VÅLDTÄKT - SKA BEVISNING KRÄVAS

Falska våldtäktsanmälningar är ett existerande problem som vållar stort lidande för den osant anklagade och som drar stora resurser från polisens arbete med att bekämpa verklig brottslighet. Ändå upprörs media och bloggosfären sällan över de falska anmälningarna. Desto större blir däremot upprördheten när en enskild tilltalad frikänns från våldtäktsanklagelser pga åklagarens bevisning inte höll måttet.

Sist ut i debatten är en friande dom gällande en påstådd våldtäkt på en kvinna med Asbergers syndrom. Även annars ganska sansade debattörer som Johan Westerholm skriver av sig sin vrede utan närmare eftertanke eller analys.

Är det då nu fritt fram att våldta personer med någon form av handikapp? Vissa debattörer hävdar detta, men de har självklart fel.

Problemet med våldtäktsmål har inte varit att domstolarna generellt har tillämpat för höga beviskrav. Snarare tvärtom, vilket också varit anledningen till att Högsta domstolen har sett sig förorsakad att gång efter annan bevilja prövningstillstånd för att inskärpa de beviskrav som ska gälla i alla brottmål, dvs även i våldtäktsmål. Den kanske tydligaste domen är NJA 2010 s 671. Som framgår av domen finns även med iakttagande av de sedvanliga beviskraven goda chanser att döma en verklig gärningsman, förutsatt naturligtvis att åklagare och polis har gjort en fullgod brottsutredning. Eftersom viss media idag hävdar att det skulle vara något fel på Högsta domstolens praxis så väljer jag att klippa in de kriterier för bevisvärderingen som utvecklas i domen av justitierådet Göran Lambertz:

1. I målet, liksom ofta i mål om sexualbrott, är bedömningen av målsägandens och dennes utsagas trovärdighet central för prövningen av skuldfrågan. Trovärdighetsbedömningen måste ske med försiktighet och med iakttagande av de svårigheter som finns att dra säkra slutsatser. Beteendevetenskaplig forskning visar att det ofta görs felaktiga antaganden om vilka omständigheter som är relevanta för trovärdighetsbedömningen (se Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2006, s. 397). Särskilt svårt är det att bedöma trovärdigheten utifrån exempelvis det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt, såsom grad av nervositet eller säkerhet, benägenhet att fästa eller slå ner blicken, röstläge, emotionella reaktioner, gester eller rörelsemönster. Framför allt fordras försiktighet i fråga om slutsatser av ett uppträdande som kan synas ge stöd för trovärdighet, exempelvis att en utsaga ”bär det självupplevdas prägel”. Som sägs i domen har man normalt anledning att lägga större vikt vid faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan. En viktig omständighet är därtill ofta hur berättelsen har växt fram, t.ex. förekomsten eller avsaknaden av ledande frågor under utredningen. Om berättelsen ter sig inlärd och statisk snarare än spontan är det vidare en omständighet som i allmänhet minskar trovärdigheten. Betydelsen av faktorer som annars skulle sänka trovärdigheten kan minska om målsäganden lämnar en godtagbar förklaring, varvid dock en sådan förklaring normalt inte ökar trovärdigheten i övrigt. Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas. Att målsäganden framstår som mer trovärdig än den tilltalade är givetvis inte tillräckligt för en fällande dom.

2. Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.

3. Som sägs i domen kan en trovärdig utsaga från målsäganden, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom. Vid prövningen av skuldfrågan måste dock självfallet hänsyn tas till övrig bevisning och relevanta sakomständigheter i målet. Sålunda bör även den tilltalades trovärdighet bedömas, liksom sannolikheten i sig för målsägandens och den tilltalades berättelser. Vidare bör beaktas, utan givna slutsatser, bl.a. målsägandens reaktioner omedelbart efter händelsen och hennes eller hans agerande i övrigt, eventuell teknisk bevisning och målsägandens och den tilltalades berättelsers förenlighet med denna, eventuella vittnesuppgifter av relevans samt utredningsmöjligheter för att kontrollera målsägandens berättelse som kan ha försummats av polisen (se NJA 2009 s. 447 I och II). Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.

