DLD - SOCIALDEMOKRATISK SKADEGLÄDJE

Lördagen den 17 mars var dagen då vi hoppades på att allmänheten skulle ge sig ut på gatorna för att demonstrera sitt missnöje mot den totalövervakning som vi kan förvänta oss efter att riksdagen den 21 mars röstar igenom DLD som en del av svensk lag. Jag måste erkänna att ambitionen och förväntningarna inte uppfylldes. Detta skapar skadeglädje hos socialdemokratin.

Socialdemokraten Tommy Rådberg skriver skadeglatt på sin blogg: "Stort fiasko för datalagringsdemon på Sergels Torg". Och han fortsätter:

"Vi socialdemokrater, genom den socialdemokratiska riksdagsgruppen, kan med stor stolthet lägga vår röst för Datalagringsdirektivet på onsdag 21 mars klockan 1600. Och vi har här en seger."

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen känner sålunda stolhet över att införa ett direktiv och en lagstiftning som:

- EU kommissionen konstaterat bryter mot Europakonventionen i flera avseenden.

- Eu kommissionen, Europeiska datainspektionen samt kommissionär Cecilia Malmström tvingats erkänna saknar betydelse för polisens arbete mot brottsligheten.

- Europeiska datainspektionen konstaterat missbrukas för helt andra syften än bekämpning av grov brottslighet.

Det är sålunda dessa kränkningar, missbruk och total övervakning som den socialdemokratiska riksdagsgruppen känner stolthet över?!! Är det detta som samma riksdagsgrupp upplever som en "en seger"??!! Vad säger det i så fall om socialdemokratins syn på demokrati och frihetsfrågor?

Läs också vad HAX skriver om att utveckla inte avveckla demokratin. Viktigt att påminna sig om detta.

BEVISET FÖR ATT DLD ÄR VERKNINGSLÖST

Grafen ovan bygger på en undersökning av hur effektiv DLD var under den tid som direktivet tillämpades i Tyskland. Som framgår var andelen uppklarade brott högre FÖRE DLD än efter. Vilka argument kvarstår då för att införa DLD även i Sverige?

DLD står i klart i strid med de fri- och rättigheter som garanteras genom Europakonventionen. Den grundläggande rättsregeln ges genom Artikel 8 som garanterar var och en rätten till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet får endast inskränkas "om det är nödvändigt i en demokratisk stat". Regeln kompletteras genom det övergripande kravet på proportionalitet. Europadomstolen har i avgörandet "S. and Marper v. The United Kingdom" slagit fast följande viktiga uttolkning av Artikel 8:

“An interference will be considered 'necessary in a democratic society' for a legitimate aim if it answers a 'pressing social need' and, in particular, if it is proportionate to the legitimate aim pursued and if the reasons adduced by the national authorities to justify it are 'relevant and sufficient"

Genom domen slogs sålunda åter kravet på proportionalitet fast. I domen ECtHR 25 March 1983, appl. 5947/72, (Silver a.o. v. The United Kingdom) fastslog domstolen vidare enhälligt att:

that mere usefulness does not satisfy the test of necessity

Eller på vanlig svenska: En begränsning av de rättigheter som tillförsäkras genom Artikel 8 kan inte motiveras av att åtgärden anses "nyttig". Principen har fastslagits och återupprepats i domstolens avgörande "Volker und Markus Schecke". Ändå är det just detta argument som DLD-förespråkarna hänvisar till, nämligen att DLD är till nytta för polisens bekämpning av kriminalitet. Men som grafen ovan visar stämmer inte ens detta påstående.

I ljuset av Europadomstolens avgöranden är det också bekymmersamt att behöva konstatera att när Kommissionen skulle utvärdera DLD så begärde man i ett BREV endast uppgift om direktivets "nyttighet", vilket alltså är helt irrelevant för prövningen av huruvida direktivet överensstämmer med krav som uppställs genom Artikel 8. Än mer intressant är att kommissionen i samma brev erkänner, att trots att information som sparats enligt DLD har lämnats ut miljontals gånger så saknas det helt bevis för direktivets effektivitet för brottsbekämpningen.

Samma slutsats drogs i denna RAPPORT från den Deutscher Bundestag's underrättelsetjänst. Återigen slås alltså fast att det helt saknas bevis för att DLD ens medför någon nytta för brottsbekämpningen.

