Louis Vuitton och mönsterskydd Vs. Konstnärlig frihet

Deepedition kommenterar insiktsfullt dokusåpan kring Louis Vuitton's stämning mot konstnären Nadia Plesner. Bakgrunden till tvisten är att Nadia Plesner har använt sig av Louis Vuittons väska i två tavlor med politiska förtecken.

Jag delar Deepedition's uppfattning att man nog egentligen inte kan kritisera Louis Vuitton, särskilt som Nadia Plesner bröt mot en överenskommelse med bolaget. Avtal skall hållas, även av konstnärer! I sammanhanget skall man ju också hålla i minnet att det är just konstnärer genom olika intresseorganisationer som ofta lobbar för en förstärkt upphovsrätt.

Jag är dock tveksam till om Luis Vuittons agerande är korrekt ur en kommersiell synvinkel. Deepedition verkar göra samma reflektion. Så gott som alla kommer ihåg och känner igen Andy Warhols Cambell Soup Can's. Målningen gjordes helt utan samarbete med företaget Cambell. I slutändan blev målningarna ändå en kommersiell succé för Cambell som mångdubblade sin försäljning.

Förvisso associerar Nadia Plesner Louis Vuitton med ett negativt budskap i hennes målningar. Men jag tror ändå att för den breda massan förloras detta budskap, det är varumärket som står ut och som säljer Plesners t-shirts och konst. Hennes budskap är nog ändå av underordnad betydelse. Rätt eller fel, men så tror jag det är. Jag tror därför att Louis Vuitton hade gjort bäst i att stödja Nadja Plesner och hennes kamp för att samtidigt dra nytta av den exponering varumärket skulle få. Varumärket hade därigenom kunnat stärkas ytterligare eftersom Louis Vuitton dels hade stärkt sin status som lyxmärke och samtidigt visat samhällsengagemang.

Opassande diskuterar också detta ämne.

Påskuppropet - Politisk retorik eller folkresning?

Jag kommer nu att skriva ett inlägg som inte är vanligt för denna blogg och jag räknar med att jag kan komma att få kritik. Anledningen till att jag ändå skriver inlägget är att jag reagerar mot all vinkling av sanningen som sker med en dold agenda.

Upprördheten över det sjukförsäkringssystem som påstås vara tillskapat av Alliansen är stor.Och runt om i landet anordnades protester under beteckningen Påskuppropet. I media läser vi om ett omänskligt sjukförsäkringssystem där svårt sjuka blir utförsäkrade och ställda utan inkomst. Om allt detta är sant som vore det hemskt och inhumant, men är det möjligen så att sanningen har nyanser?

Den som läser på lite inser snart att de höga sjuksrivningstalen har varit ett problem alldeles oberoende av parti- eller blocktillhörighet. Alla partier är överens om att sjukskrivningstalen måste minskas drastiskt om inte system helt skall kollapsa.

Recepten som valts har varit lite olika, men även klara likheter finns.

Inledningsvis bör man har klart för sig att det faktiskt var Socialdemokraterna som tillskapade den s.k. arbetslinjen, vilket också påpekas här av socialdemokraten Björn Andersson som bl.a. skriver:

Under den förra Socialdemokraternas regeringens tid försämrads villkoren för vår sjukförsäkring. Vissa försäkringskassor följde de nya reglerna som hade kraftigt hårdnat. Men flera försäkringskassor följde dem inte. Speciella läkare och utredare på försäkringskassor avslog sjukskrivningar som läkare på landsting och privata vårdcentraler hade beviljat. Fusket som det hette skulle beivras. Det var Socialdemokraterna som innförde arbetslinjen och rehabiliteringskedjan, inte Alliansen.

Men istället för att komma åt fuskare så drabbades tredje man och många blev utförsäkrade som inte skulle ha blivit det.

Arbetslinjen och utförsäkringarna är sålunda inte ett påfund av Alliansen, vilket man lätt kan tro om man läser media den senaste tiden.

