Peter Sunde m.fl. - Här är ert yttrande till tingsrätten

Nåja, här är ert yttrande kanske är lite överdrivet. Jag har ju inte full kunskap om alla omständigheter och inte heller tillräckliga tekniska kunskaper för att avgöra huruvida TPB medverkar till upphovsrättsintrång eller inte. Därför kommer jag att fokusera detta förslag till yttrande på proportionalitetsfrågan som jag anser är det mest relevant för tingsrättens omprövning av det interimistiska beslutet mot BI.

Här och var i mitt förslag har jag skrivit med kursiv text mellan symbolerna [ ]. Här får den som besitter mer information än jag gärna lägga till text samt i förekommande fall tillhandahålla skärmdumpar eller motsvarande som bifogas till styrkande av de påståenden som framförs.

Det är sålunda fritt fram för det som känner sig manad att kopiera, justera, ändra och göra vad man vill med utkastet. Med detta sagt så infogar jag mitt förslag som en textfil här nedan:
---------------------------------------------------------------------------------------

HÄR finns yttrandet för hämtning

---------------------------------------------------------------------------------------

Om herr Sunde är intresserad av att ta del av eller nyttja mitt förslag vet jag inte. Under alla förhållanden hoppas jag att förslaget kan ge ledning till hur jag tror att man bör argumentera för att kunna vinna framgång. Notera dock att argumenteringen måste understödjas med bevisning så det är viktigt att ta fram alla skriftliga underlag som är möjligt. Likaså vore det säkerligen av stort värde om Unni Drougge eller någon annan författare/artist som delar ut sina verk via TPB kunde förmås att vittna i domstolen om hur kränkta de känner sig av att tingsrätten tvingade BI att klippa tråden till TPB.


Läs även andra bloggares åsikter om black internet, Sunde, stockholms tingsrätt, Pirate Bay, mere conduit

Upphovsrättsindustrins hatangrepp, eller dagens stolpskott

Direktörerna Gerard Versteegh och Shadi Bitar är bossar hos film2home.se respektive earbooks.se. Och nu har de även skrivit en allmän hatartikel mot pirater och andra som värnar frihet på nätet.

I hatartikeln tycks dessa direktörer hävda att piratister skulle vara bakåtsträvare medan de själva är goda exempel på framsynta entreprenörer. Mycket talar dock för att det är direktörerna som företräder bakåtsträvarna. När jag som använder Firefox för en tid sedan försökte vara laglydig genom att köpa film hos film2home.se möttes jag av den bild ni ser här ovan. Herregud, vi skriver 2009 och Firefox har cirka 20 procent av webbläsarmarknaden, men direktör Versteegh förmår alltså ännu inte att tillhandahålla sina produkter till en ansenlig andel av marknaden.

Kan tilläggas att jag efter mitt misslyckade försöka att vara laglydig skrev ett mail till film2home's kundtjänst där jag frågade om de inte var intresserade av att sälja sina produkter. Jag fick aldrig svar. Så intresserade är alltså dessa direktörer och deras företag av sina presumtiva kunder.

I artikeln beskyller de också piratister för att ligga bakom attentatet mot Black Internet. Detta trots att Black Internets VD Victor Möller själv har sagt "Det är inte självklart att det har med The Pirate Bay att göra. Jag är inte alls säker". Upphovsrättsindustrins direktörer tycks dock veta bättre. Lite konspiratoriskt undrar jag hur de har fått tillgång till information som är okänd för alla andra?!

Direktörerna sågas av Ravenna.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrättsindustrin, black internet, piratebay, karl sigfried

EMR och rättssäkerheten

I ett par tidigare inlägg har jag uttalat mig kritiskt och även återgett hovrättslagmannens Håkan Lavéns kritik mot den s.k. EMR-reformen. Denna reform innebär bl.a. att den som är åtalad för brott inte ens har rätt att yttra sig när målet prövas i hovrätten.

Nu hoppar hovrättspresidenterna Gunnel Wennberg och Fredrik Wersäll in i debatten till försvar för EMR-rättegången. Wennberg och Wersäll är som hovrättspresidenter de högsta domarna på våra båda största hovrätter. Därför är det särskilt oroande att läsa när de skriver att en av reformens största fördelar skulle vara att "brottsoffer" samt "misshandlade och våldtagna kvinnor" slipper att på nytt konfronteras med "gärningsmännen".

Jag oroas eftersom målen ju inte är slutligt avgjorda när de prövas i hovrätten ändå tycks hovrättspresidenterna redan i förväg ha beslutat sig för att målsäganden är ett brottsoffer och att den tilltalade är gärningsman. Med en sådan förutfattad mening hos de högsta domarna undrar man om den som är misstänkt för brott har en chans att få en rättvis prövning i våra hovrätter.


Läs även andra bloggares åsikter om brottmål, hovrätter, tingsrätt, rättssäkerhet, domstolar, rättsväsendet

Mere conduit och uppsåtsläran

I debatten på olika bloggar och även i mina egna kommentarsfält har jag tyckt mig se att det råder viss förvåning över att BI kunde anses vara medhjälpare till upphovsbrott eftersom bolaget dels inte vid varje tillfälle visste vilken information som överfördes genom de uppkopplingar som tillhandahölls TPB, dels inte visste vem som överförde denna information.

En delförklaring till att denna olyckliga situation har uppkommit anser jag vara det s.k. likgiltighetsuppsåtet som för ett antal år sedan etableras i svensk rätt efter en dom från Högsta domstolen(nedan "HD"). Jag är motståndare till likgiltighetsuppsåtet som jag dessutom anser kommer i konflikt med mere conduit, men mer om detta i slutet av detta inlägg.

I mitt tidigare inlägg där jag ger uttryck för de situationer då även en mere conduit-leverantör kan drabbas av ansvar har jag använt mig av begrepp som "ondtroende leverantör" och "likgiltighetsuppsåt". Många tycks tro att uppsåt endast innebär att man genomför en handling med direkt avsikt att uppnå en viss effekt. Så är inte fallet. Uppsåtet är uppdelat i fyra varianter enligt följande:

Direkt uppsåt - Exempel: A avsåg att beröva B livet.

Indirekt uppsåt - Av avsåg att bränna ned huset för att få ut försäkringsersättning, men insåg även att B som sov inne i huset därigenom skulle brännas inne.

Insiktsuppsåt - A insåg att B:s död var en praktiskt taget oundviklig följd
av de knivhugg han utdelade mot B:s huvud och hals. (Gärningsmannen behöver inte vara fullt säker på att effekten skall inträffa. Det räcker att han eller hon funnit gärningsomständigheten vara praktiskt taget säker eller effekten praktiskt taget
oundviklig).

Likgiltighetsuppsåt - A insåg att hans handlande innebar en risk för att B skulle avlida. Omständigheterna är sådana att det är visat att A var likgiltig till
om denna effekt skulle inträda.

Jag kommer att uppehålla mig vid likgiltighetsuppsåtet eftersom det är denna uppsåtsform som mestadels kommer att träffa mere conduit-leverantörer.

Prövningen av om likgiltighetsuppsåt föreligger sker i princip
i två led.

Första ledet:

Gärningsmannen insåg att det fanns en risk för att effekten
skulle inträffa eller att gärningsomständigheten skulle föreligga
(medvetet risktagande).

Andra ledet:

Gärningsmannens inställning (attityd) vid gärningstillfället
var positiv eller i vart fall likgiltig till att effekten skulle
inträffa eller att gärningsomständigheten skulle föreligga.

Båda dessa led omfattas – på vanligt sätt – av åklagarens
bevisbörda.

I doktrin och praxis från HD har fastslagits att åklagaren måste kunna visa
att gärningsmannen tagit en medveten risk. Det skall alltså inte vara
tillräckligt att gärningsmannen borde ha insett risken. Men i praktiken är det min erfarenhet att tingsrätterna och hovrätterna anser att det räcker med att åklagaren kan visa att gärningsmannen borde ha insett risken. Således en tydlig sänkning jämfört med vad HD avsåg när denna uppsåtsform introducerades.

Efter denna genomgång går jag över till vad som skall krävas för straffansvar, antingen som gärningsman eller medhjälpare. Jag kommer att uppehålla mig vid medhjälpsansvaret.

Varje brott sägs ha en objektiv sida och en subjektiv. För straffansvar krävs att samtliga objektiva rekvisit har s.k. subjektiv täckning. Detta innebär förenklat följande: A dödade B (objektiva rekvisit) och detta omfattades av A:s avsikt (subjektiv täckning).

Medhjälpsansvar kan påföras den som genom råd eller handling bidrar till att ett brott kan fullbordas. När flera är inblandade - som vid fildelning - krävs dock inte att varje medhjälpare har närmare kännedom om hur brottet går till eller vilka övriga som deltar i brottsligheten. Medhjälparen behöver överhuvudtaget inte känna till vem huvudgärningsmannen är. Denna rättsliga princip slogs fast i HD:s dom från den 30 november 2007 som avsåg medhjälp till skattebrott.

Domen kommenteras och länkas HÄR.

Applicerat på mere conduit eller mera precist BI innebär det som sagts ovan, att det var tillräckligt att BI insåg att det fanns en risk att olaglig filer överfördes genom de uppkopplingar som tillhandahölls TPB. När BI likväl fortsatte att tilhandahålla uppkopplingarna var förutsättningarna för likgiltighetsuppsåtet uppfyllda. Enligt det nyss ovan angivna exemplet förelåg också såväl objektiv som subjektiv täckning, varför BI uppfyllde kraven för att anses som medhjälpare.

Personligen ogillar jag likgiltighetsuppsåtet. I praktiken har den uppsåtsform urvattnat uppsåtsbegreppet så till den grad att det numera närmast liknar det som tidigare kallades oaktsamhet.

Likgiltighetsuppsåtet passar också illa med den ansvarsfrihet som skall gälla för mere conduit. En mere conduit-leverantör är ju inte skyldig att informera sig om vilken information som överförs och ansvarsgenombrott skall egentligen kunna förekomma först om leverantören på något sätt får kännedom om att informationen som överförs innehåller olagligheter.