Bevisen för DLD-förespråkarnas argument saknas sålunda helt. Ändå skriver bl.a. centerpartisten Staffan Danielsson att; "...de sakkunniga i Sverige på detta område som jag frågat och läst, är samstämmiga. Denna information för att få bevis mot misstänkta som kan leda till fällande domar är av stor betydelse i många besvärliga brottmål." Som framgår ovan antingen ljuger Danielsson eller så var de personer han frågat inte särskilt sakkunniga. Man kan också undra varför en medlem av vår lagstiftande församling väljer att hålla sig okunnig när den korrekta informationen finns tillgänglig endast en googling bort, särskilt när han ska rösta i en fråga där Sveriges riksdag riskerar att bryta mot Sveriges folkrättsliga åtaganden och i en fråga där Danielsson avser att gå emot det beslut som fattats på hans egen partistämma.

Sammanfattningsvis visar sålunda all information att DLD är versningslöst eller i vart fall att bevisen för motsatsen helt saknas. Däremot konstaterar den Europeiska Datainspektionen (The European Data Protection Authorities) att;

Most importantly,service providers were found to retain and hand over data in ways contrary to
the provisions of the directive. The provisions of the data retention directive are not respected and the lack of available sensible statistics hinders the assessment of whether the directive has achieved its objectives.

På vanlig svenska: Den lagrade informationen missbrukas och det saknas helt bevis för direkivets effektivitet! Jag utmanar nu DLD-förespråkarna att dels förklara vilka motiv som kvarstår för att rösta igenom DLD den 21 mars, dels hur DLD kan påstås överensstämma med de åtagande som följer av särskilt Artikel 8 Europakonventionen dels ock vilka motiven är för att bryta mot Sveriges folkrättsliga åtaganden? Jag anser att de folkvalda är skyldiga att besvara samtliga dessa frågor både tydligt och i god tid före den 21 mars!

Intressant?

EN VECKA KVAR TILL 1984

Riksdagens justitieutskott har nu klubbat igenom betänkandet som bereder vägen för att genomföra direktivet för datalagring i Sverige från den 1 maj i år. Betänkandet kommer upp till debatt och beslut i riksdagen under nästa vecka. Samtidigt är samtliga partiers ungdomsförbund motståndare till att direktivet införs som lag i Sverige.

En genomgång av de sedvanliga bloggarna och internetsidorna visar att det råder en tydlig generationsklyfta mellan de etablerade partierna och deras ungdomsförbund. Medan partiledningarna är varma förespråkare för att införa det totala Övervakningssamhället kämpar ungdomsförbunden emot. Stöd ungdomsförbunden genom att mejla till riksdagens ledamöter. Du hittar deras mejladresser HÄR.

Förespråkarna för den totala övervakningen av alla medborgare brukar hävda att datalagringen är nödvändig för att bekämpa den grova brottsligheten. Detta argument föll dock platt till marken när datalagringsdirektivet utvärderades våren 2011. Utvärderingen visade däremot att direktivet på ett antal punkter hade klart negativa effekter som utgör brott mot den personliga integriteten. Dessutom visade utvärderingen att de lagrade uppgifterna används för en rad andra ändamål än de uppgivna. På samma sätt som med FRA-lagen hade ändamålsglidningen snabbt infunnit sig. Detta bevisar faran med masslagring av information om alla medborgare, sådan information kommer alltid att missbrukas. Det handlar bara om tid.

Med datalagringsdirektivet som lag kommer myndigheterna att ges möjlighet att kartlägga alla dina kontakter, dina politiska åsikter, dina sjukdomar och krämpor. Varje intim del av ditt liv kommer att hamna i händerna på anonyma tjänstemän och politiker. Och detta utan att det finns något som helst belägg för att att masslagringen har någon som helst betydelse för kampen mot grov kriminalitet. En Tysk undersökning visade att lagringen endast gjort skillnad i 0,002% av brottsutredningarna. Vi tar det igen; 0,002 procent. Påståendet att datalagringen skulle ha effekt för brottsbekämpningen går alltså inte ens att statistiskt säkerställa, något som kommissionär Cecilia Malmström också tvingades erkänna vid den presskonferens som hölls i samband med utvärderingen av direktivet.

