VÅLDTÄKT - SKA BEVISNING KRÄVAS

Falska våldtäktsanmälningar är ett existerande problem som vållar stort lidande för den osant anklagade och som drar stora resurser från polisens arbete med att bekämpa verklig brottslighet. Ändå upprörs media och bloggosfären sällan över de falska anmälningarna. Desto större blir däremot upprördheten när en enskild tilltalad frikänns från våldtäktsanklagelser pga åklagarens bevisning inte höll måttet.

Sist ut i debatten är en friande dom gällande en påstådd våldtäkt på en kvinna med Asbergers syndrom. Även annars ganska sansade debattörer som Johan Westerholm skriver av sig sin vrede utan närmare eftertanke eller analys.

Är det då nu fritt fram att våldta personer med någon form av handikapp? Vissa debattörer hävdar detta, men de har självklart fel.

Problemet med våldtäktsmål har inte varit att domstolarna generellt har tillämpat för höga beviskrav. Snarare tvärtom, vilket också varit anledningen till att Högsta domstolen har sett sig förorsakad att gång efter annan bevilja prövningstillstånd för att inskärpa de beviskrav som ska gälla i alla brottmål, dvs även i våldtäktsmål. Den kanske tydligaste domen är NJA 2010 s 671. Som framgår av domen finns även med iakttagande av de sedvanliga beviskraven goda chanser att döma en verklig gärningsman, förutsatt naturligtvis att åklagare och polis har gjort en fullgod brottsutredning. Eftersom viss media idag hävdar att det skulle vara något fel på Högsta domstolens praxis så väljer jag att klippa in de kriterier för bevisvärderingen som utvecklas i domen av justitierådet Göran Lambertz:

1. I målet, liksom ofta i mål om sexualbrott, är bedömningen av målsägandens och dennes utsagas trovärdighet central för prövningen av skuldfrågan. Trovärdighetsbedömningen måste ske med försiktighet och med iakttagande av de svårigheter som finns att dra säkra slutsatser. Beteendevetenskaplig forskning visar att det ofta görs felaktiga antaganden om vilka omständigheter som är relevanta för trovärdighetsbedömningen (se Lena Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, 2006, s. 397). Särskilt svårt är det att bedöma trovärdigheten utifrån exempelvis det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt, såsom grad av nervositet eller säkerhet, benägenhet att fästa eller slå ner blicken, röstläge, emotionella reaktioner, gester eller rörelsemönster. Framför allt fordras försiktighet i fråga om slutsatser av ett uppträdande som kan synas ge stöd för trovärdighet, exempelvis att en utsaga ”bär det självupplevdas prägel”. Som sägs i domen har man normalt anledning att lägga större vikt vid faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan. En viktig omständighet är därtill ofta hur berättelsen har växt fram, t.ex. förekomsten eller avsaknaden av ledande frågor under utredningen. Om berättelsen ter sig inlärd och statisk snarare än spontan är det vidare en omständighet som i allmänhet minskar trovärdigheten. Betydelsen av faktorer som annars skulle sänka trovärdigheten kan minska om målsäganden lämnar en godtagbar förklaring, varvid dock en sådan förklaring normalt inte ökar trovärdigheten i övrigt. Möjliga alternativa förklaringar till målsägandens agerande före och under rättegången bör beaktas. Att målsäganden framstår som mer trovärdig än den tilltalade är givetvis inte tillräckligt för en fällande dom.

2. Att en person, liksom hans eller hennes berättelse, uppfattas som trovärdig behöver inte betyda att uppgifterna är tillförlitliga. Det kan sammanhänga med att personen av något skäl är övertygad om att berätta sanningen fastän uppgifterna delvis har sin grund i inbillning, sammanblandning, suggestion, annan yttre påverkan på minnet eller omedvetna förskjutningar i minnesbilden.

3. Som sägs i domen kan en trovärdig utsaga från målsäganden, i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet, vara tillräcklig för en fällande dom. Vid prövningen av skuldfrågan måste dock självfallet hänsyn tas till övrig bevisning och relevanta sakomständigheter i målet. Sålunda bör även den tilltalades trovärdighet bedömas, liksom sannolikheten i sig för målsägandens och den tilltalades berättelser. Vidare bör beaktas, utan givna slutsatser, bl.a. målsägandens reaktioner omedelbart efter händelsen och hennes eller hans agerande i övrigt, eventuell teknisk bevisning och målsägandens och den tilltalades berättelsers förenlighet med denna, eventuella vittnesuppgifter av relevans samt utredningsmöjligheter för att kontrollera målsägandens berättelse som kan ha försummats av polisen (se NJA 2009 s. 447 I och II). Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.