Socialdemokraterna skapade också ytterligare ett system som effektivt utestängde den långtidssjukrivne från arbetsmarknaden. Socialdemokraterna insåg nämligen på samma sätt som senare Alliansen att sjukförsäkringssytemet medförde oerhörda kostnader. För att dölja det kollapsade systemet och i avsikt att spara pengar till statskassan förde man därför helt sonika över ansvaret för sjukersättningen de första 14 dagarna till arbetsgivarna. Dag 2--14 skulle alltså plötsligt bekostas av arbetsgivarna trots att dessa redan hade betalt in till sjukförsäkringen genom arbetsgivaravgifterna. Arbetsgivarna fick sålunda ansvar för vad deras anställda gjorde på fritiden, dvs om en anställd skadades när han renoverade sommarstugan så blev det arbetsgivarens ansvar. Därtill överfördes huvudansvaret för rehabilitering på arbetsgivarna.

Konsekvensen av denna förändring blev ganska förståelig att arbetsgivarna blev än mer försiktiga med att anställa den som hade en sjukdomshistorik. Den som var sjuk fick svårare att få jobb och den långtidssjukrivne var mer eller mindre helt utestängd från arbete. Vägen tillbaka från ett bidragsberoende stängdes sålunda effektivt.

Under Alliansens tid har förvisso arbetslinjen skärpts ytterligare. Detta är dock endast en fortsättning på den väg som hade lagts av Socialdemokraterna. Under förra valrörelsen etablerade sossarna ett nytt system för sjukförsäkringssystemet, som dock rönte stor kritik. Exakt hur detta system skulle se ut och finansieras fick vi dock aldrig veta. Men den som synade de rödgrönas alternativ linje kunde dock snart se att det fanns ordentliga likheter med det system som kritiserades. Detta framgick bl.a. i en debattartikel i DN:

 "Vi vill redan under 2011 avskaffa dagens stelbenta prövning mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar. I stället ska det senast efter sex månader göras en fördjupad utredning om möjligheterna till att återgå i arbete. Olika alternativ ska finnas. Den som inte bedöms kunna återgå till sin arbetsgivare inom en rimlig tid ska erbjudas andra möjligheter. Arbetsförmågan ska då prövas bredare än hos den befintliga arbetsgivaren mot en för individen verkligt existerande arbetsmarknad. För detta krävs en ny definition av arbetsförmågebegreppet som är ändamålsenlig."

Som framgår innebär även de Rödgrönas förslag att arbetslinjen skall fullföljas. Man vill ändra tidpunkten för en utvärderingen från 180 dagar till sex månader (vilket alltså är samma sak, bara maskerat.

Även bl.a. Södermanlands Nyheter var kritiska under rubriken "Dyrare men inte friskare". Och man fortsatte:

"Regeringen anser att minskade sjukskrivningstal är bra för samhället, för skattebetalarna och för individerna. De rödgröna anser fler kan vara sjukskrivna – och kosta mer för skattebetalarna. Det är ett vägval.
Är medkänsla att ideligen försöka få någon tillbaka till arbetslivet – eller är medkänsla detsamma som att lämna den som är sjukskriven ifred?
Ingetdera synsätt är felfritt eller problemfritt. Det mest konstruktiva är att föredra."

Jag instämmer i dessa frågor och den redovisade slutsatsen att det mest konstruktiva systemet skall väljas. Men syftet med detta inlägg har inte varit att ta ställning för eller emot Påskuppropet eller Alliansens sjukförsäkringssystem. Jag välkomnar politiskt engagemang likt det vi fick se genom Påskuppropet, men vill ändå framhålla att saklighet och balans är det bästa sättet att vinna gehör och respekt. Likväl anser jag att just sakligheten och balansen har saknats i den debatt som har vållat rubriker den senaste tiden. Man kan säkert kritisera mig för samma sak, men skall man då också minnas att jag på detta område inte gör något som helst anspråk på att vara expert.