Så varför vill då politikerna pådyvla oss detta direktiv? Tja, ibland hänvisas till att Sverige tvingas betala böter till EU pga att vi inte infört direktivet som lag. Men sanningen är att kostnaden för att genomföra direktivet är långt högre än de böter Sverige får betala. Man kan dock gissa att kostnaden kommer att hamna i knät på landets alla abonnenter. Inte ens Stasi lyckades kläcka idén att låta medborgarna själva betala för att bli kränkta och övervakade.

Läs mer hos Piratpartiet, SVT, DN, Mikael Persson, HAX, Lake

EKOBROTTSMYNDIGHETEN VILL BLI BROTTSLIG

I sin ambition att bekämpa insiderhandeln avser Ekobrottsmyndigheten nu ta steget fullt ut och själva bli brottslingar, om vi ska tro på chefsåklagar Martin Tidén. Kritiken från bland annat Advokatsamfundet tar Tidén lätt på eftersom "Vi kan inte särbehandla branscher eller personer". Men här har chefsåklagaren helt fel.


Högsta domstolen har i flera avgöranden klarlagt att sekretessen gällande uppgifter som lämnas i relationen mellan advokat och klient är en av de mest betydelsefulla fundamenten i vårt rättssamhälle. Likväl uttalar chefsåklagare Tidén Ekobrottsmyndigheten har för avsikt att genomföra flera gryningsräder mot advokatbyråer i syfte att beslagta datorer vid utredningar gällande insiderhandel.

Beslag hos en advokatbyrå strider mot det beslagsförbud som följer av 27 kap 2§ rättegångsbalken. Undantag gäller i praktiken endast för brott med ett minimistraff om 2 år. Insiderhandel omfattas inte av detta undantag. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s. 537 uttalat principer som omfattar även Ekobrottsmyndigheten. I det målet handlade det om tillslag hos en advokat som var styrelseledamot i ett bolag där det misstänktes ha förekommit brott. HD klarlade följande princip; Att en advokat är misstänkt för brott hindrade inte en tillämpning av beslagsförbudet i 27 kap. 2 § rättegångsbalken för handlingar hos advokaten. I detta rättsfall har alltså klientens skyddsintresse ansetts överväga så att full sekretss ska råda med avseende på sådan information som advokaten till följd av uppdraget får i ärendet.

Beslag av datorer på ett advokatkontor kommer ofelbart medföra att EBM får del av dokument som direkt omfattas av beslagsförbudet. Beslaget blir därmed direkt olagligt och den ansvarige åklagaren har därmed överträtt de regler och befogenheter som är styrande för hans verksamhet. Detta är rekvisiten för brottet tjänstefel.

Det är min uppfattning att de brottsbekämpande myndigheterna inte själva ska ägna sig åt systematisk brottslighet. Särskilt i ett fall som detta riktas Ekobrottsmyndighetens brottslighet mot själva fundamentet för vår rättsstaten, nämligen klientens rätt att under skydd av sekretess kunna anförtro sig åt sin advokat utan repressalier från Staten. Det blir intressant att följa upp om Ekobrottsmyndigheten likt myndigheterna i Kina kommer att med hot och påtryckningar försöka bryta ned detta fundament, allt utifrån mottot "Ändamålet helgar medlen.

DATAINSPEKTIONEN KRITISK TILL FRA-FÖRSLAG

Regeringen har beslutat att överge sitt löfte om att FRA-lagen inte ska bli utsatt för någon ändamålsglidning. Det stod klart sedan regeringen beslutat att ge polisen tillgång till FRAs massiva informationslager. Men nu riktar Datainspektionen allvarlig kritik mot regeringens förslag.

I yttrandet från Datainspektionen framgår att myndigheten är allvarligt kritiskt mot att det helt saknas en analys av om den öppna polisens behov av att använda FRA:s signalspaning väger tyngre än intrånget i den personliga integriteten. En sådan analys krävs enligt svensk grundlag.

Ännu en gång står det alltså klart att regeringen tillsammans med polisen är beredd att anta integritetskränkande lagar som står i strid med inte bara svensk grundlag utan även Europakonventionen. I sitt yttrande lyfter Datainspektionen fram 7 frågor som bör bli föremål för analys i det fortsatta lagstiftningsarbetet, nämligen;

1. Vilka konkreta underrättelsebehov i RKP:s verksamhet kan tillgodoses genom uppgifter som kan inhämtas genom signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet enligt LSF?

