FEMINISMEN SOM ÅSIKTSFÖRTRYCK

feminist diskurs
by: Conlon123

Jag är kritisk mot varje ideologi som förtrycker meningsmotståndares rätt att fritt uttrycka sina åsikter. I dagens Sverige är feminismen en av de främsta företrädarna för detta åsiktsförtryck, vilket klart framgår av videon här ovan. Tipstack till MedborgareX.

ATT OGILLA OLIKTÄNKANDE

Det pågår just nu ett skyttegravskrig mot tidigare demokratiska grundvärderingar. I Frankrike stänger presidenten obekväma twitter-konton, i USA finns den religiösa extremhögern och i Sverige har vi statsfeminismen. Alla har de ett gemensamt, nämligen att de företräder repressiva ideologier som ogillar kritik samt att de besitter makt och tillgång till media. Tillgångar som används för att tysta oppositionen.

Det har blivit känt att president Sarkosys stab har lyckats övertyga Twitter att stänga sammanlagt fem Twitterkonton. Samtliga konton följde alla Twitters regler men de stängdes ändå eftersom de var kritiska mot president Sarkozy. Presidenten är ju annars mest känd för att han är gift med upphovsrättslobbyisten Carla Bruni och att han är varm förespråkare för en förstärkts internetcensur.

Här i Sverige har vi feministerna. De har ett enormt inflytande inom politiken. Nytillträdde socialdemokratiska partiledaren Löfvén kunde inte tillträda sin post innan han hade bekänt sig till den feministiska ideologin. Feminismen har också stark förankring inom kultureliten och feministiska företrädare tillåts inte sällan att breda ut sig på kulurtsidorna i de största dagstidningarna.

Trots den starka ställning feminismen åtnjuter i det svenska samhället så ogillar dess företrädare alla personer som har andra åsikter eller som gör en annan omvärldsanalys än den som är allenarådande inom feminismen. Detta blev tydligt när feministen Maria Sveland för ett tag sedan skrev en artikel i DN där hon utmålade alla meningsmotståndare som nazister och potentiella anhängare till Breivik. Demoniseringar som denna har i alla tider varit kännetecknande för totalitära ideologier. Feminismen är inget undantag.

I sina artikel far Sveland ut mot "hatarna", dvs de som har en annan åsikt än hon själv. Sveland får nu medhåll från bl.a. professor Maud Eduards m.fl., som visar sin solidaritet med Sveland under rubriken "Hatet skapar rädsla och tystnad". Budskapet är tydligt; Den som kritiserar Sveland bereder väg för extremhögerextremister likt Breivik. Allt i syfte att förstärka demoniseringen av meningsmotståndarna.

Dock berättar inte Sveland eller hennes anhängare om hur de nyligen tog sig in på ett sammanträde och hotade feministkritikern Pär Ström. Inte heller berättas det om det feministiska hat och de hot som riktas mot många bloggare som ifrågasätter feminismen och dess egentliga syften. Självklart har dessa hot, demoniseringen och hatet ett enda syfte. Nämligen att skapa rädsla och därmed tystnad.

Det är just denna repressiva taktik som förenar Sarkoszy, den extrema religiösa högern och statsfeminismen. För egen del bryr jag mig inte om vad dessa förtryckare kallar sig. Men varje ideologi som har till syfte att tysta den fria debatten genom hot och tillmälen ska och måste kritiseras. Gärna bekämpas!

ÅSIKTSFRIHET - NEJ TACK!

Inte många kan väl ha missat den debatt som uppstod i svallvågorna efter feministen Maria Svelands artikel i DN häromdagen. I denna ganska förvirrade artikel tar Sveland upp en mängd företeelser i samhället som hon tycker illa om och som hon gärna liknar vid nazism och anhängare till massmördare som Breivik.

Marika Formgren på Corren har skrivit en utmärkt kommentar liksom Johan Lundberg på Axess.

