi inte ens beaktat alla de nya filer
som dagligen laddas upp. Frågan är alltså av stor vikt. Vad hade de
tilltalade kunnat göra även om man i övrigt godtar tingsrättens
argumentation? Åklagaren måste ha förklarings- och bevisbördan för att
det alls var möjligt för de tilltalade att förhindra fildelningen.
Om vi då kan vara eniga om att de tilltalade inte har kunnat förhindra
den olovliga fildelningen genom en granskning så torde endast återstå
att stänga ner TPB. Men ett sådant krav skulle dels innebära att
åtalet inriktas mot den i och för sig lagliga bittorrent-tekniken,
dels en kränkning av de rättigheter som tillkommer de
upphovsrättshavare som väljer att lagligt sprida sina verk genom TPB
(ex. Unni Drougge), dels kränka de politiska partier som sprider sina
demokratiska budskap via TPB (ex. Piratpartiet). Här står alltså
upphovsrättsindustrins intressen i konflikt med lag och
grundlagsskyddade motstående intressen. Att kräva en nedstängning
skulle därför med stor sannolikhet inte stå i rimligt proportion till
de skydda intressen som skulle kränkas. Kravet skulle uppenbart komma
i konflikt med Europakonventionen, särskilt Artikel 10, även om man
beaktar de begränsningar som är möjliga att göra genom lag.
Jag gör givetvis inte anspråk på att ha rätt, men jag kan svårligen
förstå att den föreslagna linjen skulle kunna skada de tilltalades
sak. Att pressa åklagaren till att förklara hur det skulle vara
möjligt att hindra spridningen kan till och med leda till att han
tvingas erkänna att denna möjlighet inte fanns. Var hamnar vi då
straffrättsligt?"
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, hovrätten, fildelning, ipred, upphovsrättsindustrin, fra, storebror
I diskussionen med försvararen framhöll jag att det för straffansvar borde krävas att åklagaren kan visa att de tilltalade hade ett rimligt handlingsalternativ, dvs att de hade kunnat stoppa den olagliga fildelningen. Jag fick inte gehör för denna åsikt och skrev därför det mail som ni återfinner nedan. Jag har sedan stämt av min åsikt med flera erfarna advokater i min omgivning som har delat min uppfattning. Nu frågar jag vad ni läsare anser om argumentationslinjen. Särskilt ber jag invändningar i de mer tekniska frågorna, dvs möjligheten att granska och filtrera bort torrentfiler som pekar på olagligt material:
"Jag återkommer till vår diskussion avseende främst uppsåtsbedömningen.
Tingsrätten konstaterar att de objektiva rekvisiten förvisso måste ha
subjektiv täckning, men påpekar samtidigt att de tilltalades uppsåt
inte måste omfatta de specifika verken utan att det är tillräckligt
att de kände till att skyddat material förekom på webbsidan. Rättsligt
stöd för denna uppfattning finner tingsrätten i NJA 2007 s. 929.
Tingsrätten fortsätter genom att konstatera att de tilltalade måste ha
haft sådan kunskap, men att de ändå inte har vidtagit några åtgärder
för att förhindra de aktuella upphovsrättsintrången.
Det är här jag menar att det möjligen finns en lucka i tingsrättens
resonemang. Domskälen tiger nämligen om vad de tilltalade skulle ha
kunnat göra. att en fil heter Madonna innebär ju inte att den med
nödvändighet pekar på skyddat material, det kan lika gärna innehålla
bilder på familjens hund Madonna, roliga historier eller något helt
annat. Enligt de sakkunniga jag har haft kontakt med skulle det inte
varit möjligt att ens med stora ansträngningar granska de ca 2 000 000
filer som finns tillgängliga via TPB. Granskningen skulle behöva ske
manuellt eftersom det idag inte finns någon automatiserad process som
möjliggör en sådan granskning. Ponera att samtliga filer skulle ha
behövt granskas. Genomsnittlig tid för att ladda hem en torrentfil
torde väl även med god bandbredd ligga på runt 15-30 minuter. Den
manuella granskningen skulle sålunda ta mellan 30 000 000 -60 000 000
minuter i anspråk, eller 500 000 -1 000 000 timmar, eller sålunda
mellan 50 -- 100 år. Och då har vi inte ens beaktat alla de nya filer
som dagligen laddas upp. Frågan är alltså av stor vikt. Vad hade de
tilltalade kunnat göra även om man i övrigt godtar tingsrättens
argumentation? Åklagaren måste ha förklarings- och bevisbördan för att
det alls var möjligt för de tilltalade att förhindra fildelningen.