2. Kan dessa underrättelsebehov (eller en del av dem) tillgodoses genom den delgivningsmöjlighet som finns i 2 § lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet?

3. Kan den signalspaning som RKP kan förväntas beställa av FRA, bl.a. med hänsyn till kravet i 1 § 2 st 3 p LSF att det ska vara fråga om grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen, leda till att fler personer med anknytning till Sverige blir föremål för signalspaning?

4. Bl.a. Datainspektionen har vid sin granskning av tillämpningen av LSF kunnat konstatera att sökbegrepp som är direkt hänförliga till viss fysisk person används i stor omfattning i FRA:s signalspaning. Vad får det för betydelse med hänsyn till vad som anförts under punkten 3?

5. Kommer den signalspaning som ska inriktas av RKP att innebära att signalbärare som idag inte är intressanta för signalspaning, med hänsyn till den trafik som förmedlas i dem, att bli föremål för inhämtning? Kommer en sådan inhämtning att öka riskerna för att trafik som inte passerar rikets gräns inhämtas och kommer FRA:s behov av att inhämta signaler i sin utvecklingsverksamhet (1 § 3 st LSF) att förändras och innebära en mer omfattande personuppgiftsbehandling än idag?

6. Kommer de gränsdragningsproblem mellan försvarsunderrättelseverksamheten och den brottsbekämpande verksamheten som diskuterats flitigt i samband med införandet av LSF och utvidgandet av försvarsunderrättelsebegreppet att helt och fullt kunna lösas vid tillämpningen av den befintliga lagstiftningen och med beaktande av RKP:s uppgifter? Kan det t.ex. bl.a. mot bakgrund av att sökbegrepp som är direkt hänförliga till viss fysisk person bedöms användas i stor utsträckning säkerställas att underrättelser som inhämtats genom signalspaning efter inriktning från RKP inte kommer att flyta in i polisens operativa verksamhet? Hur ska man säkerställa att det inte kommer att uppstå problem vid bedömningen av om Sida 4 av 5 samtliga krav i 1 § 2 st 3 p LSF är uppfyllda i de fall RKP önskar inrikta FRA:s signalspaning (t.ex. när är en narkotikaverksamhet gränsöverskridande, organiserad och hotar väsentliga nationella intressen och när hotar den inte väsentliga nationella intressen?).

7. Bl.a. Datainspektionen har vid sin granskning av tillämpningen av LSF funnit att underrättelseskyldigheten i 11 a § LSF i praktiken saknar betydelse för integritetsskyddet. Promemorian har trots detta nämnt bestämmelsen som en del av integritetsskyddet även beträffande den signalspaning som ska ske efter inriktning av polisen utan att beröra de synpunkter som olika granskningsorgan har kommit fram till i denna del. Anser utredaren att underrättelseskyldigheten i 11 a § LSF kommer att ha praktisk betydelse i fråga om polisens signalspaning?

POLISER SOM BRYTER MOT LAGEN ÄR IMMUNA MOT STRAFF

För nu cirka två år sedan skrev jag om hur åklagaren gav SÄPO grönt ljus att bryta mot lagen. De aktuella polismännen hade begått ett klart lagbrott, men friades eftersom åklagaren ansåg att de inte hade förstått bättre. Jag konstaterade då liksom nu att okunskap om lagen inte anses vara en omständighet som friar från straffansvar. I vart fall inte när det är du eller jag som begår brott.

I ett annat inlägg beskrev jag hur polisen hade utsatt en brottsmisstänkt för regelrätta hot i syfte att framtvinga en bekännelse. Hoten skulle direkt kvalificeras som brottet olaga hot om de hade framförts av dig eller mig. I detta fallet kränktes även den misstänktes minimirättigheter som garanteras bl.a. genom Europakonventionen. Polisen hade därmed klart överskridit sina befogenheter på ett sådant sätt som förutsätts för brottet tjänstefel. Du gissade rätt; Ingen straffrättslig påföljd denna gången heller.

Och nu har det hänt igen. JO riktar kritik mot åklagare och polis för att de ännu en gång har använt olagliga förhörsmetoder som kränkt den misstänktes rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen.

