DLD - REQUIEM FÖR EN DEMOKRATI

Requiem är ordet som inleder och avslutar den katolska mässan för de döda. Liknelsen är inte helt oväsentligt när man tänker på de effekter DLD för med sig för våra demokratiska fri och rättigheter. Jag tänker då på rätten till ett privatliv, rätten att ha politiska eller religiösa åskådningar utan att bli kartlagd av staten, rätten att vara sjuk utan att bli kartlagd och brännmärkt. Alla dessa rättigheter brändes på bål av de folkvalda som röstade igenom DLD i riksdagen den 21 mars.

Jag har varit aktiv genom att peka på att DLD inte har någon påvisbar effekt för brottsbekämpningen. Att information som lagras i andra länder har missbrukats i en stor och ännu okänd omfattning. Jag har bl.a. kritiserat centerpolitikern Staffan Danielsson som tillhör dem som vurmar för Stasi-samhället. Danielsson känner dock ingen ånger, så här skriver han i en kommentar till ett av mina blogginlägg:

Ja, juristen, jag önskar dig lycka till i pläderingarna framöver...All information visar att DLD är verkningslöst, säger du..........
Jag ljuger när jag återger vad polis och domare m fl säger om teletrafikdatas beydelse för att lösa brott.

Starka ord från en svag jurist..

Tja, vad ska man säga mer än att riksdagsledamoten Danielsson uppenbart inte har förstått vad debatten handlar om.

Värmlandspiraten skriver mer i ämnet och för stunden delar jag hans uppfattning att det mesta är sagt. Jag avrundar därför för stunden denna debatt med Clubbed to death från Matrix eftersom jag anser att musiken bäst symboliserar hur jag känner inför demokratins förfall. Den 21 mars 2012 kommer jag aldrig att glömma, dagen då de folkvalda svek sin egen befolkning!

När Aftonbladets drev går

All minns vi väl förra sommarens bottennapp då Aftonbladet pekade ut Littorin som en sexköpare. Uppgifterna kunde aldrig beläggas och Aftonbladets redan tveksamma journalistiska heder blev än mer befläckad.

Nu har det gått ett år och tydligen är det dags att hämnas på Littorin för Aftonbladets journalistiska misslyckande. Och vissa mindre nogräknade Socialdemokrater hänger villigt på i drevet.

Vad är det då Littorin ska ha gjort. Jo, sexchattat. Ve och hu vad omoraliskt. Två vuxna människor som utbyter sexuella fantasier via nätet. Hemska tanke. Men Littorin är inte längre minister, han är inte en offentlig person men tydligen skall det ändå sparkas på den som redan ligger. Sannolikt med det politiska syftet att ge regeringen en vänsterkänga.

Det dessa moraliskt indignerade sossar tycks glömma är att deras egen partiledare Juholt också sökte kontakt via nätet. Och enligt egen uppgift fick han 800 svar, något som i och för sig många har betvivlat. Med tanke på att Aftonbladet nu påstår att Littorin genom sitt chattande exponerade sig för utpressare och kriminella, hur utsatt var då inte Juholt? Och det faktum att han lierade sig med en kvinna som senare dömdes för bedrägeri måste väl enligt Aftonbladets egen retorik innebära att Juholt har lierat sig med kriminella?

Jag mår illa av hur smutsig den journalistiska och politiska retoriken har blivit. I ett otal inlägg har jag kritiserat Alliansen för dess avskaffande av grundläggande fri- och rättigheter. Jag kan bara konstatera att det inte ser ut att bli bättre om de rödgröna skulle ta över regeringsmakten i nästa val. För mig blir valet därför enkelt. Jag väljer att ställa mig över det politiska käbblet och istället rösta PP.

Vänsterns hot mot yttrandefriheten

Få har väl missat Per Gudmundsons artikel om att vissa invandrargrupper är överrepresenterade inom brottslighet.

Vissa valde att kritisera honom i sak.

Dock inte Galagao som ägs av Ordfront som i sin tur står vänstern och nära även om de påstår sig vara opolitiska. Galago skrev i sitt senaste nummer:

"Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. lnför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundsson."

