Lagarna om buggning och preventiva tvångsmedel utvärderas

Jag har i ett tidigare inlägg - med hänvisning till Datainspektionens publikation "Integritetsåret 2008" - kritiserat politikernas oförmåga att väga in de samlade effekterna av samtliga de integritetspåverkande lagar som införs slag i slag. Enligt Datainspektionens publikation [länkar till html-versionen eftersom pdf-filen skadats] infördes enbart under 2008 20-talet sådana lagar helt utan någon analys av den samlade effekten.

De lagar som fått mest uppmärksamhet är ju FRA, IPRED och Datalagringsdirektivet. Men per den 1 januari 2008 trädde även lagarna gällande buggning och preventiva tvångsmedel i kraft. Lagarna gäller till och med den 31 december 2010, men avsikten är att de efter utvärdering skall permanentas. Nu har det blivit dax för utvärderingen som har utförts av hovrättslagmannen Jan Öhman. Han presenterar sina slutsatser i betänkandet Utvärdering av buggning och preventiva tvångsmedel (SOU 2009:70).

Motivet för båda lagarna uppgavs vara, att polisen skulle ges större möjligheter att bekämpa s.k. grov brottslighet. Genom buggningslagen gavs polisen rätt att i hemlighet avlyssna inte endast den brottsmisstänktes bostad utan även andra utrymmen där de misstänkte kan antas uppehålla sig. Är du mor, far syster eller bror till någon som misstänks för allvarligare brott kan du sålunda mycket väl bli utsatt för avlyssning i din bostad.

Utredaren Jan Öhman konstaterar att buggningsmöjligheten har använts sparsamt och att dess betydelse för brottsbekämpningen har varit obetydlig. I endast två [2] fall har buggningen lett till åtal och i endast ett [1] fall till en fällande dom. Öhman anser likväl att lagen bör permanentas och anser han att den personliga integriteten tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Själv ifrågasätter jag om det kan anses som ett proportionerligt ingrepp i en demokratiskt rättsstat att polisen ges möjlighet att avlyssna även bostäder som tillhör andra än den som är misstänkt för brott, särskilt som vi vet att ingreppets betydelse för brottsbekämpningen är minimalt.

När det gäller de preventiva tvångsmedlen så ges polisen rätt att avlyssna dina telefonsamtal och/eller utsätta dig för hemlig kameraövervakning även att du inte är misstänkt för något brott. Det som krävs är att det föreligger "särskild anledning" anta att du i framtiden kan komma att begå vissa mer kvalificerade brott. Var gränsen för att en sådan särskild anledning skall föreligga är dock oklart. Återigen kan avlyssningen komma att beröra även helt utomstående personer, såsom nära anhöriga eller eller andra utan knytning till brottslighet.

Utredaren Öhman måste uppfattas på så sätt att polisens rätt att utsätta även icke misstänkta för tvångsmedel inte har haft någon mätbar effekt för brottsbekämpningen. Detta förklarar han med att kraven för att få använda tvångsmedlen är för högt ställda. Han vill därför luckra upp lagen och bättre anpassa den till polisens behov. Vad Öhman närmare menar med detta kan inte utläsas av betänkandet, men det är rimligt att anta att han menar att rättssäkerhetsgarantierna ytterligare skall luckras upp.

Jag är medveten om att gränsdragningen mellan kraven på en effektiv polis och kraven på att skydda medborgarna från intrång i den personliga sfären är svår att dra. En brist i Öhmans betänkande är dock att han inte gör någon som helst analys av de berörda lagarnas effekt i föreningen med övriga integritetskränkande lagar såsom Datalagringsdirektivet, IPRED m.m. Jag är också högst tveksam till att Öhman förordar att lagarna skall permanentas eller - som i fallet med de preventiva tvångsmedlen - ändras så att rättssäkerheten ytterligare urholkas samtidigt som han konstaterar att lagarnas betydelse för brottsbekämpningen knappt är mätbar. Min uppfattning är att lagarna bör avskaffas då dess nytta inte är proportionerlig i förhållande till de negativa effekter de innebär för den enskildes personliga integritet.

Läs även andra bloggares åsikter om buggning, preventiv avlyssning, datalagringsdirektivet, FRA, övervakningssamhället