JO noterar - lite lätt motsägelsefullt - att Europakonventionen gäller som lag i Sverige sedan 1995. Därefter konstaterar han att de metoder som användes av polisen kränkte lagen, dvs Europakonventionen. Likväl väljer JO att inte väcka åtal eftersom:

JO:s beslut att inte inleda förundersökning om tjänstefel i detta ärende grundades bl.a. på frånvaron av i författning givna föreskrifter om vad som är ett rättsenligt handlande i samband med genomförandet av infiltrationsoperationer och provokationer.

Men vänta nu. JO har ju först konstaterat att förhörsmetoderna stred mot lagen men friar sedan pga av att föreskrifter i författning saknas?? Fullständigt obegripligt eftersom ju - med risk att bli tjatig - Europakonventionen och därtill anslutande praxis utgör svensk lag sedan många år. Situationen måste alltså uppfattas på så sätt att poliserna och åklagaren återigen frias eftersom de inte kunde eller hade förmåga att förstå de rättsregler som är styrande för deras verksamheter.

Mönstret framstår som alltmer tydligt. Åklagare och poliser verkar ha blivit vår tids frälse som står över lagen och som kan ägna sig åt allsköns olaglig verksamhet utan att riskera några påföljder. Och domstolar samt JO hejar på. Är det ett sådant rättssamhälle vi vill ha, där ändamålen helgar medlen?

Ja, det ser så ut. Alliansen agerar ständigt för att tunna ut rättssäkerheten. Preventiv buggning utan brottsmisstanke har nu följts upp genom ett nytt förslag om att SÄPO, FRA och MUST friare ska kunna utbyta information med varandra utan att behöva bekymra sig om trivialiteter som lagar eller personlig integritet. Men som HAX så riktigt påpekar handlar det naturligtvis om den ständigt ökade önskan att kontrollera medborgarnas liv och handlande i realtid.

Jag blir inte så lite rädd när man kan se att straffimmunitet för myndighetspersoner kombineras med en ständigt ökande transparens av den privata sfären. Information om det allra mest privat och intima lagras utan tidsbegränsningar och hanteras av personer med dokumenterat dåligt omdöme som dessutom är immuna mot straff under motiveringen "De förstod ju inte bättre". Jag ser fram mot en riktigt intressant men samtidigt skrämmande framtid.

Share
|

NÄTFASCISMEN VISAR SITT ANSIKTE

Här ovan ser ni två hard core terrorister som planerat att ödelägga hela USA. I varje fall om man får tro på amerikanska Homeland Security.

Historien bakom bilden är först patetiskt rolig, men vid närmare eftertanke rent skrämmande.

Bakgrunden till historien är att unge Leigh Van Bryan skulle åka till USA tillsammans med sin flickvän. Inför resan twittrande han glatt ett meddelande till sina kompisar:

Free this week, for quick gossip/prep before I go and destroy America?

Twittret ledde till att de unga tu vid ankomsten till USA omgående greps av beväpnad polis och blev försedda med handfängsel.

Därefter följde timslånga förhör. Under förhören blev de även utfrågade kring ett annat twitter, som utgjorde ett citat från TV-serien Familly Guy:

3 weeks today, we're totally in LA p****** people off on Hollywood Blvd and diggin' Marilyn Monroe up!

På fullt allvar hävdade agenterna från Homeland Security att de unga tu gemensamt planerade att gräva upp Marilyn Monroes lik. I denna övertygelse sökte agenterna intensivt efter spadar i de ungas bagage.

Efter 12 timmar förhör och inlåsning blev sedermera de unga tu avvisade från USA och fick resa hem med beskedet att de i framtiden skulle vara tvungna att ansöka om visum innan de reser till USA.

Övervakningssamhället är sålunda här med full kraft. Effekterna är brutala. Oskyldiga skämt kamrater emellan leder till gripande, handfängsel och fängsligt förvar samt förhör i timmar. Inte ens Stasi nådde upp till denna nivå. Men USA - som är upphovsrättsmaffians kompis och våra politikers allierade - har nått ditt. Sensmoralen av detta blir; Tänk på vad du skriver i bloggar, twitters eller andra social medier. Du är nämligen övervakad alltid och överallt!

Intressant

POLITIKERNA HAR SKRIVIT PÅ ACTA I SMYG

Lite fredagstrött tänkte jag avsluta kvällen med att surfa in på de sedvanliga bloggarna för en uppdatering. Till min bestörtning läser jag att Acta har påtecknats i smyg. Detta fördrag som har omgärdats av hemlighetsmakeri har nu krönts av ytterligare hemlighetsmakeri. Allt naturligtvis med förhoppningen att de mindre vetande väljarna inte skulle hinna reagera innan det var för sent.