Om vi då kan vara eniga om att de tilltalade inte har kunnat förhindra
den olovliga fildelningen genom en granskning så torde endast återstå
att stänga ner TPB. Men ett sådant krav skulle dels innebära att
åtalet inriktas mot den i och för sig lagliga bittorrent-tekniken,
dels en kränkning av de rättigheter som tillkommer de
upphovsrättshavare som väljer att lagligt sprida sina verk genom TPB
(ex. Unni Drougge), dels kränka de politiska partier som sprider sina
demokratiska budskap via TPB (ex. Piratpartiet). Här står alltså
upphovsrättsindustrins intressen i konflikt med lag och
grundlagsskyddade motstående intressen. Att kräva en nedstängning
skulle därför med stor sannolikhet inte stå i rimligt proportion till
de skydda intressen som skulle kränkas. Kravet skulle uppenbart komma
i konflikt med Europakonventionen, särskilt Artikel 10, även om man
beaktar de begränsningar som är möjliga att göra genom lag.
Jag gör givetvis inte anspråk på att ha rätt, men jag kan svårligen
förstå att den föreslagna linjen skulle kunna skada de tilltalades
sak. Att pressa åklagaren till att förklara hur det skulle vara
möjligt att hindra spridningen kan till och med leda till att han
tvingas erkänna att denna möjlighet inte fanns. Var hamnar vi då
straffrättsligt?"
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, hovrätten, fildelning, ipred, upphovsrättsindustrin, fra, storebror
torsdag 10 september 2009
Danowsky skall hålla tal om TPB-rättegången
Upphovsrättsindustrins försvarare nummero uno, advokaten Peter Danowsky, kommer i början av oktober att tala om TPB-rättegången inför juristklubben i Göteborg.
Jag planerar att vara där. Vilka frågor skulle ni vilja ställa till Danowsky?
Läs även andra bloggares åsikter om danowsky, pirate bay, upphovsrätt, piratfrågor
Jag planerar att vara där. Vilka frågor skulle ni vilja ställa till Danowsky?
Läs även andra bloggares åsikter om danowsky, pirate bay, upphovsrätt, piratfrågor
Åklagare Rolf Hillegren talar ut
Nu talar den i vissa led hatade Rolf Hillegren ut hos Dagens Juridik.
Jag har själv haft svårt att förstå den hetska stämningen mot Hillegren. Han hade ju rätt i att våldtäktsbegreppet har urvattnats över tiden. Själv säger han klokt att:
"Min käpphäst är att värna våldtäktsbegreppet, att se det som ett allvarligt brott och inte plocka in allt fler beteenden under begreppet. Men det är omöjligt att föra debatt på det här området. Det finns två åsikter och det är den andra sidan som har tolkningsföreträde."
Men lite senare i artikeln hoppar jag till när Hillegren säger:
"Det har hänt att jag har fått igenom våldtäktsmål där jag själv tyckt att bevisningen varit ganska dålig."
Herrejösses, om en åklagare inte själv tror på bevisningen så är åklagaren enligt lag ålagd att vara objektiv. Och i en sådan situation skall åtalet i objektivitetens intresse återkallas. Men jag gissar att Hillegren återigen är fullt medveten om vilket budskap han sänder. För så här går det till i våra rättssalar. Folk döms på löpande band även när bevisningen egentligen inte räcker till. Men i media sprids myten om att det skulle vara tvärtom.
Tänker man efter så är Hillegrens uttalande om att folk döms utan tillräckligt bevisning egentligen långt mer provocerande än hans uttalande om att våldtäkt i en relation är att jämstställa med en ordningsförseelse. När folk döms utan tillräcklig bevisning så är det ju staten och inte en enskild person som begår övergreppet. Detta borde vara provocerande, men jag gissar att detta uttalande inte kommer att leda till samma bloggbävning och debatt i gammelmedia som Hillegrens förra uttalande.
Läs även andra bloggares åsikter om Hillegren, våldtäkt, rättsväsendet, rättssäkerhet,
Jag har själv haft svårt att förstå den hetska stämningen mot Hillegren. Han hade ju rätt i att våldtäktsbegreppet har urvattnats över tiden. Själv säger han klokt att:
"Min käpphäst är att värna våldtäktsbegreppet, att se det som ett allvarligt brott och inte plocka in allt fler beteenden under begreppet. Men det är omöjligt att föra debatt på det här området. Det finns två åsikter och det är den andra sidan som har tolkningsföreträde."
Men lite senare i artikeln hoppar jag till när Hillegren säger:
"Det har hänt att jag har fått igenom våldtäktsmål där jag själv tyckt att bevisningen varit ganska dålig."
Herrejösses, om en åklagare inte själv tror på bevisningen så är åklagaren enligt lag ålagd att vara objektiv. Och i en sådan situation skall åtalet i objektivitetens intresse återkallas. Men jag gissar att Hillegren återigen är fullt medveten om vilket budskap han sänder. För så här går det till i våra rättssalar. Folk döms på löpande band även när bevisningen egentligen inte räcker till. Men i media sprids myten om att det skulle vara tvärtom.
Tänker man efter så är Hillegrens uttalande om att folk döms utan tillräckligt bevisning egentligen långt mer provocerande än hans uttalande om att våldtäkt i en relation är att jämstställa med en ordningsförseelse. När folk döms utan tillräcklig bevisning så är det ju staten och inte en enskild person som begår övergreppet. Detta borde vara provocerande, men jag gissar att detta uttalande inte kommer att leda till samma bloggbävning och debatt i gammelmedia som Hillegrens förra uttalande.
Läs även andra bloggares åsikter om Hillegren, våldtäkt, rättsväsendet, rättssäkerhet,
onsdag 9 september 2009
GGF slängs ut från börsen
I ett pressmeddelande från marknadsplatsen Aktietorget rapporteras att den påstådda TPB-köparen Global Gaming Factory X nu slängs ut från börsen.
I Aktietorgets pressmeddelande kan man läsa:
"
AktieTorgets styrelse beklagar att bolaget genom sin bristande informationsgivning har vilselett marknaden och förmått ett antal aktieplacerare att göra affärer som de sannolikt inte skulle ha gjort om korrekt information lämnats."
Och här är rekvisiten för brottet svindleri:
"Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader."
Sannolikt lär vi få se ett efterspel på detta äventyr som jag och en del andra förutsåg redan efter det första pressmeddelandet.
Läs även andra bloggares åsikter om GGF, Piratebay, aktietorget
I Aktietorgets pressmeddelande kan man läsa:
"
AktieTorgets styrelse beklagar att bolaget genom sin bristande informationsgivning har vilselett marknaden och förmått ett antal aktieplacerare att göra affärer som de sannolikt inte skulle ha gjort om korrekt information lämnats."
Och här är rekvisiten för brottet svindleri:
"Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader."
Sannolikt lär vi få se ett efterspel på detta äventyr som jag och en del andra förutsåg redan efter det första pressmeddelandet.
Läs även andra bloggares åsikter om GGF, Piratebay, aktietorget
tisdag 8 september 2009
Yttrandefrihet under attack
Jag har satt etiketten "piratfrågor" på det här inlägget helt medvetet, även om kanske någon kommer att anse att ämnet inte är helt relevant. Varför och hur tänkte den där juristen tänker kanske någon.
Vi som kallar oss piratister brukar hävda den personliga integriteten och yttrandefriheten. Vår fiende nummer ett brukar vara upphovsrättsindustrin i allians med gammelpartierna. Men hotet mot yttrandefriheten kommer även från andra håll. Mårten Schultz berättar om hur Domstolsverket stängde först ner tillgången till obekväma bloggar, men efter att ha blivit avslöjade kallade detta för ett misstag. Är man mera konspiratoriskt lagd skulle man kunna hävda att detta utgjorde ännu ett ingrepp från statsmakten i syfte att begränsa det fria utbytet av information.
Men hotet kommer också från extrema grupper. I media har länge de högerextrema grupperna framhållits som ett hot och på senare tid även de vänsterextrema. Men en bortglömd grupp är extremfeministerna som nu har lyckats tysta en viktig röst i debatten.
Jag tänker på debattören och chefredaktören Ingrid Carlqvist. Jag har under lång tid uppskattat hennes mod att gå emot strömmen i kontroversiell ämnen. Ingrid har ställt sig på den brottsmisstänkttes sida, hon har kritiserat vedertagna femistiska läror där mannen alltid är överordnad och kvinnan offer. Hon behöll lugnet och sakligheten även då hon utsattes för spott och spe i kommentarerna till hennes inlägg.
