I en av kommentarerna frågar Anders Andersson: "Finns det ens något prejudikat i Sverige på att ett åtal kan ogillas därför att polisen har begått brott i utredningsarbetet?" Mitt svar är jo, faktiskt finns det ett sådant rättsfall. Jag tänker då bl.a. på NJA 2007 s. 1037.
Tingsrätten sammanfattade begreppet "brottsprovokation" enligt följande:
Med brottsprovokation brukar förstås en situation där polisen vidtar provokativa åtgärder i syfte att framkalla brott. I Sverige är polisens möjligheter att använda sig av brottsprovokation inte lagreglerade, men det torde ändå stå helt klart att det inte är tillåtet för polisen att vidta brottsprovocerande åtgärder. Vilka följderna blir av en otillåten brottsprovokation - förutom eventuellt disciplinärt eller straffrättsligt ansvar för den som vidtagit åtgärden - måste dock betecknas som i högsta grad osäkert.
I tillägg uttalar Högsta domstolen att brottsprovokationen skall leda till att den tilltalade begick ett brott som han annars inte hade begått.
Högsta domstolen konstaterar i sina domskäl att de tilltalade hade utsatts för en sådan otillåten brottsprovokation att deras "rätt till en rättvis rättegång anses ha blivit oåterkalleligen undergrävd". Åtalet ogillades därför.
Brottsprovokation utgör en sorts olovlig bevisanskaffning. Det framstår därför för mig som näraliggande att den nu aktuella domen strider mot Högsta domstolens senare dom gällande bevisprovokation som jag behandlade i mitt tidigare och ovan länkade inlägg.
Olovlig bevisanskaffning har även avhandlats i rättsfallet NJA 2003 s. 323. I detta rättsfall handlade det om sådan information som anskaffats genom en olaglig telefonavlyssning.
Högsta domstolen - som konstaterade att avlyssningen varit olaglig - prövade huruvida en kränkning av det tilltalades rättigheter enligt artiklarna 6 och 8 Europakonventionen ägt rum. Här konstaterar Högsta domstolen att frågan om vilken bevisning som får läggas fram i en rättegång är fråga som "i första hand är en angelägenhet för den nationella rättsordningen och att det kan vara legitimt att åberopa även sådan utredning som framskaffats på ett sätt som inte är förenligt med konventionen". Slutklämmen i Högsta domstolens rätt långa resonemang blev, att bevisningen tilläts med tillämpning av principen om fri bevisvärdering.
Men var går då gränsen mellan det tillåtna och otillåtna? I en rättsstat har sekretessen mellan advokat och klient under lång tid ansetts som fundamental. Avlyssning av samtal mellan en advokat och hans klient anses otillåten. Ändå vet varje någorlunda erfaren advokat att även sådana samtal regelmässigt avlyssnas, även om materialet sedan kanske inte används publikt i en rättegång utan "endast" som spaningsuppslag. Jag har också själv erfarit att brev som jag sänder till klienter som är intagna på anstalt regelmässigt öppnas och genomläses trots att detta står i klar strid mot gällande lag. I en rättegång jag medverkade i hade en häktad person gjort egna minnesnoteringar inför sitt möte med advokaten, lagt anteckningarna i ett kuvert som han märkte "Till Advokaten". Likväl togs handlingarna i beslag vid en genomsökning av hans cell och användes sedan dessa handlingar som bevis i rättegången. JO ska nu pröva en anmälan från en intagen gällande att de intagnas samtal med sina advokater avlyssnas.
Så i ljuset av 2003-års rättsfall och rättsfallet gällande bevisprovokation är det min gissning att avlyssnade samtal eller beslagtagen kommunikation mellan en misstänkt och hans försvarare mycket väl skulle kunna tillåtas som bevisning i en brottmålsrättegång. Detta trots att avlyssningen och beslaget är klart olagliga. Åklagare och polis vet detta och även att de knappast lider någon som helst risk att själva drabbas av vare sig disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Så varför då följa lagen när det både är enklare och i princip helt riskfritt att bryta mot densamma?!
I ljuset av ovanstående problemställning blir storbedragaren Torgny Jönssons anmälan mot en ekobrottsåklagare särskilt intressant. I utredningen mot Jönsson påstås åklagaren ha använt sig av osann bevisning i form av bl.a. ett vittne som ljög med åklagarens goda minne. Jag har läst en del handlingar i målet och även tagit del av visst utredningsmaterial. Min slutsats är att Jönsson har gott fog för sina påståenden. Likväl tror jag att åklagaren kommer undan utan någon som helst påföljd. Vilket är tragiskt eftersom det öppnar upp för att åklagare kommer att använda sig av vittnen som i samförstånd med åklagare begår mened, vilket kommer att undergräva tilltron till rättsprocessen och principen om fair trial.