Låt inte politikerna lyckas med att knivhugga väljarna i ryggen. Surfa genast in på Avaaz och skriv på uppropet mot Acta.

Läs sedan Christian Engström och låt dig inspireras av rapporteringen om den polska befolkningens uppror.

Emma och Beelzebjörn ger tips om hur just du kan använda din röst för att protestera.

I ett av mina tidigare inlägg belyste jag att Acta i flera avseenden kunde komma i konflikt med de fri- och rättigheter som garanteras genom Europakonventionen. En anonym kommentator kritiserade mig och konstaterade att Acta inte skulle innehålla något nytt jämfört med svensk lag.

Jag delar inte kommentatorns uppfattning.Bland annat finns skrivningar som förstärker IPRED-lagen samtidigt som denna direktivgrundade lag ifrågasätts av höga EU-jurister. Sannolikt anade politikerna oråd och oroades de över att den av kompisarna i upphovsrättsmaffian specialbeställda lagen skulle sänkas. Kanske var det därför det plötsligt blev så bråttom att i hemlighet hasta igenom en påteckning av avtalet?

Men som HAX påpekar är påtecknandet mest en symbolhandling. Så än finns det tid för protester. Agera nu!

Läs också DN.

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN DEL 2

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om fair trial och bevisprovokation.

I en av kommentarerna frågar Anders Andersson: "Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet?" Mitt svar är jo, faktiskt finns det ett sådant rättsfall. Jag tänker då bl.a. på NJA 2007 s. 1037.

Tingsrätten sammanfattade begreppet "brottsprovokation" enligt följande:

Med brottsprovokation brukar förstås en situation där polisen vidtar provokativa åtgärder i syfte att framkalla brott. I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av brottsprovokation inte lagreglerade, men det torde ändå stå helt klart att det inte är tillåtet för polisen att vidta brottsprovocerande åtgärder. Vilka följderna blir av en otillåten brottsprovokation - förutom eventuellt disciplinärt eller straffrättsligt ansvar för den som vidtagit åtgärden - måste dock betecknas som i högsta grad osäkert.

I tillägg uttalar Högsta domstolen att brottsprovokationen skall leda till att den tilltalade begick ett brott som han annars inte hade begått.

Högsta domstolen konstaterar i sina domskäl att de tilltalade hade utsatts för en sådan otillåten brottsprovokation att deras "rätt till en rättvis rättegång anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd". Åtalet ogillades därför.

Brottsprovokation utgör en sorts olovlig bevisanskaffning. Det framstår därför för mig som näraliggande att den nu aktuella domen strider mot Högsta domstolens senare dom gällande bevisprovokation som jag behandlade i mitt tidigare och ovan länkade inlägg.

Olovlig bevisanskaffning har även avhandlats i rättsfallet NJA 2003 s. 323. I detta rättsfall handlade det om sådan information som anskaffats genom en olaglig telefonavlyssning.

Högsta domstolen - som konstaterade att avlyssningen varit olaglig - prövade huruvida en kränkning av det tilltalades rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen ägt rum. Här konstaterar Högsta domstolen att frågan om vilken bevisning som får läggas fram i en rättegång är fråga som "i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan vara legitimt att åberopa även sådan utredning som framskaffats på ett sätt som inte är förenligt med konventionen". Slutklämmen i Högsta domstolens rätt långa resonemang blev, att bevisningen tilläts med tillämpning av principen om fri bevisvärdering.

Men var går då gränsen mellan det tillåtna och otillåtna? I en rättsstat har sekretessen mellan advokat och klient under lång tid ansetts som fundamental. Avlyssning av samtal mellan en advokat och hans klient anses otillåten. Ändå vet varje någorlunda erfaren advokat att även sådana samtal regelmässigt avlyssnas, även om materialet sedan kanske inte används publikt i en rättegång utan "endast" som spaningsuppslag. Jag har också själv erfarit att brev som jag sänder till klienter som är intagna på anstalt regelmässigt öppnas och genomläses trots att detta står i klar strid mot gällande lag. I en rättegång jag medverkade i hade en häktad person gjort egna minnesnoteringar inför sitt möte med advokaten, lagt anteckningarna i ett kuvert som han märkte "Till Advokaten". Likväl togs handlingarna i beslag vid en genomsökning av hans cell och användes sedan dessa handlingar som bevis i rättegången. JO ska nu pröva en anmälan från en intagen gällande att de intagnas samtal med sina advokater avlyssnas.