Många vänstersympatisörer hängde snart på och ganska snart började det antydas att hoten mot Gudmundson inte handlade om satir:



HAX skriver att det är nu det börjar bli läskigt och undrar om alla har blivit tokiga. Jag håller med.

HAX påpekar förvisso att Galagos text var publicerad innan Gudmundsons artikel trycktes. Men är det någonsin rimligt att kräva att en menigsmotståndare skall avrättas och sedan gömma sig bakom att det hela handlade om "satir"? Jag befarar att en sådan satir kommer att skrämma många till tystnad, särskilt om så många anhängare hänger på och kravet på avrättning till slut blir till allvar.

EDIT:

NEO skriver insiktsfullt. Hetsen riktas nu mot Gudmundsons sambo och barn. Allt är dock satir, såklart. Detta har spårat ur!

Socialdemokraterna vill införa muslimsk helgdag

Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin (hon som också ville ha en butler i T-banan) vill utreda möjligheterna att införa en muslimsk helgdag. Det handlar sannolikt om den muslimska högtidsdagen Eid Al-fitr som avslutar ramadan.

Hennes utspel torde endast handla om röstfiske hos den växande muslimska väljarkåren. Beatrice Ask säger dock nej och hänvisar till att en extra helgdag skulle medföra kostnader om fyra till sex miljarder kronor för samhället. Hur många daghems- och vårdplatser skulle man kunna få för dessa pengar?

En ny muslimsk helgdag skulle sålunda förutsätta att någon av våra traditionella helgdagar slopades. Vilken? Jag antar att Jämtin inte har för avsikt att slopa 1 maj, vilket annars hade varit ett rimligt alternativ då denna dag endast är till för den del av befolkningen som anser sig ha hemvist hos den s.k. arbetarrörelsen. Jag hade inte i och för sig haft något att erinra mot att muslimerna fick ta över denna dag. Problemet är dock att 1 maj inte sammanfaller med Eid Al-fitre

Själv anser jag dock att det vore märkligt att införa en ny och religiöst betingad helgdag samtidigt som samhället i övrigt är i stort sett sekulariserat. Senast vi fick en ny helgdag så var det nationaldagen 6 juni som ersatte den religiöst betingade annandag Pingst. Med Socialdemokraternas förslag skulle utvecklingen sålunda backas mot ett mera teokratiskt samhälle. Är detta verkligen en utveckling som är önskvärd?

Malin Siwe, Expressen kommenterar.

Påskuppropet - Politisk retorik eller folkresning?

Jag kommer nu att skriva ett inlägg som inte är vanligt för denna blogg och jag räknar med att jag kan komma att få kritik. Anledningen till att jag ändå skriver inlägget är att jag reagerar mot all vinkling av sanningen som sker med en dold agenda.

Upprördheten över det sjukförsäkringssystem som påstås vara tillskapat av Alliansen är stor.Och runt om i landet anordnades protester under beteckningen Påskuppropet. I media läser vi om ett omänskligt sjukförsäkringssystem där svårt sjuka blir utförsäkrade och ställda utan inkomst. Om allt detta är sant som vore det hemskt och inhumant, men är det möjligen så att sanningen har nyanser?

Den som läser på lite inser snart att de höga sjuksrivningstalen har varit ett problem alldeles oberoende av parti- eller blocktillhörighet. Alla partier är överens om att sjukskrivningstalen måste minskas drastiskt om inte system helt skall kollapsa.

Recepten som valts har varit lite olika, men även klara likheter finns.

Inledningsvis bör man har klart för sig att det faktiskt var Socialdemokraterna som tillskapade den s.k. arbetslinjen, vilket också påpekas här av socialdemokraten Björn Andersson som bl.a. skriver:

Under den förra Socialdemokraternas regeringens tid försämrads villkoren för vår sjukförsäkring. Vissa försäkringskassor följde de nya reglerna som hade kraftigt hårdnat. Men flera försäkringskassor följde dem inte. Speciella läkare och utredare på försäkringskassor avslog sjukskrivningar som läkare på landsting och privata vårdcentraler hade beviljat. Fusket som det hette skulle beivras. Det var Socialdemokraterna som innförde arbetslinjen och rehabiliteringskedjan, inte Alliansen.

