söndag 5 september 2010

Feminismen stärker greppet runt rättsväsendet

För en tid sedan riktade Riksrevisionen allvarlig kritik mot Domarnämnden som utser landets ordinarie domartjänster. Anledningen till kritiken var att det feministiska nätverket Hilda i vissa fall kunde få majoritet i nämnden vid utseende av domare. Eftersom Hilda driva av en feministisk agenda kunde nämndens oberoende ifrågasättas, ansåg Riksrevisionen.

När Riksrevisionen framförde sin kritik var det dock bara känt att 4 av ledamöterna tillhörde Hilda. Idag framgår att även yterligare ledamöter tillhör nätverket Ruben som är när knutet till Hilda. Totalat tillhör därmed 8 av 9 ledamöter det feministiska nätverket. Detta faktum får professor Claes Sandgren att reagera.

Stor-Hildan Ann Skarhed - också vår JK - viftar bort kritiken med orden:

Jag menar att det inte är något att diskutera. Min uppfattning är helt klart att den frågan är en icke – fråga.


Många har förundrats över att Assange bara utreds av kvinnliga åklagare. Förklaringen finns ovan. Någon som tror att Assange får chansen till en rättvis prövning?

11 kommentarer:

  1. Jag har väldigt väldigt svårt att tänka mig att 8 av 9 tillhörande samma förening skulle accepteras om det handlade om någonting annat än Feminism (jag klagar inte på Feminismen alltså, bara det faktum att den bedöms efter andra kriterier).

    SvaraRadera
  2. På en punkt håller jag inte med Sandgren, och det är när han menar att motsvarande kritiska granskning som är motiverad beträffande domare och andra högre tjänstemän också bör tillämpas i fråga om de politiska partierna och deras finansieringskällor (med reservation för att jag övertolkar honom).

    Partierna utgör inga myndigheter eller andra offentligrättsliga organ med befogenhet att diktera villkoren för enskilda människor. Deras makt utövas endast indirekt, genom att deras företrädare i allmänna val tilldelas offentliga uppdrag som ledamöter av riksdagen eller andra beslutande församlingar. Det finns alltså redan en kontrollinstans som har befogenhet att beröva vilket parti som helst dess inflytande, nämligen väljarna själva.

    Så länge det är frivilligt för partierna att redovisa varifrån influtna bidrag kommer, så kan vilket parti som helst som tror sig vinna väljarnas röster på en sådan redovisning också pröva densamma. Om den har så stor betydelse för allmänhetens förtroende som Sandgren menar, så borde väl denna öppenhet också ge utdelning i form av fler röster i valet?

    Jag misstänker att väljarna tvärtom är påtagligt ointresserade av varifrån partierna får sina pengar; valet är tillräckligt komplicerat som det är med alla vallöften och tidigare meriter som skall vägas mot varandra.

    Jag har själv svårt att se informationens relevans för mitt eget val: Skulle jag avstå från att rösta på det parti vars program jag sympatiserar mest med, bara för att partiet har fått en jättedonation från en utländsk företagsledare vars motiv jag kan ifrågasätta? Kommer mitt parti att avvika från sitt program bara för att tillfredsställa den utländske donatorn, och samtidigt äventyra sitt förtroende hos väljarna inför nästkommande val?

    Ett lagstadgat krav om redovisning av intäkterna skulle beröva partierna (och väljarna) just detta kriterium som ett av flera möjliga att vinna sympatier, och därmed röster, på. Det riskerar att minska mångfalden i politiken i stället för att öka den. Jag är dessutom allmänt skeptisk till att lagstiftningsvägen begränsa handlingsfriheten hos enskilda organisationer, som partierna är. Om partierna skulle ha denna redovisningsplikt, vad är det som hindrar att man med liknande goda argument motiverar redovisning av hjälporganisationers, religiösa samfunds och andra ideella föreningars finansiärer?

    Samtidigt riskerar värdet av denna öppenhet att förringas om den tillämpas alltför vidlyftigt. Vi bör dra en knivskarp gräns mellan offentliga maktutövningsorgan och enskilda organisationer, och den gränsen bör därför dras mellan partierna och de beslutande församlingar de väljs till, inte mellan partierna och resten av föreningslivet. I det senare fallet skulle partierna alltmer iklädas rollen av myndigheter, och då är det snart bara formaliteter som skiljer denna situation från den faktiska enpartistaten.

    Bortsett från detta, så tycker jag dock att Sandberg har helt rätt i sin kritik. Jag kände inte ens till de "nätverk" som det talas om. Hur många medlemmar har de? Är det någon som vet?

    SvaraRadera
  3. Feministisk bilderberger grupp?

    SvaraRadera
  4. Hej!

    "Många har förundrats över att Assange bara utreds av kvinnliga åklagare. Förklaringen finns ovan. Någon som tror att Assange får chansen till en rättvis prövning?"