Jag anser att det finns väsentliga skillnader mellan bevisprovokation och brottsprovokation, detta redan utan att studera rättspraxis i frågan. Min undran i den förra tråden handlade i praktiken om bevisprovokation, även om jag formulerade den klumpigt och talade om "polismän som begått brott i utredningsarbetet".
SvaraRaderaLåt mig förtydliga: Jag ifrågasätter fortfarande att någon friats för ett brott denne sakligt sett begått, av den orsaken att polisen begått brott vid utredningen av det ursprungliga brottet. Det normala är nämligen att olika gärningar begångna av olika personer utreds och döms oberoende av varandra; en inbrottstjuv får inte sitt straff lindrat därför att husägaren i flera år underlåtit att betala TV-avgift för den TV som tjuven stal. På samma sätt får inte en mordåtalad strafflindring för att utredarna inför kvällspasset har snattat fikabröd i en närbutik.
Bevisprovokation är ett visst inslag i en brottsutredning som inte är uttryckligen olaglig i sig, men som kan vara brottslig beroende på hur den har gått till. Ett exempel är det fall som vi nyss diskuterade; när kan bevisprovokationen befinnas vara olaga hot eller olaga tvång?
Brottsprovokation är i det sammanhanget något helt annat. Det handlar inte om att polisen begår en brottslig handling som ett led i utredningen av ett tidigare brott, utan om att polisen närmast agerar anstiftare av ett nytt brott som de sedan avser att utreda. Att de själva medverkar till detta brott innebär förstås att den "misstänktes" eget ansvar för det brottet kan ifrågasättas, och det påverkar inte enbart förutsättningarna för en rättvis rättegång, utan själva sakförhållandena i målet. Då har man antagligen glömt bort det ursprungliga brott som man egentligen ville sätta dit den misstänkte för, men inte lyckades med i brist på bevis.
Bevisprovokation ändrar inte på sakförhållandena rörande ett redan begånget brott, utan påverkar endast utredningen av detsamma (och därmed den misstänktes rättssäkerhet). Ett bevis framprovocerat (eller på annat sätt inhämtat) med olagliga medel kan likväl vara användbart i utredningen av ett ej framprovocerat brott.
I alla dina exempel på bevisprovokation verkar domstolen ha gått på linjen att bevisen kunnat användas, trots att de i princip inte fått inhämtas till att börja med. Jag delar din uppfattning att detta är problematiskt. Samtidigt är jag skeptisk till en alltför långt dragen formell bevisprövning som den i USA; klarar vårt allmänna rättsmedvetande av att fria en i praktiken överbevisad mördare av det skälet att den avgörande bevisningen framkommit vid en husrannsakan som efteråt befunnits olaglig?
Sedan förutsätter jag att det endast är brott begånget av polisen som skulle kunna ogiltigförklara ett bevis. Om prövningen utsträcks till att gälla även enskilda som bidragit med bevis eller vittnesmål, då skulle konsekvenserna bli oöverblickbara, med exempelvis fotografier som underkänns därför att de varit tagna på förbjudet område eller kameran varit stulen.
Den yttersta konsekvensen skulle vara att en myndig person förklaras oförmögen att vittna i domstol av det skälet att han föddes sedan hans mor utsatts för en våldtäkt, och alla hans vittnesmål därför är resultatet av ett brott... :-(
Eller för att uttrycka mig kort: Ja, brottsprovokation utgör en sorts olovlig bevisanskaffning. Men all olovlig bevisanskaffning är inte brottsprovokation, och skall därför inte konsekvent dömas som sådan.
Anders; Du har rätt i att det finns en väsentligt skillnad mellan brotts- och bevisprovokation. Men de fall jag har beskrivit har en gemensam nämnare. Det är att polisen genom sitt agerande har kränkt en misstänkts minimirättigheter enligt Artikel 6 EKMR. I det ena fallet medförde överträdelsen att åtalet ogillades, i det andra att bevisningen tilläts. Detta trots att kränkningen i grunden var likvärdig och att poliserna i båda fallen hade begått brott. Hur långt är vi beredda att sträcka oss för att få en person dömd? Tydligen kan brottslighet från polisen accepteras. Är det först vid tortyr som vi sätter stopp? Och i så fall: Gäller detta alla nationer? USA har ju som bekant använt tortyr som förhörsmetod i modern tid.
SvaraRadera