Men istället för att komma åt fuskare så drabbades tredje man och många blev utförsäkrade som inte skulle ha blivit det.

Arbetslinjen och utförsäkringarna är sålunda inte ett påfund av Alliansen, vilket man lätt kan tro om man läser media den senaste tiden.

Socialdemokraterna skapade också ytterligare ett system som effektivt utestängde den långtidssjukrivne från arbetsmarknaden. Socialdemokraterna insåg nämligen på samma sätt som senare Alliansen att sjukförsäkringssytemet medförde oerhörda kostnader. För att dölja det kollapsade systemet och i avsikt att spara pengar till statskassan förde man därför helt sonika över ansvaret för sjukersättningen de första 14 dagarna till arbetsgivarna. Dag 2--14 skulle alltså plötsligt bekostas av arbetsgivarna trots att dessa redan hade betalt in till sjukförsäkringen genom arbetsgivaravgifterna. Arbetsgivarna fick sålunda ansvar för vad deras anställda gjorde på fritiden, dvs om en anställd skadades när han renoverade sommarstugan så blev det arbetsgivarens ansvar. Därtill överfördes huvudansvaret för rehabilitering på arbetsgivarna.

Konsekvensen av denna förändring blev ganska förståelig att arbetsgivarna blev än mer försiktiga med att anställa den som hade en sjukdomshistorik. Den som var sjuk fick svårare att få jobb och den långtidssjukrivne var mer eller mindre helt utestängd från arbete. Vägen tillbaka från ett bidragsberoende stängdes sålunda effektivt.

Under Alliansens tid har förvisso arbetslinjen skärpts ytterligare. Detta är dock endast en fortsättning på den väg som hade lagts av Socialdemokraterna. Under förra valrörelsen etablerade sossarna ett nytt system för sjukförsäkringssystemet, som dock rönte stor kritik. Exakt hur detta system skulle se ut och finansieras fick vi dock aldrig veta. Men den som synade de rödgrönas alternativ linje kunde dock snart se att det fanns ordentliga likheter med det system som kritiserades. Detta framgick bl.a. i en debattartikel i DN:

 "Vi vill redan under 2011 avskaffa dagens stelbenta prövning mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar. I stället ska det senast efter sex månader göras en fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå i arbete. Olika alternativ ska finnas. Den som inte bedöms kunna återgå till sin arbetsgivare inom en rimlig tid ska erbjudas andra möjligheter. Arbetsförmågan ska då prövas bredare än hos den befintliga arbetsgivaren mot en för individen verkligt existerande arbetsmarknad. För detta krävs en ny definition av arbetsförmågebegreppet som är ändamålsenlig."

Som framgår innebär även de Rödgrönas förslag att arbetslinjen skall fullföljas. Man vill ändra tidpunkten för en utvärderingen från 180 dagar till sex månader (vilket alltså är samma sak, bara maskerat.

Även bl.a. Södermanlands Nyheter var kritiska under rubriken "Dyrare men inte friskare". Och man fortsatte:

"Regeringen anser att minskade sjukskrivningstal är bra för samhället, för skattebetalarna och för individerna. De rödgröna anser fler kan vara sjukskrivna – och kosta mer för skattebetalarna. Det är ett vägval.
Är medkänsla att ideligen försöka få någon tillbaka till arbetslivet – eller är medkänsla detsamma som att lämna den som är sjukskriven ifred?
Ingetdera synsätt är felfritt eller problemfritt. Det mest konstruktiva är att föredra."

Jag instämmer i dessa frågor och den redovisade slutsatsen att det mest konstruktiva systemet skall väljas. Men syftet med detta inlägg har inte varit att ta ställning för eller emot Påskuppropet eller Alliansens sjukförsäkringssystem. Jag välkomnar politiskt engagemang likt det vi fick se genom Påskuppropet, men vill ändå framhålla att saklighet och balans är det bästa sättet att vinna gehör och respekt. Likväl anser jag att just sakligheten och balansen har saknats i den debatt som har vållat rubriker den senaste tiden. Man kan säkert kritisera mig för samma sak, men skall man då också minnas att jag på detta område inte gör något som helst anspråk på att vara expert.