Men genom en tillämpning av likgiltighets uppsåtet [som det tillämpas i praktiken] kommer svenska mere conduit-leverantörer kunna drabbas av ansvar så snart de borde ha insett att någon olaglighet kunde förekomma. Härigenom menar jag att denna svenska uppsåtsform kommer i direkt konflikt med de tankar som låg till grund för E-handelsdirektivet.

Avslutningsvis skall jag för tydlighetens skull påtala, att situationen är än värre när det gäller möjligheterna att påföra vitesförelägganden enligt 53§ upphovsrättslagen. I ett välskrivet inlägg påminner Oscar Swartz om att medhjälpsfallet då inte ens förutsätter något uppsåt alls. Det räcker med objektiv täckning.

Sålunda kan mere conduit- leverantören drabbas av vite trots att uppsåt saknas och även av straffrättsligt ansvar pga den urvattnade uppsåtsformen likgiltighetsuppsåt.


Läs även andra bloggares åsikter om mere conduit, black internet, pirate bay, uppsåt, fildelning, integritet, övervakning

Skype kan avlyssnas

Skype har länge ansetts om inte omöjligt så i vart fall svårt att avlyssna. Men nu skriver DN att någon har knäckt problemet med hjälp av en trojan.

Kanske är denne någon ute och fiskar efter den miljardbelöning som har utlovats av NSA?

Otyg skriver insiktsfullt i ämnet och lämnar nyttiga tips.


Läs även andra bloggares åsikter om avlyssning, integritet, nsa, övervakning

Black Internet och Mere conduit

Mycket har skrivits i det ämne som jag tar upp i rubriken. Många är liksom jag känslomässigt upprörda över tingsrättens beslut, eller kanske främst konsekvenserna av beslutet. Tingsrättens beslut innebar nämligen inte någon förpliktelse för BI att helt klippa tråden för TPB. Som jurist måste jag dock sansa mig och försöka se mera sakligt på de frågor som tingsrättens har haft att pröva. Låt mig först säga att jag inte är någon expert på det aktuella rättsområdet så det som framförs i detta inlägg skall uppfattas som min personliga tolkning utifrån många år som yrkesverksam jurist. Jag gör alltså inte anspråk på att ha några gudomliga insikter. Tvärtom vet jag från kommentarerna till tidigare inlägg, att det finns en mängd läsare som besitter värdefulla kunskaper. Kanske kommer inläggets främsta förtjänst bli att vi vänder och vrider på de aktuella rättsfrågorna för att till slut komma till en rättsligt hållbar analys och argumentationslinje. I så fall är mycket vunnet i kampen mot storebror.

Nå, då kör vi:

Rättskällorna för min uppfattning utgörs främst av dels E-handelsdirektivet, dels E-handelslagen dels ock promemorian: Ds 2001:13.

E-handelslagen är en produkt av Sveriges skyldighet att införliva E-handelsdirektivet med svensk lag. När det gäller ansvarsfrågor för tjänsteleverantörer så behandlas dessa främst i direktivet artiklarna 12--15 respektive i lagen 16--19. Innan jag går vidare kan dock förtjäna att framhållas följande citering av 19 § E-handelslagen:

"19 § En tjänsteleverantör som överför eller lagrar information för annan får dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet har begåtts uppsåtligen."

En tjänsteleverantör som begår uppsåtligt brott vid överföring eller lagring av information för annan kan alltså ådra sig ansvar. När jag läser kommentarerna kring mere conduit etc verkar många skribenter helt ha förbisett denna lagbestämmelse.

Huvudregeln skall dock vara att tjänsteleverantörer inte skall kunna påföras ansvar för den information som befordras för annan. Leverantören får inte heller åläggas någon skyldighet att undersöka innehållet i den information som vidarebefordras. I direktivet artikel 15 uttrycks detta på följande sätt:

"Medlemsstaterna får inte ålägga tjänsteleverantörerna en allmän skyldighet att, i samband med tillhandahållande av sådana tjänster som avses i artiklarna 12, 13 och 14, övervaka den information de överför eller lagrar, och inte heller någon allmän skyldighet att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet."

Men som vi snart skall se innehåller denna huvudregel som alltid annars en mängd undantag. Detta är juridikens kärna. När man studerar juridik så brukar man skämtsamt säga, att den första terminen ägnas åt att lära sig huvudreglerna medan de återstående 4 åren ägnas åt att lära sig undantagen.

Innan vi kommer till undantagen skall vi titta på de olika ansvarsområden som aktualiseras för en tjänsteleverantör. Artikel 12 (16§ lagen) reglerar ansvaret för leverantörer som enbart vidarebefordrar information (mere conduit), artikel 13 (17§ lagen) behandlar ansvaret vid överföring av viss information (cashning), artikel 14 (18§ lagen) reglerar ansvaret vid tillhandahållande av serverutrymme (värdtjänster).

Av denna uppdelning kan vi då se att inte alla tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör faller inom begreppet "mere conduit". Endast ren vidarebefordran av information utan någon behandling eller annat ingrepp ryms inom begreppet.

Kan då en tjänsteleverantör som faller inom "mere conduit" aldrig drabbas av ansvar för den information han förmedlar? Många tycks hävda att så skulle vara fallet. Jag delar dock inte denna uppfattning av följande skäl.

För att förklara min ståndpunkt måste vi först återvända till det förbud som följer av direktivet att ålägga tjänsteleverantörer en allmän övervaktningsplikt. Det räcker dock inte att läsa texten i direktivets artikel 15 utan man måste även läsa ingresspunkterna 47 och 48 till direktivet. Läser man dess punkter rätt så inser man att övervaktningsförbudet är försett med inskränkningar enligt följande:

"47) Medlemsstaterna är förhindrade från att ålägga tjänsteleverantörerna övervakningsskyldighet endast när det gäller skyldigheter av allmän natur. Detta gäller inte övervakningsskyldigheter i ett speciellt fall och påverkar i synnerhet inte beslut från nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning.

(48) Detta direktiv berör inte medlemsstaternas möjlighet att kräva av tjänsteleverantörer som lagrar information från sina tjänstemottagare att visa den omsorg som skäligen kan förväntas av dem och vilken preciseras i nationell rätt, för att upptäcka och förhindra vissa slags olaglig verksamhet."

OBS: Direktivet öppnar sålunde genom ingresspunkt 47 för en möjlighet att genom lag eller annan föreskrift förelägga en tjänsteoperatör ett övervakningsansvar i speciella fall. Och då det gäller värdtjänster har operatören dessutom enligt ingresspunkt 48 ett ansvar att upptäcka och förhindra viss brottslighet. Värdtjänster ligger dock utanför det aktuella området, mere conduit.

För att rätt förstå begränsningarna som följer med mere conduit måste vi gå till ingresspunkt 42 som föreskriver följande:

"42) De undantag från ansvar som fastställs enligt detta direktiv omfattar endast fall när tjänsteleverantörens verksamhet är begränsad till den tekniska processen att driva och erbjuda tillgång till ett kommunikationsnät där information som görs tillgänglig av tredje part vidarebefordras eller tillfälligt lagras, i uteslutande syfte att göra överföringen effektivare. Verksamheten är av rent teknisk, automatisk och passiv natur, vilket innebär att tjänsteleverantören varken har kännedom om eller kontroll över vidarebefordrad eller lagrad information."


Jag har fetmarkerat det textstycke som jag uppfattar som väsentligt. Här ser man tydligt att även en mere conduit-leverantör som har kännedom om innehållet i den information som vidarebefordras kan drabbas av ansvar.

Värt att notera i detta sammanhang är, att BI i målet vid Stockholms tingsrätt aldrig förnekade kännedom om att informationen som förmedlades för TPB innehöll olagligigheter. Som ondtroende leverantör kunde BI därför påföras ansvar, även att bolaget i övrigt faller under begreppet mere conduit.

Man skall också hålla i minnet vad som föreskrivs i direktivet artikel 12 p. 3. Här följer att:

"Denna artikel skall inte påverka möjligheten för en domstol eller administrativ myndighet att i enlighet med medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse."

Bestämmelsen förtydligas i ingresspunkt 45 till direktivet:

"De begränsningar av tjänstelevererande mellanhänders ansvar som fastställs i detta direktiv påverkar inte möjligheten av olika förelägganden. Sådana förelägganden kan särskilt bestå av avgöranden från domstolar eller administrativa myndigheter som kräver att alla överträdelser skall upphöra eller förhindras, inbegripet att olaglig information avlägsnas eller görs oåtkomlig."

I de fall mere conduit-leverantören kan drabbas av ansvar följer vidare en skyldighet för staten - enligt artikel 18 - att tillhandahålla rättsliga möjligheter att snabbt vidta åtgärder - även intermistiska sådana - för att avbryta en påstådd överträdelse.

Sålunda öppnar direktivet för att även en mere conduit-leverantör kan träffas av förelägganden - jämväl interimstiskt - från en domstol att upphöra med eller förhindra en överträdelse samt även att göra viss information otillgänglig.Föreläggandet måste dock ha lagstöd. I det aktuella fallet med BI återfinns lagstödet i upphovsrättslagen som ger domstolen rätt att förelägga även den som kan anses som medhjälpare till ett upphovsrättsintrång att upphöra med detta.

Sammanfattning:

Som jag tycker mig ha visat enligt ovan finns stöd i rättskällorna för att även en mere conduit-leverantör som agerar i ond tro, dvs känner till att informationen som befordras innefattar olagligheter, kan drabbas av ansvar och föreläggande från en domstol att omgående förhindra tillgängliggörandet av den olagliga informationen.

Det är enligt mitt förmenade precis detta som hände i BI-målet. BI vidgick eller bestred i vart fall inte att man kände till att informationen som förmedlades för TPB innefattade olagliga filer. Därmed hade BI öppnat dörren på vid gavel för det domstolsföreläggande som också kom som ett brev på posten.