4. Även utan en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan fällande dom komma i fråga. Det förutsätter dock att utsagan stöds av stark bevisning av annat slag. För fällande dom fordras i detta fall liksom annars att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. Uttrycket rimligt tvivel kan sägas innebära att det ska vara praktiskt sett uteslutet att det förhåller sig på något annat sätt än åklagaren hävdar (se Gregow, SvJT 1996 s. 509 ff.). För att kunna konstatera att beviskravet är uppfyllt måste normalt domstolen omsorgsfullt pröva den tilltalades invändningar mot åtalet. Det gäller även om bevisningen för åtalet i övrigt framstår som mycket stark. I allmänhet bör denna prövning redovisas i domen.

5. Anlitandet av beteendevetenskapliga experter i mål om sexualbrott kan i en del fall utgöra en värdefull hjälp för domstolarna. De kan bl.a. bidra med nyttig bakgrundsinformation och fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Domstolarna bör emellertid i varje särskilt fall noga pröva om det finns behov av ett sakkunnigförordnande. I fråga om bedömningen av trovärdigheten hos någon som hörs eller har hörts inför rätten finns det så gott som aldrig skäl att förordna en sakkunnig. (Jfr NJA 1991 s. 446.)

Som framgår är det alltså inga anmärkningsvärda eller konstiga beviskrav som gäller för sexualbrott, utan tvärtom fullt rimliga krav på åklagarens utredning och bevisning. Att en tillämpning av dessa beviskrav ständigt väcker en sådan debatt och ett sådant raseri i media och bloggosfären måste betecknas som anmärkningsvärt. Jag brukar ibland undra om dessa debattörer själva skulle vara beredda att ta ett kanske mångårigt fängelsestraff pga att åklagarens bevisbörda lättades eller helt undanröjdes. Ett alternativ vore kanske att likt de isländska feministerna kräva att bevisbördan för män som åtalas kastas om, dvs att den åtalade hade att själv bevisa sin oskuld? Att man då samtidigt skulle bryta mot folkrätten och den grundläggande rätten att betraktas som oskyldig till dess skulden bevisats är kanske inte så problematiskt? För inte kan det väl spela någon roll att staten förgriper sig på enskilda? Jag är självklart ironisk. En demokrati kan faktiskt överleva att en skyldig frikänns, men aldrig att staten begår övergrepp mot enskild. Detta borde de högröstade kritikerna beakta innan de nästa gång sätter sig vid tangentbordet för att skriva av sig sin omotiverade ilska.

Intressant?

DEN KONTROVERSIELLE LAGMANNEN

Lagman kallas domstolscheferna vid våra tingsrätter. På Gotland är Mikael Mellqvist lagman.

Mellqvist är en domare som ofta väcker ont blod och som har ett horn i sidan på särskilt försvarsadvokater. Försvaren bör inte ha rätt till ersättning om han kräver att få vara vid sin klients sida, har Mellqvist sagt. Och försvarare som Mellqvist anser som odugliga -dvs de flesta - får avdrag på sina ersättningar. Motsvarande öde drabbar dock aldrig mindre skickliga åklagare. Opartiskhet är inget som tycks bekymra lagmannens Mellqvist särskilt mycket.

På sin egen blogg erkänner Mellqvist också att han går in i varje mål med förutfattade meningar. Själv hävdar Mellqvist såklart att detta inte påverkar honom i hans dömande. De som har stött på honom har dock i regel en annan uppfattning.

Mellqvists agerande är så anmärkningsvärt att det till och med har föranlett Advokatsamfundets generalsekreterare att fråga om han har varit på studiebesök i en kinesisk folkdomstol. Det är denna typ av domare som avgör folks väl och ve, om en person skall sättas i fängelse eller dömas till höga skadestånd.

När Mellqvist också arg på Alexander Bard sedan denne har uttalat sig positivt om narkotika. Under rubriken "Sluta för fan" häver Mellqvist ur sig en rad invektiv som jag inte trodde mig behöva höra från en representant för domarkåren. Mellqvist uttrycker sin kritik mot Bard enligt följande:

Förbannad blir jag när kändisar som Alexander ”man-får-vara-hur-ful-och-dum-som-helst-och-ändå-vara-med-i-TV”

Vad har Bards utseende med debatten att göra undrar jag? Mellqvists argumentation i övrigt tycks också mest följa den linje av förutfattade meningar som han själv sagt sig besitta. Det finns nämligen exempel på att en avkriminalisering av narkotikabrott för eget bruk har haft positiva effekter. Så det går inte att så konsekvent hävda att Bard är dum och ful bara för att han har en annan åsikt än lagmannen Mellqvist.

