POLISER SOM BRYTER MOT LAGEN ÄR IMMUNA MOT STRAFF

För nu cirka två år sedan skrev jag om hur åklagaren gav SÄPO grönt ljus att bryta mot lagen. De aktuella polismännen hade begått ett klart lagbrott, men friades eftersom åklagaren ansåg att de inte hade förstått bättre. Jag konstaterade då liksom nu att okunskap om lagen inte anses vara en omständighet som friar från straffansvar. I vart fall inte när det är du eller jag som begår brott.

I ett annat inlägg beskrev jag hur polisen hade utsatt en brottsmisstänkt för regelrätta hot i syfte att framtvinga en bekännelse. Hoten skulle direkt kvalificeras som brottet olaga hot om de hade framförts av dig eller mig. I detta fallet kränktes även den misstänktes minimirättigheter som garanteras bl.a. genom Europakonventionen. Polisen hade därmed klart överskridit sina befogenheter på ett sådant sätt som förutsätts för brottet tjänstefel. Du gissade rätt; Ingen straffrättslig påföljd denna gången heller.

Och nu har det hänt igen. JO riktar kritik mot åklagare och polis för att de ännu en gång har använt olagliga förhörsmetoder som kränkt den misstänktes rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen.

JO noterar - lite lätt motsägelsefullt - att Europakonventionen gäller som lag i Sverige sedan 1995. Därefter konstaterar han att de metoder som användes av polisen kränkte lagen, dvs Europakonventionen. Likväl väljer JO att inte väcka åtal eftersom:

JO:s beslut att inte inleda förundersökning om tjänstefel i detta ärende grundades bl.a. på frånvaron av i författning givna föreskrifter om vad som är ett rättsenligt handlande i samband med genomförandet av infiltrationsoperationer och provokationer.

Men vänta nu. JO har ju först konstaterat att förhörsmetoderna stred mot lagen men friar sedan pga av att föreskrifter i författning saknas?? Fullständigt obegripligt eftersom ju - med risk att bli tjatig - Europakonventionen och därtill anslutande praxis utgör svensk lag sedan många år. Situationen måste alltså uppfattas på så sätt att poliserna och åklagaren återigen frias eftersom de inte kunde eller hade förmåga att förstå de rättsregler som är styrande för deras verksamheter.

Mönstret framstår som alltmer tydligt. Åklagare och poliser verkar ha blivit vår tids frälse som står över lagen och som kan ägna sig åt allsköns olaglig verksamhet utan att riskera några påföljder. Och domstolar samt JO hejar på. Är det ett sådant rättssamhälle vi vill ha, där ändamålen helgar medlen?

Ja, det ser så ut. Alliansen agerar ständigt för att tunna ut rättssäkerheten. Preventiv buggning utan brottsmisstanke har nu följts upp genom ett nytt förslag om att SÄPO, FRA och MUST friare ska kunna utbyta information med varandra utan att behöva bekymra sig om trivialiteter som lagar eller personlig integritet. Men som HAX så riktigt påpekar handlar det naturligtvis om den ständigt ökade önskan att kontrollera medborgarnas liv och handlande i realtid.

Jag blir inte så lite rädd när man kan se att straffimmunitet för myndighetspersoner kombineras med en ständigt ökande transparens av den privata sfären. Information om det allra mest privat och intima lagras utan tidsbegränsningar och hanteras av personer med dokumenterat dåligt omdöme som dessutom är immuna mot straff under motiveringen "De förstod ju inte bättre". Jag ser fram mot en riktigt intressant men samtidigt skrämmande framtid.

Share
|

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN DEL 2

I ett tidigare inlägg tog jag upp frågan om fair trial och bevisprovokation.

I en av kommentarerna frågar Anders Andersson: "Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet?" Mitt svar är jo, faktiskt finns det ett sådant rättsfall. Jag tänker då bl.a. på NJA 2007 s. 1037.

Tingsrätten sammanfattade begreppet "brottsprovokation" enligt följande:

Med brottsprovokation brukar förstås en situation där polisen vidtar provokativa åtgärder i syfte att framkalla brott. I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av brottsprovokation inte lagreglerade, men det torde ändå stå helt klart att det inte är tillåtet för polisen att vidta brottsprovocerande åtgärder. Vilka följderna blir av en otillåten brottsprovokation - förutom eventuellt disciplinärt eller straffrättsligt ansvar för den som vidtagit åtgärden - måste dock betecknas som i högsta grad osäkert.

I tillägg uttalar Högsta domstolen att brottsprovokationen skall leda till att den tilltalade begick ett brott som han annars inte hade begått.

Högsta domstolen konstaterar i sina domskäl att de tilltalade hade utsatts för en sådan otillåten brottsprovokation att deras "rätt till en rättvis rättegång anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd". Åtalet ogillades därför.

Brottsprovokation utgör en sorts olovlig bevisanskaffning. Det framstår därför för mig som näraliggande att den nu aktuella domen strider mot Högsta domstolens senare dom gällande bevisprovokation som jag behandlade i mitt tidigare och ovan länkade inlägg.

Olovlig bevisanskaffning har även avhandlats i rättsfallet NJA 2003 s. 323. I detta rättsfall handlade det om sådan information som anskaffats genom en olaglig telefonavlyssning.

Högsta domstolen - som konstaterade att avlyssningen varit olaglig - prövade huruvida en kränkning av det tilltalades rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen ägt rum. Här konstaterar Högsta domstolen att frågan om vilken bevisning som får läggas fram i en rättegång är fråga som "i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan vara legitimt att åberopa även sådan utredning som framskaffats på ett sätt som inte är förenligt med konventionen". Slutklämmen i Högsta domstolens rätt långa resonemang blev, att bevisningen tilläts med tillämpning av principen om fri bevisvärdering.