Ett ingripande måste dock alltid vara proportionerligt. Här hade BI kunnat argumentera tydligare för att det inte var tekniskt möjligt att filtrera endast vissa filer och att ett efterkommande av tingsrättens beslut därför skulle förutsätta att linan till TPB klipptes av helt och hållet. Något som i sin tur skulle förhindra spridningen av lagliga filer samt tillgänglighet till laglig information på chattar och bloggar. Med en annan argumentering tror jag att utgången i BI-målet hade kunnat bli helt annorlunda.


Läs även andra bloggares åsikter om BI, black internet, mrere conduit, e-handelslagen, stockholms tingsrätt, TPB, Pirate Bay

Mininova hotas av vite på 50 miljoner

Det har inte varit en god vecka för torrentsajterna. Först släcktes TPB och nu har även holländska Mininova blivit beordrade att plocka bort alla filer med upphovsrättsligt skyddat material. Har detta inte skett inom tre månader kan Mininova tvingas att betala vite på upp till 50 miljoner kronor.

Mycket är likt målet mot Black Internet, men det finns åtminstone en avgörande skillnad. Och det är att i holland angrep upphovsrättsindustrin torrentsajten direkt, vilket åtminstone ger en teoretisk möjlighet att begränsa följderna av domslutet till de olagliga filerna. I Sverige valde dock upphovsrättsindustrin att gå på IPS'en, troligen med full vetskap om att det inte fanns någon teknisk möjlighet till filtrering. Det enda alternativet som då kvarstod var att släcka hela sajten, vilket även innebar en censurering av alla de lagliga filer som finns på TPB samt även av de fullt lagliga chattar/diskussionsforum som förekommer på sajten. Detta är ett falskt och direkt lagstridigt agerande från upphovsrättsindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om mininova, tpb, black internet, upphovsrättsindustrin, maffia, integritet

Upphovsrättsindustrin vill hämnas på TPB

Nu vill upphovsrättsindustrin hämnas på TPB.

Vad upphovsrättsindustrin inte tycks förstå är, att nedsläckningen av TPB häromdagen berodde på att tingsrätten inte hade tillgång till korrekt information inför sitt beslut. Om Black Internet tydligare hade förklarat att TPB innehåller ett stort antal lagliga filer samt chattar - utöver de olagliga filerna - så hade tingsrättens avvägning vid proportionalitetsbedömningen sannolikt slutat annorlunda. Jag tror - eller snarare hoppas - att upphovsrättsindustrin inte kommer att kunna lura en domstol en gång till.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrättsindustrin, tpb, black internet, integritet, övervakningssamhället

Bodström anser att övervakningssamhället dröjer för länge

Nyligen rapporterades det att Bodström är otålig och därför skrev en interpellation till Beatrice Ask där han frågade när datlagringsdirektivet skall införas.

Nu vill Bodström kameraövervaka skolbarn under parollen:

"– Lagen måste ändras så att det blir lättare att övervaka, säger Thomas Bodström."

Expressens ledarsida ogillar Bodströms tankar. Detta föranleder Bodström att skriva ett svar på sin blogg. I svaret framför han ett märkligt argument:

"Frågan är hur många som egentligen upplever det som intergritetskränkande att det finns kameraövervakning på en skolgård, som bara får användas om ett brott begås."

Hur menar Bodström? Skall kameran på något sätt lyckas filtrera bort allt utom just händelser som innefattar brott? Finns sådan kameror?

Tydligen har Bodström inget lärt av de lagar om buggning och preventiv övervakning som han själv är pappa till och som i en utvärdering konstaterades sakna mätbar effekt för brottsbekämpningen. Bodström borde nu ha lärt sig att massövervakning inte medför några egentliga effekter för brottsbekämpningen. Det enda som uppnås är att staten invaderar och kränker vanliga personers privata sfär. Men att lära av sina misstag tycks inte vara något som är aktuellt för politiker.

Läs även andra bloggares åsikter om bodström, övervakning, storebror

Von Sydow skall leda Moderaterna rätt i integritetsfrågor

Moderaterna har svagt stöd bland unga väljare. En anledning kan antas vara partiets totala okänslighet inför de viktiga integritetsfrågorna och de frågor som rör friheten på internet. Alla minns vi väl den numera klassiska lögnen om att inte kriminalisera en hel generation. Tilltron till Moderaterna i de aktuella frågorna torde vara låg.

Men kanske har tiden för självrannsakan nu kommit till Moderaterna. På Politikerbloggen får vi nämligen veta att partiet har inrättat s.k. ungdomsgrupper. Ansvaret för internetrelaterade frågor läggs på den 32 årige halmstadjuristen Henrik von Sydow. Namnet är för mig tämligen obekant, varför jag genast undrade vilka meriter denne "yngling" har i integritetsfrågorna.

Tydligen var von Sydow inledningsvis skarpt kritisk till den då ännu inte genomdrivna FRA-lagen. Han skrev också en skarpt formulerad debattartikel som publicerades i DN den 1 november 2007. I artikeln slår von Sydow på stora trumman och framhåller bl.a. de grundläggande fri- och rättigheter som följer av Europakonventionen:

"Sverige behöver utan tvekan en effektiv underrättelseverksamhet, men den ska vara väl riktad och försedd med spärrar som upprätthåller skydd för mänskliga fri- och rättigheter. Mycket tyder på att försvarsdepartementets förslag bryter mot regeringsformens och Europakonventionens krav på nödvändighet för att tillåta inskränkningar i människors privatliv."

Allt detta lät ju lovande. Men efter yttligare lite googlande visade det sig att hans ord inte följde av handling. Efter att lagrådet hade avgett sitt yttrande tystande nämlige von Sydows försvar för integritetsfrågorna och han deltog inte heller vid voteringen om signalspaningslagen.

Är då von Sydow ännu en lydig partikarriärist som sätter den egna karriären framför den politiska övertygelsen. Svaret är att jag inte vet. Men läser man på von Sydows egna hemsida så tycks integritets och frihetsfrågorna inte vara något som hålls särskilt högt. Så tvivlet smyger sig åter på. Karriärist eller inte, det är frågan.

Men så läser jag på lite mer och kan då konstatera att von Sydow även ingår i den Grundlagsutredning som har föreslagit förändringar av hur de högsta domartjänsterna skall tillsättas (idag är dessa tillsättning oerhört politiserade) och som vill utöka HD:s lagprövningsrätt. Förändringarna av lagprövningsrätten skulle kunna innebära att HD närmade sig statusen av en författningsdomstol. Och det är ju något positivt i dessa dagar då vår politiker i tid och otid stiftar lagar som uppenbart strider mot folkrätten och grundläggande fri- och rättigheter.

Så kanske är det så att von Sydow förtjänar att ges en chans att visa framfötterna. Ett gott råd för att bygga förtroende vore nog att von Sydow tog bladet från munnen och gav sig in i debatten med tydliga besked om var han står i integritets- och frihetsfrågorna samt att han i framtiden går från ord till handling. Sköna löften som inte följs av handling genomskådas nämligen rätt snart.


Läs även andra bloggares åsikter om Integritet, frihet, moderaterna, fra, ipred, datalagring, von Sydow, övervakningssamhället

GGF:s köp av TPB framstår alltmer som en bluff

Redan i ett inlägg den 30 juni ifrågasatte jag om GGF:s utalade avsikt att förvärva TPB kunde vara en bluff. Mina tankar följde jag upp i ett senare inlägg den 8 augusti.

Efter hand har ifrågasättandena även kommit att ske i gammelmedia. Bland annat SvD gör en granskning av GGF och de ledande företrädarna. Slutsatserna förskräcker:

- Handeln med GGF:s aktier har stoppats eftersom bolaget inte har kunnat visa hur köpet av TPB skall finansieras.

- En utredning pågår om misstänkt insiderhandel, vilket är lika med misstankar om brott.

- GGF har - såvitt kan förstås - lämnat osanna uppgifter om att stora bud skulle ha mottagits från utländska investerare.

I mina tidigare inlägg har jag också genom information som finns tillgänglig via Aktietorget kunnat konstatera att värdet på aktierna i GGF fördubblades efter att nyheten om TPB-köpet släpptes samt att Hans Pandeya m.fl. härefter har sålt stora mängder aktier. GGF företrädarna torde därmed ha håvat in stora pengar på en affär som inte ser ut att bli av.

Jag skall inte påstå att jag sitter inne med all information och kanske har jag blivit paranoid efter att i många år ha varit verksam som försvarare i Eko-mål. Allmänt vill jag dock påminna om rekvisiten för brottet svindleri i 9 kap 9 § Brottsbalken:

"Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år.....Är brott som i denna paragraf sägs, grovt, döms till fängelse lägst sex månader och högst sex år."

Det har sagts att GGF skall hålla en presskonferens angående TPB-köpet imorgon den 27augusti. Jag skall med spänning följa vilken information som då framkommer.


Läs även andra bloggares åsikter om TPB, GGF, PirateBay, Global Gaming

Forskaren Daniel Westman kritiserar beslutet att stänga TPB

Forskaren Daniel Westman är kritisk till tingsrättens beslut att vitesförelägga Black Internet.

Precis som jag och en del andra skribenter så konstaterar han att tingsrättens beslut i och för sig endast innebar ett föreläggande att blockera vissa särskilt angivna verk, men att en sådan filtrering inte var möjlig varför Black Internet därför tvingades att helt släcka TPB för att efterkomma tingsrättens beslut:

"-Företaget som levererar en uppkoppling till internet föreläggs att inte medverka till att vissa verk görs tillgängliga. I praktiken kan de bara efterkomma det beslutet genom att bryta hela internetförbindelsen.

Det finns nämligen inte så mycket annat Black Internet kan göra. De har inte kontroll över The Pirate Bay och kan inte plocka bort material därifrån. De kan bara slå av eller på uppkopplingen till nätet."