Varför skriver jag då om denne Mellqvist? Jo, han är inte mycket värre än andra domare som man stöter på runt om i landets domstolar, men jag lyfter fram honom för att åskådliggöra hur rättsosäkert vårt rättsväsende är och för att påvisa vilka personer som har makt att utöva statens yttersta maktmedel gentemot dig och mig.

IPRED SÄNKT - ELLER?

Ephone-målet tuffar på. Som ni kanske minns biföll tingsrätten en begäran från upphovsrättsmaffian om att få ut abonnentuppgifter. Hovrätten avslog dock ansökan eftersom det inte ansågs att sannolika skäl för upphovsrättsintrång hade visats. Efter överklagande till Högsta domstolen begärdes förhandsbesked från EU-domstolen i vissa

En av de frågor som omfattades av Högsta domstolens begäran om förhandsbesked var huruvida Datalagringsdirektivet hindrade att abonnentuppgifter lämnades ut till annan än myndighet. Jag kan redan nu avslöja att denna fråga sannolikt inte kommer att behandlas av EU-domstolen.

Häromdagen kom så generaladvokaten Nilo Jääskinens förslag till avgörande. Det bör noteras att förslaget inte är bindande för EU-domstolen, men det ger ändå en god indikation på hur domstolen kan förväntas döma.

Avgörandet är inte lättillgängligt och de berörda parterna har tolkat avgörandet på olika sätt och till sin egen fördel. Här tar exempelvis Antipiratbyrån ut segern i förskott. Men även Ephones ombud tolkar avgörandet till egen fördel.

Nå, hur ska då generaladvokatens förslag förstås? Jag gör inte anspråk på att ha rätt men här kommer min tolkning.

Först klistrar jag in beslutsförslaget i fulltext:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/24/EG av den 15 mars 2006 om lagring av uppgifter som genererats eller behandlats i samband med tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster eller allmänna kommunikationsnät och om ändring av direktiv 2002/58/EG är inte tillämpligt på behandling av personuppgifter för andra ändamål än dem som avses i artikel 1.1 i detta direktiv. Följaktligen utgör nämnda direktiv inte hinder för att en nationell bestämmelse tillämpas enligt vilken en domstol – inom ramen för ett civilprocessuellt förfarande och i syfte att identifiera en viss abonnent – kan förelägga en internetleverantör att till en upphovsrättsinnehavare, eller till den som utövar rätten i dennes ställe, lämna ut uppgifter om identiteten på den abonnent som internetleverantören tilldelat en viss IP-adress som påstås ha använts för att göra intrång i den berörda upphovsrätten. Dessa uppgifter måste dock ha lagrats just i syfte att kunna lämnas ut och användas för detta ändamål, i enlighet med detaljerade nationella lagbestämmelser som antagits med iakttagande av unionsrätten angående skydd av personuppgifter.

Den fetstilsmarkerade texten anser jag är av primärt intresse för tolkningen i det aktuella målet.

Sålunda; Om Ephone i enlighet med uttryckliga nationella lagregler hade sparat abonnentuppgifter i syfte att de skulle kunna lämnas ut för att bekämpa olaglig fildelning så hade inget hinder för sådant utlämnande förekommit.

Men,i det relevanta fallet har abonnentuppgifterna inte sparats i sådant syfte. Inte heller finns det i Sverige några lagregler som ger ISP'ernarätt eller skyldighet att spara abonnentuppgifter i ett sådant syfte. Jag är därför benägen att dela den tolkning som Ephones ombud gör gällande. Nämligen; "Huvudregeln är att personuppgifter inte får användas för andra syften än de syften som uppgifterna är lagrade för. Det innebär att ePhones uppgifter inte får lämnas ut till Ljudboksförlagen eftersom de inte är lagrade i syftet att lämnas ut."

Nu ser jag med spänning fram mot Högsta domstolens avgörande. Kan detta vara slutet för IPRED-terrorn? Innan vi hoppar för högt av glädje skall vi dock minnas att arbetet med IPRED-2 har påbörjats.

