För att återvända till ämnet gällande den misstänkta läkaren så framkom i morse följande tankar kring fikabordet på advokatbyrån.
Åklagaren verkar driva en principfråga. Nämligen att även om den livsuppehållande behandlingen ofelbart skulle leda till döden så är det inte tillåtet att påskynda förloppet. Hon har förvisso en poäng i att påskyndandet inte har stöd i lag, utan - möjligen - endast i medicinsk praxis och nationella riktlinjer för palliativ vård. Dessa stöd är dock underordnade lagstiftningen och kan aldrig stå över svensk lag. Så på formell grund har åklagaren haft en poäng.
Men, om vi då skall driva principfrågor så måste även bl.a. flickans föräldrar delges misstanke om brott, då som gärningsmän alternativt medhjälpare.
Föräldrarna deltog nämligen i beslutet att avbryta den livsuppehållande behandlingen med vetskap [uppsåt] att detta skulle leda till döden. Föräldrarna deltog sålunda i ett uppsåtligt dödande, vilket enligt en formell tolkning av lagtexten bör medföra straffansvar.
Även vad gäller avbrytande av livsuppehållande behandling så finns det riktlinjer, men också dessa riktlinjer är underställda gällande lag. Borde då inte åklagaren - utifrån sin principiella ståndpunkt - även frihetsberöva eller i vart fall delge föräldrarna misstanke om brott?!
Om inte, varför? Är det för hemskt att delge föräldrarna misstankar? Juridiken skall dock vara oemottaglig för sådana känslor och förhålla sig helt neutral. Att föräldrarna måhända deltog i gärningen utifrån barmhärtighet är inte något som befriar från straffansvar, utan kan detta endast beaktas som en förmildrande omständighet då straffet bestäms [ se 29 kap 3 p. 4 brottsbalken].
Så ur ett strikt juridiskt perspektiv; Vilka hållbara grunder skulle finnas för att inte delge även föräldrarna misstanke om brott?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar