I debatten får man ofta höra att de som bekämpar storebrorssamhället endast har ett syfte, nämligen att få fildela utan risk. Samma personer brukar framhålla att vi måste öka övervakningen ytterligare för att bekämpa grov kriminalitet och för att bevara näringslivets möjligheter att få intäkter.
Men vilket resultat ger då den ökade övervakningen.
Under 2000-talet har polisens avlyssning av misstänkta och deras bekanta ökat med 143%. Samtidigt har antalet uppklarade brott minskat.
Datainspektionen har upprepat framfört kritik mot att integritetspåverkande lagar införs utan någon som helst analys av den samlade effekten.
Vissa integritetskränkande lagförslag väcker stor debatt och uppmärksamhet i media. Andra lagar smygs igenom utan någon uppmärksamhet. Sådana lagar var Lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning och lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Dessa lagar gav polisen rätt att avlyssna och bugga även den som inte ens är misstänkt för något brott. I praktiken kunde det räcka med att du var släkt, vän eller familjemedlem till en brottsmisstänkt person för att polisen skulle ges rätt att bryta sig in i ditt hem och sätta upp övervakningsutrustning i ditt sovrum.
När lagen utvärderades kunde konstateras att denna synnerligen repressiva lagstiftning endast i två fall hade lett till åtal och i ett fall till fällande dom. Trots att de repressiva lagarna alltså inte hade någon effekt för bekämpningen av grov kriminalitet beslutade riksdagen efter utvärderingen att förlänga lagarnas giltighetstid.
Vad säger detta oss då? Jo, polisen men även enskilda ekonomiska intressenter ges ständigt utökade befogenheter att övervaka ditt privatliv, när du har kontakt och med vem du har kontakt. Ditt liv lagras i massiva register hos polisen och andra myndigheter. Hur dessa uppgifter används kan du inte kontrollera eller följa upp.
Kanske hade det funnits någon möjlighet att acceptera denna massiva övervakning om statsmakterna samtidigt kunde påvisa att integritetskränkningen var proportionerlig i förhållande till samhällsnyttan. Det är nämligen detta krav som uppställs i vår nya grundlag, där det står skrivet att:
”lagar, som inskränker integritetsskyddet endast
får genomföras om det intresse, som ska tillgodoses, är så starkt och integritetsskyddsintresset så förhållandevis svagt att inskränkningen framstår som proportionerlig”.
Proportionaliteten ska alltså vara avgörande. En samhällsnytta som står över den enskildes integritet måste kunna påvisas. Men hur kommer det sig då att politikerna i rask takt inför nya repressiva och integritetskränkande lagar trots att någon samhällsnyttig effekt inte kan påvisas och helt utan en sådan samlad analys som Datainspektionen har efterlyst år efter år?
Jag kan inte hitta någon annan förklaring än att statsmakterna tillsammans med vissa privatekonomiska intressenter anser det som praktiskt att kunna kartlägga medborgarnas liv och åsikter. Allt för att kunna slå ner misshaglig opinion. Det samhälle som har skapats under 2000-talet kan därför endast benämnas som Stasi 2.0.