Läser man feministen Svelands artikel står det klart att hon klart ogillar alla med andra åsikter än hennes egna. Detta är i sig ganska skrämmande, särskilt som feminismen idag är en statsbärande ideologi. Marika Formgren kommenterar denna feministiska åsiktsintollerans på ett bra sätt:

Well, Maria Sveland, jag säger som min gamla mattelärare: Vilket Skulle Bevisas! Du har just bevisat att om du fick bestämma så skulle inte en enda ”sanning” eller åsikt som inte är godkänd av dig få yppas i det offentliga rummet!

Förvisso finns det säkert debattörer som framför kritik mot feminismen på ett oacceptabelt sätt. Sådant förtjänar säkert att kritiseras på ett sakligt sätt. Men försöken att smutskasta och smäda alla oliktänkande som grupp är ett feministiskt adelsmärke som även gärna tillämpas av många vänstersympatisörer. Vi minns ju alla de dödshot som framfördes mot Per Gudmundson för inte så länge sedan.

Denna typ av hot och retorik tillämpas gärna av feministerna under täckmanteln "satir". När debattens vågor gick höga kring det lämplig i att sätta upp SCUM-manifestet som en skolpjäs för barn så försvarade sig feministerna med att man inte på allvar skulle tro på att alla män förtjänar att mördas. Det var ju bara satir gu' bevars. Men när bloggaren MedborgareX i ett satiriskt inlägg använder samma retorik som feministerna hyllar i SCUM-manifestet blir upprördheten stor. Nu är det inte längre satir utan verkliga dödshot påstås det och bloggaren polisanmäls och upprördheten i gammelmedia är påtaglig.

Det vi återkommande ser är hur den statsbärande feminismen genom hot och kränkningar försöker täppa till truten på de som inte omsluts av den enda och rätta uppfattningen. Nämligen att världen styrs genom en patriarkalisk konspiration. Alla som hyser en annan uppfattning är - såsom bl.a. Sveland ser på saken - potentiella nazister och massmördare som i smyg hyllar Breivik. Att kväsa det öppna samtalet - som annars brukar vara kännetecknande för en demokrati - tycks vara feministens yttersta målsättning.

I sin kritik nämner inte heller Sveland att Breivik i sitt manifest hyllar Castro och Mao som riktig goda förebilder. Själv frågar jag mig mot denna bakgrund om Breivik var höger eller vänster, men för Sveland är saken så klar att hon inte alls anser sig behöva beröra detta dilemma.

Inte heller ser Sveland någon anledning att i debatten ta upp det öppna manshat som inom feminismen har blivit comme il faut. Jag väljer att avsluta med lite feministisk satir, dvs sådant som Sveland inte anser faller inom kategorin näthat:

EN JULHÄLSNING FRÅN FEMINISMENS SVERIGE

I ett anfall av politisk korrekthet har statsminister Reinfeldt i sitt jultal utlovat hårdare straff för kvinnomisshandel.

Än en gång bevisas sålunda att våldet mot män är politiskt ointressant. Särskilt ointressant tycks det vara att kvinnor är lika aktiva i relationsvåldet som män. BRÅ konstaterar också att kvinnors våld negligeras av forskningen. Jag kan tillägga att detta främst gäller svensk forskning. Från utlandet och även vårt närmaste grannland Norge finns omfattande forskning som visar att kvinnor utövar våld i lika hög grad som män, men att kvinnor nästa aldrig anmäls eller fälls till ansvar.

Att debatten är helt skev framgår tydligt när man kan se hur en feministisk författare blir hyllad sedan hon har beskrivit hur hon har misshandlat sin man i samband med ett gräl. Vissa nyanserade feminister förekommer dock. En av dem är Petra Östergren:

Radikala feminister har tagit patent på "sanningen" om våld och misshandel i hemmet.

Orden är Petra Östergrens och det är nog där sanningen ligger. Feminismen har i egenskap av dogmatisk ideologi lagt beslag på den enda rätta sanningen och i dagens Sverige vågar ingen politiker ifrågasätta de feministiska mytbildningarna.