Se också Upphovsträtan och Christian Engström

NY SAJT HÄNGER UT DÖMDA PEDOFILER

Ännu en sajt har skapats med syftet att hänga ut personer som är dömda för barnpornografibrott eller annan brottslighet riktad mot barn. Sajten gör det möjligt att söka länsvis och på personnamn. Man får uppgifter om namn, adress och telefonnummer samt även vad personen är dömd för.

På sajten informerar också nätverket om att de personer som hängts ut och vill ha sina uppgifter borttagna kan få det.Men då krävs att personen går med på kemisk kastrering eller visar att han eller hon genomgår lämplig behandling hos psykolog.
Vidare vill nätverket tvinga personen till fortsatt kontakt, för att man ska kunna försäkra sig om att kraven följs.

Skapare av sajten är Mikael Skillt. Mikael är Nationaldemokrat och motståndare till moskéer i Sverige.

Nationaldemokraten Mikael Skillt vill också tjäna pengar på sin idé. Han har i detta syfte skapat en app som kan laddas ner för den facila summan om 39 kronor.

Flera klagomål mot sajten har inkommit till Datainspektionen som nu har inlett en granskning. Enligt Datainspektionen uppvisar sajten flera likheter med liknande sajter som tidigare har polisanmälts.

En av de personer som riskerar att hängas ut på satjen är den dömde mangaöversättaren Simon Lundström.

Gothbarbie skriver om hur barnporrhysterin kan slå tillbaka.

Det Mikael Skillt och hans anhängare sannolikt inte har tänkt på är att de spelar de lobbyister som vill inskränka våra fri- och rättigheter rätt i händerna. Dessa lobbyister spelar gärna och oblygt ut barnporrkortet som ett argument för att inskränka de demokratiska rättigheterna. Sannolikt kan sådant drabba även Mikael Skillt som i egenskap av Nationaldemokrat och högerextremist ideologiskt inte står långt ifrån Anders Breivik.

SKATTEVERKET INFÖR STALINISTISKT ANGIVERI

I Stalins värld fanns fienden överallt, och det fanns bara ett sätt att få fatt på dem: angiveri, till och med bland barn. Systemet förfinades ytterligare under det kommunistiska styret i DDR.

På samma sätt vill nu Skatteverket att vi skall börja ange våra grannar över nätet. Det är inte särskilt svårt att förutse att det kommer att bli en och annan okynnesanmälan från avundsjuka grannar och anhöriga eller personer som av en eller annan anledning har ett horn i sidan på den anmälde.

Varför skriver jag nu om detta? Inte kan det väl vara fel att skattesmitare sätts dit?! Nej, men faran ligger i att Skatteverkets bevisbörda i praktiken är obefintlig. Den som någon gång har läst ett taxeringsbeslut eller deltagit i en taxeringsprocess vet att skattverket skördar stora framgångar genom påståenden som att saker och ting är "uppenbara" eller "klarlagda". När dessa starka formuleringar ifrågasätts så visar det sig att det egentligen inte finns något underlag som stöder Skatteverkets påståenden. Likväl påförs skatt. Rättssäkerheten för den som drabbas av Skatteverket är obefintlig. Ett angiverisystem lär kunna medföra en kraftig ökning av antalet oskyldiga som drabbas.

En helt annan fråga är om vi vill ha ett samhälle där myndigheter på gammalt känt Stalinistiskt manér uppmanar till angiveri.

RÄTTSOSÄKERHET OCH DOMSTOLAR

Som försvarare drabbas man emellanåt av en känsla att det inte spelar någon roll vad som sägs under huvudförhandlingen eller hur svag åklagarens bevisning är. Allt känns klart på förhand.

Nu har känslan bekräftats. En domare har avslöjats med att ha skrivit en fällande dom redan före huvudförhandling. JO har blivit intresserad och begärt att domaren skall förklara sig.

FlyMe - Eller högtflygande juridik

Ekobrottsmyndigheten har förlorat ännu ett stort s.k. profilmål. Denna gång handlar det om åtalet mot styrelsen för flygbolaget FlyMe. Målet var uppmärksammat i media och bl.a. fick en advokat tillika styrelseledamot och åtalad löpa gatlopp i media.

Den 20 juni kom så Göteborgs tingsrätts dom som här biläggs i som en sammanfattning. I domen ogillas samtliga åtalspunkter. Domskälen är osedvanligt omsorgsfullt utformade och tingsrätten konstaterar på samtliga punkter att något brott inte har begåtts ens i objektiv mening.