Att Ingrid Carlqvists åsikter ogillades av vissa personer med tydligt feministiska förtecken var uppenbart. Men sen kom mejlen. Det var mejl som skickades till Ingrids arbetsgivare, tidningen Villaliv, och till tidningens annonsörer. I mejlen påstods Ingrid vara en pedofilkramare och även andra nedsättande omdömen spreds. Istället för att försvara Ingrids rätt att uttala sina åsikter ställde Villaliv henne inför ett ultimatum - Sluta blogga eller sluta din anställning. Nu är Ingrids blogg stängd och Sverige har blivit fattigare.
Att den taktik som användes för att tysta Ingrid inte är unikt beskrivs HÄR.
Att det finns galenpannor i vissa extremgrupper är inget nytt. Mest skrämmande i hela denna soppa är dock tidningen Villaliv. Tidningen kan existera pga den grundlagsfästa yttrandefriheten, likväl är tidningen beredd att kränka samma rättigheter så snart man kan ana att annonsintäkterna är hotade. Jag har tillskrivit tidningen och gett uttryck för mitt missnöje över behandlngen av Ingrid. Alla som är villiga att försvara rätten till ett fritt informationsutbyte borde göra samma sak.
Läs även vad MedborgareX skriver i ämnet.
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, feminism, piratpartiet, Carlquist
Vi som kallar oss piratister brukar hävda den personliga integriteten och yttrandefriheten. Vår fiende nummer ett brukar vara upphovsrättsindustrin i allians med gammelpartierna. Men hotet mot yttrandefriheten kommer även från andra håll. Mårten Schultz berättar om hur Domstolsverket stängde först ner tillgången till obekväma bloggar, men efter att ha blivit avslöjade kallade detta för ett misstag. Är man mera konspiratoriskt lagd skulle man kunna hävda att detta utgjorde ännu ett ingrepp från statsmakten i syfte att begränsa det fria utbytet av information.
Men hotet kommer också från extrema grupper. I media har länge de högerextrema grupperna framhållits som ett hot och på senare tid även de vänsterextrema. Men en bortglömd grupp är extremfeministerna som nu har lyckats tysta en viktig röst i debatten.
Jag tänker på debattören och chefredaktören Ingrid Carlqvist. Jag har under lång tid uppskattat hennes mod att gå emot strömmen i kontroversiell ämnen. Ingrid har ställt sig på den brottsmisstänkttes sida, hon har kritiserat vedertagna femistiska läror där mannen alltid är överordnad och kvinnan offer. Hon behöll lugnet och sakligheten även då hon utsattes för spott och spe i kommentarerna till hennes inlägg.
Att Ingrid Carlqvists åsikter ogillades av vissa personer med tydligt feministiska förtecken var uppenbart. Men sen kom mejlen. Det var mejl som skickades till Ingrids arbetsgivare, tidningen Villaliv, och till tidningens annonsörer. I mejlen påstods Ingrid vara en pedofilkramare och även andra nedsättande omdömen spreds. Istället för att försvara Ingrids rätt att uttala sina åsikter ställde Villaliv henne inför ett ultimatum - Sluta blogga eller sluta din anställning. Nu är Ingrids blogg stängd och Sverige har blivit fattigare.
Att den taktik som användes för att tysta Ingrid inte är unikt beskrivs HÄR.
Att det finns galenpannor i vissa extremgrupper är inget nytt. Mest skrämmande i hela denna soppa är dock tidningen Villaliv. Tidningen kan existera pga den grundlagsfästa yttrandefriheten, likväl är tidningen beredd att kränka samma rättigheter så snart man kan ana att annonsintäkterna är hotade. Jag har tillskrivit tidningen och gett uttryck för mitt missnöje över behandlngen av Ingrid. Alla som är villiga att försvara rätten till ett fritt informationsutbyte borde göra samma sak.
Läs även vad MedborgareX skriver i ämnet.
