JOURNALISTER DÖMDA I ETIOPIEN - ÄR RÄTTVISAN SÅ OLIKA?

De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har dömts av Etiopisk domstol. Straffen förväntas bli långa.

Många kommentatorer förfasas över den bristande rättsäkerheten i Etiopien och det talas om att politiken styr över rättsskipningen på ett sätt som skulle vara Sverige främmande. I ett uttalande säger folkrättsprofessorn Kjetil Tronvoll att domstolen har följt formalia och etiopisk lag, men att etiopiska politiker har uttalat sig offentligt i skuldfrågan på ett sätt som inte skulle vara tillåtet i en västlig rättsstat. Men stämmer detta verkligen?

I samband med TPB-domen uttalade sig Kulturministern på följande sätt:

– Det här kanske inte uppskattas av vissa, men jag var en av dem som gladdes över domen i Pirate Bay-målet

Uttalandet skedde innan skuldfrågan var slutligt prövad. På vilket sätt skiljer sig detta uttalande i skuldfrågan från det som nu föranleder klander av Etiopien? Skillnaden är i vart fall rätt hårfin. En god princip att leva efter är att "sopa rent framför egen dörr". Detta tycks dock varken svenska politiker eller journalister leva efter.

Liknande hemmablindhet har jag noterat vid granskning av andra länders rättsväsenden. I ett reportage hänvisades till att 95% av åtalen bifalls som en intäkt för att Rysslands rättsväsende är korrupt. Då kan tilläggas att bifallsprocenten är ungefär lika hög i Sverige. Är då även det svenska rättsväsendet korrupt?

Nej, jag tror inte att svenskt rättsväsende är korrupt i traditionell mening. Men vi har en ohelig allians mellan lagstiftare, åklagare och domstolar som medför att svenska domstolar i regel är ungefärligen lika ofria som de domstolar i andra länder som kritiseras av den svenska journalistkåren.

Det vore viktigt om journalister ifrågasatte varför en svensk domare inte kan göra karriär genom att vara just en duktig domare. Istället krävs att en domare arbetar i ett departement, dvs nära politikerna och lagstiftaren, för att en karriär ska vara möjlig. Journalisterna kunde börja med att ifrågasätta varför en så hög andel av justitieråden i Högsta domstolen har en bakgrund från olika departement och myndigheter. Kan det vara så att politikerna på detta sätt påverkar och behåller greppet om den högsta dömande och praxisbildande instansen i svenskt rättsväsende enligt principen "man biter inte den hand som föder en"?!

EN JULHÄLSNING FRÅN FEMINISMENS SVERIGE

I ett anfall av politisk korrekthet har statsminister Reinfeldt i sitt jultal utlovat hårdare straff för kvinnomisshandel.

Än en gång bevisas sålunda att våldet mot män är politiskt ointressant. Särskilt ointressant tycks det vara att kvinnor är lika aktiva i relationsvåldet som män. BRÅ konstaterar också att kvinnors våld negligeras av forskningen. Jag kan tillägga att detta främst gäller svensk forskning. Från utlandet och även vårt närmaste grannland Norge finns omfattande forskning som visar att kvinnor utövar våld i lika hög grad som män, men att kvinnor nästa aldrig anmäls eller fälls till ansvar.

Att debatten är helt skev framgår tydligt när man kan se hur en feministisk författare blir hyllad sedan hon har beskrivit hur hon har misshandlat sin man i samband med ett gräl. Vissa nyanserade feminister förekommer dock. En av dem är Petra Östergren:

Radikala feminister har tagit patent på "sanningen" om våld och misshandel i hemmet.

Orden är Petra Östergrens och det är nog där sanningen ligger. Feminismen har i egenskap av dogmatisk ideologi lagt beslag på den enda rätta sanningen och i dagens Sverige vågar ingen politiker ifrågasätta de feministiska mytbildningarna.

En annan sak man kan fundera på är hur verkningsfullt höjda straffskalor kan förväntas bli när denna åtgärd inte föregås av en ordentlig analys av orsakerna till att våld utövas. Den feministiska retoriken går ju förvisso ut på att alla män är potentiella våldtäktsmän och våldsutövare. Men riktig forskning ger dock ett annat resultat:

I kriminologens Mikael Ryings rapport om dödligt våld mot kvinnor ser vi att 80 procent av männen i det studerade materialet är psykiskt sjuka eller störda. Nästan hälften är antingen arbetslösa, beredskapsarbetande eller förtidspensionerade. 60 procent är registrerade för tidigare brottslighet.

I de fall män utövar våld så har alltså könet en klart underordnad betydelse. Istället handlar det om psykiskt sjuka eller socialt utsatta män. Vore det då inte förenat med en större samhällsnytta att förebygga de förhållanden som enligt vetenskapen orsakar våldet? Sålunda socialt riktade stödåtgärder istället för straff.