POLISER SOM BRYTER MOT LAGEN ÄR IMMUNA MOT STRAFF

För nu cirka två år sedan skrev jag om hur åklagaren gav SÄPO grönt ljus att bryta mot lagen. De aktuella polismännen hade begått ett klart lagbrott, men friades eftersom åklagaren ansåg att de inte hade förstått bättre. Jag konstaterade då liksom nu att okunskap om lagen inte anses vara en omständighet som friar från straffansvar. I vart fall inte när det är du eller jag som begår brott.

I ett annat inlägg beskrev jag hur polisen hade utsatt en brottsmisstänkt för regelrätta hot i syfte att framtvinga en bekännelse. Hoten skulle direkt kvalificeras som brottet olaga hot om de hade framförts av dig eller mig. I detta fallet kränktes även den misstänktes minimirättigheter som garanteras bl.a. genom Europakonventionen. Polisen hade därmed klart överskridit sina befogenheter på ett sådant sätt som förutsätts för brottet tjänstefel. Du gissade rätt; Ingen straffrättslig påföljd denna gången heller.

Och nu har det hänt igen. JO riktar kritik mot åklagare och polis för att de ännu en gång har använt olagliga förhörsmetoder som kränkt den misstänktes rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen.

JO noterar - lite lätt motsägelsefullt - att Europakonventionen gäller som lag i Sverige sedan 1995. Därefter konstaterar han att de metoder som användes av polisen kränkte lagen, dvs Europakonventionen. Likväl väljer JO att inte väcka åtal eftersom:

JO:s beslut att inte inleda förundersökning om tjänstefel i detta ärende grundades bl.a. på frånvaron av i författning givna föreskrifter om vad som är ett rättsenligt handlande i samband med genomförandet av infiltrationsoperationer och provokationer.

Men vänta nu. JO har ju först konstaterat att förhörsmetoderna stred mot lagen men friar sedan pga av att föreskrifter i författning saknas?? Fullständigt obegripligt eftersom ju - med risk att bli tjatig - Europakonventionen och därtill anslutande praxis utgör svensk lag sedan många år. Situationen måste alltså uppfattas på så sätt att poliserna och åklagaren återigen frias eftersom de inte kunde eller hade förmåga att förstå de rättsregler som är styrande för deras verksamheter.

Mönstret framstår som alltmer tydligt. Åklagare och poliser verkar ha blivit vår tids frälse som står över lagen och som kan ägna sig åt allsköns olaglig verksamhet utan att riskera några påföljder. Och domstolar samt JO hejar på. Är det ett sådant rättssamhälle vi vill ha, där ändamålen helgar medlen?

Ja, det ser så ut. Alliansen agerar ständigt för att tunna ut rättssäkerheten. Preventiv buggning utan brottsmisstanke har nu följts upp genom ett nytt förslag om att SÄPO, FRA och MUST friare ska kunna utbyta information med varandra utan att behöva bekymra sig om trivialiteter som lagar eller personlig integritet. Men som HAX så riktigt påpekar handlar det naturligtvis om den ständigt ökade önskan att kontrollera medborgarnas liv och handlande i realtid.

Jag blir inte så lite rädd när man kan se att straffimmunitet för myndighetspersoner kombineras med en ständigt ökande transparens av den privata sfären. Information om det allra mest privat och intima lagras utan tidsbegränsningar och hanteras av personer med dokumenterat dåligt omdöme som dessutom är immuna mot straff under motiveringen "De förstod ju inte bättre". Jag ser fram mot en riktigt intressant men samtidigt skrämmande framtid.

Share
|

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN

Den som misstänks för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter genom Artikel 6 Europakonventionen. En sådan rättighet är rätten att som misstänkt kunna tiga och förhålla sig passiv genom hela processen. Denna rättighet får aldrig kränkas. Exempelvis är det otillåtet att en polis framtvingar ett erkännande med hjälp av hot som som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos den hörde.

Denna grundläggande rättighet sattes på sin spets i Högsta domstolens mål B 2150-11. I målet handlar det om en man som polisen länge hade misstänkt för mord. I frustration över att utredningen hade kört fast utsatte polisen mannen för en bevisprovokation med hotfulla inslag, vilket ledde till att mannen lämnade uppgifter som var negativa för honom själv.

Högsta domstolen konstaterar att bevisprovokationen har innehållit "otillbörliga inslag", dock inte av det allvarligare slaget. Denna bedömning ledde till att mannen fälldes, men eftersom hans rättigheter hade kränkts så fick han ett reducerat straff.

