tisdag 2 mars 2010

Skadestånd och rimlighet



Mårten Schultz försvarar skadeståndsrättens roll i samhället och hävdar att den [amerikanska] skadeståndsrätten är den lilla människans möjlighet att få en chans mot storföretagen.

Jag anser att Schultz beskrivning är förenklad.

I Sverige innebär den traditionella skadeståndsrätten att den som påstår sig ha lidit skada skall styrka att ett visst handlande genom direkt orsakssamband har förorsakat en ekonomiskt mätbar skada.Varje steg på vägen skall styrkas. Med detta ser jag inga problem.

I den amerikanska rätten har man dock ett fenomen kallat punative damages. Den svenska motsvarighet skulle kunna sägas vara ideellt skadestånd dvs en skadeersättning utan samband med någon visad ekonomisk förlust. Det är i detta juridikens gränsland som skadeståndsrätten riskerar att bli absurd eftersom den ofta kommer att gynna storföretagens [läs upphovsrättsindustrins] intressen, dvs tvärtemot den Davids kamp mot Goliat som Schultz beskriver.

Låt mig med ett par korta exempel visa hur obalanserat den ideella skadeståndsrätten slår.

Den som drabbas av brott har rätt till ett ideellt skadestånd som då kallas kränkningsersättning. Domstolarna brukar i sin dömande verksamhet följa den praxis som har utvecklats genom Brottsoffermyndigheten. Av denna praxis följer att ett mord är värt ett par hundratusen kronor och en våldtäkt sisådär 75 000 kronor.

Men när ideella skadestånd döms ut inom upphovsrättens område är det helt andra belopp som gäller. Vi minns den ensamstående mor som dömdes att betala 15 000 000 kronor för att ha fildelat några musikfiler. Och Pirate Bay-killarna dömdes att betala 30 000 000 kr utan att upphovsrättsindustrin behövde visa att en nedladdad fil motsvarade en förlorad försäljning.

Smaka på dessa skillnader; 30 000 000 kronor för några delade filer, ett par hundratusen för ett mord. Känns det rimligt? Jag tycker inte det.

Så skillnaden mellan mig och Schultz tycks vara att jag hyser uppfattningen att skadeståndsrätten emellanåt hellre ser till storföretagens intressen än till den lilla människan.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

  1. Å andra sidan har ju Schultz varit kritisk mot det sätt på vilket skadeståndsbedömningen skett i TPB-målet samt på vilket grunder den gjorts, vilket kanske bör påpekas i sammanhanget. TPB-skadeståndet är väl för övrigt inte ett exempel på "punitive damage" även om det på grund av sin storlek nog kan upplevas så.

    SvaraRadera
  2. @Tor: Punative damages är inte fullt en motsvarighet till våra ideella skadestånd, men så nära man kan komma. I båda fallen handlar det om skadestånd som inte är knutna till någon visad ekonomisk skada. Som jag anser mig visa i mitt inlägg kan dessa system - både i Sverige och USA - leda till helt orealistiska resultat.

    Schultz må har varit kritisk mot skadestånden i Pirate Bay-målet. Men jag uppfattar - måhända felaktigt - att kritiken har varit ganska mild:

    http://martenschultz.wordpress.com/2008/03/31/pirate-bay-och-skadestand-2/

    SvaraRadera