Det är dock inte domen i sig som föranleder mig att skriva detta inlägg utan snarare efterdyningarna i media som bäst beskrivs i detta cachade blogginlägg författat av en av de åtalade.

Media nyttjar sig alltså av en docent som tidigare varit gift med en av de åtalades kollegor. En docent som offentligt i GP och andra sammanhang har förespråkat en omkastad bevisbörda i Ekobrottmål. Denne docent vill alltså att Sverige ska bryta mot internationella åtaganden om att den som är misstänkt skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen bevisat. Hur tänkte GP när man släppte fram denne docent?

Madeleine Leijonhufvud ljuger igen

Återigen lobbar Leijonhufvud för samtyckesrekvisitet. Om vi inte inför detta rekvisit så är det fritt fram att utnyttja halvfulla 15 åringar hävdar Leijonhufvud. Och hon fortsätter genom att påstå att det nu är dax männen tar ansvar för sin sexualitet.

För det första undrar jag Leijonhufvud menar med att män skall ta ansvar för sin sexualitet? Gör män inte det? Begår alla män verkligen våldtäkter och sexuella övergrepp? Eller menar hon att alla män bär ett kollektivt ansvar för det fåtal som faktiskt gör sig skyldiga till dessa brott? Hur blir det då med kvinnors kollektiva ansvar? Bär alla kvinnor ansvar för de fåtal kvinnor som falskt anmäler våldtäkter? Har alla kvinnor ett kollektivt ansvar för de kvinnor som dricker sig berusade och blir omdömeslösa för att dagen efter ångra den där tillfälliga sexuella relationen? Skall alla kvinnor verkligen behöva ta ansvar för sådant i konsekvens med att alla män skall ta ansvar för andra mäns sexualitet? Det vore intressant att höra Leijonhufvud utveckla sitt resonemang.

Vad sedan gäller påståendet att det skulle vara fritt fram att utnyttjat halvberusade 15 åringar så talar professor Leijonhufvud mot bättre vetande. Leijonhufvud var tidigare professor i straffrätt och bör i den egenskap mycket väl känna till rättsfallet NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Samlag utan samtycke är sålunda straffbart även om inget våld har förekommit, vilket följer av praxis sedan i vart fall 27 år. Varför låtsas Leijonhufuvud som att detta rättsfall inte existerar? Jo, därför hon vill ljuga och vilseleda för att på så sätt få gehör för sin ståndpunkt. En sådan argumentationsteknik är dock inte ägnad att ge något förtroende.

Jag blir också innerligt uppgiven inför den totala brist på förståelse och respekt för rättsväsendet och bevisvärderingsfrågor som denna professor uppvisar då hon uttalar sig på följande sätt:

"I advokatsamfundet är man väl medveten om att försvars­advokaterna redan i dag tillåter sig att kränka målsägandena ­ i våldtäktsrättegångar med frågor som är irrelevanta (”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”). Var fanns advokaterna med erfarenhet som målsägandebiträden när remissvaret skrevs?"

Detta är rena tramserier. I den mån en försvarare frågar en målsägande om dennes bakgrund, agerande och handlande inför eller i samband med den åtalade gärningen så är det därför att frågan är relevant! Sådana frågor har alltid att göra med målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. Dessa begrepp är klarlagda genom praxis och högst relevanta för försvaret men också för den bevisvärdering som domstolen har att göra. Att Leijonhufvud låtsas som att hon inte känner till detta visar bara hennes lögn i all dess nakenhet.

Noterbart är också att erfarenheterna från de länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

Om Leijonhufvud nu tycker det är kränkande med advokater som tar sig friheten att ifrågasätt åklagarens och målsägandens anklagelser så kommer detta alltså att accentueras än mer om ett samtyckesrekvisit införs. Hur skall den tilltalade annars kunna visa att det förelåg ett erforderligt samtycke? Kan Leijonhufuvud och andra feminister förklara detta på ett begripligt sätt? Eller är det kanske så att dessa feminister önskar summariska rättegångar likt de som brukade äga rum i Stalins Sovjet och andra totalitära stater?