4. Även utan en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan fällande dom komma i fråga. Det förutsätter dock att utsagan stöds av stark bevisning av annat slag. För fällande dom fordras i detta fall liksom annars att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till det som läggs honom till last. Uttrycket rimligt tvivel kan sägas innebära att det ska vara praktiskt sett uteslutet att det förhåller sig på något annat sätt än åklagaren hävdar (se Gregow, SvJT 1996 s. 509 ff.). För att kunna konstatera att beviskravet är uppfyllt måste normalt domstolen omsorgsfullt pröva den tilltalades invändningar mot åtalet. Det gäller även om bevisningen för åtalet i övrigt framstår som mycket stark. I allmänhet bör denna prövning redovisas i domen.

5. Anlitandet av beteendevetenskapliga experter i mål om sexualbrott kan i en del fall utgöra en värdefull hjälp för domstolarna. De kan bl.a. bidra med nyttig bakgrundsinformation och fästa rättens uppmärksamhet på möjliga felkällor. Domstolarna bör emellertid i varje särskilt fall noga pröva om det finns behov av ett sakkunnigförordnande. I fråga om bedömningen av trovärdigheten hos någon som hörs eller har hörts inför rätten finns det så gott som aldrig skäl att förordna en sakkunnig. (Jfr NJA 1991 s. 446.)

Som framgår är det alltså inga anmärkningsvärda eller konstiga beviskrav som gäller för sexualbrott, utan tvärtom fullt rimliga krav på åklagarens utredning och bevisning. Att en tillämpning av dessa beviskrav ständigt väcker en sådan debatt och ett sådant raseri i media och bloggosfären måste betecknas som anmärkningsvärt. Jag brukar ibland undra om dessa debattörer själva skulle vara beredda att ta ett kanske mångårigt fängelsestraff pga att åklagarens bevisbörda lättades eller helt undanröjdes. Ett alternativ vore kanske att likt de isländska feministerna kräva att bevisbördan för män som åtalas kastas om, dvs att den åtalade hade att själv bevisa sin oskuld? Att man då samtidigt skulle bryta mot folkrätten och den grundläggande rätten att betraktas som oskyldig till dess skulden bevisats är kanske inte så problematiskt? För inte kan det väl spela någon roll att staten förgriper sig på enskilda? Jag är självklart ironisk. En demokrati kan faktiskt överleva att en skyldig frikänns, men aldrig att staten begår övergrepp mot enskild. Detta borde de högröstade kritikerna beakta innan de nästa gång sätter sig vid tangentbordet för att skriva av sig sin omotiverade ilska.

Intressant?

SKATTEVERKET INFÖR STALINISTISKT ANGIVERI

I Stalins värld fanns fienden överallt, och det fanns bara ett sätt att få fatt på dem: angiveri, till och med bland barn. Systemet förfinades ytterligare under det kommunistiska styret i DDR.

På samma sätt vill nu Skatteverket att vi skall börja ange våra grannar över nätet. Det är inte särskilt svårt att förutse att det kommer att bli en och annan okynnesanmälan från avundsjuka grannar och anhöriga eller personer som av en eller annan anledning har ett horn i sidan på den anmälde.

Varför skriver jag nu om detta? Inte kan det väl vara fel att skattesmitare sätts dit?! Nej, men faran ligger i att Skatteverkets bevisbörda i praktiken är obefintlig. Den som någon gång har läst ett taxeringsbeslut eller deltagit i en taxeringsprocess vet att skattverket skördar stora framgångar genom påståenden som att saker och ting är "uppenbara" eller "klarlagda". När dessa starka formuleringar ifrågasätts så visar det sig att det egentligen inte finns något underlag som stöder Skatteverkets påståenden. Likväl påförs skatt. Rättssäkerheten för den som drabbas av Skatteverket är obefintlig. Ett angiverisystem lär kunna medföra en kraftig ökning av antalet oskyldiga som drabbas.

En helt annan fråga är om vi vill ha ett samhälle där myndigheter på gammalt känt Stalinistiskt manér uppmanar till angiveri.

Madeleine Leijonhufvud ljuger igen

Återigen lobbar Leijonhufvud för samtyckesrekvisitet. Om vi inte inför detta rekvisit så är det fritt fram att utnyttja halvfulla 15 åringar hävdar Leijonhufvud. Och hon fortsätter genom att påstå att det nu är dax männen tar ansvar för sin sexualitet.

