VÅLDTÄKT - SKA BEVISNING KRÄVAS

Falska våldtäktsanmälningar är ett existerande problem som vållar stort lidande för den osant anklagade och som drar stora resurser från polisens arbete med att bekämpa verklig brottslighet. Ändå upprörs media och bloggosfären sällan över de falska anmälningarna. Desto större blir däremot upprördheten när en enskild tilltalad frikänns från våldtäktsanklagelser pga åklagarens bevisning inte höll måttet.

Sist ut i debatten är en friande dom gällande en påstådd våldtäkt på en kvinna med Asbergers syndrom. Även annars ganska sansade debattörer som Johan Westerholm skriver av sig sin vrede utan närmare eftertanke eller analys.

Är det då nu fritt fram att våldta personer med någon form av handikapp? Vissa debattörer hävdar detta, men de har självklart fel.

Problemet med våldtäktsmål har inte varit att domstolarna generellt har tillämpat för höga beviskrav. Snarare tvärtom, vilket också varit anledningen till att Högsta domstolen har sett sig förorsakad att gång efter annan bevilja prövningstillstånd för att inskärpa de beviskrav som ska gälla i alla brottmål, dvs även i våldtäktsmål. Den kanske tydligaste domen är NJA 2010 s 671. Som framgår av domen finns även med iakttagande av de sedvanliga beviskraven goda chanser att döma en verklig gärningsman, förutsatt naturligtvis att åklagare och polis har gjort en fullgod brottsutredning. Eftersom viss media idag hävdar att det skulle vara något fel på Högsta domstolens praxis så väljer jag att klippa in de kriterier för bevisvärderingen som utvecklas i domen av justitierådet Göran Lambertz:

1. I målet, liksom ofta i mål om sexualbrott, är bedömningen av målsägandens och dennes utsagas trovärdighet central för prövningen av skuldfrågan. Trovärdighetsbedömningen måste ske med försiktighet och med iakttagande av de svårigheter som finns att dra säkra slutsatser. Beteendevetenskaplig forskning visar att det ofta görs felaktiga antaganden om vilka omständigheter som är relevanta för trovärdighetsbedömningen (se Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2006, s. 397). Särskilt svårt är det att bedöma trovärdigheten utifrån exempelvis det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt, såsom grad av nervositet eller säkerhet, benägenhet att fästa eller slå ner blicken, röstläge, emotionella reaktioner, gester eller rörelsemönster. Framför allt fordras försiktighet i fråga om slutsatser av ett uppträdande som kan synas ge stöd för trovärdighet, exempelvis att en utsaga ”bär det självupplevdas prägel”. Som sägs i domen har man normalt anledning att lägga större vikt vid faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan. En viktig omständighet är därtill ofta hur berättelsen har växt fram, t.ex. förekomsten eller avsaknaden av ledande frågor under utredningen. Om berättelsen ter sig inlärd och statisk snarare än spontan är det vidare en omständighet som i allmänhet minskar trovärdigheten. Betydelsen av faktorer som annars skulle sänka trovärdigheten kan minska om målsäganden lämnar en godtagbar förklaring, varvid dock en sådan förklaring normalt inte ökar trovärdigheten i övrigt. Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas. Att målsäganden framstår som mer trovärdig än den tilltalade är givetvis inte tillräckligt för en fällande dom.

2. Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.

3. Som sägs i domen kan en trovärdig utsaga från målsäganden, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom. Vid prövningen av skuldfrågan måste dock självfallet hänsyn tas till övrig bevisning och relevanta sakomständigheter i målet. Sålunda bör även den tilltalades trovärdighet bedömas, liksom sannolikheten i sig för målsägandens och den tilltalades berättelser. Vidare bör beaktas, utan givna slutsatser, bl.a. målsägandens reaktioner omedelbart efter händelsen och hennes eller hans agerande i övrigt, eventuell teknisk bevisning och målsägandens och den tilltalades berättelsers förenlighet med denna, eventuella vittnesuppgifter av relevans samt utredningsmöjligheter för att kontrollera målsägandens berättelse som kan ha försummats av polisen (se NJA 2009 s. 447 I och II). Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.

4. Även utan en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan fällande dom komma i fråga. Det förutsätter dock att utsagan stöds av stark bevisning av annat slag. För fällande dom fordras i detta fall liksom annars att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. Uttrycket rimligt tvivel kan sägas innebära att det ska vara praktiskt sett uteslutet att det förhåller sig på något annat sätt än åklagaren hävdar (se Gregow, SvJT 1996 s. 509 ff.). För att kunna konstatera att beviskravet är uppfyllt måste normalt domstolen omsorgsfullt pröva den tilltalades invändningar mot åtalet. Det gäller även om bevisningen för åtalet i övrigt framstår som mycket stark. I allmänhet bör denna prövning redovisas i domen.

5. Anlitandet av beteendevetenskapliga experter i mål om sexualbrott kan i en del fall utgöra en värdefull hjälp för domstolarna. De kan bl.a. bidra med nyttig bakgrundsinformation och fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Domstolarna bör emellertid i varje särskilt fall noga pröva om det finns behov av ett sakkunnigförordnande. I fråga om bedömningen av trovärdigheten hos någon som hörs eller har hörts inför rätten finns det så gott som aldrig skäl att förordna en sakkunnig. (Jfr NJA 1991 s. 446.)

Som framgår är det alltså inga anmärkningsvärda eller konstiga beviskrav som gäller för sexualbrott, utan tvärtom fullt rimliga krav på åklagarens utredning och bevisning. Att en tillämpning av dessa beviskrav ständigt väcker en sådan debatt och ett sådant raseri i media och bloggosfären måste betecknas som anmärkningsvärt. Jag brukar ibland undra om dessa debattörer själva skulle vara beredda att ta ett kanske mångårigt fängelsestraff pga att åklagarens bevisbörda lättades eller helt undanröjdes. Ett alternativ vore kanske att likt de isländska feministerna kräva att bevisbördan för män som åtalas kastas om, dvs att den åtalade hade att själv bevisa sin oskuld? Att man då samtidigt skulle bryta mot folkrätten och den grundläggande rätten att betraktas som oskyldig till dess skulden bevisats är kanske inte så problematiskt? För inte kan det väl spela någon roll att staten förgriper sig på enskilda? Jag är självklart ironisk. En demokrati kan faktiskt överleva att en skyldig frikänns, men aldrig att staten begår övergrepp mot enskild. Detta borde de högröstade kritikerna beakta innan de nästa gång sätter sig vid tangentbordet för att skriva av sig sin omotiverade ilska.

Intressant?