Det är tydligt att feministerna återkommer till detta med samtyckesrekvisit med en oerhört frenesi och frekvens. Antagligen handlar de utifrån principen om droppen som gröper ur stenen. Vi har alla - oberoende av kön - anledning att hoppas att de inte lyckas med sitt uppsåt. I annat fall kommer våra pappor, bröder, pojkvänner, makar och söner samt alla andra män att befinna sig i ett helt laglöst och rättsosäkert samhälle. Varför vill Leijonhufvud och andra feminister gå till historien med denna belastning?

Svenskt rättsväsende kritiseras

På DN Debatt framför advokaterna Jens Lapidus och Johan Åkermark kritik mot det svenska rättsväsendet. Docenten Eric Bylander anser att kritiken är uddlös. Sannolikt beror Eric Bylanders uppfattning på att han aldrig har agerat som försvarare i brottmålsrättegång. Då är det så klart enkelt att försvara rättssystemet.

Min egen uppfattning är att Lapidus och Åkermarks kritik är välgrundad. Jag instämmer i allt väsentligt med deras åsikter och jag tror detsamma gäller för de flesta advokater som agerar som försvarare.

Häktingsinstitutet

När en åklagare begär en misstänkt häktad skall prövning ske i domstol. Detta är dock mest en formalitet. Som Lapidus och Åkermark skriver så får försvararen i bästa fall en fullständigt innehållslös häktnings-PM tillslängt sig på väg in i rättssalen. Ingen information lämnas, ingen tid ges för genomgång med den misstänkte och ingen möjlighet finns att freda sig mot brottsmisstankarna som läggs fram.

Under häktningsförhandling lämnar åklagaren en muntlig framställning som i regel inte vinner stöd av några dokument eller andra objektiv underlag som i rättssäker ordning kan prövas av domstolen och försvararen. Ändå accepteras nästa alltid åklagarens uppgifter, trots att alla i rättssalen vet att åklagarna ofta överdriver för att få gehör för häktningsyrkandet.

Här efter kan den misstänkte sitta frihetsberövad utan någon rättegång eller prövning av skuldfrågan under mycket lång tid. I realiteten finns ingen bortre gräns för frihetsberövandet.


Nämndemännen

Nämndemännen är politiskt tillsatta. Idag har vi en imam i Malmö tingsrätt som är uttalat homofob. I andra tingsrätter har vi nynazister som är antisemiter och homofober. Att dessa och andra nämndemän skall kunna skilja sin politiska gärning från sin gärning som nämndeman håller jag för ganska otroligt. Eftersom rättens majoritet sålunda är politiskt tillsatt kan man med fog ifrågasätta om svenska domstolar lever upp till kraven på "oberoende" och "opartiskhet" som följer av artikel 6 Europakonventionen

Beatrice Ask säger nu att regeringen skall se över nämndemännens representativitet. Jag välkomnar detta, men noterar att de politiska tillsättningarna inte tycks vara föremål för ändring.

Översättning av dokument

Enligt Europakonventionen är det en minimirättighet för den som anklagas för brott, att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom.

Trots detta regelmässigt inga översättningar av förundersökningsprotokoll till den misstänktes språk, vilket skulle kunna leda till att Sverige bryter mot Artikel 6 i Europakonvention.

Obalansen mellan parterna


Åklagaren har alltid en stab av poliser som biträder i brottsutredningen. Vidare har åklagaren under hela utredningstiden full insyn i utredningen, medan den hemlighålls för försvararen.

Särskilt i större brottmål med häktade leder detta till en klar obalans. I mål med häktade har åklagaren ofta månader på sig att med biträde av poliser läsa in sig på utredningsmaterialet. Försvararen får däremot förundersökningen presenterad för sig kort tid innan en huvudförhandling måste äga rum. Själv fick jag nyligen en förundersökning på flera tusen sidor som skall läsas inpå två veckor samtidigt som schemat är fullt med andra åtaganden. Åklagaren däremot har haft utredningen tillgänglig omkring ett år.

Obalansen blir än mer tydligt om den misstänkte är utländsk utan kunskaper i svenska.

Obalansen är allvarlig eftersom skillnaden mellan en friande och fällande dom kan bero på om försvararen är inläst på målet eller inte. Med de korta frister som gäller i särskilt större brottmål med häktade är det i praktiken omöjligt för försvararen att läsa in sig och förbereda försvaret på det sätt som behövs. En mera rimlig ordning vore därför att förundersökningen inte delgavs i ett sammanhang utan successivt under utredningstiden.