ACTA - När lagstiftning blir som en dagens rätt

Jag tillhör de som ofta beställer en dagens rätt. ACTA har på motsvarande sätt beställts av mediaindustrin och politikerna tillagar de lagar som industrin vill ha. Allt utan någon tanke på sådana petitesser som grundläggande principer om mänskliga fri- och rättigheter i ett demokratiskt samhälle.

Tidigare har jag skrivit om hur våra folkvalda ljög om att Acta-förhandlingarna inte skulle beröra internet. Nu rapporterar Acta-bloggen om att Acta har tillskapats på grundval av snedvriden statistik och lögnaktig propaganda. Intressant är att till och med Homeland Security har framfört kritik mot Acta. Hjälp från oväntat håll är också välkommen!

Tiggeri och förbud

I viss kretsar är upprördheten över tiggeriförbudet i Sala stor. Jag förvånas över denna upprördhet. De som upprörs är ju samma personer som i andra sammanhang upprörs över människohandel. Men när det gäller romer som tvingas till tiggeri i en internationell och hänsynslös människohandel är tongångarna plötsligt en annan.

Tiggarna har dykt upp plötsligt och i stora mängder. I min stad Göteborg ligger de runt om på gatorna i centrum. Att ingen av dessa tiggare har en förankring i landet är uppenbart. De är hitkörda och avstjälpta av hänsynslösa människohandlare. Du ser samma mönster upprepa sig i alla storstäder runt om i Europa. Pengar som lämnas till tiggaren tas genast om hand av människohandlaren. Varför vill personer - främst på vänsterkanten - stödja denna verksamhet?

Vissa går till och med så långt att de hävdar att förbudet i sig skulle vara olagligt. Argumenten i sig för en sådan ståndpunkt är väl inte helt ihåliga. Men de glömmer bort att all organiserad handel på allmän plats är förbjuden utan tillstånd, samma sak gäller i regel penninginsamlingar. Att tiggeriet sker i kommersiell omfattning råder det inga tvivel om och verksamheten kan därför tillståndsbeläggas och förbjudas.

De som ändå tvivlar bör titta ut i världen. Där kan man få en ledtråd till hur det hela förhåller sig. Blogge skriver bra i ämnet:

"Även i Kina har jag bevittnat tiggeri, exempelvis i form av lemlästade pojkar som ligger med en burk i något skuggigt parti längs gatan. Stympningen av armar eller ben är härvidlag en del av ”affärsidén”, och har utförts av ingen mindre än de slavdrivare som kontrollerar pojkarna, de patroner som alltid finns i bakgrunden för att övervaka affärerna."

Tänk på att om du ger pengar till tiggaren så ger du därmed också ditt samtycke till samvetslös människohandel. Vill du verkligen hjälpa tiggaren kräv då att han/hon genast skickas hem och ställ krav på regeringarna i deras hemländer. Krav som går ut på att hemländernas politik gällande romer förändras så att romernas levnadsvillkor kan förbättras. Endast därigenom kan denna hänsynslösa människohandel förhindras.

Hovrättsdom klargör ansvaret för bloggar

Många av oss som bloggar kanske inte så ofta funderar över det juridiska ansvar vi kan ha för det som skrivs på vår blogg. Nu har Göta hovrätt i en dom meddelad den 19 april klarlagt att bloggare kan ha ett juridiskt ansvar även för det som skrivs i kommentarsfälten. Domen finns HÄR

Bakgrunden är följande: Två politiska bloggare (A och B) ogillar uppenbart varandra. Bloggare A - som har en s.k. modererad blogg - tillät en kommentar som utpekade bloggare B som brottslig. Trots att bloggare A alltså inte själv hade skrivit kommentaren dömdes han att utge skadestånd till bloggare B på grund av förtal.