En annan sak man kan fundera på är hur verkningsfullt höjda straffskalor kan förväntas bli när denna åtgärd inte föregås av en ordentlig analys av orsakerna till att våld utövas. Den feministiska retoriken går ju förvisso ut på att alla män är potentiella våldtäktsmän och våldsutövare. Men riktig forskning ger dock ett annat resultat:

I kriminologens Mikael Ryings rapport om dödligt våld mot kvinnor ser vi att 80 procent av männen i det studerade materialet är psykiskt sjuka eller störda. Nästan hälften är antingen arbetslösa, beredskapsarbetande eller förtidspensionerade. 60 procent är registrerade för tidigare brottslighet.

I de fall män utövar våld så har alltså könet en klart underordnad betydelse. Istället handlar det om psykiskt sjuka eller socialt utsatta män. Vore det då inte förenat med en större samhällsnytta att förebygga de förhållanden som enligt vetenskapen orsakar våldet? Sålunda socialt riktade stödåtgärder istället för straff.

DOGMATISK STATSBÄRANDE IDEOLOGI IFRÅGASATT

Jag är stark motståndare till alla former av dogmatiska idéer och ideologier. I denna blogg brukar jag i huvudsak behandla frågor som hänger samman med sådana idéer och ideologier. Ofta har det handlat om upphovsrättsindustrins dogmatiska påståenden om att människors liv måste övervakas alltid och överallt för att främja industrins ekonomiska intressen. Men denna gång handlar det om den dogmatiska idébildning som har samlats under beteckningen feminism.

Jag påstår att feminismen i Sverige har fått en sådan stark ställning att den måste betecknas som statsbärande. Varje politiker i stort sett bekänner sig till feminismen. På våra universitet lägger man in obligatoriska inslag med s.k. genusvetenskap. Men i vårt närmaste grannland har nu den s.k. genusvetenskapen blivit starkt ifrågasatt.

Feminismen liksom genusvetenskapen bygger på uppfattningen att det råder en patriarkal maktordning i samhället. Problemet är dock att denna tes inte underbyggs av traditionella empirisk forskning. Istället säger feministen och genusvetaren att "jag har svaret och behöver inte pröva om det håller sträck". Detta är inte forskning utan ett rent dogmatiskt påstående. Och den som till äventyrs vågar ifrågasätta tesen blir genast utsatt för traditionellt maktspråk. Den kritiske kallas alltid idiot, kvinnohatare, tönt eller något liknande.

I Norge sände man programmet Hjernevask, vilket ledde till debatt och ifrågasättande av de feministiska dogmerna. Debatten ledde till att det norska vetenskapsrådet frös alla pengar till genusforskningen. I Sverige har vi dock valt att krampaktigt hålla fast vid den jeopardy-forskning som kallas Genusvetenskap och vårt vetenskapliga råd har nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning. Jag funderar över hur mycket riktig forskning hade vi kunnat få för dessa pengar. Jag tänker då kanske främst på medicinsk forskning som hade kunnat leda till minskat lidande och sjukdom hos befolkningen.

Hur tramsig och ovetenskaplig genusvetenskapen är framgår av det feministiska projekt som just nu pågår där skrevande män fotograferas som bevis för mäns makt.

Ett annat exempel är den hyllade kvinnliga feministiska författaren som själv beskriver hur hon inför en grupp kvinnor berättade om hur hon hade misshandlat sin man och att andra kvinnor då också erkände hur de hade misshandlat sina män. Enligt den feministiska författaren berättade en kvinna följande:

– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.

Och detta hyllades som ett exempel på männens våld. Ärligt talat förstår jag inte hur en så dogmatisk och dubbelmoralistisk ideologi som feminismen har tillåtits få en så stark ställning i Sverige. Det är hög tid att vi på samma sätt som norrmännen kritiskt granskar de feministiska dogmerna och att alla medel till genusvetenskapen fryses tills vidare.

