torsdag 16 september 2010

Bakslag för IPRED

Jag har tidigare skrivit flera inlägg kring turerna i det s.k. Ephone-målet. Efter framgången i hovrätten ifrågasatte jag huruvida hovrätten hade gjort en korrekt tolkning av EU-rätten.

Ephone har nämligen i målet invänt att IPRED strider mot bl.a. de skyddsregler som finns intagna i Datalagringsdirektivet och som förbjuder att abonnentuppgifter lämnas ut till andra än myndigheter. Direktivbestämmelser som ger enskilda rättigheter brukar ofta anses ha s.k. direkt effekt, dvs de gäller oberoende av om direktivet har implementerats som lag. Som bekatn har politikerna av taktiska skäl valt att avvakta med att införliva direktivet som lag i Sverige.

Hovrätten ansåg inte att det fanns anledning att inhämta något förhandsbesked från EU- domstolen. Ett ställningstagande som jag ifrågasatte i samband med hovrättens avgörande i oktober 2009. Men nu har Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd och även begärt in förhandsbesked från EU-domstolen. HD begär svar på två frågor, dels huruvida Datalagringsdirektivet hindrar att en Internetleverantör att lämna ut abonnentuppgifter till en upphovsrättshavare, dels huruvida det spelar någon roll att Datalagringsdirketivet ännu inte har implementerats trots att tidsfristen löpt ut.

Inte oväntat anser upphovsrättshavaranas företrädare att HD har varit onödigt försiktig, vilket tyder på en grundlös okunskap om EU-rätten. Grunden för EU-rätten är nämligen att de nationella domstolarna har att lojalt tillämpa denna i sin dömande verksamhet och i tveksamma fall finns möjligheten (i vissa fall en förpliktelse) att inhämta förhandsbesked. Detta är välkänt för alla jurister och följer av Artikel 234 i EG-fördraget. Ja, välkänt för alla jurister utom då möjligen för upphovsrättsindustrins jurister förstås.

Att HD har valt att inhämta förhandsbesked innebär att domstolen anser att frågan om IPRED-lagen allas kan godkännas i ett EG-rättsligt perspektiv är tveksam, vilket är positivt. Det är också positivt att det nu kan antas dröja ett tag innan frågan får sitt slutliga svar.

Karl Sigfrid kommenterar och konstaterar att hela den liggande propositionen om införlivandet av Datalgringsdirektivet nu hänger löst:

Frågan blir då: Kan regeringen föregripa högsta domstolens beslut genom att lägga fram en proposition om datalagring som bygger på premissen att operatörerna få lämna ut administrativa data i ett fall som Ephone-fallet? Det vore att från politiskt håll berätta för högsta domstolen hur de ska döma i ett pågående domstolsärende. Instruktioner från regeringen om hur en lag ska tolkas kallas ministerstyre, och det är inte tillåtet enligt svensk grundlag.


Jag håller dock inte med om att ett utövande av lagstiftningsmakten skulle innebära ett ministerstyre på det sätt Karl Sigfrid hävdar. För det första talar lagstiftaren alltid om för domstolarna hur de skall döma genom att stifta lagar, så funkar systemet. För det andra skulle nog den nya lagen inte retroaktivt träffa det pågående Ephone-målet.

Satmaran citerar Ephones advokat Peter Helle som kallar HDs beslut för "en sanna seger för integritetsintressena" Jag är böjd att hålla med!

Opassande gör ett inspel genom att påpeka att fildelning inte är skadligt och därför bör legaliseras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant

DN

5 kommentarer:

  1. Ok, sökte en privat e-post adress. Antar att du har en svartsjuk fru ;-) Vill då säga både till dig och din fru att jag inte finner intresse i upptagna män.

    Tänkte dela med mig av att jag har domare i mitt förflutna sedan långt tillbaka:
    Greger Matson Lillie, Riksråd, lagman i Västmanland och Dalarna 1478-1488.

    Mvh
    Charlotta :-)

    SvaraRadera
  2. Ja alltså förflutna är detsamma som mina förfäder!

