Arbetsgivare inför åsiktscensur

Upphovsträtan har i ett välskrivet inlägg uppmärksammat att offentliga arbetsgivare som kommuner och landsting har börjat censurera sina anställdas tillgång till internet. Jag rekommenderar varmt att ni läser inlägget på Upphovsträtan innan ni fortsätter att läsa mitt inlägg.

För saklighetens skulle måste jag inleda med att fastslå ett faktum som möjligen gör vissa besvikna. Och det är att en arbetsgivare alltid har rätt att bestämma hur de anställda får använda de arbetsredskap som arbetsgivaren tillhandahåller. Sålunda finns det i och för sig inga hinder för en arbetsgivare att införa filter eller blockeringar som förhindrar de anställda att nå internetsidor som arbetsgivaren anser som olämpliga.

Men när det som här handlar om offentliga arbetsgivare som kommuner och landsting bör dock även andra värden göra sig gällande, nämligen yttrandefriheten och rätten att ta del av information vilket är rättigheter som garanteras genom både vår grundlag och Europakonventionen. Det finns här en skillnad mellan privata respektive offentliga arbetgivare, vilket klargörs i en artikel i tidskriften Advokaten skriven av advokaten Lars Viklund.

När en arbetsgivare står inför ett beslut huruvida han skall censurera internet bör därför en intresseavvägning göras mellan å ena sidan arbetsgivarens rätt att bestämma över sina arbetsredskap och å andra sidan de anställdas yttrandefrihet och rätt att ta del av information.

Som framgår av inlägget på Upphovsträtan har Västerbottens läns landsting fattat sitt beslut om censur utifrån en skrift författad av den för mig helt okände juristen Harry Schüssler som påstår sig vara expert på IT-juridik. Vad som ger denne jurist expertstatus är för mig helt obekant.

Efter att ha läst igenom Schüssler's skrift kan jag konstatera att han tycks har ganska grumliga kunskaper i de ämnen han yttrar sig om.

I sin skrift slår Schüssler dogmatiskt fast att en arbetsgivare som inte censurerar internetåtkomsten för sina anställda kommer att drabbas av:

a) medverkansansvar för upphovsrättsbrott, och

b) skadeståndsansvar pga bestämmelserna om s.k. principalansvar i 3 kap 1§ skadeståndslagen.

Min uppfattning är dock Schüssler's farhågor är ogrundade eller i vart fall klart överdrivna. Jag skall kort försöka förklara varför.

a) Vad först gäller medverkansansvar till upphovsrättsbrott så förutsätts att arbetsgivaren har medverkat med uppsåt eller grov oaktsamhet. Schüssler stannar i sina analys vid att arbetsgivaren skulle kunna anses ha varit grovt oaktsam om han inte censurerar. Men han tycks förbise att man för den rätta uttolkningen också måste läsa bestämmelsen om medverkansvar i 23 kap 4§ brottbalken samt måste dessutom beaktas att upphovsrättsbrottet är ett aktivit brott. Underlåtenhet eller passivitet är inte kriminaliserat.

Enligt 23 kap 4§ brottsbalken förutsätts sålunda att någon som företräder arbetsgivaren aktivt genom "råd eller dåd" har främjat den anställdes brottslighet. Att en arbetsgivare endast tillhandahåller en dator med uppkoppling mot internet kommer aldrig att kunna anses medföra ansvar för brott på det sätt Schüssler påstår. Inte ens om internetåtkomsten är ocensurerad. Hans argumentering är inte bara vilseledande utan - vågar jag påstå - direkt felaktigt.

De argument som framförs av Schüssler i denna del är sålunda inga goda argument för censur då arbetsgivaren gör sin intresseavvägning.

b) Schüssler hamnar även fel då han argumenterar för censur utifrån risken att arbetsgivaren skulle kunna påföras ett skadeståndsansvar enligt bestämmelserna om principalansvar i 3 kap 1§ skadeståndslagen.

Låt oss inleda med att konstater att arbetsgivarens skadeståndsansvar - såvitt nu är av intresse -är begränsat till sådan ekonomisk skada som den anställde förorsakar i tjänsten genom brott. Sålunda förutsätts en brottslig gärning samt att denna har utförts i tjänsten.

Att fildela eller använda sig av internet är inte i sig brottsligt. Redan detta begränsar arbetsgivarens risk att drabbas av skadeståndsansvar.

Begreppet "i tjänsten" är också centralt när arbetsgivaren skall göra sin intresseavvägning och riskbedömning.

För att rätt förstå detta centrala begrepp måste man i vart fall läsa de principiella uttalanden som framgår av Högsta domstolens dom NJA 2000 s.238 som bl.a. hänvisar till skadeståndslagens förarbeten. För den mer intresserade kan jag också rekommendera denna uppsats som har publicerats av Linköpings universitet.

I den nyss nämnda domen från Högsta domstolen citerar jag ett klargörande stycke:

Arbetstagarens handlande skall ha ett funktionellt samband med arbetstagarens tjänst; det fordras dock inte att handlingen direkt avser fullgörande av ett tjänsteåliggande eller att skadan vållats under arbetstid. Som ett minimikrav skall dock gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada.

Sålunda fastslår Högsta domstolen att arbetsgivarens principalansvar endast kan komma ifråga när det förekommer ett funktionellt samband mellan den brottsliga gärningen och den arbetsuppgifter den anställde har haft att utföra för arbetsgivaren. Högsta domstolen slår i sin dom också fast att det måste handla om en förutsebar gärning och skada.

Att en anställd använder annars helt lagliga arbetsredskap som en dator och internet för brottsliga aktiviter torde sällan eller aldrig kunna uppfylla kravet på ett funktionellt samband med hans arbetsuppgifter. Risken kan därför inte heller anses förutsebar i den mening som krävs för att arbetsgivarens skadeståndsansvar skulle kunna aktualiseras.

Sålunda är Schüssler's argument även i denna del ett dåligt underlag för att införa censur hos en offentlig arbetsgivare.
_____________________________________________

Schüssler's argument ger mig känslan av att vara beställda av de som ivrar för att införa ett övervakningssamhälle. När jag Googlade på Harry Schüssler's namn fick jag fram att han är stormästare i schack. Men han påstås även vara doktorand vid Uppsala univeristet samt expert på lagstiftning kring internationell insiderhandel. Vad som förlänar denne Schüssler titeln expert i både IT-rätt och lagar kring internationell insiderhandel är för mig okänt. Är det någon som kan lämna mer information kring Schüssler så mottar jag den tacksamt.

Klart är dock att Schüssler i sin skrift försöker skrämma arbetsgivare till att införa censur med hjälp av halvsanna och illa underbyggda argument. Man hade kunnat hoppas att de offentliga arbetsgivarna hade ägnat en liten stund åt att syna Schüssler's argumentering innan de godtyckligt började censurera arbetstagarnas möjligheter att delta i den fria samhällsdebatten som annars brukar påstås känneteckna ett öppet och demokratiskt samhälle.

Läs gärna också vad Tomas Ward har skrivit i ämnet.


Läs även andra bloggares åsikter om arbetsgivare, censur, pirat, lagstiftning, övervakningssamhället