INTERNATIONELLA DAGEN MOT MÄNS VÅLD MOT KVINNOR

Idag är det den Internationella Dagen Mot Mäns Våld Mot Kvinnor.

Feministiskt Initiativ skall fira dagen genom att "bygga statyformationer med våra kroppar". Och forskarna Brandt och Kvanne hävdar att jämställda män är mindre våldsbenägna. Att forskningen är grund och mest bygger på förutfattade meningar tydliggörs genom en av kommentarerna:

"Berit Brandt och Elin Kvande har intervjuat män som varit hemma med sina barn. Sedan har de funnit dem vara mindre våldsbenägna än andra män, som de inte intervjuat.
Det är forskning det!"

Det som är särskilt intressant med den feministiska högtidsdagen är, att den osynliggör misshandlade män och att dessa faktiskt är i majoritet. All tillgänglig seriös forskning visar nämligen att kvinnor utövar relationsvåld i lika hög eller högre omfattning som män. En landsomfattande undersökning i Norge visade att:

"Litt flere menn (6 %) enn kvinner (4 %) oppgav at de var blitt fysisk angrepet av partneren i løpet av siste halvår."

Forskningsfakta förtigs alltså av de svenska feministerna som hellre bygger kroppsstatyer för att hylla den falska myten om "mäns våld".

En annan myt är att all män är potentiella våldsverkare. Jag citerar signaturen Grisbrottaren:

"BRÅ har konstaterat att bland det fåtal - någon procent - som misshandlar kvinnor är kriminella, missbrukare, psykiskt sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och invandrare kraftigt överrepresenterade (BRÅ 2002:14 och 2001:11)."

Det är alltså i huvudsak socialt utsatta män som utför det grövsta relationsvåldet. Bland kvinnorna tycks dock inte alls denna faktor påverka våldsutövningen. Skall männens våld motverkas så handlar det alltså inte om en genusfråga, men när det gäller kvinnors våld är genusproblematiken klart betydelsefull. Kvinnor har ju under lång tid fått lära sig att de kan utöva sitt våld utan att behöva räkna med rättsliga konsekvenser. Och i de fall de ändå döms så blir påföljderna klart lindrigare jämfört med när en man har begått samma gärning.

Så feministerna hyllar sin dag och bygger kroppsstatyer. Inget ont i det kan tyckas. Men faktum är att de genom sitt agerande hånar alla de män som har utsatts för relationsvåld och som aldrig någonsin har eller kommer att få upprättelse.

Å andra sidan är väl inte heller detta ägnat att förvåna. Feministiskt initiativ skriver här själv i klartext att vita män inte kan diskrimineras och att det därför är i sin ordning att negativt särbehandla vita män. Kan det sägas klarare att feminism inte alls står för jämlikhet?

FEMISMEN HYLLAR EN MÖRDARE MED SKATTEMEDEL

Många bloggare har uppmärksammat att den feministiska hjälten Valerie Solanash hyllas i en skolpjäs. Återigen utför feminismen sina experiment på barn, vilket förefaller vara en olämplig metod.

Valerie Solanas är känd för två saker. Hon skrev SCUM-manifestet som uttrycker ett ohöljt hat mot män med krav på att alla män och sålunda hälften av jordens befolkning ska avrättas. Vidare gjorde hon sig känd för att sätta sina ideologier i verket genom att försöka mörda Andy Warhol och två av hans medarbetare. Försöket misslyckades endast beroende på att hennes pistol klickade. För mordförsöket dömdes hon endast till 3 års fängelse och många feminister krävde att hon omgående skulle släppas fri. Så ser det ofta ut när kvinnor utövar våld mot män, vilket jag tidigare har skrivit om.