Läs även andra bloggares åsikter om yttrandefrihet, feminism, piratpartiet, Carlquist
måndag 7 september 2009
E-phonemålet kan föras upp till EG-domstolen
E-phone målet som var det första mål som avgjordes med tillämpning av IPRED-lagen kan komma att föras till EG-domstolen för förhandsbesked för att få en prövning av normkonflikten mellan Datalgringsdirektivet och IPRED. E-phones ombud är upprörd över tingsrättens föreläggande. Advokat Peter Helle konstaterar bl.a.:
"I detta fall har bokförlagen fått bevislättnader. De har bara visat antalet upphovsrättskyddadeverk, men inte att de tillgängliggjorts för allmänheten eller ens för en större krets. Hur stor kretsen är i detta fall, är bara tingsrättens egna antaganden som helt saknar stöd i materialet. Så enkelt ska man inte kunna få igenom ett informationsföreläggande, anser Peter Helle."
Helle konstaterar också att tingsrätten har gjort fel genom att inte pröva normkonflikten mellan Datalagringsdirektivet och IPRED. Enligt Datalagringsdirektivet förbjuds att personuppgifter lämnas till annan än myndigheter, medan IPRED förutsätter att samma uppgifter lämnas till annan än myndighet. Här förekommer en tydlig normkonflikt, enligt advokat Helle. Och han får medhåll av juris doktor Jörgen Hettne som också framhåller att domstolen är skyldig är skyldig att göra en egen utredning om EG-rättsliga frågor samt att tveksamma fall inhämnta förhandsbesked från EG-domstolen.
Jag delar advokat Helles kritik på alla punkter. Tingsrätten gjorde saken enkel och som vi minns gick de sedan ut med ett märkligt pressmeddelande med rubriken "Framgång för bokförlagen. En rubriksättning som är väldigt främmande i juridiska kretsar och särskilt från domstolar i ett mål som ännu inte avgjorts slutligt.
Advokat Helle pekar också indirekt på en annan viktig fråga. De som förespråkar Datalagringsdirektivet brukar argumentera för att den insamlade informationen endast skall få användas för att bekäma allvarlig brottslighet. E-phonemålet visar dock på att det förekommer en uppenbar risk för en ändamålsglidning. Denna glidning har dock, såvitt jag vet, aldrig beaktats av lagstiftaren, eller så har risken helt enkelt förtigits. Okunnighet eller lögn, det spelar ingen roll.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, E-phone, Solna tingsrätt, fildelning, FRA, datalagringsdirektivet
"I detta fall har bokförlagen fått bevislättnader. De har bara visat antalet upphovsrättskyddadeverk, men inte att de tillgängliggjorts för allmänheten eller ens för en större krets. Hur stor kretsen är i detta fall, är bara tingsrättens egna antaganden som helt saknar stöd i materialet. Så enkelt ska man inte kunna få igenom ett informationsföreläggande, anser Peter Helle."
Helle konstaterar också att tingsrätten har gjort fel genom att inte pröva normkonflikten mellan Datalagringsdirektivet och IPRED. Enligt Datalagringsdirektivet förbjuds att personuppgifter lämnas till annan än myndigheter, medan IPRED förutsätter att samma uppgifter lämnas till annan än myndighet. Här förekommer en tydlig normkonflikt, enligt advokat Helle. Och han får medhåll av juris doktor Jörgen Hettne som också framhåller att domstolen är skyldig är skyldig att göra en egen utredning om EG-rättsliga frågor samt att tveksamma fall inhämnta förhandsbesked från EG-domstolen.
Jag delar advokat Helles kritik på alla punkter. Tingsrätten gjorde saken enkel och som vi minns gick de sedan ut med ett märkligt pressmeddelande med rubriken "Framgång för bokförlagen. En rubriksättning som är väldigt främmande i juridiska kretsar och särskilt från domstolar i ett mål som ännu inte avgjorts slutligt.
Advokat Helle pekar också indirekt på en annan viktig fråga. De som förespråkar Datalagringsdirektivet brukar argumentera för att den insamlade informationen endast skall få användas för att bekäma allvarlig brottslighet. E-phonemålet visar dock på att det förekommer en uppenbar risk för en ändamålsglidning. Denna glidning har dock, såvitt jag vet, aldrig beaktats av lagstiftaren, eller så har risken helt enkelt förtigits. Okunnighet eller lögn, det spelar ingen roll.