Men var går då gränsen mellan det tillåtna och otillåtna? I en rättsstat har sekretessen mellan advokat och klient under lång tid ansetts som fundamental. Avlyssning av samtal mellan en advokat och hans klient anses otillåten. Ändå vet varje någorlunda erfaren advokat att även sådana samtal regelmässigt avlyssnas, även om materialet sedan kanske inte används publikt i en rättegång utan "endast" som spaningsuppslag. Jag har också själv erfarit att brev som jag sänder till klienter som är intagna på anstalt regelmässigt öppnas och genomläses trots att detta står i klar strid mot gällande lag. I en rättegång jag medverkade i hade en häktad person gjort egna minnesnoteringar inför sitt möte med advokaten, lagt anteckningarna i ett kuvert som han märkte "Till Advokaten". Likväl togs handlingarna i beslag vid en genomsökning av hans cell och användes sedan dessa handlingar som bevis i rättegången. JO ska nu pröva en anmälan från en intagen gällande att de intagnas samtal med sina advokater avlyssnas.

Så i ljuset av 2003-års rättsfall och rättsfallet gällande bevisprovokation är det min gissning att avlyssnade samtal eller beslagtagen kommunikation mellan en misstänkt och hans försvarare mycket väl skulle kunna tillåtas som bevisning i en brottmålsrättegång. Detta trots att avlyssningen och beslaget är klart olagliga. Åklagare och polis vet detta och även att de knappast lider någon som helst risk att själva drabbas av vare sig disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Så varför då följa lagen när det både är enklare och i princip helt riskfritt att bryta mot densamma?!

I ljuset av ovanstående problemställning blir storbedragaren Torgny Jönssons anmälan mot en ekobrottsåklagare särskilt intressant. I utredningen mot Jönsson påstås åklagaren ha använt sig av osann bevisning i form av bl.a. ett vittne som ljög med åklagarens goda minne. Jag har läst en del handlingar i målet och även tagit del av visst utredningsmaterial. Min slutsats är att Jönsson har gott fog för sina påståenden. Likväl tror jag att åklagaren kommer undan utan någon som helst påföljd. Vilket är tragiskt eftersom det öppnar upp för att åklagare kommer att använda sig av vittnen som i samförstånd med åklagare begår mened, vilket kommer att undergräva tilltron till rättsprocessen och principen om fair trial.

FAIR TRIAL - INGET FÖR STATEN

Den som misstänks för brott tillförsäkras vissa minimirättigheter genom Artikel 6 Europakonventionen. En sådan rättighet är rätten att som misstänkt kunna tiga och förhålla sig passiv genom hela processen. Denna rättighet får aldrig kränkas. Exempelvis är det otillåtet att en polis framtvingar ett erkännande med hjälp av hot som som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos den hörde.

Denna grundläggande rättighet sattes på sin spets i Högsta domstolens mål B 2150-11. I målet handlar det om en man som polisen länge hade misstänkt för mord. I frustration över att utredningen hade kört fast utsatte polisen mannen för en bevisprovokation med hotfulla inslag, vilket ledde till att mannen lämnade uppgifter som var negativa för honom själv.

Högsta domstolen konstaterar att bevisprovokationen har innehållit "otillbörliga inslag", dock inte av det allvarligare slaget. Denna bedömning ledde till att mannen fälldes, men eftersom hans rättigheter hade kränkts så fick han ett reducerat straff.

Men vilka förutsättningar gällde för bevisprovokationen och vilka signaler sänder Högsta domstolens dom till polis och åklagare?:

I det aktuella fallet hade polismannen "Mike" kontaktat den misstänkte och låtit honom förstå att Mike tillhörde en kriminell organisation. Den misstänkte hade uppfattat att det handlade om Hells Angels. Mike hade klargjort för den misstänkte att kroppen efter kvinnan måste återfinnas, eftersom annars en livförsäkring efter henne inte skulle utfalla och att kriminella grupperingar som kom från det gamla östblocket hade gjort anspråk på ersättningen.

Dessutom hade Mike utlovat 75.000 kronor till den misstänkte om han berättade vad han visste. Mike hade vidare förklarat för CV att – om så inte skedde – skulle "ryssar och tjetjener komma till Motala och "röja". "Dom håller på med sånt och du vet ju vad dom kan" och liknande uttryck hade Mike också använt. Särskilt allvarligt måste hotet ha framstått för den misstänkte, sedan polisen förstärkt vad som uttalats genom att "öka trycket" och låtit tre andra polismän, en föregiven "ryss" tillsammans med två följeslagare uppsöka den misstänkte utanför hans hem, där de uppmanat honom att kontakta Mike.

Det står alltså helt klart att polisen har framkallat ett erkännande genom hot om att den misstänkte skulle utsättas för angrepp från en rysk maffialiknande organisation om han inte lämnade de önskade uppgifterna. För egen del kan jag inte förstå hur Högsta domstolen inte kan anse att en sådan bevisprovokation inte skulle tillhör de mer allvarliga slagen.

Bevisprovokationen var utdragen och innehöll klara hot om kriminella angrepp. Om denna förhörs- och utredningsmetod - som nu har fått sanktion genom Högsta domstolens dom - nu blir legio är situationen allvarlig. Vilka andra hotelser kan accepteras? Var går gränserna för polisens och åklagarnas arbetsmetoder? Noterbart är att de metoder som polisen tillämpade i sin bevisprovokation innefattar handlingar som kan vara straffbara som olaga hot, men mig veterligt har åklagare inte inlett någon förundersökning mot de inblandade polismännen. Är det rimligt att staten genom sina poliser och åklagare själva begår brott för att lösa andra brott? Jag anser inte det och situationen som har tillskapats genom Högsta domstolens dom är synnerligen allvarlig.