Att SCUM-manifestet nu spelas upp för barn (alla under 18 år är barn enligt Barnkonventionen) är betänkligt av flera skäl. Publiken särbehandlas, flickorna sitter på mjuka kuddar och blir bortskämda med godis och frukt, pojkarna får sitta på hårda bänkar där de tilldelas lappar för det fall "deras aphjärnor inte förmår att ta till sig budskapet". Budskapet som alltså går ut på att pojkarna, deras fädrar och bröder skall mördas. Klarar barn att objektivt och sakligt hantera och värdera denna typ av information, särskilt när den förmedlas från vuxna och från skolan? Är det lämpligt att utsätta skolpojkar för denna indoktrinering när vi redan vet att de senaste decenniernas radikalfeminism har resulterat i att pojkar trycks ned inom skolväsendet med ofullständiga eller dåliga betyg som resultat?

Skolan är en myndighet och lyder som sådan under svensk lag. Däribland Diskrimineringslagen. I denna lag förbjuds varje form av särbehandling pga kön. Som framgår särbehandlas pojkarna dubbelt vid framförande av den aktuella skoljpjäsen. Dels tvingas de till förnedring genom placeringen, dels förnedring genom budskapet som enbart går ut på att pojkarna skall mördas. DO har som uppdrag att övervaka att lagen efterlevs. Jag hyser dock inga större förhoppningar om att DO kommer att ingripa i detta fall eftersom det är pojkar/män som är utsatta.

Professor hävdar att korruption är typiskt manligt

Genusvetenskapen tar sig allt mer absurda uttryck.

Professorn Lena Wägnerud hävdar i en debattartikel i dagens Expressen att korruption skulle vara typiskt manligt.

Det som annars brukade utmärka en forskare var att uttalanden baserades på empiriska fakta. Denna gamla dammiga tradition har dock blivit omodern i dagens genusindrypta Sverige.

När Wägneurd gjorde sitt uttalande måste hon nämligen ha bortsett från Jämtlands kvinnliga och korruptionsåtalade landshövding. Hon måste också ha glömt bord korruptionsmisstänkta Mindo Rosalina Manulang och alla mutåtalade hemvårdarinnor som jag har träffat på i dussintal under mitt yrkesliv.

Jag är förvisso väl medveten om att det finns vissa undersökningar som går på samma linje som Wägnerud. Men de flesta är feministiskt färgade och därmed inte trovärdiga då de utgår från en politisk och förutfattade mening. Sanningen är nog snarare att kvinnor ganska snabbt tar till sig "manliga" beteenden när de får makt. Att män har varit överrepresenterade gällande korruption torde närmast kunna förklaras av att fler män har suttit vid makten än att de tillhör ett visst kön. Eftersom kvinnor nu rusar fram till olika maktpositioner så är det mitt stalltips att vi snart kommer att träffa på allt fler korrumperade kvinnor, vilket också antyds av mina exempel här ovan.

Wägnerud förordar i sin debattartikel att finansmarknadsminister Peter Normans korruptionsutredning skall utgå från ett genusperspektiv. Jag tror för min del att detta vore ett allvarligt misstag. Utredningen borde istället utgå från det gamla ordstävet "Makt korrumperar" och detta helt utan betydelse av könstillhörighet.

Läs också:

Ipse
Pär Ström

Tankeförbud blir Kommersiellt förbud

Den barnporrdömde serietidningsöversättaren beskriver på ett tänkvärt och insiktsfullt sätt det övergrepp han blivit utsatt för.

Det tankeförbud som följer med mangadomen har även fått internationella och ekonomiska konsekvenser i och med att Nintendo nu meddelar att man stoppar lanseringen i Sverige av fightingspelet Dead or Alive Dimensions. Därmed förlorar den svenske distributören Bergsala betydelsefulla intäkter och kanske måste i förlängningen personal sägas upp.

Är det rimligt att moralpanik får dessa dimensioner?

Feminismens fördumningsindustri

Tanja Bergkvist - Genusvansinne och fördumningsindustri from LvMI Sverige on Vimeo.