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED, E-phone, Solna tingsrätt, fildelning, FRA, datalagringsdirektivet
söndag 6 september 2009
Pirate Bay-rättegången - En analys inför hovrättsförhandlingen
Som torde vara bekant för de som är intresserade är det snart tid för omgång 2 i Pirate Bay-rättegången. Tingsrättsdomen har stötts och blötts bl.a. på den här bloggen. Själv skrev i ett tidigare inlägg att jag ansåg att domen är korrekt men lagen vriden. Av flera kommentarer till några av mina senare inlägg har jag förstått att många inte heller anser att domen är korrekt.
Inför hovrättsförhandlingen kan det därför vara av intresse att rekapitulera vad åtalet handlade om och hur tingsrättens resonerade. För den som känner ett behov av att fräscha upp minnet finns domen att hämta HÄR.
Jag kommer av utrymmesskäl inte kunna i detalj behandla varje avsnitt av domen, utan väljer jag att hålla mig till huvudpunkterna. Redogörelsen sker endast utifrån hur jag tolkar innehållet i gällande rätt. Jag gör inga värderingar av hur jag anser att lagen borde vara utformad, bortsett från ett par avslutande kommentarer. Jag kommer också att begränsa mig till det straffrättsliga ansvaret. Några kommentarer kring de utdömda skadestånden kommer därför inte att göras i detta inlägg.
- Åtalet avsåg - i huvudsak - medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.
I domen konstateras att samtliga de verk som ingick i åtalet omfattades av upphovsrättsligt skydd. Denna uppgift hade inte ifrågasatts av de tilltalade och får därför antas vara korrekt och ostridig.
- Medhjälpsansvar förutsätter för det första att det har förekommit ett huvudbrott som på något sätt har främjats av den som är åtalad för medhjälp.
Tingsrätten konstaterade att huvudbrottet utgjordes av att okända personer hade laddat upp torrentfiler till TPB:s webbsida och tracker där de hade gjorts tillgängliga för spridning till allmänheten. Medhjälpen hade bestått i att TPB tillhandahöll webbsidan och trackern som gjorde det möjligt att söka och ladda hem de skyddade verken. Vad gäller den objektiva brottsbekrivningen framstår det som svårt att kritisera domskälen.
För medhjälpsansvar krävs det nämligen inte att huvudgärningsmannen identifieras.
- De objektiva brottsrekvistiten måste dock även omfattas av gärningsmännens uppsåt.
Vid uppsåtsbedömningen är det dock enligt principen om likgiltighetsuppsåt tillräckligt att TPB-killarna insåg att det fanns en risk att olaglig fildelning kunde ske via webbsidan/trackern och att de inte ingrep för att förhindra fildelningen. De behöver inte heller ha haft kännedom om exakt vilka upphovsrättsbrott som förekom via webbsidan/trackern och behöver de inte heller ha känt till huvudgärningsmännen. Allt enligt Högsta domstolens dom NJA 2007 s. 929 som tingsrätten också hänvisar till i TPB-domen.
Inte heller i denna del finner jag skäl att kunna rikta någon mer formell kritik mot domskälen.
Det jag saknar är möjligen att tingsrätten inte tycks ha gjort någon som helst analys av hur TPB skulle ha kunnat förhindra spridningen av olovliga filer. I en kommentar tipsade signaturen Tor om en teknik kallad Deep Packet Inspection som kanske skulle göra det i vart fall tekniskt möjligt att ingripa mot torrentfiler som pekar mot upphovsrättsskyddat material. Tor påpekar dock att även med denna teknik kan en förhandsgranskning vara omöjlig eller i vart fall mycket svår att genomföra i praktiken.
Hur det nu än må vara med den praktiska möjligheten att förhandsgranska filer så är det åklagaren som bär åberops- och bevisbördan för att att detta är tekniskt möjligt och rimligt. Ändå kan jag varken i tingsrättens domskäl eller i övrigt finna att åklagaren har anfört någon argumentation eller bevisning i denna fråga. Jag upplever detta som en brist i tingsrättens analys.
Bristen torde dock inte på något sätt förändra den slutliga utgången i ansvarsfrågan eftersom - såvitt har framkommit - TPB-killarna inte har gjort någon ansträngning att förhindra delning av olagliga filer via TPB:s webbsida/tracker. Här kan nog den kaxiga attityd som killarna har uppvisat i olika sammanhang också få betydelse.
