tisdag 18 augusti 2009

”Hovrätten sover – under tiden rullar videofilmerna”




Den 1 november 2008 reformerades rättegångsförandet i Sverige. I ett inlägg från den 8 mars uttryckte jag min kritik mot denna reform som allmänt brukar benämnas som EMR (En Modernare Rättegång). Reformen innebär i huvudsak att i princip ett eninstansförfarande införs i civilmål samt att den som är åtalad för brott inte kommer att tillåtas yttra sig i hovrätten. Du kan alltså dömas till ansvar för mord utan att du har tillåtits öppna munnen. Istället förväntas hovrätten titta på videoupptagningar från den tidigare rättegången i tingsrätten.

Jag har förvisso inte varit ensam om min kritik, men utanför kretsen av försvarare har det varit märkvärdigt tyst. Men nu verkar något hända. I dagen DN går nämligen hovrättslagmannen Håkan Lavén till häftig attack mot EMR som han anser "äventyrar rättssäkerheten och förtroendet för domstolen". Lavén fortsätter:

Det är inte ovanligt att en åklagare bedömer att han gör större nytta på sitt ordinarie tjänsterum än genom att titta på videouppspelningar och att han således under pågående rättegång lämnar rättssalen för att återkomma senare när uppspelningarna är avslutade. Mindre arbetstyngda åklagare lutar sig i stället bekvämt bakåt i stolen och med slutna ögon fördriver de tiden till synes sovande, andra läser dagstidningar eller, i något fall, reklamblad från varuhus.


För mig som försvarare är det uppenbart att denna ordning inte är rättssäker. Motiven för reformeringen av rättegången uppgavs vara att effektivisera förfarandet i hovrätten samt att vittnen och målsäganden inte på nytt skulle behöva inställa sig till en domstol. Må så vara, men ytterst handlar det nog ändå om att staten såg en chans att spara pengar på bekostnad av rättssäkerheten vilket aldrig kan eller skall accepteras. På sikt kan det dessutom antas att reformen kommer att försvåra rekryteringarna till hovrätterna. Vem vill sitta och titta på tråkiga videofilmer dagarna i ända istället för att möta levande människor? Om domstolarna inte kan rekrytera dugliga domare så har rättssamhället verkligen sats i gungning och detta bara för att staten vill spara ett par kronor.

Det är upplyftande att försvararkåren nu har fått stöd sin kritik från en av landets högsta domare. I ett avseende har Lavén dock fel. Det är när han retoriskt frågar sig hur advokatkåren har kunnat godta försämringen utan kritik och offentlig debatt. Advokatkåren har nämligen både kritiserat och tagit offentlig debatt. Men som vanligt har media i huvudsak valt att inte lyssna. Ämnet är antagligen inte tillräckligt kontroversiellt eftersom det är de brottsmisstänkta som drabbas. Och varje journalist vet ju att den som är misstänkt också är skyldig.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

7 kommentarer:

  1. Du har så rätt, juristen. Jag blev helt iskall och beklämd första gången jag hörde talas om detta. En andra prövning är ju till för att vara just en andra prövning. Kanske en ljugande målsägande inte pallar stå upp för en lögn i hovr, eller tvärtom, en ljugande tilltalad inte pallar stå upp för sin? Lite tuffare frågor andra gången brukar väl vara brukligt, annars skulle väl inte en dom överklagas överhuvudtaget?

    Heder åt Håkan Levén.

    SvaraRadera
  2. Det kan även vara svårt för en sanningstalande målsägande att få såren upprivna igen, bli ifrågasatt på hånfullt vis. Eller svårt för en sanningstalande tilltalad att än en gång stå upp för sin sak, tvingas förudmjukas offentligt med lögner och bisarra anklagelser.

    Jag har full förståelse för att man i det läget väljer att lägga ner, försöka gå vidare med sitt liv.

    En sommar för många år sen arbetade jag som kriminalvårdare på ett av landets större häkten. Som sådan hade jag transporttjänstgöring, dvs jag ansvarade för att en tilltalad eskorterades till TR-förhandlingar, bevakades (och skyddades mot eventuell lynchmobb) och tillbaka till häktet igen.

    Vid ett tillfälle var jag ansvarig för en av två tilltalade som stod åtalade för att ha våldtagit en kvinna istället för att skjutsa hem henne - de två erbjöd sig att skjutsa hem henne och hennes kompis, hennes kompis kom hem säkert men istället för att köra hem målsäganden så körde de ut längs en motorväg utanför stan, förgrep sig på henne och lämnade henne där. Hon fick hjälp av en föripasserande bilförare och blev skjutsad till sjukhuset.