Jag instämmer helt i Westmans kritik. Men det bör tilläggas att en anledning till utgången var, att Black Internet i sitt svar till tingsrätten inte tydligt framhöll att det skulle vara tekniskt omöjligt att endast filtrera bort vissa verk. Hade detta framhållits tydligare är jag rätt säker på att tingsrätten hade kommit till en annan slutsats när proportionalitetsbedömningen gjordes.

Westman ser också ett problem i att parterna i tvisten utgjordes av upphovsrättsindustrin och internetleverantören samt att den part som verkligen berördes av utgången i målet, dvs TPB, inte deltog i tvisten:


"En annan principiell invändning är huruvida internetleverantören är beredda överklaga beslutet och driva det vidare. Daniel Westman menar att en sådan process kostar mycket pengar och frågan är om en leverantör är beredd att ta den striden. "

Westmanss kritik är även i denna delen befogad, dock glömmer han bort möjligheten att intervenera. Eftersom TPB:s rätt onekligen berörs av den aktuella tvisten har TPB enligt 14 kap 9 § Rättegångsbalken rätt att inträda i tvisten vid sidan av Black Internet. Men uppenbart har TPB valt att avstå från att nyttja denna möjlighet.

Jag vidhåller sålunda att den främsta anledningen till utgången i tingsrätten och de konsekvenser som följde på beslutet var flatheten i Black Internets försvar. Uppenbart var Black Internet inte intresserat av att ta strid och motsvarande ointresse tycks ha gällt för TPB. Ointresset torde kunna förklaras med att Black Internet och TPB sannolikt inte var beredda att svara för de kostnader som en process skulle föra med sig. Möjligen insåg de också att en nedstängning endast skulle vara några timmar och att processandet därför var meningslöst.

För framtiden är dock erfarenheterna från den aktuella rättegången oroande. Kommer även nästa internetleverantör att agera med samma flathet som Black Internet? Kommer TPB eller någon annan sajt att visa samma ointresse? Om så blir fallet lär vi få se fler fall där den lagliga fildelningen stängs av i jakten på några få olovliga filer. I sådant fall kommer både rättssamhället och yttrandefriheten i ordentlig gungning.

Läs även andra bloggares åsikter om Black internet, TPB, Pirate Bay, fildelning, stockholms tingsrätt, vite, övervakningssamhället

Piratebay nedstängt - kommentarer till tingsrättens beslut

Tack till Tor som hjälpte mig att hitta tingsrättens beslut.

En första genomläsning av beslutet ger anledning att i viss mån revidera min initiala uppfattning samt till följande kommentarer:

- Det framstår som att Black Internet samt Peter Sunde & Co har varit ganska ointresserade av att bemöta upphovsrättsindustrins angrepp. Black Internet har inte anlitat något ombud och i det svaromål som inkommit har bolaget i flera fall underlåtit att bemöta kärandebolagens uppgifter. Filmbolagens talan besvarades inte alls av Black Internet. Peter Sunde & Co har för sin del inte ens låtit sig delges stämningsansökningarna. Lite svagt agerat i denna principiellt viktiga fråga.

- Men härefter blir tingsrättens argumentation märklig. Upphovsrättsbolagen påstod att Black Internet inte endast var en tjänsteleverantör utan att bolaget även tillhandhöll serverutrymme för upphovsrättsligt skyddat material. Tingsrätten anser dock inte att upphovsrättsindustrin hade visat sannolika skäl för detta påstående.

Däremot ansåg tingsrätten att det hade visats att Black Internet tillhandahåller internetuppkopplingar till "fildelningstjänsten the Pirate Bay" och att bolaget därför på objektiva grunder gör sig skyldigt till medverkan till de olagliga nedladdningar som görs via TPB.

Tingsrätten tycks dock helt ha bortsett från - eller kanske inte känt till - att TPB också innehåller tusentals helt lagliga filer och att Black Internets uppkoppling är en förutsättning för att upphovsrättshavarna till dessa filer skall kunna sprida sina verk. Bland annat kommer vi ihåg författaren Unni Drougge som släppte sin senaste bok via TPB. Att en avstängning innebar att även denna lagliga fildelning censurerades/förhindrades tycks tingsrätten helt ha bortsett från.

Till tingsrättens försvar kan möjligen anföras att Black Internet inte alls tycks ha argumenterat utifrån denna intressekonflikt som möjligen skulle ha fått betydelse för den proportionalitetsavvägning som tingsrätten gör i slutet av beslutsskälen. Som framgår av tingsrättens skäl görs nämligen endast en avvägning mellan parternas intressen.

- Den fråga som kvarstår obesvarad efter genomläsningen av tingsrättens beslut är främst huruvida tillhandahållandet av en internetuppkoppling till en tjänst som används för både olaglig och laglig verksamhet verkligen skall duga för en total avstängning. Något direkt lagstöd för en sådan uppfattning finns inte. E-handelsdirektivet talar snarare emot denna uppfattning. I förarbetena till upphovsrättslagen (prop 2004/05:110 s. 340) som citeras av tingsrätten framgår dessutom, att det för det nödvändiga medverkansansvaret skall krävas något mer än tillhandahållandet och bedrivandet av leverantörsverksamheten.

Jag kan inte för närvarande förstå att tingsrättens beslut står i överensstämmelse med gällande rätt eftersom tingsrätten endast ansåg det som visat att Black Internet tillhandahöll internetuppkopplingen, dvs leverantörstjänsten.

- Något som också skall beaktas är vad tingsrätten skriver på sidan 11 i beslutet. Här framgår nämligen att skivbolagen inte fick fullt bifall till sin talan och att förbudet riktat mot Black Internet därför skall begränsas till sin omfattning. Tingsrättens beslut skall därför inte uppfattas som ett påbud till Black Internet att helt stänga av TPB, utan endast att begränsa tillgången till vissa särskilt angivna film- och musikverk. Men kanske var det inte tekniskt möjligt att begränsa avstängningen på detta sätt? Om så är fallet borde detta ha framhållits av Black Internet eftersom denna information - återigen - kunde ha haft betydelse för tingsrättens proportionalitetsbedömning.

- Inget tyder på att tingsrättens beslut kommer att överklagas. Black Internet har följt tingsrättens beslut och kan därför inte påföras det aktuella vitet. Sannolikt berodde det svala intresset hos Black Internet samt Sunde & Co på att man visste att en avstängning inte skulle ha någon egentlig betydelse, vilket också har visats av att TPB var uppe och tillgängligt redan efter några timmar.

Sammanfattning; När tingsrättens beslut analyseras måste man komma ihåg att målet ifråga är dispostivt, d.v.s. tingsrätten är förhindrad att döma över mer än det som har åberopats av parterna. Det är därför ytterst parterna som avgör vilka omständigheter som tingsrätten skall beakta vid sin prövning.

Tingsrättens beslut innebär för det första inte något påbud att helt stänga av tillgången till TPB utan endast till visa specifikt angivna verk. Dock torde tingsrätten inte ha övervägt huruvida en sådan begränsning är tekniskt möjlig. Denna brist torde dock kunna skyllas på att Black Internet inte tycks ha anfört någon argumentation i denna fråga.

Tingsrätten har inte heller vid proportionalitetsbedömningen beaktat att en avstängning av TPB skulle drabba även de upphovsrättshavare som helt lagligt delar sina verk via TPB. Men tingsrätten har inte heller haft särskild anledning att överväga denna fråga eftersom beslutet inte innebar något påbud att helt stänga av tillgången till TPB, se ovan. Återigen kan bristen i tingsrättens beslut sannolikt tillskrivas den skrala argumenteringen från Black Internet.

Tveksamheten som kvarstår är i vad mån tingsrättens beslut har lagstöd eftersom det endast ansågs visat, att Black Internet tillhandahöll en internetuppkoppling till TPB. Dvs till en tjänst som kan användas för både lagliga och olagliga syfte. Vid en strikt tolkning av förarbetena till aktuellt lagrum, se ovan, tycks lagstödet för tingsrättens beslut vara skralt. Något slutligt svar lär vi dock aldrig få eftersom Black Internet sannolikt inte kommer att överklaga tingsrättens beslut.

Läs även andra bloggares åsikter om Black Internet, TPB, Pirate Bay, övervakningssamhället, fildelning, integritet

The Piratebay nedstängt - Statssanktionerad censur

Stockholms tingsrätt har tvingat ispen Black Internet att stänga ner TPB vid äventyr av ett vite om en halv miljon kronor.

Med ett stänk av ironi pekar Kverulant.se på hur orimligt beslutet skulle framstå om det gällde någon annan mediaform än just internet.

"I efterspelet kring Donald Broströms artikel har Israel nu försökt dra Aftonbladet inför rätta. I väntan på utslag läggs nu aftonbladet.se på is. Aftonbladets tryckeri har också utsatts för hot och kommer inte att trycka tidningen i väntan på det rättsliga utfallet."

Scaber Nestor kommenterar beslutet genom att påpeka att domstolen måste ha valt att ignorera principen om "Mere conduit", som innebär att de som endast tillhandahåller infrastrukturen för överföring av innehåll inte ska kunna göras ansvariga för innehållet i den information de för över.

Faidros påpekar att en kopia av TPB redan finns uppe.

Samtidigt som upphovsrättsindustrin får stöd från politiker och rättsväsendet rapporteras att upphovsrättsindustrin har anmälts för misstänkt kartellbildning. Karteller är ett allvarligt brott mot de konkurrensrättsliga lagarna. Lagar som förbjuder konkurrenshämmande avtal och liknande beteenden har införts eftersom sådant handlande anses samhällsskadligt. Stefan Stenudd påpekar att upphovsrättsindustrin alltid har haft en kartell. Själv minns jag hur vi nyligen kunde läsa att upphovsrättsindustrin snor åt sig vinsterna från Spotify framför näsan på de förmodat svältande upphovsmännen.

Staten och rättsväsendet genomdriver sålunda en statlig censur för att stödja en sniken och lagbrytande bransch. Ibland blir jag så trött!