- De tilltalade anförde även att de p.g.a. bestämmelserna i E-handelslagen skulle vara fria från ansvar. Men eftersom de redan tidigare i domskälen hade konstaterats ha ha handlat med uppsåt föll denna invändning p.g.a. innehållet i 19§ E-handelslagen, som föreskriver att straffansvar kan påföras en tjänsteleverantör som handlar med uppsåt.
Inte heller i denna del anser jag att någon formell kritik kan riktas mot tingsrättens bedömning.
- SAMMANFATTNINGSVIS är det sålunda min bedömning att tingsrättens dom i ansvarsfrågorna kommer att fastställas av hovrätten.
Anser jag då att tingsrättens dom är rättvis och rättfärdig? På det stora hela så måste svaret bli ja om jag begränsar mig till gällande rätt och bortser från straffet och skadestånden.
Jag anser det dock inte som rimligt att döma någon till långa fängelsestraff för medhjälp till brott som möjligen inte hade kunnat förhindras, eller som hade kunnat förhindras endast efter omfattande investeringar i teknik för förhandsövervakning och censur. En sådan straffrättslig sanktion framstår inte som proportionerlig, särskilt om man även väger in att övervakningen och censuren sannolikt också skulle kunna drabbba delningen av helt lagliga verk.
Om försvaret skall kunna hoppas på en ändring i hovrätten så torde därför den enda rimliga försvarlinjen vara att sikta in sig på det proportionalitetskrav som idag följer av bla. Europakonventionen.
Juridiken och juristerna kan dock inte påverka innehållet i gällande rätt. För en varaktig förändring krävs och förutsätts en omfattande politisk opinionsbildning. Vi närmar oss med stormsteg valet till riksdagen. Att rösta rätt och att påverka sin lokala politiker har sällan varit så viktigt som nu.
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, fildelning, upphovsrätt, övervakningssamhället
Inför hovrättsförhandlingen kan det därför vara av intresse att rekapitulera vad åtalet handlade om och hur tingsrättens resonerade. För den som känner ett behov av att fräscha upp minnet finns domen att hämta HÄR.
Jag kommer av utrymmesskäl inte kunna i detalj behandla varje avsnitt av domen, utan väljer jag att hålla mig till huvudpunkterna. Redogörelsen sker endast utifrån hur jag tolkar innehållet i gällande rätt. Jag gör inga värderingar av hur jag anser att lagen borde vara utformad, bortsett från ett par avslutande kommentarer. Jag kommer också att begränsa mig till det straffrättsliga ansvaret. Några kommentarer kring de utdömda skadestånden kommer därför inte att göras i detta inlägg.
- Åtalet avsåg - i huvudsak - medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.
I domen konstateras att samtliga de verk som ingick i åtalet omfattades av upphovsrättsligt skydd. Denna uppgift hade inte ifrågasatts av de tilltalade och får därför antas vara korrekt och ostridig.
- Medhjälpsansvar förutsätter för det första att det har förekommit ett huvudbrott som på något sätt har främjats av den som är åtalad för medhjälp.
Tingsrätten konstaterade att huvudbrottet utgjordes av att okända personer hade laddat upp torrentfiler till TPB:s webbsida och tracker där de hade gjorts tillgängliga för spridning till allmänheten. Medhjälpen hade bestått i att TPB tillhandahöll webbsidan och trackern som gjorde det möjligt att söka och ladda hem de skyddade verken. Vad gäller den objektiva brottsbekrivningen framstår det som svårt att kritisera domskälen.
För medhjälpsansvar krävs det nämligen inte att huvudgärningsmannen identifieras.
- De objektiva brottsrekvistiten måste dock även omfattas av gärningsmännens uppsåt.
Vid uppsåtsbedömningen är det dock enligt principen om likgiltighetsuppsåt tillräckligt att TPB-killarna insåg att det fanns en risk att olaglig fildelning kunde ske via webbsidan/trackern och att de inte ingrep för att förhindra fildelningen. De behöver inte heller ha haft kännedom om exakt vilka upphovsrättsbrott som förekom via webbsidan/trackern och behöver de inte heller ha känt till huvudgärningsmännen. Allt enligt Högsta domstolens dom NJA 2007 s. 929 som tingsrätten också hänvisar till i TPB-domen.
Inte heller i denna del finner jag skäl att kunna rikta någon mer formell kritik mot domskälen.