Ansvaret följde av att bloggare A modererade kommentarerna, dvs det krävdes ett aktivt godkännande för att kommentaren skulle publiceras.

I målet prövades också frågan om konkurrensen mellan Brottsbalken och ansvar enligt den sk. BBS-lagen. I BBS-lagen regleras vilka typer av inlägg vi bloggare måste avlägsna vid äventyr av straffansvar. Förtalsbrott ingår inte bland dessa inlägg. Däremot framgår av 7§ BBS-lagen att den är subsidiär - underordnad - Brottsbalken. Detta innebär att även om en handling inte är straffbar enligt BBS-lagen så kan den likväl bestraffas enligt de allmänna bestämmelserna i Brottsbalken.

Vad gäller då rättsligt?

Jo, vi bloggare har ett rättsligt ansvar som primärt regleras genom BBS-lagen. Ansvaret är inte bara begränsat till det vi själva skriver utan även till vad som skrivs i kommentarerna. Vi måste alltså aktivt granska kommentarerna så att där inte finns sådant som kan uppfattas som hets mot folkgrupp eller något annat brott som regleras genom 5§ BBS-lagen.

Men vi kan alltså även ha ett ansvar för andra brott som bara regleras genom Brottsbalken. Närmast till hands ligger väl då just förtalsbrottet. I denna del torde ansvaret dock endast omfatta sådana publiceringar som vi aktivt medverkar till, dvs om vi vid modererade bloggar tillåter en publicering.

Enkelt kan tyckas, men man måste då också komma ihåg att förtalsbrottet är ett lurigt brott som omfattar varje uppgift som kan anses ägnad att medföra ringaktning för en viss person. Uppgiften behöver inte medföra att personen faktiskt blir ringaktad, utan det räcker med att det typiskt sett finns en risk för en sådan effekt.

Uppgifter som omfattas av förtalsansvaret kan vara en uppgift om att personen X har varit försatt i konkurs eller dömd för brott. För ansvaret spelar det heller ingen roll huruvida uppgiften var sann eller osanna.

För fullständighetens skulle skall dock påpekas att ansvar kan undgås i vissa kvalificerade undantagsfall som följer av andra stycket i 5 kap 1§ Brottsbalken. Men detta är alltså rena undantagsfall.

Så rådet till alla bloggare blir; Granska era kommentarsfält och ni som har modererade bloggar bör noga överväga vilka kommentarer ni släpper igenom. Gör ni fel kan ni påföras såväl skadestånd som straffansvar.

Polisen - En myndighets moraliska och rättsliga förfall

Polisen uppgift är att upprätthålla lagen. I detta syfte har polisen erhållit våldsmonopol och även givits rätt att utföra olika tvångsåtgärder. Med sådana uppgifter följer dock ett stort ansvar för Polisen att själva följa spelets regler. Tyvärr är bevisen många för att så inte sker.

För ett par år sedan gick diskussionerna höga i anledning av det ökade antalet hot och våldsövergrepp riktade mot poliser och åklagare. Jag hade tillfälle att diskutera saken med en nu äldre man som i decennier har varit aktiv inom den organiserade kriminaliteten. Han förklarade de ökade hoten på följande sätt; "Numera fuskar polisen och åklagaren med spelreglerna på samma sätt som vi och då behandlar vi dem också som våra egna". Efter en stunds funderande förstod jag vad han menade.

I PP-utredningen hade vi den korrupte Jim Keyzer som först utredde brott för att sedan låta sig belönas genom ett välavlönat jobb hos målsäganden.

I Assangeutredningen har vi den nu notriska poliskvinnan Irmeli Krans som genomförde de inledande förhören - som föranledde beslut som anhållande - trots att hon var vän med en av målsäganden. Sedan fortsatte hon genom att avhandla sina personliga åsikter och aversioner mot Assange via sitt Facebook-konto

Vi har poliserna som fabricerade falsk bevisning för att fälla Thomas Quick och poliserna som mörkade bevisning i Fallet Ulf.