Läs även andra bloggares åsikter om TPB, Pirate Bay, Stockholms tingsrätt, upphovsrätt, integritet, övervakningssamhället

FRA - Den moderna tidens Panopthicon

Panopthicon är den typ av fängelsebyggnader som kan ses på bilden här bredvid. Arkitekturen skapades 1785 av Jeremy Bentham som själv beskrev konstruktionens fördelar på följande sätt:

"The architecture incorporates a tower central to a circular building that is divided into cells, each cell extending the entire thickness of the building to allow inner and outer windows. The occupants of the cells are thus backlit, isolated from one another by walls, and subject to scrutiny both collectively and individually by an observer in the tower who remains unseen."

Fångarna skulle alltså kunna bevakas av en för dem osynlig övervakare. Statens fascination över att kunna bedriva osynlig övervakning har på intet sätt minskats sedan slutet av 1700-talet. Tvärtom ligger införandet av FRA och datalagringsdirektiv helt i linje med denna fascination och tradition. Övervakningen skall ske utan att den övervakade känner till det. Så förhåller det sig ju också med den övervakning som sker och kommer att ske genom FRA samt lagring av all data- och telekommunikation. Vi vet inte vilken information som samlas in eller hur denna information kommer att användas. Övervakarna är precis som i Panopthicon osynliga.

Men hur förhåller sig denna hemliga övervakning till de grundläggande fri- och rättigheter som vi alla tillförsäkras genom Europakonventionen? Såvitt jag förstår inte alls och bör då inte de svenska lagarna falla i ljuset av att Europakonventionen enligt 2 kap 23 § RF är överordnad svensk intern rätt?

Enligt Artikel 8 Europakonventionen skyddas rätten till privatlivet och den privata sfären. Vissa begränsningar kan medges av hänsyn till andra intressen som är acceptabla i ett demokratiskt samhälle.

Oberoende av huruvida en inskränkning av den privata sfären skulle kunna anses motiverad så måste dock staten tillhandahålla den enskilda tillräckliga rättsmedel för att begära kompensation från staten om och i de fall en kränkning har förekommit. Kort sagt; Den enskilde måste tillförsäkras en rätt att få sin talan prövad av en domstol. Men hur skall staten kunna leva upp till detta krav när den som övervakas inte ens känner till att övervakningen äger rum?

Rätten till privatlivet och rätten till rättslig prövning ställdes på sin spets i Europadomstolens dom Von Hannover V. Germany.

I domen klandrade prinsessan Caroline av Monaco det tyska rättssystemet som inte gav henne tillräckligt skydd mot s.k. paparazzis som i hemlighet hade fotograferat henne i vardagliga situationer, som när hon gick på stan och handlade eller satt på en restaurang. I domen väger Europadomstolen prinsessans intresse av skydd för sitt privatliv mot yttrandefriheten. Domstolen kom fram till att yttrandefriheten i det aktuella fallet fick vika för det överordnade skyddet för privatlivet.

När det gäller massövervakningen genom FRA och datalagringsdirektivet brukar staten vilja motivera dessa övegrepp med intresset av att förebygga terrorism och grov brottslighet. Det är sant att dessa intressen i vissa fall kan vinna företräde framför rätten till ett skyddat privatliv. Den massiva övervakningen av vanliga enskildas kommunikation kan dock aldrig anses proportionerlig i förhållande till den enskildes rätt till ett privatliv och rätten att få tillgång till rättsliga medel för att söka kompensation. FRA-lagen och datalagringsdirektivet kan därmed aldrig accepteras i ett demokratiskt samhälle och strider lagarna tydligt mot grundläggande folkrättsliga fri- och rättigheter.

Tipstack till Mårten Schultz


Läs även andra bloggares åsikter om FRA, datalagringsdirektiv, övervakningssamhället, storebror, 1984, rättssäkerhet, Europakonventionen

Den negativa religionsfriheten - Ett kontroversiellt ämne

F.d flyktingombudsmannen Merit Wager skriver på Newsmill under rubriken "Anmälan om slöjor ett sätt att tjäna pengar".

Att anmäla arbetsgivare och skolor för diskriminering DO har blivit ett enkelt sätt att tjäna pengar. Alltfler ärenden görs upp genom sk förlikning istället för i domstol. Det urholkar rättsstaten och är ett slöseri med skattemedel, skriver Merit Wager, tidigare Medborgarnas flyktingombudsman.

Artikeln och dess innehåll kan säkerligen uppfattas som kontroversiellt. Men jag har själv i min yrkesutövning stött på i vart fall ett par fall där jag har fått känslan att muslimska beslöjade kvinnor medvetet har skickats fram för att provocera och pröva lagens gränser. Jag är själv av uppfattningen att ingen skall bli utsatt för diskriminering pga sin religion, men å andra sidan skall heller ingen behöva påtvingas någon annans religion. Den sistnämnda rätten brukar kallas "den negativa religionsfriheten". Denna frihet tycks ofta vara bortglömd i den svenska debatten, trots att den har ett tydligt stöd i folkrätten och praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Rätten att fritt kunna utöva sin religion skyddas genom svensk grundlag, men även genom FN-konventionen och den Europeiska konventionen för mänskliga fri- och rättigheter (som sedan 1995 utgör svensk lag). Religionsfriheten kan dock begränsas. För att kunna bedöma i vilken omfattning religionsfriheten kan begränsas måste man ta hänsyn till den praxis som har skapats av Europadomstolen. Europakonventionen och domstolens praxis är nämligen enligt 2 kap 23 § RF överordnad svensk intern lagstiftning.

Ett av de mest uppmärksammade avgörandena från Europadomstolen är Dahlab V. Switserland. Bakgrunden till detta mål var att en kvinnlig lärare hade förbjudits att bära den traditionella muslimska skarvsen samtidigt som hon undervisade barnen i sin klass. Europadomstolen utför en avvägning mellan kvinnans rätt att fritt utöva sin religion och barnens rätt att inte bli utsatta för hennes tro, varefter domstolen uttalar:

"Accordingly, weighing the right of a teacher to manifest
her religion against the need to protect pupils by preserving
religious harmony, the Court considers that, in the
circumstances of the case and having regard, above all, to
the tender age of the children for whom the applicant was
responsible as a representative of the State, the Geneva
authorities did not exceed their margin of appreciation and
that the measure they took was therefore not unreasonable."

Kvinnans rätt att utöva sin religion fick sålunda efter en proportionell avvägning vika för den negativa religonsfriheten.

Utgången har blivit likartad i ett flertal andra domar från Europadomstolen. Som ytterligare exempel hänvisas till domen i målet Leyla Sahin V. Turkey. Målet handlade om en kvinnlig student som hade förbjudits att bära den musliska skarvsen medan hon deltog i undervisningen på sitt universitet. Domstolen kom fram till att någon kränkning inte hade förekommit och att universitetets förbud var förutsebart och proportionerligt.

Den enskilda individens rätt att uttrycka sin religiösa övertygelse genom att bära vissa klädesplagg kan sålunda i begränsas i flera fall. Förutom hänsynen till den negativa religionsfriheten kan även säkerhets- och sundhetsskäl åberopas. Vid sin myndighetsutövning är svenska myndigheter - inklusive DO - skyldiga att beakta den praxis som har utmejslats av Europadomstolen. DO skall sålunda alltid överväga huruvida en religiös klädnad kan komma i konflikt med den negativa religionsfriheten och om ett förbud är proportionerligt i den mening som framgår av Europadomstolens praxis.

Som en övergripande huvudregel torde man kunna uppfatta att förbud mot att bära religiösa kläder/symboler i skolor och på arbetsplatser i allmänhet kan accepteras. I sådana fall bör alltså DO i allmänhet avstå från att ingripa.

Läs även andra bloggares åsikter om religionsfrihet, yttrandefrihet, Europadomstolen, Merit Wager

Etablissemanget Vs. Yttrandefrihet

Vågorna har gått höga i anledning av åklagaren Hillegrens kritik mot gällande rätt. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud gav sig på sedvanligt sätt in i debatten utan eftertanke och krävde att regeringen skulle bryta mot grundlagen genom att sparka Hillegren för att denne hade utnyttjat sin grundlagsfästa rätt att kritisera lagstiftningen.

Leijonhufvud får nu skarp kritik från f.d. justitieministern Gun Hellsvik.

"Känsla och engagemang är bra, men auktoriteter som Madeleine Leijonhufvud borde låta känslan passera hjärnan innan hon uttalar sig och rekommenderar andra, i detta fall Beatrice Ask, att agera rättsvidrigt."

Bra rutet Gun!

På samma sätt som Mårten Schultz förfäras jag av den totala avsaknaden av känsla för grundläggande rättigheter som genomsyrar tidigare liberala media och bloggar.

"Vänta nu. Säger Sveriges största morgontidning att det är rätt beslut att ta ifrån en person hans arbetsuppgifter – för att han givit uttryck för en åsikt i media? Notera att det är enbart uttalandena i media som ligger till grund för DN:s ställningstagande. Ingen har påstått att åklagaren i fråga skulle missköta sitt uppdrag. DN är helt enkelt, för att uttrycka det i tryckfrihetstermer, glada över att en meddelare har drabbats av en sanktion"

Med sådana liberaler är det inte konstigt att staten inte darrar på handen när man skapar lagar som kränker integritet och yttrandfrihet. Detta kan man göra i den trygga förvissningen att även den mest liberala journalist/bloggare är en politiskt korrekt moraltant så snart man skrapar lite på ytan.

Läs även andra bloggares åsikter om Hillegren, åklagare, rättsväsende, yttrandefrihet, övervakningssamhället

”Hovrätten sover – under tiden rullar videofilmerna”

Den 1 november 2008 reformerades rättegångsförandet i Sverige. I ett inlägg från den 8 mars uttryckte jag min kritik mot denna reform som allmänt brukar benämnas som EMR (En Modernare Rättegång). Reformen innebär i huvudsak att i princip ett eninstansförfarande införs i civilmål samt att den som är åtalad för brott inte kommer att tillåtas yttra sig i hovrätten. Du kan alltså dömas till ansvar för mord utan att du har tillåtits öppna munnen. Istället förväntas hovrätten titta på videoupptagningar från den tidigare rättegången i tingsrätten.