Det jag saknar är möjligen att tingsrätten inte tycks ha gjort någon som helst analys av hur TPB skulle ha kunnat förhindra spridningen av olovliga filer. I en kommentar tipsade signaturen Tor om en teknik kallad Deep Packet Inspection som kanske skulle göra det i vart fall tekniskt möjligt att ingripa mot torrentfiler som pekar mot upphovsrättsskyddat material. Tor påpekar dock att även med denna teknik kan en förhandsgranskning vara omöjlig eller i vart fall mycket svår att genomföra i praktiken.
Hur det nu än må vara med den praktiska möjligheten att förhandsgranska filer så är det åklagaren som bär åberops- och bevisbördan för att att detta är tekniskt möjligt och rimligt. Ändå kan jag varken i tingsrättens domskäl eller i övrigt finna att åklagaren har anfört någon argumentation eller bevisning i denna fråga. Jag upplever detta som en brist i tingsrättens analys.
Bristen torde dock inte på något sätt förändra den slutliga utgången i ansvarsfrågan eftersom - såvitt har framkommit - TPB-killarna inte har gjort någon ansträngning att förhindra delning av olagliga filer via TPB:s webbsida/tracker. Här kan nog den kaxiga attityd som killarna har uppvisat i olika sammanhang också få betydelse.
- De tilltalade anförde även att de p.g.a. bestämmelserna i E-handelslagen skulle vara fria från ansvar. Men eftersom de redan tidigare i domskälen hade konstaterats ha ha handlat med uppsåt föll denna invändning p.g.a. innehållet i 19§ E-handelslagen, som föreskriver att straffansvar kan påföras en tjänsteleverantör som handlar med uppsåt.
Inte heller i denna del anser jag att någon formell kritik kan riktas mot tingsrättens bedömning.
- SAMMANFATTNINGSVIS är det sålunda min bedömning att tingsrättens dom i ansvarsfrågorna kommer att fastställas av hovrätten.
Anser jag då att tingsrättens dom är rättvis och rättfärdig? På det stora hela så måste svaret bli ja om jag begränsar mig till gällande rätt och bortser från straffet och skadestånden.
Jag anser det dock inte som rimligt att döma någon till långa fängelsestraff för medhjälp till brott som möjligen inte hade kunnat förhindras, eller som hade kunnat förhindras endast efter omfattande investeringar i teknik för förhandsövervakning och censur. En sådan straffrättslig sanktion framstår inte som proportionerlig, särskilt om man även väger in att övervakningen och censuren sannolikt också skulle kunna drabbba delningen av helt lagliga verk.
Om försvaret skall kunna hoppas på en ändring i hovrätten så torde därför den enda rimliga försvarlinjen vara att sikta in sig på det proportionalitetskrav som idag följer av bla. Europakonventionen.
Juridiken och juristerna kan dock inte påverka innehållet i gällande rätt. För en varaktig förändring krävs och förutsätts en omfattande politisk opinionsbildning. Vi närmar oss med stormsteg valet till riksdagen. Att rösta rätt och att påverka sin lokala politiker har sällan varit så viktigt som nu.
Läs även andra bloggares åsikter om pirate bay, fildelning, upphovsrätt, övervakningssamhället
lördag 5 september 2009
Storfilmer på Youtube inom kort
Upphovsindustrin tycks långsamt men säkert börja få insikt om att de inte kan trampa på sina kunder hur länge som helst. Normalt sett är jag lite kluven inför Google, men det kan inte förnekas att IT-jätten tycks varit rätt framgångsrika med att ha tvingat fram denna insikt hos mediajättarna.
Nu rapporteras Youtube för nu diskussionermed flera stora filmbolag såsom Sony Pictures, Warner Bros och Lionsgate om att publicera strömmande filmer samtidigt som dvd-filmerna blir tillgängliga i affärerna. Och det rapporteras att att Time Warner förhandlar om ett uppköp av Time Warner.
Något håller uppenbart på att hända.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, youtube, joost, övervakningssamhället, pirarte bay
Nu rapporteras Youtube för nu diskussionermed flera stora filmbolag såsom Sony Pictures, Warner Bros och Lionsgate om att publicera strömmande filmer samtidigt som dvd-filmerna blir tillgängliga i affärerna. Och det rapporteras att att Time Warner förhandlar om ett uppköp av Time Warner.
Något håller uppenbart på att hända.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, youtube, joost, övervakningssamhället, pirarte bay