Så i ljuset av 2003-års rättsfall och rättsfallet gällande bevisprovokation är det min gissning att avlyssnade samtal eller beslagtagen kommunikation mellan en misstänkt och hans försvarare mycket väl skulle kunna tillåtas som bevisning i en brottmålsrättegång. Detta trots att avlyssningen och beslaget är klart olagliga. Åklagare och polis vet detta och även att de knappast lider någon som helst risk att själva drabbas av vare sig disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Så varför då följa lagen när det både är enklare och i princip helt riskfritt att bryta mot densamma?!

I ljuset av ovanstående problemställning blir storbedragaren Torgny Jönssons anmälan mot en ekobrottsåklagare särskilt intressant. I utredningen mot Jönsson påstås åklagaren ha använt sig av osann bevisning i form av bl.a. ett vittne som ljög med åklagarens goda minne. Jag har läst en del handlingar i målet och även tagit del av visst utredningsmaterial. Min slutsats är att Jönsson har gott fog för sina påståenden. Likväl tror jag att åklagaren kommer undan utan någon som helst påföljd. Vilket är tragiskt eftersom det öppnar upp för att åklagare kommer att använda sig av vittnen som i samförstånd med åklagare begår mened, vilket kommer att undergräva tilltron till rättsprocessen och principen om fair trial.

MP VILL ÖVERVAKA INTERNET

HAX och Karl Sigfrid har uppmärksammat en motion från Miljöpartiet med förslag på övervakning av internet för att upptäcka sexköp.

Jag noterar att Miljöpartiet tidigare har varit darriga när det gäller partiets inställning i integritetsfrågorna. I samma andetag kan man också konstatera att Miljöpartiet nu verkar för att uppfylla upphovsrättslobbyns våta dröm om en ökad övervakning av internet.

Vi minns väl alla hur upphovsrättslobbyns företrädare för en tid sedan utropade att ”Child pornography is great,”. Prostitution liksom barnporr är argument som politiker enkelt förstår och som enkelt kan användas för att förmå politiker att stifta nya och helt oproportionerliga lagar som inskränker de grundläggande fri- och rättigheter som borde tillförsäkras var och en.

Jag hänger på i HAX uppmaning till Miljöpartiet att skärpa sig.

ASSANGE FÅR PRÖVNINGSTILLSTÅND - SKA SVENSK LAG SÄNKAS?

På flera ställen rapporteras att Assange har erhållit prövningstillstånd i frågan gällande hans utlämning till Sverige.

Enligt vad jag har kunnat läsa mig till har Assange advokater lyckats övertyga the High Court om att det det förekommer sådana skäl för prövningstillstånd ("general public importance") som kan likställas med de krav som ställs av vår svenska Högsta domstol ("till ledning för rättstillämpningen").

Mest intressant är dock de skäl som har föranlett att prövningstillstånd beviljades. Enligt rapporteringen har Assanges advokater nämligen skjutit in sig på att en europeisk arresteringsorder inte rätteligen kan utfärdas av en åklagare samt att Assange inte har delgivits misstanke om brott.

Jag är dock högst tveksam till om någon av dessa invändningar kan medföra att ett överlämnande inte beviljas. Skälen för min uppfattning är följande.

Den Europeiska arresteringsordern regleras ytterst genom Rådests rambeslut av den 13 juni 2002. Härav följer enligt Artikel 6 att vilken myndighet som äger behörighet att utfärda en arresteringsorder följer av nationell lag.

Enligt den svenska lagen framgår att det är just sådana åklagare som har anvisats av Riksåklagaren som äger behörighet att utfärda en arresteringsorder.

Eftersom jag inte ännu har kunnat läsa Assange advokaters argumentering inför vare sig High Court eller Supreme Court så kan jag naturligtvis inte riktigt bedöma styrkan i deras argument. Men i vart fall på formell grund följer det svenska förfarandet vad som följer av Rådets rambeslut. Möjligen kan advokaterna ha framfört en argumentation utifrån Artikel 6, vilken garanterar var och en en rätt att få sina rättigheter och skyldigheter prövade av en oavhängig och oberoende domstol.