    Ovan? Du pratar ju om domare? I Assangefallet pratar vi ju (än så länge) åklagare?
    Jag tolkar det hur som helst som att du menar att kvinnor inte utreder och dömer objektivt? Har du någon som helst belägg för det? (Jag börjar bli trött på förtalet och misstänklggörandet av kvinnliga jurister)

    Men...om du nu tror att män dömer objektivt och kvinnor subjektivt kan du nog ändå vara trygg. Domstolsväsendet är fortfarande styrt av män. 58 procent av cheferna är män (enl. årsredovisningen), och antagligen en majoritet av domarna (detta redovisas tyvärr inte i ÅR).

    / Petter

    SvaraRadera
  5. Hur skulle kvinnor känna om det slog över åt andra hållet, istället för svenska feminister, 8 av 9 är talibanska islamister?

    SvaraRadera
  6. Om jag inte helt missminner mig har du arbetat, som försvarsadvokat i 20 år, enligt en kommentar jag läste från dig i ett inlägg.

    Hur väl kan ni försvara kvinnor i rätten, med den här "kamp-mot-kvinnor" tänkandet?

    Det känns faktiskt mer oroande, än vanliga nätverk, vilket även män haft i hundratals år. Nätverken har väl som syfte att gynna kvinnor i karriären, precis som manliga nätverk, vilket inte borde påverka objektiviteten inom rättsväsendet.?

    SvaraRadera
  7. @Lottaonline

    Eftersom feminister har kritiserat och fördömt dessa manliga nätverk så ser det ytterst illa ut när kvinnor nu slår sig ihop i liknande nätverk. Eller är det helt plötsligt OK med sådana nätverk när det nu gäller kvinnor.

    Vi är många män som tröttnat på den feministiska dubbelmoralen!

    SvaraRadera
  8. Jag som manlig nämndeman kan intyga att det råder en kvinnlig dominans bland nämdens ledamöter och att dessa kvinnliga värderingar ger sig tillkänna i utslaget rättegångar i domstolarna.

    SvaraRadera
  9. @Lottaonline: I min roll som försvarare har jag sällan kvinnliga klienter. Som du kan läsa i mina tidigare inlägg kan kvinnor ofta begå brott utan att ens bli åtalade. Så snedvridet är samhället.

    Men i detta fallet handlar det om tjänstetillsättningar på mycket viktiga funktioner. Sådana tillsättningar skall ske efter skicklighet och kompetens, inte kön. Hilda vill tillsätta tjänsterna efter kön, vilket är klart olämpligt. Genom den feministiska övervikten i Domarnämnden står det klart att det finns en uppenbar risk att ovidkommande hänsyn tas vid tjänstetillsättningarna. Det är också en kritik som har framförts av Riksrevisionen.

    I övrigt håller jag med Håkan. Feminismen har i decennier kritiserat manliga nätverk men anammar nu själva samma förkastliga metod. Och då är det plötslig ok. Märkligt!

    @Anonym 11:44: Skulle vara intressant om du kunde utveckla din erfarenhet av att kvinnliga värderingar ger utslag på domarna.

    SvaraRadera
  10. @Anonym 11:44

    Det är ju självklart, och inte behöver man vara jurist för att förstå något sådant.

    Det räcker med lite sunt förnuft.

    Dock så är det skrämmande att Skarhed inte tycker att det är "en fråga".

    Luktar definitivt "svettig Bodström".

    Allt har sin tid.
    Feminismen gräver djupare och djupare för att till sist trilla i.

    Den allmänna uppfattningen är trots allt att kvinnligismen är könsdiskriminerande samt att den inte anammar "LIKA SPELREGLER".

    SvaraRadera
  11. Feminismen är en idé som är starkt exploaterad, precis som hakkorset (en gång en antik indisk symbol).

    De som idag håller feminismens flagga står för en åsikt där en förutbestämd kategori i samhället anses vara undermänniskor.

    De flesta är, precis som nynazister, rädda svaga och utsatta individer som funnit tillhörighet i en större grupp där oinskränkt, nästan sekteristisk lojalitet krävs samt utnyttjas som påtryck bland medlemmarna. Deras interna träffar liknar väckelsemöten och frontfigurer är ordberikade talare som trivs vid podiet och backas upp av en handfull vältitulerade arbetare som påstår sig ha "vetenskapliga bevis" för agendan.

    Medan som blickarna är bortvända mot SD , Grästorp mm. för sin "odemokrati" håller dessa under tiden med dold taktik på att infiltrera samhällets viktigare poster. De skickar karismatiska medlemmar till att bjuda in posthållare och överöser dem med respekt, smicker samt annat som gör dem villiga att bli en av dem.

    Som följd börjar allt mer obegripliga beslut dyka upp, i bla. åklagarämbeten, universitet osv.

    SvaraRadera