tisdag 20 december 2011

UPPHOVSRÄTT OCH SATIR - MER ANGÅNDE WIEHE

I ett tidigare inlägg uttryckte jag kritik mot att Wiehe ogillarsatir. I en kommentar till inlägget ställer Anonym den i sammanhanget befogade frågan:

Jag vet att satir/humor har ett visst lagligt skydd i USA, men vad gäller i Sverige i ett fall som detta?

Så vad gäller då i Sverige. Om någon använder sig av ett i och för sig upphovsrättsligt skyddat verk för att skapa ett parodiskt eller ironiskt verk. Förekommer det då några skydds- eller konfliktregler?

Frågan behandlades redan vid tillskapandet av upphovsrättslagen.

Vid upphovsrättslagens tillkomst var nämligen den uttryckliga avsikten att bearbetningar av verk som utgör parodier och travestier skulle vara att betrakta som självständiga verk och falla utanför upphovsrättsskyddet för originalverket. Detta skulle gälla även när travestin är mycket närgången och i långa stycken följer förebilden ord för ord. Avgörande för denna ståndpunkt har varit att parodin och travestin fullföljer ett för förebilden helt främmande syfte. (NJA II 1961 s. 81.)

Såluhnda; Även om den parodi mot bevarandet av slussen använde sig av Wiehes musik så torde det enligt lagstiftarens intentioner handla om två olika verk. Detta trots att parodins musik är lånad från Wiehe, eftersom texten är helt ändrad och eftersom texten är helt främmande för originalverkets syfte.

Professor Rosén (känd från bl.a. TPB-rättegången) har förvisso fullt korrekt påpekat att denna lagstiftarens intention inte har kommit till direkt uttryck i lagtexten. Men principen kom att prövas och befästas genom det s.k. Alfons Åberg-målet, NJA 2005 s 905. I detta avgörande uttalade Högsta domstolen följande:

Definitionerna på begreppen parodi och travesti är inte alldeles fasta och vedertagna, men klart är under alla omständigheter att principen måste vara tillämplig i fall när någon genom att förvränga ett känt verk till form eller innehåll åstadkommer en produkt, vilken framstår som avsedd att skapa en komisk effekt som är helt främmande för originalverket. Det i målet aktuella programinslaget måste anses tillhöra denna kategori. Genom att den kända barnboksfiguren Alfons inplaceras i ett främmande sammanhang med narkotikamissbruk och kriminalitet har uppenbarligen åsyftats att framkalla en komisk och överraskande effekt, vilken förstärkts genom att sammanställningen av originalrepliker från Alfonsböckerna med repliker ur den danska filmen Pusher förvrängt bärande element av handlingen i flera av böckerna.

En följd av denna bedömning är att programinslaget blir att betrakta som ett självständigt verk.

Högsta domstolen slog alltså fast att det är fråga om två självständiga verk och att något intrång i den upphovsrätt som tillkommer originalverket sålunda inte har ägt rum. Förvisso för Högsta domstolen ett fortsatt resonemang om att i vissa fall kan ändå ett parodiskt verk på ett otillåtet sätt kränka den ursprunglige upphovsmannens konstnärliga anseende. Emellertid aktualiserade inte någon sådan prövning i Alfons Åberg-målet och jag kan inte heller se att denna situation skulle kunna aktualisera i Wiehe-fallet.

Wiehe har naturligtvis genom sina företrädare för United Stage varit väl bekant med såväl lagstiftarens ursprungliga intention som med Alfons Åberg-målet. Ändå har han i sin profithunger valt att sända ut hotbrev till inte bara upphovsmännen till det parodiska verket utan även till bloggare som har länkat till detsamma.

Jag är en av de bloggare som länkar. Skulle jag få ett hotfullt krav från Wiehe eller hans kumpaner kommer jag inte tveka att anmäla dem för brott mot marknadsföringslagen.

15 kommentarer:

  1. Tack för sammanställningen, ska genast skicka en länk som svar till kommentatorer som tar Wiehes parti...

    SvaraRadera
  2. När du talar om lagstiftarens intention att betrakta en parodi som ett "självständigt verk", då associerar jag direkt till 4 § andra stycket upphovsrättslagen:

    Har någon i fri anslutning till ett verk åstadkommit ett nytt och självständigt verk, är hans upphovsrätt ej beroende av rätten till originalverket.

    Jag har i och för sig inte trott att "fri anslutning" skulle kunna betyda "annan text, samma melodi" utan snarare tänkt mig att det skulle kunna avse parodiska omgestaltningar (som exemplet Alfons, eller när Bill and Ted's bogus journey parodierar Det sjunde inseglet genom att huvudpersonerna utmanar Döden på slingerbult), alltså inte några egentliga bearbetningar av förlagan utan bara närgångna anspelningar.

    Fast nu säger alltså du (och Rosén) att denna lagstiftarens intention aldrig kommit till uttryck i lagtexten. Jaha, men vad är då "fri anslutning" för något, om det inte innefattar parodiska omgestaltningar? Vad har vi 4 § andra stycket till? Har bestämmelsen någonsin åberopats i domstol?

    SvaraRadera
  3. "Ändå har han i sin profithunger valt att sända ut hotbrev ..."

    På vilket sätt menar du att det är profithunger som ligger bakom agerandet? Förstår inte...?

    SvaraRadera
  4. Har en fråga till...
    Brukar verkligen gilla det du skriver men här tar du verkligen ut svängarna och hamnar på väldigt tunn is tycker jag.

    Du skriver:
    "I ett tidigare inlägg uttryckte jag kritik mot att Wiehe ogillar satir".