Jag har förvisso inte varit ensam om min kritik, men utanför kretsen av försvarare har det varit märkvärdigt tyst. Men nu verkar något hända. I dagen DN går nämligen hovrättslagmannen Håkan Lavén till häftig attack mot EMR som han anser "äventyrar rättssäkerheten och förtroendet för domstolen". Lavén fortsätter:

Det är inte ovanligt att en åklagare bedömer att han gör större nytta på sitt ordinarie tjänsterum än genom att titta på videouppspelningar och att han således under pågående rättegång lämnar rättssalen för att återkomma senare när uppspelningarna är avslutade. Mindre arbetstyngda åklagare lutar sig i stället bekvämt bakåt i stolen och med slutna ögon fördriver de tiden till synes sovande, andra läser dagstidningar eller, i något fall, reklamblad från varuhus.

För mig som försvarare är det uppenbart att denna ordning inte är rättssäker. Motiven för reformeringen av rättegången uppgavs vara att effektivisera förfarandet i hovrätten samt att vittnen och målsäganden inte på nytt skulle behöva inställa sig till en domstol. Må så vara, men ytterst handlar det nog ändå om att staten såg en chans att spara pengar på bekostnad av rättssäkerheten vilket aldrig kan eller skall accepteras. På sikt kan det dessutom antas att reformen kommer att försvåra rekryteringarna till hovrätterna. Vem vill sitta och titta på tråkiga videofilmer dagarna i ända istället för att möta levande människor? Om domstolarna inte kan rekrytera dugliga domare så har rättssamhället verkligen sats i gungning och detta bara för att staten vill spara ett par kronor.

Det är upplyftande att försvararkåren nu har fått stöd sin kritik från en av landets högsta domare. I ett avseende har Lavén dock fel. Det är när han retoriskt frågar sig hur advokatkåren har kunnat godta försämringen utan kritik och offentlig debatt. Advokatkåren har nämligen både kritiserat och tagit offentlig debatt. Men som vanligt har media i huvudsak valt att inte lyssna. Ämnet är antagligen inte tillräckligt kontroversiellt eftersom det är de brottsmisstänkta som drabbas. Och varje journalist vet ju att den som är misstänkt också är skyldig.


Läs även andra bloggares åsikter om rättssäkerhet, EMR, domstolsväsendet, åklagare, advokater

Det krävs mod att gå mot strömmen

Bloggosfären har nu i ett par dagar hatat åklagaren Hillegren. Ett misslyckat, ja direkt olämpligt, ordval har utlöst en sällan skådad vrede. Nyanseringen har lyst med sin frånvaro, men nu böjar man se ljuset i tunneln.

Häromdagen var jag mycket kritisk mot SvD och deras populistiskt okunniga sågning av Högsta domstolens friande domar från den 3 augusti. Men idag återupprättar i ett slag Sanna Rayman SvD:s heder. En mera nyanserad käftsmäll mot det populistiska Hillegren-hatet skulle jag inte ens kunna drömma om. Till alla dem som kräver att våldtäktsbegreppet skall urvattnas än mer och som kräver att alla beviskrav mer eller mindre skall avskaffas riktar hon följande rallarsving:

"Men som sagt. Man frestas att göra samma sak här. För kan alla som är högrött upprörda över att Hillegren inte förstår att "en våldtäkt alltid är en våldtäkt" i så fall lova mig en sak?


När din 16-årige son åtalas och kanske döms för, tja låt säga våldtäkt mot barn för sex med sin fjortonåriga ex-flickvän som nu är arg på honom för att han hånglade med hennes kompis. När det händer. Då ska du stå där och ta det som en kvinna, eller man. För strunt är strunt och våldtäkt är våldtäkt, om ock i gyllne trosor."

Dessa meningar är ett försvar för rättssäkerheten som jag aldrig tidigare har sett maken till i svensk media. All heder till dig Sanna Rayman, det krävs verkligen mod att så gå mot strömmen!

Sanna Rayman påminner oss också om att Hillegren även tidigare har ställt sig upp till försvar för rättssäkerheten. Även Hillegren skall hedras för detta sitt mod. Debatten mår bra av att modiga personer som Hillegren vågar vara "motvallskärring".

I sitt hat mot Hillegren har bloggosfären helt missat - eller kanske inte förstått - vilka de verkligt farliga juristerna är. Jag tänker då främst på duon Eva och Christian Diesen som ofta åtnjuter medias öra och som vill kriminalisera det de kallar "tjatsex" och som dessutom vill införa en omkastad bevisbörda, vilket framgår av följande uttalande:

Polisförhören är fokuserade på offrens handlande, ”vad gjorde du för att han skulle förstå att du inte ville?”, i stället för att inrikta sig på killen, vad gjorde han för att förstå att hon inte ville?

Genom detta uttalande framgår tydligt att Diesen-duon vill lägga både den s.k. förklarings- som bevisbördan på den som misstänks för ett våldtäktsbrott. Den misstänkte skall uppenbarligen exculpera sig, d.v.s. visa hur och vad han gjorde för att försäkra sig om kvinnans samtycke. Lyckas han inte med detta skall han tydligen dömas till minst 2 års fängelse. Uppfattningen är upprörande för var och en med minsta rättskänsla och strider dessutom mot Europakonventionens oskuldspresumtion och därmed mot folkrätten. Detta har bloggsosfären uppenbarligen helt missat.

Diesen-duons önskan att kriminalisera tjatsex vinner dessutom gehör hos en annan populistiskt onyanserad hög jurist, nämligen professor Madeleine Leijonhufvud, Hur denna trio har tänkt sig att utforma en kriminalisering av tjatsex utan att komma i konflikt med Europakonventionen och grundläggande principer för rättssäkerhet har de aldrig lyckats klargöra. Deras argumentation är och kommer sannolikt för alltid att förbli grumlig.

Låt mig förklar vad jag menar genom ett förenklat exempel: A och B är ute och festar. A som saknar pengar vill gärna ha en öl och han tjatar därför på B tills denne ger med sig och bjuder på en öl. Per definition har B i detta läge handlat av fri vilja. Han har inte utsatts för hot eller någon annan otillbörlig påtryckning. Om vi nu omvandlar exemplet så att A blir mannen som tjatar till sig sex från B så agerar B fortfarande av fri vilja. Ändå skall A dömas till minst 2 års fängelse enligt den nyssnämnda trion. Ur ett rättsligt perspektiv framstår detta resonemang som högst tveksamt.

Det här inlägget är skrivet i frustration över att bloggosfären i sitt Hillegren-hat har agerat som en skock får utan eftertanke eller egen analys. De viktiga frågeställningarna har lagts åt sidan till förmån för den oviktiga frågan om en enskild och i övrigt hedervärd tjänstemans olämpliga ordval. Detta är oroande och man kan bara hoppas att bloggosfären efter en stunds eftertanke förmår att återupprätta sin heder på samma sätt som SvD gjorde genom Sanna Rayman.

Några tänkande bloggare finns dock så hoppet lever kvar: Här, Här, Här och Här.

EDIT: >Hillegren bemöter populisterna. Inlägget är så välskrivet att jag låter det tala för sig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om Hillegren, våldtäkt, rättssäkerhet, populism, domstolar, åklagare

Irland förbjuder religionskritik

Många har uppmärksammat att Irland nyligen införde en lag som straffbelägger religionskritik. Tystanden var desto större när jag i april skrev ett inlägg om att FN:s människorättsråd hade röstat igenom en resolution som innebar att "Defamation of religion/ förtal av religion" fördes upp på listan över brott mot mänskligheten.

FN resolutionen genomdrevs efter intensiv lobbyverksamhet från muslimska organisationer. Vilka mörka krafter som ligger bakom lagen på Irland kan man fundera kring, men det torde handla om religiösa extremister må de kalla sig kristna, muslimer eller något annat.

Det framstår som att politiker runt om i Europa helt har förlorat allt vett. De tycks tro att de likt medeltida feodala furstar godtyckligt har rätt att styra över enskilda människors liv hur de vill. Integritetskränkande lagar genomdrivs i en sådan takt att vi har förlorat all kontroll och nu inskränks yttrandefriheten på ett sätt som inte har skådats sedan medeltiden. Går det att få stopp på denna utveckling? Jag har börjat tvivla.

Läs även andra bloggares åsikter om hädelse, yttrandefrihet, övervakningssamhället, FRA, datalagring, religionsfrihet

AD tillåter tillsvidare poliser att engagera sig politiskt

Häromdagen uppmärksammades att Polisstyrelsen i Västerbottens län ville förbjuda poliser att engagera sig politiskt. I ett inlägg gjorde jag bedömningen att polisstyrelsens beslut var olagligt.

I ett första beslut har nu Arbetsdomstolen upphävt polisstyrelsens beslut till dess lagakraftägande avgörande föreligger. Även Arbetsdomstolen synes alltså vara inne på linjen att det aktuella beslutet strider mot lagen.

Inte helt oväntat välkomnades beslutet av Polisförbundet som i ett pressmeddelande låter meddela:

- Att vara politiker är en grundlagsskyddad rättighet och polisers erfarenheter behövs i politiken

Läs även andra bloggares åsikter om Poliser, politik, Arbetsdomstolen, yttrandefrihet, föreningsfrihet, grundlag

En inblick i svenskt rättsväsende

Ofta hör jag folk som uttrycker uppfattningen att brottslingar kommer undan för lätt. Min erfarenhet är dock den motsatta. Många domare tycks uppfatta sig själva som brottsbekämpare och allierade med åklagarna. Detta riskerar domarens objektivitet och därmed rättssäkerheten. Nedanstående exempel från det verkliga livet åskådliggör med fördödande tydlighet vad jag menar.