Filmen måste ses. En av årets höjdare och en blodtryckshöjare som HAX säger. Även Medborgare X kommenterar.

Relationsvåld

Nationellt centrum för kvinnofrid har på regeringens uppdrag avgivit en rapport Rapporten föreslår att alla kvinnor som söker vård skall tillfrågas om de har utsatts för våld. Sålunda skulle det råda en presumtion för att vårdsökande kvinnor är våldsoffer.

Förslaget framstår som något märkligt i ljuset av att seriös forskning visar att kvinnor är lika våldsaktiva som män i parrelationer. Enligt en ickevetenskaplig undersökning utförd av Aftonbladet sa till och med 70% av männen att de hade misshandlats av sin kvinnliga partner.

Varför skall då inte samma fråga ställas till vårdsökande män som till vårdsökande kvinnor? Handlar det om en systematisk och strukturerad förminskning av mannens rättigheter och känslor?

Madeleine Leijonhufvud ljuger igen

Återigen lobbar Leijonhufvud för samtyckesrekvisitet. Om vi inte inför detta rekvisit så är det fritt fram att utnyttja halvfulla 15 åringar hävdar Leijonhufvud. Och hon fortsätter genom att påstå att det nu är dax männen tar ansvar för sin sexualitet.

För det första undrar jag Leijonhufvud menar med att män skall ta ansvar för sin sexualitet? Gör män inte det? Begår alla män verkligen våldtäkter och sexuella övergrepp? Eller menar hon att alla män bär ett kollektivt ansvar för det fåtal som faktiskt gör sig skyldiga till dessa brott? Hur blir det då med kvinnors kollektiva ansvar? Bär alla kvinnor ansvar för de fåtal kvinnor som falskt anmäler våldtäkter? Har alla kvinnor ett kollektivt ansvar för de kvinnor som dricker sig berusade och blir omdömeslösa för att dagen efter ångra den där tillfälliga sexuella relationen? Skall alla kvinnor verkligen behöva ta ansvar för sådant i konsekvens med att alla män skall ta ansvar för andra mäns sexualitet? Det vore intressant att höra Leijonhufvud utveckla sitt resonemang.

Vad sedan gäller påståendet att det skulle vara fritt fram att utnyttjat halvberusade 15 åringar så talar professor Leijonhufvud mot bättre vetande. Leijonhufvud var tidigare professor i straffrätt och bör i den egenskap mycket väl känna till rättsfallet NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Samlag utan samtycke är sålunda straffbart även om inget våld har förekommit, vilket följer av praxis sedan i vart fall 27 år. Varför låtsas Leijonhufuvud som att detta rättsfall inte existerar? Jo, därför hon vill ljuga och vilseleda för att på så sätt få gehör för sin ståndpunkt. En sådan argumentationsteknik är dock inte ägnad att ge något förtroende.

Jag blir också innerligt uppgiven inför den totala brist på förståelse och respekt för rättsväsendet och bevisvärderingsfrågor som denna professor uppvisar då hon uttalar sig på följande sätt:

"I advokatsamfundet är man väl medveten om att försvars­advokaterna redan i dag tillåter sig att kränka målsägandena ­ i våldtäktsrättegångar med frågor som är irrelevanta (”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”). Var fanns advokaterna med erfarenhet som målsägandebiträden när remissvaret skrevs?"

Detta är rena tramserier. I den mån en försvarare frågar en målsägande om dennes bakgrund, agerande och handlande inför eller i samband med den åtalade gärningen så är det därför att frågan är relevant! Sådana frågor har alltid att göra med målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. Dessa begrepp är klarlagda genom praxis och högst relevanta för försvaret men också för den bevisvärdering som domstolen har att göra. Att Leijonhufvud låtsas som att hon inte känner till detta visar bara hennes lögn i all dess nakenhet.