    Har du någon källa till detta, dvs till Mikaels åsikt om satir?

    SvaraRadera
  5. JohJoh: Wiehe agerar genom ombudet United Stage. När jag gjorde mitt uttalande utgick jag då från avtalslagens fullmaktsregler. Dvs ombudets åtgärder tillräknas huvudmannen och binder denne. Det är väl rätt uppenbart att ombudet United Stage genom sina hotbrev ger uttryck för att man ogillar satiren?! Wiehe omfattas därmed av ombudets åtgärder. Om han är av en annan uppfattning borde han rimligen ha tillhållit sitt ombud att återkalla hoten alternativt borde han återkalla ombudets fullmakt/häva sitt avtal med United Stage. Inget sådant har skett och jag anser därför att det finns gott fog att uppfatta situationen som att Wiehe står bakom ombudets åtgärder.

    SvaraRadera
  6. Anders Andersson: Läs den dom från HD jag länkar till. I hovrättens domskäk uttalas att 4 upphovsrättslagen främst handlar om situationer där A har hämtat inspiration från Bs originalverk. HD hänvisar dock - som jag - till lagförarbetena och även till Roséns uttalande om att undantaget för parodier och travestier inte uttryckligen har kommit till uttryck i lagtexten. Likväl anser alltså HD att det finns ett utrymme att anse även väldigt närgångna parodier som självständiga verk.

    SvaraRadera
  7. @Juristen
    Att Wiehe inte gillar att hans verk används i detta sammanhang får man anta efter hans ombuds agerande (och att Mikael inte verkar motsätta sig detta). Helt klart. Men att utifrån detta dra den generella slutsatsen att Wiehe "inte gillar satir" är jag inte med på.

    Inte heller med på ditt uttalandet om att detta agerande (i detta fall) har något med profilhunger att göra. Kan du förklara vad du menar?

    SvaraRadera
  8. Argh. "profithunger" ska det vara så klart (inte "profilhunger") ;o

    SvaraRadera
  9. JohJoh: Ang. profithunger: Wiehe hotar satirikerna med upphovsrätten som bygger på dels en ideell, dels en ekonomisk rätt. Wiehe har tidigare i liknande sammanhang krävt pengar (läs om Magnus Uggla-fallet). I detta fall är satiren dock inte alls kommersiellt betingad, ändå kommer Wiehe dragande med sina hot. Vad är då syftet enligt dig? Vad tänker Wiehe göra tror du, om satiren inte tas bort?

    SvaraRadera
  10. Som jag ser det handlar detta om hur man tolkar den ideella upphovsrätten och läget är långt ifrån glasklart. Jag tycker att detta bör vara tillåtet och jag tror att Wiehe (via ombud) skjuter sig själv i foten här (gillar verkligen Streisand-effekten ;) )

    Däremot tycker jag du (och flera andra) drar konstiga slutsatser när du säger att "Wiehe inte gillar satir" och att detta handlar om "profithunger". Det handlar (i detta fallet) om hur man tolkar den ideella upphovsrätten och det har inget att göra med "profithunger" eller vad man tycker generellt om satir. Eller?

    SvaraRadera
  11. Thanks for sharing such an interesting information.

    SvaraRadera
  12. JohJoh: Den ideella upphovsrätten är inte tillämplig när det -som här - fråga om två skilda verk. Effekten av att någon bryter mot den ideella rätten är skadestånd, därmed profithunger. Vidare har Wiehe genom sina ombud brutit mot lagen genom de utsända hotbreven, läs länk till Marknadsdomstolens avgöranden. Wiehe fördömer i det ena fallet kapitalet, men nyttjar det sedan när det passar hans egna intressen. Motsägelsefullt. Vi behöver dock inte vara eniga om bevekelsegrunderna för Wiehes märkliga beteende. Däremot tycks vi vara eniga om att han agerar fel.

    SvaraRadera
  13. Jag tror att hans bevekelsegrund är att han inte vill att hans verk ska "användas" i ett sammanhang han inte godkänt. Vilket i grunden känns rimligt, men inte om det är en satir/parodi som i detta fall.

    Men säg att SD skulle göra om hans låt och använda i sina kampanjer?!

    Inte helt uppenbart vad som är rätt ("två skilda verk") och fel!?

    Men vi är absolut överens om att det var fel av Wiehe/Wiehe:s ombud i detta fall.
    Både juridiskt (med all sannolikhet) och framför allt taktiskt/moraliskt. :)

    SvaraRadera
  14. Det är uppenbart att dina egna ideologiska värderingar sammanfaller med slutsatsen att Wiehe har PROFITHUNGER. Det är mao inte sakligt slutsats som mycket av din blogg annars är vilket är synd. Det sänker bloggen.

    Ibland är "sosse/vänster/palme" hatet så stort och djup att det hoppar fram som gubben i lådan! Lika otrevligt varje gång då det blottar ett hat och förakt.

    SvaraRadera
  15. @Anonym: Nja, något Palme eller sosse/vänsterhat hyser jag inte. Däremot ogillar jag dubbelmoral och i detta fall anser jag att Wiehe på ett mycket tydligt sätt personifierar dubblemoralens fula tryne. Som du minns gillade Wiehe inte heller Magnus Ugglas parodi, på sin egen hemsida beskriver Wiehe hur han stämde Uggla på 300 000 kronor. Dvs en mer än en årsinkomst för en heltidsarbetande undersköterska. Är inte det prov på profithunger så får du nog lära mig vad profithunger betyder i din värld.

    SvaraRadera