Samråd för mänskliga rättigheter i Sverige

Något som har rönt liten uppmärksamhet i media och bloggosfären är det samrådsmöte för mänskliga rättigheter i Sverige som hölls den 23 maj. Inledningstalet hölls av integrationsminister Eric Ullenhag.

Utgångspunkten för samrådsmötet är FN:s s.k. Parisprinciper. En Offentlig utredning har presenterats med många vackra men ändå rätt innehållslösa tankar har presenterats.

Ansatsen är på ytan god, men i realiteten undviker man de viktiga frågorna och förslagen som presenteras står till viss del i strid med Parisprinciperna. Genom Parisprinciperna fastslogs nämligen bland annat att de nationella institutionerna för övervakning av rättigheterna bör kunna agera oberoende från staten samt företräda olika intressen. För att kunna agera oberoende från staten bör institutionerna ha alternativa försörjningskällor.

Ändå föreslår den statliga offentliga utredningen att översynen skall ske genom en statlig myndighet med kommissionärer som skall utses av riksdagen. Sålunda utser lagstiftaren - läs i regel regeringsmajoriteten - sin egen övervakare och som dessutom finansieras av den som skall övervakas. Hur principen om en oberoende övervakare skall kunna säkerställas med ett sådant system har jag svårt att se.

Slående är också att såväl den statliga offentliga utredningen liksom samrådsmötet helt undviker att ta en diskussion kring huruvida det finns en förenlighet mellan den mänskliga rättigheten till ett privatliv och det totala övervakningssamhälle som nu införs i rask takt genom FRA-lag, Datalagringsdirektiv m.m. Uppenbart utgör övervakningsstaten det största avsteget från demokratiska principer och mänskliga rättigheter som förekommit i modern tid. Ändå berörs dessa frågor inte med ett ord.

Idéerna och förslagen som framförs genom den offentliga utredningen i övrigt är väl goda. Att staten mer aktivt skall beakta internationella åtaganden gällande mänskliga rättigheter är aldrig fel. Men snacket glider snart in på politiskt korrekta och för staten okontroversiell frågor gällande kvinnors, romers och handikappades rättigheter. Dessa frågor är inte oviktiga på något sätt, men så länge man tiger kring de riktigt kontroversiella frågorna saknar utredningen och dess förslag all trovärdighet.