Listan kan göras lång. Och alla dessa fuskande och lagbrytande har en sak gemensamt. Ingen av dem har dömts för brott, ingen har avskedats eller drabbats av ens disciplinära påföljder. Få har ens kritiserats av JO.

Polisen representerar och utövar statens yttersta maktutövning. Likväl kan de fuska och begå brott i tjänsten i princip helt utan risk för straff eller annan påföljd. Det är hög tid att tillskapa en helt fristående myndighet för utredning av brott begångna av poliser. Lämpligen skulle avgörandet ske i en nämnd som med fördel består av advokater, vilket tycks vara en av de få kvarvarande yrkeskårer som fortfarande bryr sig om innebörden av ordet "rättssäkerhet".

Datalagringsdirektivet har utvärderats

Datalagringsdirektivet har nu utvärderats. Rapporten finns Här (pdf).

En sammanfattande pressrelease finns Här och länk till den tv-sända presskonferensen med Cecilia Malmström finns Här.

Som en sammanfattning kan nämnas att rapporten slår fast att datalagringen är ett viktigt redskap för att bekämpa brottslighet. Man ger ett par exempel såsom att en bedrägerihärva och en pedofilring har kunnat lösas på grund av datalagringen. Jag är tveksam till denna slutsats eftersom det inte presenteras några som helst bevis för att samma resultat inte skulle ha kunnat uppnås med traditionella medel, såsom telefonavlyssning, spaning, buggning. Orsakssambandet mellan direktivet och de påstådda framgångarna är kort sagt inte belagt. Och bevisbördan för datalagringens effektivitet och proportionalitet är tung för tillskyndarna, ändå undviker de frågan. Man kan fundera över varför.

Samtidigt erkänner rapporten och även Malmström att direktivet har betydande brister som utgör ett brott mot den personliga integriteten. Direktivet skall därför omarbetas. Likväl kommer kommissionen att fortsätta kräva att Sverige inför det direktiv som man alltså redan nu är klar över skall ändras. Logiken i denna ståndpunkt är svår att följa.

Skrämmande är också att rapporten nu bekräftar det vi kritiker länge har sagt. Datalagrad information används för många andra syften än det uppgivna. Exempelvis av skattemyndigheter, tullmyndigheter och underrättelsetjänster.

Intressant är också att under den tv-sända presskonferensen så frågar en journalist om det finns någon statistik som visar att datalagringen verkligen har medfört någon effekt på brottsligheten. Malmström tvingas erkänna att någon sådan statistik finns inte. Summasummarum så finns alltså ingen som helst bevisning för att direktivet alls har någon avsedd effekt!!

Fler i samma ämne:

Mark Klamberg
HAX
Christian Engström
Motpol

Samlagskontraktet - Igen

Frågan om samlagskontrakt och samtycke har åter aktualiserats.

Frågan är återkommande och jag har tidigare analyserat och gjort en kommentar.

Samtyckesrekvisitet är ett monster som tveklöst skulle leda till en omkastad bevisbörda i brottmål. Samtyckesrekvisitet är dessutom helt onödigt eftersom bristande samtycke redan idag är tillräckligt för att våldtäktansvar skall kunna utdömas, se NJA 1988 s. 40, vari Högsta domstolen uttalar:

"I frågan om det skett under sådana förhållanden som grundar ansvar för våldtäkt är att beakta, att lagstiftningen om sexualbrott bygger på att önskemål av en kvinna om att inte ha samlag ovillkorligen skall respekteras i varje situation (NJA II 1984 s 145). Det krävs inte ett fysiskt motstånd om kvinnan på annat sätt gör klart att hon motsätter sig mannens önskan eller avsikt."