För det första undrar jag Leijonhufvud menar med att män skall ta ansvar för sin sexualitet? Gör män inte det? Begår alla män verkligen våldtäkter och sexuella övergrepp? Eller menar hon att alla män bär ett kollektivt ansvar för det fåtal som faktiskt gör sig skyldiga till dessa brott? Hur blir det då med kvinnors kollektiva ansvar? Bär alla kvinnor ansvar för de fåtal kvinnor som falskt anmäler våldtäkter? Har alla kvinnor ett kollektivt ansvar för de kvinnor som dricker sig berusade och blir omdömeslösa för att dagen efter ångra den där tillfälliga sexuella relationen? Skall alla kvinnor verkligen behöva ta ansvar för sådant i konsekvens med att alla män skall ta ansvar för andra mäns sexualitet? Det vore intressant att höra Leijonhufvud utveckla sitt resonemang.

Vad sedan gäller påståendet att det skulle vara fritt fram att utnyttjat halvberusade 15 åringar så talar professor Leijonhufvud mot bättre vetande. Leijonhufvud var tidigare professor i straffrätt och bör i den egenskap mycket väl känna till rättsfallet NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Samlag utan samtycke är sålunda straffbart även om inget våld har förekommit, vilket följer av praxis sedan i vart fall 27 år. Varför låtsas Leijonhufuvud som att detta rättsfall inte existerar? Jo, därför hon vill ljuga och vilseleda för att på så sätt få gehör för sin ståndpunkt. En sådan argumentationsteknik är dock inte ägnad att ge något förtroende.

Jag blir också innerligt uppgiven inför den totala brist på förståelse och respekt för rättsväsendet och bevisvärderingsfrågor som denna professor uppvisar då hon uttalar sig på följande sätt:

"I advokatsamfundet är man väl medveten om att försvars­advokaterna redan i dag tillåter sig att kränka målsägandena ­ i våldtäktsrättegångar med frågor som är irrelevanta (”Brukar du ligga med killar första gången du är ute med dem?”). Var fanns advokaterna med erfarenhet som målsägandebiträden när remissvaret skrevs?"

Detta är rena tramserier. I den mån en försvarare frågar en målsägande om dennes bakgrund, agerande och handlande inför eller i samband med den åtalade gärningen så är det därför att frågan är relevant! Sådana frågor har alltid att göra med målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet. Dessa begrepp är klarlagda genom praxis och högst relevanta för försvaret men också för den bevisvärdering som domstolen har att göra. Att Leijonhufvud låtsas som att hon inte känner till detta visar bara hennes lögn i all dess nakenhet.

Noterbart är också att erfarenheterna från de länder som tillämpar ett samtyckesrekvisit - dock utan att ha kastat om bevisbördan - är att ett samtyckesrekvisit medför ett än större fokus på det förmodade offret. Jag finner skäl att påminna om vad som skrevs i Proposition 2004/05:45:

"Kommittén redogör för engelsk rätt, som innehåller en bestämmelse om våldtäkt som baseras på bristande samtycke. Kommittén konstateraratt statistiken vad gäller polisanmälningar och åtal som avser misstanke om våldtäkt inte är bättre än i Sverige. Enligt kommittén ger det engelska exemplet också stöd för farhågor om de följder en reglering baserad endast på bristande samtycke kan få, nämligen den att offret hamnar i centrumför brottsutredningen."

Om Leijonhufvud nu tycker det är kränkande med advokater som tar sig friheten att ifrågasätt åklagarens och målsägandens anklagelser så kommer detta alltså att accentueras än mer om ett samtyckesrekvisit införs. Hur skall den tilltalade annars kunna visa att det förelåg ett erforderligt samtycke? Kan Leijonhufuvud och andra feminister förklara detta på ett begripligt sätt? Eller är det kanske så att dessa feminister önskar summariska rättegångar likt de som brukade äga rum i Stalins Sovjet och andra totalitära stater?

Det är tydligt att feministerna återkommer till detta med samtyckesrekvisit med en oerhört frenesi och frekvens. Antagligen handlar de utifrån principen om droppen som gröper ur stenen. Vi har alla - oberoende av kön - anledning att hoppas att de inte lyckas med sitt uppsåt. I annat fall kommer våra pappor, bröder, pojkvänner, makar och söner samt alla andra män att befinna sig i ett helt laglöst och rättsosäkert samhälle. Varför vill Leijonhufvud och andra feminister gå till historien med denna belastning?