    Männen haffades, ändrade sin story två tre gånger, sade emot varandra konsekvent och hade teknisk bevisning emot sig (spermaspår trots att de inte rört henne, ursprunglig version). Hon hade en konsekvent story och teknisk bevisning på sin sida. Jag hade dessutom det tveksamma nöjet att träffa de tilltalade utanför TR-salen, och den ena var ångerfull och den andre hånfull. I mitt tycke ganska så rättframt case.

    I TR så fick hon stå ut med att rättens ordförande och ledamöter satt och halvsov - det var visserligen en varm sommardag - men även av högst märkliga och hånfullt ställda frågor från försvarsadvokaterna, bland annat om varför hon inte hade skador i underlivet. Hon var så arg att hon nästan grät när hon svarade att "Jag vet inte. De kanske var så små. Jag lade inte märke till det, jag bara grät och bad dem sluta."

    Jag lovar, hade jag inte suttit där i tjänsten så hade jag rest mig och strypt det aset till försvarsadvokat.

    Som sagt, jag har förståelse för att även de sanningstalande inte orkar gå igenom eländet en gång till.

    SvaraRadera
  3. Michael: Din beskrivning är ett prov på de känslor som vissa mål väcker. Uppenbart var du inte med då det påstådda brottet begicks, ändå utgår du från att målsägandens berättelse är sann. Kanske var den det, men 100% säker kan du inte vara. Detta gäller även för försvararen. Det är hans jobb att ifrågasätta åklagarens bevisning och därmed även målsägandens berättelse. Gjorde försvararen något annat så skulle han ha förtjänat att strypas. Det du återger visar dock att försvararen gjorde sitt jobb. Att målsäganden måhända upplevde detta som jobbigt är dock oundvikligt om vi inte helt skall avskaffa rättssäkerheten för att istället ha summariska rättegångar.

    SvaraRadera
  4. Och uppenbarligen var du inte med vid rättegången ifråga, ändå utgår du ifrån att jag lät och låter mig styras av känslor och tror blint på målsägarens berättelse?

    Som sagt, teknisk bevisning och en flertalet ändrad och självmotsägande och även sinsemellan motsägande storys från de två åtalade. Det väger faktiskt tyngre än målsägandens trovärdighet.

    Problemet var inte att man ifrågasatte åklagaren eller målsäganden - vad i det jag skrivit får dig att tro att jag tyckte och tycker det? Problemet var att försvarsadvokaten, i synnerhet den ene, betedde sig som ett svin. Han var inte saklig, inte civil, inte anständig. Formuleringar, hånfullt tonfall, spydiga gester. Om jag hade problem med försvarsadvokater per se så skulle jag velat strypa bägge, eller hur?

    Du kan naturligtvis välja att tro att jag överreagerar, men min erfarenhet av tingsrättssalar är faktiskt inte att man beter sig illa.

    Och, det var jag som var där. Du får tro mig på mitt ord att försvararen gick över gränsen. Eller inte, och då är ju allt jag skrivit rätt oiintressant.

    SvaraRadera
  5. @Michael: Jag tycker inte alls att det du skriver är ointressant. Men ibland kan en försvarare uppfattas som arrogant när han i själva verket bara gör sitt jobb. Men som du så korrekt påpekar så var jag inte närvarande på den rättegång du beskriver och visst kan även försvarare emellanåt gå över gränserna. Min kommentar föranleddes nog närmast av att du verkade ta det unika exemplet som intäkt för att EMR-reformen som sådan skulle vara motiverad. Kanske missförstod jag dig?

    SvaraRadera
  6. Nej, jag kommenterade inte EMR, för eller emot. Min kommentar var ett gensvar till Katarina Folmer - att även sanningstalande målsägande eller tilltalade kan välja att inte överklaga, helt enkelt för att de inte orkar med ett varv till. Även om de har rätt.

    SvaraRadera
  7. @Michael: Då förstår jag bättre. Men skillnaden ligger främst att en sanningstalande målsäganden i regel inte behöver välja huruvida ett överklagande skall ske eller inte. Det beslutet tar åklagaren. Förvisso finns en möjlighet för målsäganden att biträda åtalet och kan målsäganden då gå vidare med överklagande om åklagaren väljer att inte klaga på tingsrättens dom. Men detta är så ovanligt förekommande att jag trots ca 20 år som verksam jurist aldrig har upplevt det.

    SvaraRadera