Om det är på denna fråga prövningstillståndet har beviljats så kan saken bli riktigt intressant. En åklagare torde knappast kunna leva upp till kravet på en oberoende och oavhängig domstol. Skulle Assange få rätt i sin invändning så innebär det också att den svenska lagen underkänns av brittisk domstol. Vilka konsekvenser det skulle få för tidigare och redan verkställda arresteringsordrar som har tillkommit på motsvarande sätt vågar jag inte ens spekulera kring.

Vad gäller den andra invändningen, att Assange inte delgivits någon misstanke om brott, så kan jag inte finna att detta utgör en förutsättning för överlämnande enligt vare sig Rådets rambeslut eller enligt svensk lag. Men möjligen argumenterar Assanges advokater för att det måste finnas något krav på bevisningen för att en rimlig brottsmisstanke verkligen förekommer. Om så är fallet kan också prövningen inför Supreme Court bli synnerligen intressant eftersom det skulle kunna medföra att inte vilken lösryckt misstanke som helst kan läggas till grund för ett överlämnande.

Denna fråga blir särskilt intressant eftersom en genomläsning av den läckta förundersökningen ger en bild av att det inte i rättslig mening kan handla om någon våldtäkt som Assange skulle kunna ha gjort sig skyldig till.

Nu får vi avvakta och se hur utgången av den rättsliga prövningen i Storbritannien utfaller. Men det skulle onekligen vara sensationellt om brittisk domstol skulle underkänna en arresteringsorder som utfärdats av åklagare.

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN

Den som misstänks för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter genom Artikel 6 Europakonventionen. En sådan rättighet är rätten att som misstänkt kunna tiga och förhålla sig passiv genom hela processen. Denna rättighet får aldrig kränkas. Exempelvis är det otillåtet att en polis framtvingar ett erkännande med hjälp av hot som som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos den hörde.

Denna grundläggande rättighet sattes på sin spets i Högsta domstolens mål B 2150-11. I målet handlar det om en man som polisen länge hade misstänkt för mord. I frustration över att utredningen hade kört fast utsatte polisen mannen för en bevisprovokation med hotfulla inslag, vilket ledde till att mannen lämnade uppgifter som var negativa för honom själv.

Högsta domstolen konstaterar att bevisprovokationen har innehållit "otillbörliga inslag", dock inte av det allvarligare slaget. Denna bedömning ledde till att mannen fälldes, men eftersom hans rättigheter hade kränkts så fick han ett reducerat straff.

Men vilka förutsättningar gällde för bevisprovokationen och vilka signaler sänder Högsta domstolens dom till polis och åklagare?:

I det aktuella fallet hade polismannen "Mike" kontaktat den misstänkte och låtit honom förstå att Mike tillhörde en kriminell organisation. Den misstänkte hade uppfattat att det handlade om Hells Angels. Mike hade klargjort för den misstänkte att kroppen efter kvinnan måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och att kriminella grupperingar som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Dessutom hade Mike utlovat 75.000 kronor till den misstänkte om han berättade vad han visste. Mike hade vidare förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tjetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för den misstänkte, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka den misstänkte utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Det står alltså helt klart att polisen har framkallat ett erkännande genom hot om att den misstänkte skulle utsättas för angrepp från en rysk maffialiknande organisation om han inte lämnade de önskade uppgifterna. För egen del kan jag inte förstå hur Högsta domstolen inte kan anse att en sådan bevisprovokation inte skulle tillhör de mer allvarliga slagen.

Bevisprovokationen var utdragen och innehöll klara hot om kriminella angrepp. Om denna förhörs- och utredningsmetod - som nu har fått sanktion genom Högsta domstolens dom - nu blir legio är situationen allvarlig. Vilka andra hotelser kan accepteras? Var går gränserna för polisens och åklagarnas arbetsmetoder? Noterbart är att de metoder som polisen tillämpade i sin bevisprovokation innefattar handlingar som kan vara straffbara som olaga hot, men mig veterligt har åklagare inte inlett någon förundersökning mot de inblandade polismännen. Är det rimligt att staten genom sina poliser och åklagare själva begår brott för att lösa andra brott? Jag anser inte det och situationen som har tillskapats genom Högsta domstolens dom är synnerligen allvarlig.