Omständigheterna är följande. Tingsrätten håller huvudförhandling i ett mål som handlar om sexuellt utnyttjande av barn. Innan rätten ens har börjat lyssna till bevisningen tar man paus. En bandspelare står på vilket avslöjar att rätten är beredd att ta ställning till skuldfrågan innan bevisningen har gåtts igenom. Läs det häpnadsväckande överklagandet från den tilltalades försvarare.

Läs även andra bloggares åsikter om rättsäkerhet, sexualbrott, domstol, våldtäkt, bevisvärdering

SvD sprider myter om beviskraven i våldtäktsmål

Ibland blir jag så trött när jag läser vad okunniga och populistiska journalister skriver.

I dagens SvD skriver tidningen att HD:s domar från den 3 juli 2009 skulle medföra att "män som tidigare har dömts för våldtäkt frias". Detta är en ren lögn som riskerar att försvaga rättssäkerheten.

Tydligen har SvD glömt bort sin egen artikel från den 3 juli. I denna artikel säger Högsta domstolens ordförande Johan Munck att; "...får de båda domarna ett begränsat prejudikatvärde.

- Om målsägandens berättelse är trovärdig och den stöds av andra omständigheter, bör det räcka för en fällande dom, säger han."

Det vill säga samma praxis som har gällt under lång tid. I ett tidigare inlägg har jag också hänvisat till hovrättrådet Lennart Morads klagörande yttrande i den aktuella frågan. Yttrandet klargör att bevisläget inte alls har ändrats genom HD:s domar. Även detta ignoreras av SvD. Varför? Vilka är tidningens avsikter med att sprida osanningar?

Nyligen gick flera dagstidningar ut med beskedet att de skulle ta betalt för sina nyheter på nätet och de ansåg det som rimligt att läsarna skulle vara villiga att betala för "god journalistik". När jag läser artiklar som den nu aktuella känner jag dock inte för att betala en spänn. Nyheter kan få gratis via bloggar andra källor. Varför skulle jag vara villig att betala för populistisk sensationsjournalistik som helt saknar varje antydan till källkritik och sakkunskap?!

Någon kan tycka att jag börjar bli tjatig när det gäller detta ämne. Men SvD:s artikel visar faran med att låta en lögn stå oemotsagd. Om sådana lögner upprepas tillräckligt ofta kan de med tiden komma att uppfattas som sanningar. Då är vi riktigt illa ute.

Läs också Stefan Stenuddskloka ord om att även den som anklagas för våldtäkt kan vara oskyldig.

Läs även andra bloggares åsikter om SvD, beviskrav, sexualbrott, våldtäkt, domstol,

Bodström otålig - vill påskynda införandet av datalagringsdirektivet

HAX har uppmärksammat att Thomas Bodström i en interpellation till Beatrice Ask kräver svar på när datalagringsdirektivet skall införas.

I interpellationen skriver Bodström att direktivet måste genomföras för att kunna bekämpa grov brottslighet. Men Bodström ljuger. Erfarenheterna från de länder som har genomfört direktivet visa, att masslagringen har ringa effekt för brottsbekämpningen. Direktivets enda egentligt påvisbara effekt är att vanligt människors privata sfär kränks och att de skräms till tystnad. Bodström är antingen naiv eller okunnig. Jag kan i den sena timme då detta inlägg skrivs inte avgöra vad som är värst.

Läs även andra bloggares åsikter om bodström, datalagringsdirketivet, övervakningssamhället

Datainspektionen kritiserar myndigheters hantering av personuppgifter

Datainspektionen framför i en rapport kritik mot hur myndigheter hanterar anställdas åtkomst av lagrade personuppgifter. I rapporten konstateras:

"Svenska myndigheter har inte tillräckligt bra interna kontroller för att upptäcka och beivra obehörig åtkomst av personuppgifter."

Detta känns inte särskilt tryggt i tider av FRA och datalagringsdirektiv. Det finns fog att förvänta sig ett massivt informationsläckage i samma takt som mängden lagrad och identitetskänslig information ökar. Erfarenheterna från tyskland visar att redan oron för ett sådan läckage medför att vanlig medborgare avstår från kontkater med läkare, självårdare och advokater. Yttrandefriheten och rättssäkerheten begränsas för vanligt folk samtidigt som åtgärderna erfarenhetsmässig har en synnerligen begränsad effekt för uppklaringen av brott. Lapptäcket av integritetskränkande lagar har blivit nästintill oöverskådlig och lagstiftaren har aldrig gjort någon övergripande utvärderinge, vilket redan har kritiserats av Datainspektionen i publikationen Integritetsåret 2008.


Läs även andra bloggares åsikter om FRA, datalagringsdirektivet, övervaktningssamhället, integritetsfrågor

Bokförlagen förhandlar med Google

Som bekant ägnar sig Google i stor skala åt olaglig fildelning genom att man utan tillstånd från upphovsrättshavarna skannar in och sprider deras böcker.

Ett avtal har dock träffats mellan Google och amerikanska författare och förläggare. Svenska upphovshavare förväntas meddela om de vill hänga på avtalet sist den 4 september.

Vad som är intressant med avtalet är,enligt uppgifter från Dagens nyheter, att Google endast behöver betala 60 dollar per exemplar, d.v.s. per inskannad bok. Och detta oavsett hur många gånger boken laddas ner. Jämför detta med de 625 000 kronor per exemplar som den ensamstående mammanJammie Thomas-Rasset fick betala till upphovsrättsindustrin.

Uppenbart är det skillnad på folk och folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Google, upphovsrättsindustrin, fildelningssamhället

DN - FRA-domsstolen är olaglig

I dagens DN dundrar ett antal journalister fram budskapet att den hemliga FRA-domstolen strider mot grundlagen. Bloggaren Per Westberg skriver i ett sakligt inlägg att han anser att journalisterna är för kategoriska.

Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat lagrådets märkliga argument för att välsigna domstolen trots att lagrådet samtidigt konstaterar, att Försvarsunderrättelsedomstolen utestänger den som kränks, inte medger denne rätt till en rättslig prövning och att domstolens beslut inte heller kan överklagas.

Hur dessa brister i en demokratisk stat kan anses utgör ett proportionerligt ingrepp i rätten till en fri och oberoende domstolsprövning är för mig en gåta.


Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FUN, domstol, rättsväsendet, övervakningssamhället, 1984

Kurdo Baxi vill ha statlig censur

DN uppmärksammar att Kurdo Baxi vill att presstödet endast skall delas ut till tidningar med "rätt åsikter". Baxi är inne på en farlig väg när han på detta sätt förespråkar statlig censur och åsiktspoliser.

Hovrättsråd klarlägger rättsläget efter HD:s friande domar

I början av juli månad höjdes upprörda röster från åklagare och feminister efter att Högsta domstolen hade meddelat två friande domar i våldtäktsmål. Efter att ha läst domarna hävdade jag att domarna inte innehöll något nytt och att HD endast hade inskärpt gällande praxis.

På olika bloggar fick jag rätt mycket stryk för att jag hävdade denna - som jag anser - välgrundade uppfattning. Hysterin i debatten har nu letat sig in till Hovrätten för Västra Sverige där hovrättsrådet Lennart Morad i en dom finner skäl att klarlägga rättsläget i ett särskilt yttrande. Morad argumenterar efter samma linje som jag, d.v.s. inget har ändrats och han framhåller att den fria bevisvärderingens princip fortfarande är vid liv vilket medför att det i praktiken står alltjämt står domstolarna fritt att döma på endast målsäganden berättelse så länge denna kan anses vinna stöd i vad som i övrigt har förekommit i målet. Någon särskild stödbevisning behövs alltså inte, konstaterar Morad.

Jag kan bara konstatera att Morad har rätt. Tyvärr säger jag till alla er som hade förhoppningar om att HD:s domar skulle medföra en verklig rättssäkerhet i Sverige. Så blir aldrig fallet så länge den fria bevisvärderingens princip tillåts härska i svenska brottmålsrättegångar. Den fira bevisvärderingen kommer alltid att leda till att dömandet ytterst sker utifrån den enskilde domarens subjektiva tyckande, snarare än utifrån vad som är bevisat i målet. Detta är anser jag inte hör hemma i en rättsstat och den fria bevisvärderingens princip bör därför skrotas eller i vart fall reformeras.

Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, sexualbrott, Högsta domstolen, HD, beviskrav, fri bevisvärdering

Poliser förbjuds att engagera sig politiskt

I dagens DN och på flera andra håll rapporteras om att Polismyndigheten i Västerbottens län vill förbjuda 3 poliser att engagera sig politiskt. Många tycks - liksom jag - anse att beslutet framstår som betänkligt i en stat som påstås hylla demokratin och föreningsfriheten. Jag skall därför redovisa hur jag uppfattar den rättsliga situationen.

Låt oss ta ett avstamp i polisstyrelsens relevanta mötesprotokoll. Som framgår av punkt 6.2 i protokollet hänvisar polisstyrelsen till §7 lagen om offentlig anställning. Lagrummet förbjuder offentligt anställda att inneha bisysslor som kan rubba förtroendet för hans opartiskhet eller skada myndighetens anseende.

Ett rättsfall av intresse för bedömningen av det aktuella lagrummet är Arbetsdomstolens dom AD 2004 nr 108. I domen går Arbetsdomstolen igenom lagrummets s.k. förarbeten, d.v.s. de rättskällor som ger ledning för förståelsen av lagstiftarens intentioner. Jag väljer här att citera ett stycke ur domen som hänvisar till departementschefens uttalanden i prop. 1970:72 s. 75 f:

”Utredningen har anfört en rad synpunkter på hur en bisysslas tillåtlighet enligt lagrummet bör bedömas. Dessa synpunkter synes kunna bli till god ledning vid bedömningen i framtiden. Jag vill särskilt stryka under följande. Inom ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till omfattningen av en tjänstemans bisysslor och till om bisysslan berör myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella för­troendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldra­balken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktig­het bör iakttas beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtro­ende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvårdande uppgifter. Jag avser här – förutom dom­stolar m.fl. – exempelvis patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän, förrättningslantmätare m.fl. Anställning hos enskild torde för tjänstemän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses för­bjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otillåtna, t.ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärs­företag.”