Eftersom uteblivet samtycke kan konstituera straffansvar redan idag blir det uppenbart att det förnyade kravet på ett samtyckesrekvisit endast har sin grund i en önskan att omkasta bevisbördan i brottmål. Därmed sätts också den grundläggande principen om presumtionen för den misstänktes oskuld ur spel. Vi släcker då en av de mest framträdande garantierna för rättssäkerheten inom straffrätten. Dvs inom det område där staten utövar den yttersta maktbefogenheten, att beröva någon dennes frihet. Allt för att tillfredsställa en skränande skock av feminister!

I det nu aktuella lagstiftningsarbetet har uttalats att lagen främst skall vara "normgivande", dvs syftet skall vara att sända en signal. Hur många oskyldigt dömda och ödelagda liv är vi beredda att offra för en princip? Jag har hört berättas att Hitler lär ha sagt " Att det är bättre att döma 10 oskyldiga än att låta en skyldig smita undan". Huruvida detta är sant eller ej vet jag inte, men klart är att det är under denna paroll som dagens förespråkar för ett samtyckesrekvisit har samlats. Det är alltid skrämmande när staten blir ond. Och nu visar staten verkligt prov på ondska!!

Andra i samma ämnde:

Sagor från livbåten
Erik Laakso
Aktivarum

Intressant

Uppdrag Granskning - Lierade med extremhögern eller rimliga straff?

Efter lång tystnad har jag på nytt fått inspiration till att fortsätta diskussionen via denna blogg.

I senaste avsnittet av Uppdrag Granskning tar programmet upp vilka straff en pedofil skall få. Avsnittet kryddas med passande dyster musik, känslomässiga bilder på barn. Allt för att skapa en stämning och bygga en opinion.

I programmet ställs frågan; Hur skall en pedofil straffas. Jag ställer frågan; Vad är en pedofil och hur ska vi dra gränserna för att inte återfall i ett medeltida repressivt straffsystem?

Jag är självklart medveten om att ämnet är känsligt och ordet pedofil sänder kalla kårar längs med ryggraden på mig och, tror jag, detsamma gäller de flesta. Men just detta är nog också något som för med sig att vi snarare resonerar känslomässigt snarare än förnuftigt och logiskt.

Budskapet i Uppdrag Granskning är tydligt; Lås in dem och kasta bort nyckeln för alltid, totalövervaka, kastrera. Samma budskap hör vi ofta från extremhögern. Kan man då hävda att Uppdrag Granskning och extremhögern har ställt sig i samma ringhörna, eller företräder Uppdrag Granskning en rimlig ståndpunkt?

Men vad är då gränsen för dessa repressiva straff? En 17 åring som har frivilligt sex med en 14 årig flicka kan åtalas och dömas för våldtäkt mot barn. Detta har hänt och kommer att fortsätta att hända. Är denne 17 åring då kvalificerad för de repressiva straffen skall han kastreras och för alltid vistas i fängelse?

Många muslimer försvarar profeten Mohammeds äktenskap med 9 åriga Aisha. Är de då kvalificerade för de repressiva straffen?

Vi har många gånger läst om kvinnliga lärare som haft en sexuell relation med en minderårig manlig elev. Skall hon låsas in för evigt? Eftersom hon av fysiska skäl inte kan kastreras, vilket liknande straff skall kvinnor då få?

Var drar vi gränsen och skall straff också innefatta en tanke om vård och rehabilitering? Varför skall en pedofil straffas repressivt, medan samma straff inte skall gälla för de som genomför - låt oss säga - gruppvåldtäkt. Vilka andra grupper skall spärras in för evigt och bli kastrerade?

Inte någon av dessa svåra frågor togs upp av Uppdrag Granskning. Det är farligt när statstelevisionen utan någon som helst grundläggande analys gör sig själv till megafon för extrema åsikter och repressiv strafftillämpning. Jag kände därför mest obehag över tonen i programmet, men är övertygad om att många inte alls delar min känsla.