Noterbart är också att erfarenheterna från de länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

Om Leijonhufvud nu tycker det är kränkande med advokater som tar sig friheten att ifrågasätt åklagarens och målsägandens anklagelser så kommer detta alltså att accentueras än mer om ett samtyckesrekvisit införs. Hur skall den tilltalade annars kunna visa att det förelåg ett erforderligt samtycke? Kan Leijonhufuvud och andra feminister förklara detta på ett begripligt sätt? Eller är det kanske så att dessa feminister önskar summariska rättegångar likt de som brukade äga rum i Stalins Sovjet och andra totalitära stater?

Det är tydligt att feministerna återkommer till detta med samtyckesrekvisit med en oerhört frenesi och frekvens. Antagligen handlar de utifrån principen om droppen som gröper ur stenen. Vi har alla - oberoende av kön - anledning att hoppas att de inte lyckas med sitt uppsåt. I annat fall kommer våra pappor, bröder, pojkvänner, makar och söner samt alla andra män att befinna sig i ett helt laglöst och rättsosäkert samhälle. Varför vill Leijonhufvud och andra feminister gå till historien med denna belastning?

Pappa - På kvinnans villkor

I min tidiga karriär på advokatbyrå kom jag ofta i kontakt med s.k. vårdnadsmål. Något som ofta slog mig var hur utlämnad pappan var. I kontakterna med socialförvaltningen kom pappan bara i kontakt med kvinnor. Det var kvinnor som utredde pappans lämplighet som förälder, det var kvinnor som skulle medla mellan föräldrarna och det var kvinnor om skrev utlåtanden och som hördes vid huvudförhandlingar i domstol. Inte helt oväntat tog dessa kvinnor ofta mammans parti. Papporna som jag kom i kontakt med kände sig ofta rättslösa.
http://www.blogger.com/img/blank.gif
I debatten hör vi ofta att papporna bör ta större ansvar för barnen. Men vad innebär det? Pappan har av hävd och tradition svarat för barnens ekonomiska trygghet. Det är ju trots allt så att papporna oftast är den som tjänar bäst. Är inte detta också ett sätt att ansvar för barnet och dess omsorg?

Och om papporna nu skall ta över också delar av kvinnans ansvar, vilka incitament ger samhället då för att motivera pappor till detta?

I media skrivs idag att "Det råder stora skillnader i mammors i olika delar av världen. Värst ska det visst vara i Afghanistan enligt den utredning som Rädda Barnen har gjort. Detta bevisas på följande sätt:

"Statistiskt sett kommer varje kvinna i Afghanistan att förlora ett av sina barn."

Men på vilket sätt är detta unikt för mödrarna frågar jag mig då?! Om en kvinna förlorar sitt barn så gäller väl detta också fadern? Varför är det då enbart relevant att lyfta fram moderna situation?

På vägen hem hörde jag en radioreklam för SOS Barnbyar med en barnröst som upprepat säger "Mamma, Mamma, Mamma". Vilken signal sänder detta budskap? I andra situationer brukar ju känsligheten för att reklam inte skall förstärka könsrollerna vara stor. Här är det dock åter Ok att utesluta pappan.

I Sverige har kvinnan rätt och möjlighet att väcka talan mot den man som hon anser är far till ett barn. Motsvarande rätt finns inte för mannen. En man kan sålunda aldrig genom ett rättslig förfarande få fastsällt sitt faderskap. Vad motiverar detta? Varför skall inte också en man få rätt till sitt barn utan kvinnans samtycke?

Exemplifieringen kan göras lång på hur samhället och organisationer utesluter pappan från alla rättigheter till sitt eget barn, men likväl skall pappan ha alla skyldigheter. Pappans rätt till sitt eget barn bygger i stort på kvinnans samtycke. Utan ett sådan samtycke är pappan chanslös både vad gäller vårdnad och att överhuvudtaget bli förklarad som far till sitt eget barn.

Vi skriver nu 2011 men i dessa frågor tycks samhället leva kvar i medeltiden.