2011 - EN TILLBAKABLICK

2011 har varit ett turbulent år. Protester har spridit sig över världen och kulmen såg vi i Nordafrika där den Arabiska våren ledde till att flera diktaturer störtades. På ytan kan man därför förledas till att tro att 2011 var det år då friheten och demokratin skördade nya framgångar.

Men hur gick det då sedan? I både Algeriet och Egypten skördade Muslimska Broderskapet och anknutna Al-Nahda stora valframgångar. De största nationerna i Nordafrika styrs nu alltså av islamistiska partier. Kan vi lita på att dessa partier har för avsikt att vårda och försvara den nyvunna demokratin?

Det finns mycket som talar för att så inte är fallet. Den norsk-irakiske författaren Walid al-Kubasi granskar i dokumentären Frihet, likhet og Det muslimske brorskap det muslimska broderskapets agenda och syn på demokratiska samt mänskliga rättigheter. Budskapet från ledningen för broderskapet förfärar.

Höga företrädare för Muslimska Broderskapet tvekar inte att öppet uttala att demokratin är ett djävulens redskap som man endast avser att nyttja för att vinna makt. Ett annat budskap är att Europa skall erövras genom barnvagnen och demokratin. Och nej, detta är inte någon islamofobi från min sida, utan orden kommer direkt från ledande företrädare för det Muslimska Broderskapet. Precis som alla andra partier och organisationer med stort inflytande och politisk makt ska även denna organisation granskas oberoende av religiös tillhörighet.

Jag rekommenderar var och en som är intresserad av demokrati- och frihetsfrågor att titta på dokumentären som sändes i Svensk TV den 23 december 2011. Bilda er egen uppfattning och fundera över om det finns anledning att glädjas eller förfäras över resultatet av Frihetsåret 2011:

DOGMATISK STATSBÄRANDE IDEOLOGI IFRÅGASATT

Jag är stark motståndare till alla former av dogmatiska idéer och ideologier. I denna blogg brukar jag i huvudsak behandla frågor som hänger samman med sådana idéer och ideologier. Ofta har det handlat om upphovsrättsindustrins dogmatiska påståenden om att människors liv måste övervakas alltid och överallt för att främja industrins ekonomiska intressen. Men denna gång handlar det om den dogmatiska idébildning som har samlats under beteckningen feminism.

Jag påstår att feminismen i Sverige har fått en sådan stark ställning att den måste betecknas som statsbärande. Varje politiker i stort sett bekänner sig till feminismen. På våra universitet lägger man in obligatoriska inslag med s.k. genusvetenskap. Men i vårt närmaste grannland har nu den s.k. genusvetenskapen blivit starkt ifrågasatt.

Feminismen liksom genusvetenskapen bygger på uppfattningen att det råder en patriarkal maktordning i samhället. Problemet är dock att denna tes inte underbyggs av traditionella empirisk forskning. Istället säger feministen och genusvetaren att "jag har svaret och behöver inte pröva om det håller sträck". Detta är inte forskning utan ett rent dogmatiskt påstående. Och den som till äventyrs vågar ifrågasätta tesen blir genast utsatt för traditionellt maktspråk. Den kritiske kallas alltid idiot, kvinnohatare, tönt eller något liknande.

I Norge sände man programmet Hjernevask, vilket ledde till debatt och ifrågasättande av de feministiska dogmerna. Debatten ledde till att det norska vetenskapsrådet frös alla pengar till genusforskningen. I Sverige har vi dock valt att krampaktigt hålla fast vid den jeopardy-forskning som kallas Genusvetenskap och vårt vetenskapliga råd har nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning. Jag funderar över hur mycket riktig forskning hade vi kunnat få för dessa pengar. Jag tänker då kanske främst på medicinsk forskning som hade kunnat leda till minskat lidande och sjukdom hos befolkningen.

Hur tramsig och ovetenskaplig genusvetenskapen är framgår av det feministiska projekt som just nu pågår där skrevande män fotograferas som bevis för mäns makt.

Ett annat exempel är den hyllade kvinnliga feministiska författaren som själv beskriver hur hon inför en grupp kvinnor berättade om hur hon hade misshandlat sin man och att andra kvinnor då också erkände hur de hade misshandlat sina män. Enligt den feministiska författaren berättade en kvinna följande:

– När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.

Och detta hyllades som ett exempel på männens våld. Ärligt talat förstår jag inte hur en så dogmatisk och dubbelmoralistisk ideologi som feminismen har tillåtits få en så stark ställning i Sverige. Det är hög tid att vi på samma sätt som norrmännen kritiskt granskar de feministiska dogmerna och att alla medel till genusvetenskapen fryses tills vidare.

Samråd för mänskliga rättigheter i Sverige

Något som har rönt liten uppmärksamhet i media och bloggosfären är det samrådsmöte för mänskliga rättigheter i Sverige som hölls den 23 maj. Inledningstalet hölls av integrationsminister Eric Ullenhag.

Utgångspunkten för samrådsmötet är FN:s s.k. Parisprinciper. En Offentlig utredning har presenterats med många vackra men ändå rätt innehållslösa tankar har presenterats.

Ansatsen är på ytan god, men i realiteten undviker man de viktiga frågorna och förslagen som presenteras står till viss del i strid med Parisprinciperna. Genom Parisprinciperna fastslogs nämligen bland annat att de nationella institutionerna för övervakning av rättigheterna bör kunna agera oberoende från staten samt företräda olika intressen. För att kunna agera oberoende från staten bör institutionerna ha alternativa försörjningskällor.

Ändå föreslår den statliga offentliga utredningen att översynen skall ske genom en statlig myndighet med kommissionärer som skall utses av riksdagen. Sålunda utser lagstiftaren - läs i regel regeringsmajoriteten - sin egen övervakare och som dessutom finansieras av den som skall övervakas. Hur principen om en oberoende övervakare skall kunna säkerställas med ett sådant system har jag svårt att se.

Slående är också att såväl den statliga offentliga utredningen liksom samrådsmötet helt undviker att ta en diskussion kring huruvida det finns en förenlighet mellan den mänskliga rättigheten till ett privatliv och det totala övervakningssamhälle som nu införs i rask takt genom FRA-lag, Datalagringsdirektiv m.m. Uppenbart utgör övervakningsstaten det största avsteget från demokratiska principer och mänskliga rättigheter som förekommit i modern tid. Ändå berörs dessa frågor inte med ett ord.

Idéerna och förslagen som framförs genom den offentliga utredningen i övrigt är väl goda. Att staten mer aktivt skall beakta internationella åtaganden gällande mänskliga rättigheter är aldrig fel. Men snacket glider snart in på politiskt korrekta och för staten okontroversiell frågor gällande kvinnors, romers och handikappades rättigheter. Dessa frågor är inte oviktiga på något sätt, men så länge man tiger kring de riktigt kontroversiella frågorna saknar utredningen och dess förslag all trovärdighet.