Men vilka förutsättningar gällde för bevisprovokationen och vilka signaler sänder Högsta domstolens dom till polis och åklagare?:

I det aktuella fallet hade polismannen "Mike" kontaktat den misstänkte och låtit honom förstå att Mike tillhörde en kriminell organisation. Den misstänkte hade uppfattat att det handlade om Hells Angels. Mike hade klargjort för den misstänkte att kroppen efter kvinnan måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och att kriminella grupperingar som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Dessutom hade Mike utlovat 75.000 kronor till den misstänkte om han berättade vad han visste. Mike hade vidare förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tjetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för den misstänkte, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka den misstänkte utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Det står alltså helt klart att polisen har framkallat ett erkännande genom hot om att den misstänkte skulle utsättas för angrepp från en rysk maffialiknande organisation om han inte lämnade de önskade uppgifterna. För egen del kan jag inte förstå hur Högsta domstolen inte kan anse att en sådan bevisprovokation inte skulle tillhör de mer allvarliga slagen.

Bevisprovokationen var utdragen och innehöll klara hot om kriminella angrepp. Om denna förhörs- och utredningsmetod - som nu har fått sanktion genom Högsta domstolens dom - nu blir legio är situationen allvarlig. Vilka andra hotelser kan accepteras? Var går gränserna för polisens och åklagarnas arbetsmetoder? Noterbart är att de metoder som polisen tillämpade i sin bevisprovokation innefattar handlingar som kan vara straffbara som olaga hot, men mig veterligt har åklagare inte inlett någon förundersökning mot de inblandade polismännen. Är det rimligt att staten genom sina poliser och åklagare själva begår brott för att lösa andra brott? Jag anser inte det och situationen som har tillskapats genom Högsta domstolens dom är synnerligen allvarlig.

INTERNATIONELLA DAGEN MOT MÄNS VÅLD MOT KVINNOR

Idag är det den Internationella Dagen Mot Mäns Våld Mot Kvinnor.

Feministiskt Initiativ skall fira dagen genom att "bygga statyformationer med våra kroppar". Och forskarna Brandt och Kvanne hävdar att jämställda män är mindre våldsbenägna. Att forskningen är grund och mest bygger på förutfattade meningar tydliggörs genom en av kommentarerna:

"Berit Brandt och Elin Kvande har intervjuat män som varit hemma med sina barn. Sedan har de funnit dem vara mindre våldsbenägna än andra män, som de inte intervjuat.
Det är forskning det!"

Det som är särskilt intressant med den feministiska högtidsdagen är, att den osynliggör misshandlade män och att dessa faktiskt är i majoritet. All tillgänglig seriös forskning visar nämligen att kvinnor utövar relationsvåld i lika hög eller högre omfattning som män. En landsomfattande undersökning i Norge visade att:

"Litt flere menn (6 %) enn kvinner (4 %) oppgav at de var blitt fysisk angrepet av partneren i løpet av siste halvår."

Forskningsfakta förtigs alltså av de svenska feministerna som hellre bygger kroppsstatyer för att hylla den falska myten om "mäns våld".

En annan myt är att all män är potentiella våldsverkare. Jag citerar signaturen Grisbrottaren:

"BRÅ har konstaterat att bland det fåtal - någon procent - som misshandlar kvinnor är kriminella, missbrukare, psykiskt sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och invandrare kraftigt överrepresenterade (BRÅ 2002:14 och 2001:11)."

Det är alltså i huvudsak socialt utsatta män som utför det grövsta relationsvåldet. Bland kvinnorna tycks dock inte alls denna faktor påverka våldsutövningen. Skall männens våld motverkas så handlar det alltså inte om en genusfråga, men när det gäller kvinnors våld är genusproblematiken klart betydelsefull. Kvinnor har ju under lång tid fått lära sig att de kan utöva sitt våld utan att behöva räkna med rättsliga konsekvenser. Och i de fall de ändå döms så blir påföljderna klart lindrigare jämfört med när en man har begått samma gärning.

Så feministerna hyllar sin dag och bygger kroppsstatyer. Inget ont i det kan tyckas. Men faktum är att de genom sitt agerande hånar alla de män som har utsatts för relationsvåld och som aldrig någonsin har eller kommer att få upprättelse.

Å andra sidan är väl inte heller detta ägnat att förvåna. Feministiskt initiativ skriver här själv i klartext att vita män inte kan diskrimineras och att det därför är i sin ordning att negativt särbehandla vita män. Kan det sägas klarare att feminism inte alls står för jämlikhet?