    SvaraRadera
  3. Inte för att jag förstår vad "Lottaonline" skriver som har med själva inlägget att göra, men jag måste ändå fortsätta på det offtopicspåret och ställa en fråga till "Lottaonline":

    På vad sätt menar du att den mejadress som "Juristen" har angiven i sin bloggerprofil (Juristensfunderingar@yahoo.se) inte är privat?

    Bara för att "Juistens" namn inte finns med i mejladressen så betyder ju inte det att nån annan än "Juristen", må så vara dennes fru (hur vet du att "Juristen" är en man? Varför antar du att om "Juristen" nu har en fast partner att denna är en kvinna?) eller staten, har tillgång till innehållet i de mejl som kommer dit.

    Eller, ptja... iaf inte innan FRA löpt linan ut och fått som de vill. ;)

    OnTopic för inlägget:
    Visst är det bra att det hela prövas, men jag är inte så övertygad om att argumentet "datalagringsdirektivet säger att endast myndigheter ska få tillgång till det lagrade" håller när man kritiserar Ipred.

    När det kommer till Ipred så är det ju faktiskt en domstol som ska avgöra om utlämnandet av abonnetuppgifter är rimligt--man kan faktiskt tolka det som att det är domstolen som begär ut uppgifterna.

    Att de sedan lämnar dem vidare är en annan sak.

    Det som är illa med Ipred är att privata aktörer har carte blanche att utföra förundersökningar och sedan bara kan lämna in dessa utan ifrågasättande av resultaten från diverse myndigheter--dvs utan att en kontroll av riktigheterna i påståendena görs av nämnda myndigheter--och att myndigheten i fråga sedan går vidare med de tvångsmedel de faktiskt har behörighetet att vidta.

    Som att polisen inte ifrågasätter APBs anmälningar (källa: Paul Pintér) eller att domstolar inte ifrågasätter hur bevisen framkommit (målet du nämner där APB fått tillgång till innehållet på en privat och lösenordsskyddad server).

    Oavsett vad jag personligen tycker om Ipred så skulle det kunna vara en fungerande och rättssäker lag om det inte vore just för det ovanstående som alltså på inget sätt harmoniserar med gällande grundläggande lagstiftning.

    Om polisen när de fick in en anmälan från APB inledde en egen förundersökning där de granskade alla framlagda "bevis" och kontrollerade dess värde i förhållande till övrig lagstiftning; om domstolar som fick en begäran om utlämning av abonnentuppgifter bakom en Ip-adress tillsatte en välutbildad granskningsgrupp som gjorde detsamma--och att det sedan var resultatet av dessa undersökningar istället för anmälningsdokumemten som polisen/domstolen hade som beslutsunderlag innan de tog till tvångsåtgärder så anser jag nog faktiskt att det är rättssäkert--men som det är nu luktar det tyvärr banan.

    SvaraRadera
  4. Den tolkning som görs av Svea hovrätt är inte hållbar. Man måste i så fall kunna visa att operatören har en sidoordnad lagring av den här sortens uppgifter som inte är p.g.a. datalagringsdirektivet. För att göra det måste man tekniskt granska operatörens system för att se hur uppgiften har uppkommit.

    Det kanske går att göra i Sverige nu, men om direktivet införs så kommer det ju bli svårt att driva en sån linje.

    Att man skulle kunna vinna framgång med en sådan tolkning i EU - där ju direktivet i de flesta länder är verklighet verkar utsiktslöst, men man vet ju aldrig.

    Man måste ju fråga sig vad en sådan här tolkning kan innebära för andra skyddande direktiv, t.ex. PuL. Kan skyddsbestämmelserna sättas ur spel på liknande sätt där? Bankrörelser? Var är vårt personliga data skyddat någonstans egentligen?

    SvaraRadera
  5. @Johan; Jag håller med. Hovrättens tolkning av EU-rätten är orimlig av just de skäl du anger.

    Den personliga informationen är egentligen inte aldrig skyddad mot storebror. Polisen kan alltid få del av det de vill ha. Men de tycker att det är för krångligt att fråga domstolar eller åklagare om lov. Därför får vi datalagringsdirektiv m.m. så slipper polisen det byråkratiska krånglet. Praktiskt och enkelt...att demokratiska värden får stryka på foten spelar då mindre roll verkar det.

    SvaraRadera