Arbetsdomstolen uttalade också följande:

Huruvida en bisyssla är tillåtlig eller inte med hänsyn till risken för förtroendeskada bör avgöras efter en samlad bedömning av de omständigheter som kan ha betydelse för bevarandet av allmänhetens förtroende för opartiskheten.........Vidare bör man bedöma vilken riskgrad som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarlig.

Fetstilsmarkeringarna har jag gjort för att markera de delar som jag anser som särskilt viktiga att uppmärksamma. Av det Arbetsdomstolen anför kan vi nämligen förstå A) att politiska uppdrag som huvudregel bör anses tillåtna, men i undantagsfall skulle de likväl kunna anses förbjudna och B)bedömningen skall ske efter en helhetsbedömning och med iakttagande av vad som kan anses försvarligt. Det sistnämnda brukar vi numera kalla för proportionalitetsprincipen.

I vilka fall skulle då ett förbud att engagera sig politiskt kunna anses proportionerligt i ett demokratiskt samhälle? För att få svaret måste vi gå till vår grundlag och då främst Regeringsformen. I Regeringsformens 2 kapitel regleras nämligen de grundläggande fri- och rättigheterna ( i allt väsentligt återfinns samma bestämmelser i Europakonventionen).

Enligt 2 kap regeringsformen har alla - oberoende om de är offentligt anställda - en skyddad föreningsfrihet. Inom denna frihet ryms rätten att tillhöra och vara engagerad i politiska partier. Men föreningsfriheten kan inskränkas genom lag i den omfattning som följer av 2 kapitlet 14 § regeringsformen. Av detta lagrum framgår följande:

Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Därmed har rättsläget klarlagts. Rätten att inskränka föreningsfriheten genom lag gäller INTE medlemsskap eller engagemang i demokratiska partier. De aktuella politikerna är engagerade i etablerade partier som även finns i vår riksdag. Deras engagemang kan därför inte lagligen inskränkas med stöd av 7§ lagen om offentlig anställning så som Polisstyrelsen hävdar. Beslutet är sålunda lagstridigt.

Särskilt allvarligt måste det anses vara att beslutet rör den allra innersta kärnan av demokratin, nämligen rätten att engagera sig och fritt utöva sitt politiska engagemang. Jag kan inte påminna mig om att någon myndighet tidigare har agerat på detta sätt och kan inte låta bli att slås av tanken att det hela framstår som rätt symptomatiskt för den tid vi nu lever. Idag tycks politiker och myndighetsföreträdare anse sig ha ett cart blanche att åsidosätta grundläggande demokratiska fri och rättigheter så länge det kan påstås ske för att främja en förment god sak. I media meddelas att det nu aktuella fallet kommer att bli föremål för prövning i Arbetsdomstolen. Låt oss alla hoppas att domstolen inser målet allvar och att den kommande domen ytterst kommer att ge ledning för hur demokratin i vårt land skall se ut i framtiden. Arbetsdomstolen har onekligen en grannlaga uppgift framför sig!

Läs även andra bloggares åsikter om poliser, politiskt engagemang, övervakningssamhället, demokrati,

Ännu ett bokbål

I ett tidigare inlägg beskrev jag med en blandning av ironi och allvar bokbålet i Malmö.

Nu vill jag rapportera om ett verkligt bokbål. Uppsala Universitet har bestämt att en forskningsrapport som kritiserar den radikalfeministiska professorn Eva Lundgren skall destrueras. Svepskälet som anges av universitet är att formalian kring forskningsanslagen till forskaren Max Scharnberg inte hade hanterats korrekt. Skribenterna Johan Lundberg och Mats Wiklund tycker sig se ett mönster: "först blir Susanne Dodillet anmäld för forskningsfusk av en forskare i Uppsala, detta efter att hon ägnat stort utrymme i sin avhandling åt att kritisera Eva Lundgren. Därefter får Max Scharnberg finna sig i att en annan forskare i Uppsala bestämmer att man måste bränna hans bok, detta efter att han ägnat stort utrymme åt att kritisera Eva Lundgren."

Forksare runt om i världen rasar och påminner om att i västvärlden har bokbål inte förrekommit sedan Hitlertiden. Själv förundras jag över att den annars så heliga upphovsrätten helt tycks ha fallit i glömska när det - som nu - handlar om en misshaglig forskningsrapport.

Tipstack till Ingrid Carlqvist.

Läs även andra bloggares åsikter om bokbål, rättssamhället, övervakningssamhället, radikalfeminism

Bokbålet i Malmö

Bokbål är ett ord som brukar sända kalla kårar på var och en som är demokratiskt sinnad. Ordet har kommit att bli en symbol för auktoritärt styre med begränsad tryckfrihet och yttrandefrihet. Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor".

Likafullt rapporterar dagens SvD om det gigantiska bokbål som pågår i Malmö, eller tja, man mal böckerna.

Hur sker då utvalet? Själv tänkte jag att man nog gör sig av med dubbletter. Men icke. Enhetschefen Lena Malmqusit benämner åtgärden som en "akut radikal gallring”. Och på särskild fråga uppger hon följande principer för urvalet av vilka böcker som skall destrueras: "Ledningen har tagit fram listor på böcker man anser sig kunna vara utan, listor som är baserade enkom på böckernas popularitet. Sedan är det upp till bibliotekarierna att avgöra om några böcker trots allt ska sparas...."

Subjektiva åsikter och populism tycks alltså styra urvalsprocessen. Hittils har 30 ton böcker destruerats.

"Där man bränner böcker bränner man till slut även människor" klingar i mina öron samtidigt som jag minns IPRED, FRA, datalagringsdirektiv och lagar om preventiva tvångsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, bokbål, övervakningssamhället,

Horace Engdahl om pirater

EDIT: I kommentarerna till detta inlägg har påpekats att ett faktafel fanns i mitt ursprungliga inlägg. Jag har därför korrigerat inlägget, men står i övrigt fast vid mina åsikter om Horace och hans uttalanden<<<


Badlands Hyena skriver insiktsfullt och lättläst om Horace Engdahls attack mot pirater i synnerhet och - tycks det - ungdomar i allmänhet.

Enligt Horace är piraterna slödder och skurkar som minsann skall behandlas som sådan också. Horace fortsätter genom att raljerande häva ur sig att: "Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss."

Men nu tappade Horace bort mig. Upplysningen är den kulturhistoriska rörelse som pågick från mitten till slutet av 1700-talet. Och då fanns ingen upphovsrätt alls att tala om. Mozart - som var verksam under upplysningseran - fick ju bl.a. i slutet av sitt liv hanka sig fram utan inkomster från hans operor m.m som spelade för fulla hus runt om i Europa. Hur vore det möjligt om upphovsrätten var en produkt av upplysningen? Men förvisso - som har påpekats i kommentarerna till detta inlägg - så hade frön till en upphovsrättslig lagstiftning skapats i några få länder, nämligen England och Frankrike. Skall man då uppfatta Horace som så, att han vill göra undantaget till huvudregel?

En av de främsta principer som hävdades under upplysningen var annars tron på människans förnuft. "Alla människor är kapabla att tänka själva", menade man. Därför skulle man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar.

Det är väl just denna upplysningens princip som "piratslöddret" har anammat? Det är väl här protesten mot storbolagen och det politiska etablissemanget ligger?! Piratslöddret tänker själva och agerar utifrån sin egen övertygelse istället för att lydigt låta sig styras av makthavare och lobbyister. Är detta då inte ideal som Horace i sin egenskap av självutnämnd "intellektuell" borde hylla?

Horace fortsätter genom att oblygt demonstrera sin okunskap om det nya IT-samhället när han jämför ett biblioteks anteckning om den som lånar en bok med statens ohämmade insamling av IP-nummer m.m. Jag är övertygad om att de som läser detta inlägg förstår hur korkad jämförelsen är, varför jag underlåter att ytterligare utveckla mig.

Förresten; När Horace nu talar om bibliotek. Hur kommer det sig då att han inte nämner staten tillsammans med piratslöddret? Staten betalar ju inget till de utländska författare vars verk sprids genom de statliga biblioteken. Detta torde ju kunna anses som olaglig fildelning i analog form. Men kanske vill Horace inte göra sig till ovän med etablissemanget? Han är nog trots allt inte ett sådant "snille" som hyllades under upplysningen. Som nyligen avgången ständig sekreterare för Svenska Akademien borde dock Horace inte redan ha glömt Akademiens valspråk "Snille och smak". Om glömskan redan har inträtt påminner jag nu Horace med förhoppningen att han skall tillåtas sjunka ner i glömskans dunkel så att han inte ytterligare gör sig till ett spektakel i media.

Läs även andra bloggares åsikter om upphovsrätt, Piratebay, Horace Engdahl, övervakningssamhället

Miljardbelöning till den som knäcker Skype

Hos Mark Klamberg läser jag att NSA har blivit frustrerade över att de inte lyckas avlyssna Skype's användare utan att först be om tillstånd från en domstol. För att kunna bedriva sin olagliga verksamhet utfäster därför NSA en miljardbelöning till det företag som lyckas att knäcka Skype's kryptering. Kanske en ny affärsidé för någon mindre nogräknad person?

Liksom Mark Klamberg anser jag att det vore fullt rimligt att NSA fogade sig efter gällande rätt. Får de domstols tillstånd till avlyssning kommer nämligen Skype att medverka, vilket tydligt framgår av Skype's integritetspolicy. Men kanske är det värt en miljard att få leka spion och hemlig agent?



Läs även andra bloggares åsikter om övervakningssamhället, NSA, avlyssning, Skype